Torbjörn Lindahl

Inte trettondagen. Trettonde är ordningstal, inte räknetal. På "min tid" lärde man skillnaden redan i mellanstadiet. Men det var förstås för länge sen, så länge sen..."

 

Idag tog Mats bilen och jag åkte med. Behov hade vi båda att vara i god tid, han skulle predika och jag celebrera. Jag insåg i bilen att jag glömt hörapparaterna. Allt gick nog hjälpligt ändå men lite märklig känsla i liturgin att knappt höra sin egen röst oavsett om jag läste eller sjöng. Mats predikan hörde jag inte heller ett enda ord av. Men det gjorde kanske inte så mycket. Jag har fullt förtroende för honom och är övertygad om att jag inte skulle haft något att anmärka på.

 

Ingen jätteförsamling idag. "Bara" 27 deltagare. Men man påminner sig att för inte så länge sedan skulle 27 på en högmässa betraktats som mycket bra.

 

Några nya personer i gemenskapen som vi bara sett några få gånger. Fick en pratstund med två av dem och de lovade återkomma.

 

En stund efter högmässan förrättade Stefan Aro dop av några unga vuxna.

 

I morgon är det högmässa igen. Då celebrerar Mats och jag predikar.

 

har just passerat. Måste väl uppmärksammas. 

 

Egentligen är väl nyår en världslig sak, för att citera Karlsson på taket. Om man som sagt inte noterar Jesu åttonde levnadsdag som också är hans omskärelses dag. I predikan i kvällens* högmässa nämnde predikanten unge anglikanske prästkandidaten Pontus detta och ställde sig frågan varför en omskärelse noteras i nya testamentet då omskärelsen som förbundstecken i ny förbundet ersatts av dopet.

 

Inte jättemånga i gudstjänsten, men fler än igår söndagen efter jul/nyårsafton. Lite ovant var det fara till högmässa nyårsafton förmiddag; det är ju en dag då allt viktigt sker på kvällen.

 

Fint samtal efter kyrkkaffet igår med person jag tidigare lärt känna och idag efter gudstjänsten med två ungdomar som var nya bekantskaper. Fler borde ta chansen till fördjupande samtal med folk utanför de privata "innegängen". Alltid lär man sig något nytt.

 

Middag i går kväll hos Lena tillsammans med Maria. Hemfärden därifrån blev betydligt senare än planerat eftersom centralen missat den bokade hemfärden så vi fick beställa på nytt och ta första bästa lediga tid. Den något senare hemkomsten gjorde att jag skippade kommunala fyrverkeriet i Södra hamn. Men det hade varit imponerande, berättade Mats i morse.

 

Innan kvällsmässan hann jag även till bönhuset för helgens sista gudstjänst därstädes.

 

Gott nytt år till alla kära läsare!

 

- - - - 

 

Nu ser vi fram emot Trettondedagshelgen. Då är Bosse ledig så Mats och jag får hålla ställningarna. Mats predikar Trettondedagen och jag celebrerar. Söndagen tvärtom: Mats celebrant och jag predikant - om inte hastigt påkommen förkylning eller annat ändrar planerna.

 

 

* att vi firar nyårsdagens mässa kvällstid var nog en gång mitt val då jag oftast förr ledde mässan i Örnäskyrkan (ofta sent) på nyårsafton och många dessutom är uppe sent och gärna tar sovmorgon.

 

Eller som man nu ofta säger: värnlösa fast det ännu hellre borde heta oskyldiga barns dag. Eller så kallar vi dagen rätt och slätt Fjärde dag jul. Men då märks det ju så tydligt att vi hoppat över tredje dag jul som är aposteln och evangelisten Johannes dag. Nu är det bara två dagar kvar som har namn efter sitt nummer efter juldagen nämligen Trettondedagen 6/1 och tjugonde dag (Knut) 13/1 - den dag man städar bort julen och slänger ut granen. Man kunde iofs tänka sig att vi även tydligare uppmärksammade åttonde dag jul (nyårsdagen) som är Jesu omskärelses dag.

 

Denna dag har för mig präglats av (1) promenad till stan med Mats. Jag gick med rollator, vilket svägerskan särskilt noterar☺. Vi tar alltid gemensam promenad torsdagar. Efter kaffe på Condis gick jag vidare till vännen Tommy där jag (2) firade mässa i den lilla St Paulus tältmakarens husförsamling. Fem deltagare. Mats gick på mellandagsrea. 

 

Efter mässan gick jag (3) till Kvantum för inköp till kvällens begivenhet: (4) sedvanligt menlösa-barns-dags-fika med ett antal vänner. Några borta av hälsoskäl men sex var vi sammanlagt. Ungefär vad som riktigt bekvämt ryms i mitt vardagsrum.

