Torbjörn Lindahl

Förr var det sjätte söndagen efter påsk. Sen började vi inom svenska kyrkan räkna Påskdagen som första söndag i påsktiden. Då borde denna dag vara sjunde söndagen. Men då kallas denna söndag i nya evangelieboken plötsligt för Söndagen före Pingst. Varför det kan man undra. I Artos missale har dagen dubbelnamn: Sjunde söndagen i påsktiden

Söndagen före Pingst.

 

Hur som helst tog jag bilen till kyrkan. Hade kort övervägt skippa högmässan och bara ta bönhuset där jag skulle predika kl 16. Men då jag fått veta att Bosse skulle avtacka våra trognaste kyrkvärdar som tjänstgjort över 50 år, Birgitta och Lars Palo, och dessutom välkomna nya kyrkvärden Nelly, så ville jag vara i min "högmässokyrka".

 

55 deltagare idag. Men för att "bara" vara 55 var det ovanligt fullt i kyrksalen. Men det berodde på att skjutdörren till sidosalen var stängd så de ca dussinet (syftar på antalet, inte på speciella personer!) som ofta sitter där var tvungna sitta inne i kyrkan. Kanske bra.

 

Vår kinesiska vän Yanjing sjöng en sång på kinesiska (vilket språk?) Jättefint.

 

En sväng hem och sen tillbaka igen. Till Fridsförbundets bönhus i Örnäset. Bara en predikan. Jag valde inledningen av Josuas bok som predikotext. När jag talade nämnde jag också orsaken till att jag missat tre predikotillfällen under mars-april: Marias sjukdom, död och begravning. Hoppas det inte upplevdes osmakligt personligt utan att åhörarna kunde ta till sig orden om glädjen att inte behöva sörja "som de som inte har något hopp". Och uppmaningen till alla, särskilt de unga, att vara angelägna bevara tron så man kan dö med gott hopp.

 

Hemma först efter kl 18. Till middag blev det en ensam karrékotlett som redan legat länge nog i frysen.

 

Avslutning av kvällen med en stunds samtal på Mats' balkong.