Torbjörn Lindahl

Idag blev jag bjuden på kalas. En av grannkvinnorna fyllde 80 för några dagar sedan. Nu blev jag inbjuden äta upp resterna från kalaset. Den andra grannen - även äldre dam vars 87-årsdag firades för två veckor sedan - var också med. Trevlig stund med riktigt kok-kaffe. Inte fel.. Som bara 70-årig kände jag mig som rena ungdomen. Inte fel det heller. Men jag haltar mer än de båda tillsammans. Alltid en tröst för den som vill känna sig som en mogen och vis man😊

 

Sen blev det färd till kyrkan. Mässorna är ju kl 18 under sommartiden. Att det firas gudstjänster hela sommaren är något jag kan ta åt mig äran av utan att överdriva. När jag började som distriktspräst var regeln att kyrkan "stängde" när det var sommaruppehåll i barngrupperna. Första åtgärden blev att korta tiden utan gudstjänster. Under några år hade vi sedan aftongudstjänst var annan vecka och gick omlott med Björkskatakyrkan. Några somrar hade också Fridsförbundet (innan bönhuset fanns) sina sommargudstjänster i Hertsökyrkan. Och ibland, när präst ej var tillgänglig, kunde även diakon eller pedagog leda en enklare andakt.

 

Men till sist var vi framme vid kompletta mässor hela somrarna. Det är som jag sagt i andra sammanhang när det gäller gudstjänstliv: man ska ställa in siktet så man vet åt vilket håll man vill och sedan gå tydliga steg i den riktningen och inte ge upp även om de första stegen blir korta...

 

Ikväll var det Stefan som fick skörda frukterna av detta enträgna arbete när han ledde högmässa. 32 var vi enligt kyrkvärden Gustav. Inget fel på predikan givetvis. Men ett intressant påpekande gjorde Stefan. När man följer Lukasevangeliet är det ju uppenbart att den Petri kallelse som är dagens evangelium (Lk 5) inte är direkt i början av Jesu verksamhet. Nej han har hunnit med åtskilligt redan i kapitel fyra. Läs själv.

 

- enligt nuvarande svenska almanackan som följer Svenska kyrkans nuvarande kyrkoår, kanske bäst att tillägga. Ingen ordning. Jag har skrivit det förr men det gäller ännu: att separera helgen, som i senaste versionen av sv kyrkans evangeliebok - midsommardag på lördag och Johannes döparen på söndag - är en ren eftergift för folkfromheten. 

 

Idag for jag till Hertsökyrkan kl 18. Bara 20 personer var vi. Men lika gedigen och klar predikan som alltid av Mats. Och så fullständig högmässa förstås. 

 

Hur högmässa utan nattvard uppkommit verkar konstigt idag. eftersom mässa och nattvard är samma sak. Dock är förklaringen rätt enkel. Förr krävdes mer innan man fick gå till nattvarden. Bl a skulle man i förväg anmäla sig hos prästen. Beredskap duka nattvardsbordet fanns alltid men om ingen anmält sig så lämnade man bara nattvardsdelen i högmässan. Och prästen fick absolut inte fira nattvard ensam och ge åt sig själv. Det ansågs katolskt. 

 

Igår for Simon och jag till Friluftsmuséet Hägnan mitt på dagen. Stannade några timmar. Fikade medhavt fika. Vid bordet där vi satte oss kom vi i samspråk med man som lärt sig en del kinesiska. Hur mycket var dock svårt för oss att bedöma. Men roligt för Simon som läste lite kinesiska i högstadiet. Med betoning på lite ska kanske för säkerhets skull tilläggas. Roligt ändå.

 

På kvällen var vi sedan, tillsammans med Jonas, bjudna på middag hos Lena. Trevligt det med.

 

Idag, Midsommardagen enligt svenska almanackan, hade jag två naturliga alternativ till gudstjänst: kl 11 i Örnäset och 18 i Hertsön. Högmässa ledd av Bosse i båda fallen. Precis som när jag själv under åren fått dubblera gudstjänst funderar man vilken predikan som blir bäst. Den första så den andra bara blir avslagen repris? Eller den andra så den första bara är uppvärmning?