Som avslutning tände jag granen (levande ljus i plastgran!) Och vi sjöng två julpsalmer.Efter det att gästerna gått bytte Simon ljus i granen och vi tände de tio ljusen en gång till samtidigt som vi lyssnade till O, helga natt med Jussi Björling.

 

När man gjort det - då är det jul!

 

Givetvis bör dagen ha det namnet och inte Annandag jul. Det är en dag med martyriet och den kristna bekännelsen i centrum. Även martyrdag efter den förste kristne martyren Stefanos. Passande då att Mats och jag valde att kliva av bussen vid Örnäsets kyrka istället för att följa med ända till Hertsön. I Örnäskyrkan var det nämligen Stefan Aro som höll mässan och predikade.

 

Ytterligare några var det som liksom Mats och jag beslutat sig för att nonchalera hebréerbrevets förmaning om att inte överge sin församlingsgemenskap. 7-8* av de drygt 25 närvarande var människor man känner igen som trogna i Hetsökyrkan.

 

Inget fel på gudstjänstens genomförande men några inslag i liturgin från senaste handboken vilka enligt min ringa mening absolut inte på något sätt är bättre än det mer traditionella - och absolut gedignare - som vi följer i Hertsökyrkan. Sen behövs ju mycket information till, och övning med, den lilla gruppen trogna för att få till en levande församlingsaktivitet i liturgin. Här har Stefan en kallelse och en uppgift. Har det varit möjligt i Hertsön så är det möjligt i Örnäset. Under den tid jag var distriktspräst I Örnäset (1992-2000) så började vi jobba på det, men sedan har kanske inte engagemanget - av inre övertygelse! - varit lika starkt hos de tjänstgörande prästerna.**

 

Eftersom jag alltid behöver röra mig valde jag promenera hem. Det gick bra men en bit efter Lulsundet blev tröttheten stor. Och när jag tagit mig uppför backen Gymnasievägen beslöt jag stanna ett ögonblick och titta på klockan. Och den ytterst minimala kropprörelse det innebär få fram vänster arm och klocka gjorde att jag ytterst obetydligt vinglade åt höger.En sådan situation klarar man ju normalt genom att flytta höger fot sju cm åt sidan. Men inte jag. Istället hamnade jag på marken. Och då var frågan hur man tar sig upp. Hade bara käppen, inte rollatorn. Jag ska inte trötta läsarna med ytterligare detaljer men med hjälp av tillräckligt stadig plogkarm gick det till sist.

 

Gick sedan förbi Marias boende men hon låg och sov. Det gjorde dock inte den ytterst vänliga personalen som bjöd mig på kaffe med kaka. Tack för det.

 

 

* och bland dessa ett par som just är i flyttagen från Hertsön till Örnäset och då kommer att ha bara några stenkast till  Örnäskyrkan 

 

 ** jag hänvisar återigen till min serie om 5-6 bloggposter Med gudstjänten i centrum, från sommaren 2019 

 

Kristi födelses fest. Väl värd att fira. Alltså bil med Mats till Hersökyrkan där han celebrerade och jag predikade. 70 deltagare varav, precis som någon tidigare jul, en familj i tre generationer var 25.

 

Även delar av en familj från södra Västerbotten var på besök plus ett flertal som jag inte kände. Man får väl se om de var tillfällighetsbesökare eller sådana som avser bli med i gemenskapen kontinuerligt.

 

I predikan nämnde jag

1. Att Jesu födelse är uppfyllelse av profetior 

2. Att hans födelse i just Betlehem kan ses som en profetia därigenom att han föddes där de får avlades fram som skulle bli offerdjur (påskalamm). En förutsägelse om att han själv skulle bli det slutgiltiga offerlammet.

3. Jesus själv är en profet, ja, Profeten.

Hans profetiska gärning förs vidare av den Helige Ande i kyrkan.

 

Väl hemma efter julfirandet där det hör hemma, dvs i kyrkan, blev det att ställa i ordning för jul även i hemmet.  Fram med lilla plastgranen och lite julprydnader (lätt räknade), upp med julgardiner i köket och sen griljering av skinkan och iordningsställande för julmiddagen till vilken äldre son Jonas dök upp.

 

Nu är juldagen snart slut.

 

I år tillika julafton. På sådana dagar har ju traditionellt fjärde i advent "vunnit" över julafton när det gäller vilken dag som ska få dominera gudstjänstlivet. Men numera är det väl oftast julafton som vinner, särskilt som man på många håll redan börjat fira julbönen mitt på dagen eller under förmiddagen.

