Torbjörn Lindahl

Av ens prästgärning alltså. Det är en fråga som min gamle kamrat snuddar vid på sin blogg när han konstaterar att kommande verksamhetssäsong blir sista varvet inför pensionen.

 

Samma fråga måste jag ställa mig, givetvis, även om jag har ett drygt varv kvar.*

 

Först ska man dock konstatera att pensioneringen inte innebär att prästämbetet upphör. Ämbete och anställning är inte samma sak.** Det innebär att man visst kan fortsätta fungera som präst efter pensionsavgången. Många präster gör det också.. Men kanske oftast som vikarier vid vakanser och semestrar. Men vad vi borde ha mer av inom svenska kyrkan det är att räkna med emeritipräster som en del i kollegiet även om dom inte har ett tjänsteförordnande. Om en pensionerad präst finns med i en gudstjänstgemenskap regelbundet så bör han också regelbundet fylla prästerliga funktioner. Sådant är vi ofta dåliga på. Men det beror kanske på att de flesta svenskkyrkliga församlingar, vad all verksamhet beträffar, i praktiken styrs från de anställdas kollegier och inte utifrån det som verkligen borde betraktas som församlingen:  gudstjänstgemenskapen. Man får kanske hoppas på OAS-rörelsen eller laestadianerna eller Missionsprovinsen eller Kyrkliga förbundet om man inte vill bli sysslolös.

 

Så till saken. Utvärderingen av prästtjänsten. Första frågan måste vara (Grundtvigs?); har jag erfarit det som är prästämbetets absoluta minimum, att föra åtminstone en  vuxen*** människa till personlig kristen tro?

 

Några vuxna har jag döpt. Det kanske räknas. Några vuxenkonfirmerat också. Det har varit som en del i vägen till personligt bekänd kristen tro. Dessa fall kan kanske räknas? Jo, jag har nog stått med invid olika skeenden. Även vandrat en bit tillsammans med människor. Men jag upplever aldrig att jag vid något tillfälle varit den mest betydelsefulla länken i kedjan när en person tagit det avgöeande steget som svar på en erfaren kallelse från Gud. Skulle Grundtvig vara nöjd med mig? - om det nu var han som skulle bli nöjd.

 

Ungdoms - och konfirmandarbete hade jag nog hoppats mer av. Särskilt duglig ungdomspräst har jag aldrig upplevt mig vara. De absolut roligaste konfirmandåren var nog 1980-82 då jag hade sommargrupper i Gammelstad tillsammans med PerJönsson. Roligast är dock kanske inte nödvändigtvis detsamma som (på längre sikt?) mest fruktbärande.

 

Distriktspräst (med övergripande ansvar och åtminstone gudstjänstansvar) har jag varit på tre ställen; Porsön (Nederluleå församling) 80-talet, Örnäsets kyrka (dåvarande Örnäsets församling) 90-talet och Hertsön (först Örnäsets församling och fr o m pastoratssammanslagning Luleå Domkyrkoförsamling) från millenieskiftet. På samtliga ställen har jag försökt förverkliga mina visioner vad gudstjänsten beträffar: ökad mässefrekvens, en församling aktiv i liturgin och gemenskap mellan gudstjänstfirarna.

 

Hur har jag lyckats? Ingen tvekan om att jag i någon mån kunnat sätta önskad prägel på de sammanhang där jag verkat. Hur mycket som varit tillräckligt djupt förankrat för att bestå efter mig kan givetvis diskuteras. Så här i efterhand kanske jag tycker att jag i vissa fall kunnat vara tydligare. Pekat lite mer med hela handen som det brukar uttryckas. Uttalat min egen vision tydligare och i vissa fall drivit den mer bestämt men samtidigt haft större förmåga att med vänlighet förklara vad jag vill och därmed kanske lättare kunnat övervinna viss opposition från kollegor, arbetskamrater och lokala traditioner. Då hade vissa utvecklingar kanske gått lite snabbare. Men i det arbete jag haft verkligt (eget) ansvar för där har jag nog hela tiden närmat mig (om än ibland sakta) det som varit mitt långsiktiga mål.

 

Men eftersom det i dagens prästerskap i svenska kyrkan finns många med mycket olika inriktning så är det allom bekant att det som en under mycket slit och släp byggt upp (oavsett inriktningen) lätt och snabbt kan raseras om efterträdaren drar åt helt annat håll.

 

Har jag strängt taget gjort någon väsentlig nytta under mina snart 40 prästår? Domen är Guds. Han får först bedöma om jag byggt på den enda grund som är lagd: Kristus? Sen om jag byggt med ädla byggvaror eller med trä, gräs eller halm? Har man inte gjort det förra så ligger man illa till. Har man felat i det senare kan man åtminstone, enligt Paulus i 1 Kor 3, bli frälst, om än det sker "som ur eld" (=skärseld??).

 

- - - - - - 

 

* dvs ett drygt år kvar till 65-årsdagen

 

** om några av mina domkapitelsanmälare 2015  - i all synnerhet kyrkofullmäktigeordföranden Maria Johansson Berg (s) - varit kunniga om detta elementära faktum då hade i alla fall en anmälan kunnat undvikas eller åtminstone fått en sakligt korrekt rubricering

 

*** jag har alltid uppfattat att där inte ska medräknas konfirmander och tonåringar och tänker inte heller på eventuell nära-döden-själavård utan vuxna "mitt i livet"