 

Valde Örnäset. Samma känsla som tidigare: svårt få till levande församlingsaktivitet i liturgin i så stort gudstjänstrum med bara några tiotal deltagare.

 

Buss både dit och hem. Så har jag glatt Greta också med mitt icke-bilkörande.

 

Två gudstjänster idag. Men inte Hertsökyrkan f.m. och bönhus e.m. som det oftast är när jag dubblerar. Nej, Domkyrkan på förmiddagen och Hertsökyrkan på eftermiddagen.

 

Min närmaste granne (äldre dam 87 år) har vid något tillfälle uttryckt önskan dels få se Domkyrkan dels få möta prästen Anna Krigsman som hon tidigare mött i något (flera?) sammanhang. Och idag fanns tillfället. Bil således till Domkyrkan. Fullständig högmässa - färdig på mindre än en timme. Då är det ändå ljuständning för var ock en av alla döpta och avlidna, vilket tar en stund. Då förstår ni att den tid som återstår till predikan inte blir så lång. 

 

Träffade också annan f d kollega med rötter i Skellefteå. Hon och jag brukar kärvänligt reta varandra eftersom vi håller på olika hockeylag. Fick då berätta att jag bland Marias grejer fann en Skellefteå AIK- mugg som jag lade beslag på.

Gissar att Maria fått den från sina vänner. Berättade dock att i mitt köksskåp får den ensamma stackars SAIK-muggen trängas med fyra LHF-muggar.

 

En stunds hemmavistelse sedan med färdigställande av bouppteckning efter Maria. Hamburgare till middag, sen till Hertsökyrkan där Stefan ledde mässa. Den tog en timme och en kvart. Och då tänder vi bara ett ljus för alla döpta och ett för alla avlidna.

 

Efter mässan tog jag en stund med en av kyrkvärdarna som är revisor och lät honom leda bouppteckningsmötet. Övrig närvarande var jag, Lena hade gett mig fullmakt. Så nu är det klart. Skönt.

 

Mats hjälpte Stefan med distributionen. Innan Mats återvände till stugan i Kallax kom han förbi mig på en kopp te.

 

Högmässa som vanligt. 57 deltagare. Unge kyrkvärden Gustav distribuerade. Oftast är det hans pappa som rycker in i den uppgiften när de tjänstgör tillsammans. Idag var Bosse inspirerad alternativt långrandig. Tiden närmade sig kl 13 innan det var helt klart.

 

Jag hann också betänka att dagens evangelietext om  det stora gästabudet var predikotext vid den första högmässa jag höll i Nederluleå kyrka efter min prästvigning. Men Bosse uppehöll sig - som ofta - mest i GT-texten.

 

Tyvärr hade jag inte mina hörapparater. De satt i laddaren hemma eftersom jag glömde sätta dem där igår kväll. Alltså fick jag ta en hörstav som finns i kyrkan. Inget fel på.ljudet men jag tyckte det var jobbigt hålla den mot örat hela tiden. Så jag missade nog ett och annat men betvivlar inte att även de delar av Bosses predikan jag inte orkade höra var helt enligt allmänkyrklig tro och bekännelse.

 

Enkelt kyrkkaffe (= pappmuggar och pappersassietter) men fikat var gott. Vid kaffebordet gjorde jag en upplevelse: det är lättare höra dem som sitter vid samma bord - om dom talar tydligt rakt mot mig - när jag inte har hörapparater för då slipper jag helt det högljudda surret från de andra borden. Intressant lärdom.

 

Precis innan jag gick fick jag i hallen en fråga om oblater. Givetvis försvarade jag att det bör vara traditionella veteoblater - med gluten! 

 

Hemma en kort stund. Sen till Lena där jag följde med henne i Hk-bussen till kyrkogården och Marias grav. Hon hade ännu inte varit där. Vi får fara igen och ta kort när gravstenen levererats och satts på plats.

 

Nu EU-valvaka.

