Torbjörn Lindahl

har jag varit till. En liten ort i södra småland, en knapp mil väster om Alvesta, i sin tur några mil väster om Växjö.* Närmare bestämt på Hjortsbergagården ägd av Ekumemiakyrkan. Där har Kyrkliga förbundet för Evangelisk-Luthersk tro hyrt in sig och ordnat midsommarläger. 

 

Som ett mellanting mellan ett laestadianmöte och ett  OAS-möte skulle man kanske kunna säga. Lite mer organiserat än i laestadianien: lägertema Själavård och Gudsfruktan, med förbestämt tema för alla föredrag; lugnare och stillsammare än ett OAS-möte: inget flaggviftande och ingen (högljudd) lovsång. Min uppgift var att hålla föredrag om Den enskilda själavården och bikten**  och predika i högmässa.

 

Roligt var det också att träffa tidigare dekankollegan och kyrkomötesledamoten Fredrik Sidenvall. Kärt återseende.Han talade om Den allmänna själavården  och predikan. Både i föredragen och i ett efterföljande samtal där åhörarna fick möjlighet ställa frågor, upplevde jag tydligt hur vi slog på samma spik när vi försökte hamra in att kyrkokristendom är nådemedelskristendom. Hur länge till kommer någon seriös nådemedelskristendom att finnas kvar i vår kyrka (det är redan allvarligt tunnsått) och var ska vi då finna den? - var en fråga som vi ställde varandra mellan fyra ögon efter det öppna samtalets slut.

 

På söndagen var det högmässogudstjänst på lägergården. Därefter ett intressant föredrag om kristen tro och psykisk ohälsa.

 

Lärorikt och uppbyggligt var allt det som jag fick höra under denna helg. En positiv upplevelse.

 

- - - - 

 

* att jag förklarar så noga beror på min tro att normala svenskar inte har så god aning om platser som ligger så långt bort

 

** alltså i grunden samma föredrag som jag inte var värdig hålla i storpastorat i södra delen av stiftet (Luleå stift)