 

Valde idag överge - min normala - församlingsgemenskap! Valde istället Örnäsets kyrka där två vuxna konfirmerades, varav den ene är regelbunden gudstjänstdeltagare i Hertsökyrkan. Båda har deltagit i församlingens alpha-grupp. Stefan ledde högmässan, predikade och höll i konfirmationen. Ett 40-tal deltagare var vi enligt vaktmästaren. Kaffe i Mötesplatsen, dvs i de två rum i Örnäsgården som förr hade namnen klubbrum. Tyvärr var för lite kaffe förberett så vi som stapplade in något senare fick vänta på ny bryggning.

 

Lite svårt få den maximala gudstjänstupplevelsen då deltagarna sitter utspridda i ett gudstjänstrum som kan ta emot ca 500 personer. Men i någon mån kompenseras det av att man får ha blicken riktad mot det himmelska Jerusalem.

 

Efteråt sa dock Stefan att det blir en helt annan gemenskap när man firar gudstjänst längst ner i kyrkan i det mindre Mariakoret. Så är det. Men roligt ändå vara i stora kyrkorummet. Och idag hade det blivit nästan proppfullt i lilla gudstjänstrummet.

 

Efter kyrkkaffet och läsning av senaste numret av Kyrkans tidning, färd hem för en stunds återhämtning. Sen tillbaka igen men till bönhuset denna gång.

 

När man kom in såg man tydliga tecken på barndop -dopfunten var framflyttad och en av predikanterna klädd i svart kostym. Men där fick man tjii. Vanlig gudstjänst med bön, bibelläsning och predikan. Men inget dop. Det hade skett redan kl 13. Så även dopkaffet var avklarat.

 

Fr o m kommande söndag blir bönhusgudstjänsterna kl 18

Och den tiden börjar även gälla i Hertsökyrkan under sommaren - fr o m 16 juni. Alltså blir det kollision. Vad gör man då?

 

Tog bilen idag till kyrkan. Då borde jag kunna komma i god tid. Tro't den som vill. Som vanligt in i kyrkorummet några verser in i ingångspsalmen.

 

Inget fel på mässan men kanske kunde Bosse kortat predikan en aning (konsten kunna sluta utan flera tydliga landningsvarv, ni vet!)  Var det ca 40 deltagare? Gott kyrkkaffe. Vid samma fikabord hade jag Rebecca och Natanael och deras lilla flicka som nu måste vara över halvåret gammal. Konsterade att graviditeten gått mig helt förbi. Plötsligt en dag kom de med barnvagn...!

 

Hade tankar på Fridsförbundet på eftermiddagen. Men som vanligt: vad hungrar och törstar man efter då man deltagit i en väl genomförd komplett högmässa?

 

Istället raka vägen hem och biltur med Simon (övningskörning). Först till COOP Örnäset för inköp av blommor. Sen till kyrkogården där min mor fick en blomma på Mors dag. Även förbi Marias grav givetvis. Blomma även där. Hon är visserligen inte mor i vanlig bemärkelse men kallade alltid sitt fadderbarn i Sydamerika för min pojke så hon kan nog få en morsdagsblomma hon också. Sen biltur till Töre där svärföräldrarna (Simons mormor och morfar) är begravda. Där lade vi också en liten bukett.

 

All rättfärdighet uppfylld. Då kunde vi unna oss söndagsmiddag på Roadys.

 

Bil med Mats till kyrkan. Han kom förbi Lingonstigen på väg från stugan till kyrkan. Då fick jag lifta. 60 deltagare. Jag predikade och celebrerade men Mats fick gå i evangelieprocessionen och läsa evangeliet, dukade altaret och bistod i distributionen.

 

I predikan utgick jag lika mycket från psalmen 475 som från bibeltext. I gamla psalmboken var detta den naturliga gradualpsalmen, enligt min ringa mening. Den enda pingst/Ande-psalm som inte är bön utan sjunger om pingsthändelsen. I nuvarande psalmbok finns en till, 160: Guds Ande kom från himlen ner.

 

De ord i 475 jag tog fasta på var slutet av vers tre: Guds kyrka nu föds i den heliga stund. Sen snabbt hopp till evangeliet och Jesu ord: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Och jag sade att detta att ge frid är det absolut centralaste i kyrkans liv. Men då gäller det också att minnas Jesu ord i fortsättningen: Jag ger er inte det som världen ger. Den frid Jesus ger är något annat än yttre lugn och ro, något annorlunda än den vila man får i favoritfåtöljen efter en hektisk arbetsdag eller stillheten i stugan efter arbetsveckan. Nej, här handlar det om att ge hjärtan och samveten frid - inte bara i livet utan kanske framför allt inför döden. 

 

Sen till frågan om Kyrkans nödvändighet om det nu är detta med friden som är viktigast. Kyrkan är ju den kanal i vilken Jesus skänker sin frid, genom ordet och sakramenten. Jag påstod sedan - och det står jag för! - att Kyrkan inte är ett mänskligt påhitt när de troende känt behov organisera sin religion, utan att Kyrkans existens går tillbaka till Jesus genom hans utväljande av apostlarna och hans instiftande av sakramenten: dopet, nattvarden och bikten

 

Förr var det sjätte söndagen efter påsk. Sen började vi inom svenska kyrkan räkna Påskdagen som första söndag i påsktiden. Då borde denna dag vara sjunde söndagen. Men då kallas denna söndag i nya evangelieboken plötsligt för Söndagen före Pingst. Varför det kan man undra. I Artos missale har dagen dubbelnamn: Sjunde söndagen i påsktiden

Söndagen före Pingst.

 

Hur som helst tog jag bilen till kyrkan. Hade kort övervägt skippa högmässan och bara ta bönhuset där jag skulle predika kl 16. Men då jag fått veta att Bosse skulle avtacka våra trognaste kyrkvärdar som tjänstgjort över 50 år, Birgitta och Lars Palo, och dessutom välkomna nya kyrkvärden Nelly, så ville jag vara i min "högmässokyrka".

 

55 deltagare idag. Men för att "bara" vara 55 var det ovanligt fullt i kyrksalen. Men det berodde på att skjutdörren till sidosalen var stängd så de ca dussinet (syftar på antalet, inte på speciella personer!) som ofta sitter där var tvungna sitta inne i kyrkan. Kanske bra.

 

Vår kinesiska vän Yanjing sjöng en sång på kinesiska (vilket språk?) Jättefint.

 

En sväng hem och sen tillbaka igen. Till Fridsförbundets bönhus i Örnäset. Bara en predikan. Jag valde inledningen av Josuas bok som predikotext. När jag talade nämnde jag också orsaken till att jag missat tre predikotillfällen under mars-april: Marias sjukdom, död och begravning. Hoppas det inte upplevdes osmakligt personligt utan att åhörarna kunde ta till sig orden om glädjen att inte behöva sörja "som de som inte har något hopp". Och uppmaningen till alla, särskilt de unga, att vara angelägna bevara tron så man kan dö med gott hopp.

 

Hemma först efter kl 18. Till middag blev det en ensam karrékotlett som redan legat länge nog i frysen.

 

Avslutning av kvällen med en stunds samtal på Mats' balkong.

 

En glädjedag. En av påsktidens tre segerdagar: Påskdagen, Himmelsfärdsdagen och Pingstdagen.

 

Inledde predikan med att något argumentera mot den i svenskkyrkliga sammanhang nästan klassiska himmelsfärdspsalmen:

Till härligheten land igen jag ser dig Jesus fara

Men jag på jorden måste än en gäst och främling vara

Långt från mitt hem jag vandrar här

mitt sällskap sorg och möda är.

 

Det enda försonande med den psalmen är att det bibliska uttrycket gäst och främling finns med i första versen. Men hela bakrundskänslan som den uttrycker är fullständigt fel. Vi är inte gäster och främlingar i denna världen för att vår Frälsare har övergivit oss och lämnat oss när han steg upp, utan vi är gäster och främlingar för att vi redan i förväg tillhör det rike som skall komma.

 

Om de tre segardagarna påsk, himmelsfärd och pingst sa jag:

- Är inte också Långfredag en segerdag? Dagen då Jesus sonade vår synd och skuld och försonade oss med Gud. Jo, förvisso även Långfredagen. Men verkligheten är att Långfredagen inte kan stå ensam. Utan Påskdagen hade Jesu död bara varit ett totalt misslyckande utan mening. Först i ljuset från Påskdagen förstår man Långfredagen.

 

Jesu uppståndelse är beviset på att försoningen är genomförd fullkomligt. Den synd och skuld som gjorde människan till fånge under döden är nu borttagen. Därför kunde inte döden behålla honom.

 

Himmelsfärden, Sonens återvändande till Fadern, är beviset på att inte bara försoningen är fullgjord utan hela uppdraget, i vilket även ingår att grunda en kyrka, utse apostlar, instruera dem och förbereda dem för mottagandet av den Helige Ande.

 

Om Pingsten och den Helige Andes roll var jag mer kortfattad eftersom jag inte ville frestas ta hela den predikan jag ska hålla om tio dagar.

 

46 deltagare i kyrkan. Inget kyrkkaffe men eftersom jag under eftermiddagen blev bjuden till Lena på födelsedagskaffe så överlevde jag. Trevligt givetvis, men som alltid numera när hela familjen samlas: Tråkigt att Maria inte kunde vara med. I stället samtalade vi om utformningen av hennes gravsten. Så var hon med på ett hörn ändå.

 

20 minuter försent kom jag till kyrkan idag. Och jag som började göra mig i ordning i god tid, med en tidsmarginal som förr alltid räckt. Måste vara något fel på tiden. Går den fortare? Det innebar att jag missade en viktig händelse, harpospel av 9-årig flicka från Ukraina.

 

Men högmässan också i övrigt var ok även om mitt gudstjänstfirande började mitt i gradualpsalmen. 63 deltagare.

 

Vid kyrkkaffet satt jag vid samma bord som yngre par med ettårigt barn. Han från Indien, hon från Svanstein. Barnet hette Kian - nästan som min bil, Kia, noterade jag.

 

 

Efter en  stund kom Mats förbi mitt bord:

- Hej, nu cyklar jag till bönhuset (dvs Fridsförbundets bönhus vid Örnäskyrkan). Vår gemensamma tanke hade varit att fara dit till gudstjänsten kl 13. Det är helg med kallade predikanter och då är det gudstjänster lörd 18, sönd 13 och 16 med middag emellan. Den hade vi också tänkt smaka.

 

Men då jag hade så intressant och trevligt sällskap lockade det inte att bryta upp i förtid. Alltså satt jag kvar. När klockan närmade sig halv två började jag tänka att om jag bara sitter en dryg timme till i kyrkan kan jag lika gärna gå i västlaestadianska bönhuset bara några hundra meter bort, där gudstjänsterna är kl 15.

 

Sagt och gjort. En liten stund fick jag väl fördriva tiden men då det fanns trevligt folk kvar var det inte svårt.

 

I väst precis som vanligt. Psalmsång utan orgel, läsning ur Laestadius' postilla och predikan. Som vanligt långt tal innan texten läses. När det var dags för textläsning medgav predikanten att bibeltext inte är nödvändig för predikan men att det kan vara bra med den stabilitet som en bibeltext ger. Kanske det, säger jag men vidhåller det jag flera gånger uttalat om västlaestadianska predikningar: dom är som bäst när dom snarast är personliga vittnesbörd och enkla vardagliga förmaningar. Som bibelutläggning är det tunnt. Så dom kan nog hoppa över bibeltexten utan att predikans kvalité nämnvärt skulle påverkas.

 

Nu börjar femte veckan då Maria inte är i livet.

 

Bil till kyrkan. Inte i sällskap med Mats. Han har plockat fram cykeln. Kanske dags för mig plocka fram den trehjuliga cykel jag fått överta från Maria.

 

Det kändes som lite folk när man kom. Bara 50 enligt vaktmästaren. Kvinnorna från Armenien bjöd på kyrkfika. Överväldigande som alltid när de bjuder. En av du utrikesfödda kvinnorna var kyrkvärd. Riktigt roligt.

 

Efter högmässan tog jag med en av deltagarna och åkte till begravningsplatsen och besökte graven. Nu insåg jag riktigt ordentligt hur fint den ligger och hur lätt det är att hitta dit. Den gräsyta där man just nu tar upp nya gravar har tydligen varit snöröjd en tid för marken var ordentligt torr. Vi kunde även enkelt stanna till vid hans föräldrars grav när vi åkte.

 

 Sen for vi tillsammans och åt pizza på restaurang Mediterran i Cityhuset på Örnäset. Plötsligt såg vi äldste sonen Jonas genom fönstret. Vi ropade in honom och gjorde sen sällskap till bönhuset.

 

Stefan Aro predikade. Han hade fått överta min predikotur då jag bett få slippa predika två dagar efter begravningen. Inget kyrkkaffe men med tidigare armeniskt fika kan man inte klaga.

 

71 deltagare var vi idag enligt kyrkvärden. 

 

Och idag var en särskild dag för oss i familjen. Det var tacksägelse för Maria. Vi var tre i familjen som hade möjlighet närvara. 

 

Mats är lättlyssnad predikant. Allt klart och tydligt. Inget surr och tjatiga upprepningar eller tomma standardfraser.* Vid kaffet talade jag med en av kyrkvärdarna om upplevelser av predikningar. Bl a kom vi in på detta med att vissa predikanter behöver många och långa "landningsvarv" innan dom lyckas komma till amen. Jag drog mig då till minnes en predikan på ett stormöte för ca 25 år sedan. Om jag minns rätt var det i Kuivakangas (men minnet kan svika mig). I vart fall var det prästen, professorn Ingemar Öberg som talade. Huvuddelen av predikan var inget att anmärka på - tvärtom. Men till sist verkar han haft slut på äkta ammunition i bössan. Han sa så till sist fem gånger innan han hittade Amen.

 

Vi talade också om det faktum att det blir allt fler gudstjänstdeltagare i Hertsökyrkan. Vi konstaterade att många drar fler. Så är det alltid. Jag framkastade också mina favorittankar om fungerande gudstjänstliv:

- igenkännbar innehållsrik liturgi (inte ständiga ändringar eller nymodigheter)

- aktiv församling, som kan församlingssvaren och församlingsaktiviteterna i liturgin (kan kräva medveten övning under en priod)

- söndaglig nattvard

- acceptabelt bra predikningar.

 

Och här hemma tillfogar jag en annan av mina favorittankar:

- manliga präster.

 

Jag är nämligen - som jag framfört många gånger - helt övertygad om att även om det finns gott om "världsliga" argument för kvinnor som präster: - kvinnor kan vara goda talare, vara kunniga akademiker, duktiga ledare och organisatörer, ha fint bemötande mot människor mm - så är jag övertygad om att kristna människor intuitivt känner att i liturgin är det naturligt att en man spelar Jesu roll. Det blir äkta symbolik rakt igenom och det skaver mindre då.

 

 

* och givetvis hörde jag bra. Hörslingan fungerade perfekt!😄

 

Buss till Hertsökyrkan. När jag bytte buss i stan satt Mats redan på linje ett. Hade alltså gått till hållplats lite längre bort.

70 personer i högmässan. Som vanligt hör jag inte teleslingan med mina hörapparater. Vad är det för fel. En annan äldre man sa att han hör utmärkt. Och i andra lokaler - som Fridsförbundet som jag besökte senare - hör jag utmärkt med teleslingan.

 

Kan någon förklara detta?

Dags krypa ur idet känns det som. Igår efter en natt med bara två - tre timmars sömn, somnade jag som en stock i fåtöljen när jag kom hem under förmiddagen. Ingen gudstjänst alltså. Men idag ville jag till högmässa. Två alternativ: antigen Hertsön där Mats ledde mässan eller Bönhuset där Stefan Aro höll högmässa, utlyst från Örnäskyrkan, så inget i Örnäskyrkan idag. Jag tvekade länge. Man ska ju inte överge sin församlingsgemenskap och min normala söndag-förmiddags-gemenskap är ju Hertsökyrkan. Å andra sidan har jag många vänner också i Fridsförbundet som skickat hälsningar efter Marias död. Vore rolig träffa dem. Tvekade ända fram till korsningen Hertsövägen-Ringatan där slutligt beslut måste tas. Det blev bönhuset.

 

Helt ok högmässa, Stefan celebrerade och Mikael Fältros predikade. Lite färre deltagare än vanligt men det är ju påsklov. I predikan nämnde Mikael bl a att man nästan kan se en gudstjänststruktur i Jesu möte med Emmausvandrarna: 

1. Lärjungarna öppnar sina hjärtan och berättar vad dom bär och funderar på - syndabekännelsen.

2. Jesu genomgång av skrifterna - ordets gudstjänst med predikan.

3.Jesus bryter brödet - nattvarden.

 

Tre delar! Det skulle vår Maria gillat, hon som redan som barn lärde sig att hennes far ofta hade tredelade predikningar och höll upp rätt antal fingrar i luften när första...andra...tredje... nämndes.

 

Nu firar hon evig gudstjänst. Undrar hur många delar predikningarna har där? Å andra sidan behövs väl inga predikningar i himmelen? Ordets uppgift är ju att väcka tro och det behövs inte längre när tron bytts i åskådning. Då är det evig lovsång som gäller. Den instämmer hon också i. Sara - Marias syster - drömde att hon var på Marias begravning i Örnäskyrkan och fann till sin förvåning att Maria själv satt i kyrkan och vände sig till de församlade och sa:

- Varför gråter ni? Jag är ju där, och pekade på den stora väggmosaiken över det himmelska Jerusalem.

 

Buss t kyrkan med Mats. Av skäl som kära läsarna begriper är det viss brist i min gudstjänstkoncentration. Men då har man nytta av ett ord av f. Gunnar (Rosendal). Handlar visserligen om bönen men torde kunna tillämpas även på övrig gudstjänst. Är det något värde i bönen om man är okoncentrerad och bara upplever sig rabbla orden? F Gunnars svar: jo, för Gud värderar mer din trohet än dina känslor.

 

Sen nästan direkt m buss till sjukhuset. Maria mycket tröttare idag än igår. Men tröttheten idag kan ju bero på upplevelsen igår. Hon satt uppe bara korta stunder. Fick syrgas i mask. Varit rosslig i halsen. Orkade inte maten till middag. Fick flytande.

 

Jag var där till 19-tiden då Sara kommit. Senare meddelade Sara att man misstänkte att Maria fått lunginflammation. Kanske blir det röntgen av lungorna under natten. Sara sover hos Maria och jag avlöser henne i morgon förmiddag.

 

Be om lugn, vila och smärtfrihet för Maria.

 

Och fin mässa jag fått delta i. Dock inte i kyrka utan på Marias avdelning på lasarettet.

 

Hela familjen var samlad plus en av Marias f d assistenter som blivit en personlig vän och ett par från Skellefteå (körde fram och tillbaka bara för detta tillfälle, två timmar i Luleå!) som Maria blev goda vänner med under sitt år på Solviks folkhögskola för över 20 år sedan och därefter hållit kontakt med. 

 

Vi firade en enkel, men innehållsligt komplett, läst mässa med syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.*

 

Fin erfarenhet. Sakramentet är ovärderligt. Att Gud gett oss detta konkreta nådemedel och inte bara en massa ord är fantastiskt.

 

 

* det händer ibland att jag får kritik för att jag använder den formuleringen för sällan i offentliga predikningar - varför .jag gör så kan man fråga sig. Men när det är verkligt allvar som i biktsituationer och tillfällen som idag då är de orden alltid med.

 

36 deltagare i högmässan. Färre än vanligt. En del kan vara borta på påsklov. Andra som då och då besöker Fridsförbundets bönhus och nu var med om månatliga predikohelgen därstädes passade kanske på att gå i Örnäskyrkan istället. Där ledde Stefan Aro mässan.

 

I Hertsökyrkan var det jag som celebrerade och predikade. Mats assisterade. Recensera egna gudstjänster tar emot men jag tror jag klarade allt acceptabelt bra.

 

Min tanke var att fara till Fridsförbundet och delta i gudstjänst kl 13 och sedan äta middag där. Men som jag sagt ofta förr: när man deltagit i en komplett högmässa så är man så andligt mätt - och när man själv lett och predikat, dessutom så trött - att det räcker för dagen. Alltså bil (nästan) raka vägen hem.

 

Kort besök hos Lena bara och samtal om senaste nytt för Maria. Hon blir tydligt sämre. Hon har nu besök av sin sjuksköterskekusin från Umeå (Hörnefors) som sovit några nätter hos henne. Tryggt och skönt - för både Maria och oss anhöriga.

 

Väl hemma, en stunds vila. Sedan promenerade Simon och jag till stan och åt på Österns pärla. Sist kort visit hos Mats för sedvanlig utvärdering av helgen 

 

Ca 70 personer var det i kyrkan idag, enligt Mats. Han både predikade och celebrerade så han borde veta.

 

Själv var jag för ovanlighets skull inte där. Var istället hemma pga antydan till förkylning - ville inte riskera föra smitta vidare - och under dagen har det t o m blivit lite värre. Förkylningen hindrade mig också att fara till äldsta dottern Sara med familj och gratulera äldsta barnbarnet på 10-årsdagen. Det är nu nästan en månad sedan födelsedagen men bl a förkylningar i familjen har gjort besök mindre lämpligt. 

 

Idag är det Marie bebådelsedag. Stor och viktig högtid. Men eftersom vi inte längre firar dagen på rätt datum,*  utan på söndag i närheten så försvinner ofta just Femte söndagen i fastan.** Då passade Mats på att efter mässans slut be kollektbönen och läsa evangeliet för femte i fastan. Så fick man lite fastekänsla också.

 

Kommande söndag, Palmsöndagen, är det min tur celebrera och predika.

 

 

* 25 mars, nio månader före juldagen

 

** om påskhelgen är så tidig att det blir Palmsöndag, som i år, (eller rentav Påskdagen) som är närmaste söndag så får inte bebådelsedagen tränga bort någon av dem utan då flyttas bebådelsedagen till söndag ännu tidigare dvs femte i fastan.

 

Det här innebär att Femte söndagen i fastan ofta försvinner. Och det är tråkigt för det tema den söndagen fått i evangelieboken är mycket angeläget nämligen Försonaren.

 

Tog bilen till kyrkan. Simon med. Bosse celebrerade och predikade. Gav honom en bok jag igår vann på lotteri men redan hade. 

- Dubbla olästa böcker är onödiga, sa jag.

Han tackade och tog emot.

48 deltagare i mässan. Dock var det många som avstod kaffet. Det borde de inte gjort. Det var riktigt gott.

 

Idag hade Bosse en av kvinnorna i kyrkvärdskollegiet som medhjälpare i distributionen. Hittills har det nog genomgående varit män i den rollen. Mats har tidigare muttrat om det: går man över prästgränsen och använder lekmän i distributionen då bör män och kvinnor vara likvärdiga, typ.

 

Rent principiellt håller jag nog med - kanske! Men eftersom jag själv är s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* så har jag alltid velat ta dem i försvar som är ännu mer traditionella än jag. Deras fria utrymme i kyrkolivet är numera inte så stort, så kan jag bereda dem visst rum så är jag inte ovillig till det. Jag kan ha förståelse för dem som fruktar att kvinnor i distributionsrollen - fram till för ca 50 år sedan en exklusiv prästroll! - blir ett första steg i en upplösning av traditionellt kyrkoliv som på sikt vänjer oss också vid kvinnor som präster.

 

Ändå är jag ju helt klart medveten om att när man avvisar tanken på kvinnor som präster så är ju det centrala att en man fyller Jesu roll i det levande andliga skeende som en mässa är: tog ett bröd, tackade, bröt det...

 

Hem kort stund efter mässa och kaffe. Sen tillbaka till Hertsön igen för besök i västlaestadianska bönhuset. Trevliga artiga människor. Enkla gudstjänster. Psalmsång utan orget. Inte mig emot. Men man kan sjunga lite fortare. Även predikningarna är ytterst enkla och vari det levande - som dessa predikningar ständigt sägs representera - egentligen består, övergår mitt ringa förstånd.

 

På aftonen for Simon och jag igen till Lenas kyrkstuga. Pinnbröd och halstrad mat och kaffe kokat över öppen eld. Mysigt är bara förnamnet.