 

Dock ej i Hertsökyrkan. Där firade Bosse högmässa kl 11 (4:e sönd i advent) och direkt efter mässan en kort julbön bestående av ps Giv mig ej glans ej guld ej prakt.. och Nu tändas tusen juleljus. Däremellan en bön som han bad stående vid julkrubban vid kyrkorummets sidovägg.

 

45 deltagare.

 

Hem för kort paus. Sen färd till Boden för julaftonsfirande hos familjen Näslund dvs äldsta dotter med man och barn. Fick då även för första gången se deras villa i vilken de bott bara tre veckor. Fint hus. 

 

Särskilt roligt att Maria orkade vara med och på samma goda humör som hon gjort sig känd för. Trivs nu igen när hon fått personlig assistent även på korttidsboendet vilken kan följa henne på div äventyr. Så även ikväll.

 

Hemfärden gick bra. Men eftersom det ännu är oplogat backade jag fast i snön 25 m från min lägenhet. Tur att Simon fanns till min hjälp med spadar tillsammans med ett ungt par på promenad.

 

Nu har julaftonens helgsmålstid passerat. Då är det dags säga 

 

 

 

Var firar man julen bäst? I kyrkans gudstjänst naturligtvis!  För min del i vanliga kyrkan i morgon kl 11 där Mats leder högmässan och jag predikar

 

Tog bussen till kyrkan idag. Väntade att se Mats på väg till hållplatsen men erinrade mig plötsligt att han är i Umeå hos sonen i helgen.

 

55 var vi i högmässan enligt kyrkvärdens notering. Två kvinnor i församlingen ansvarade för kaffet. Många bullar var bakade så jag fick med mig en påse hem.

 

Dock for jag inte direkt hem utan tog en stunds vila och gick sedan till västlaestadianska bönhuset. En hel del vänner har jag där sedan den tid då jag ca tio år i rad ledde högmässa enligt 42 års ordning i Örnäskyrkan under februarisamlingarna. Men många i min ålder och äldre är ju borta nu. Efter det att egna bönhuset byggdes 2005 upphörde det samarbetet. Men alltid roligt möta dem man lärt känna. 

 

Fin predikan av Laestadius. Både Mats och jag har alltid tyckt att den fortfarande läsningen av Laestadius ger viss stabilitet. (Ska det vara laestadianism så ska det). Kanske också nödvändig stabilitet eftersom live-predikningarna ofta är påfallande svaga. Jag har länge tyckt att predikningarna i öst generellt är bättre än i väst.

 

Ändå är det roligt att då och då gå på västbön. Alla är artiga och trevliga.

 

Tog bilen till kyrkan idag för att vara där i tid och ta emot Maria som kom med Hk-buss. Glädjande att hon kom, men nog är jag lite olämplig som "personlig assistent" då jag dels är lite vinglig och dels har svårt uppfatta vad hon säger. Efter mässan rullade jag fram hennes rullstol så Bosse fick be för henne och smörja henne med olja inför operation på onsdag. Kära läsarna får givetvis vara med i bön.

 

52 deltagare enligt kyrkvärden. Dock saknade jag en viss psalm som jag dock senare fick höra* i bönhuset (se nedan). I stället fick vi sjunga den ytterst krångliga 425. Ingen klarade melodin och knappast ens organisten. Efteråt bad Bosse i praktiken om ursäkt för denna totalt osångbara melodi.

- Men texten är bra. Läs den när ni kommer hem!

 

En stund efter det att färdtjänsten sedan hämtat Maria ringde en sköterska från boendet och sa att Marias mobil var i min jackficka.

- Bröstficka på prästskjortan för att vara helt korrekt, sa jag. Alltså fick jag fara till Bergviken (nästan hem!) och lämna den istället för att sitta i en skön fåtölj i väntan på nästa uppdrag, predikan på Fridsförbundet.

 

När jag kom tillbaka återvände jag inte till Hertsökyrkan utan for och vilade en stund i personalrummet på Örnäsgården (församlingshemmet vid Örnäsets kyrka) som ligger bara 20 m från Fridsförbundets bönhus (f d Konsumaffär).

 

I bönhusgudstjänsten fick jag predika ensam då andre tilltänkte predikanten blivit upptagen. Det är kanske fördelen med att alltid boka in två talare; om en blir upptagen går det ändå. Nu fanns visserligen ytterligare två predikanter på plats och dessutom prästen Stefan - och även Mats. Så möjlighet till två predikningar hade funnits - om man velat.** Men man var tydligen nöjd med en.

 

I gudstjänten fick vi bl a sjunga psalmen jag saknade i högmässan: Jag höja vill till Gud min sång...Den klassiska gradualpsalmen - parafras på evangeliet - på andra söndagen i advent. En adventspsalm som ofta inte alls blir sjungen under hela adventstiden om den inte används just denna söndag.

 

Inget kyrkkaffe i bönhuset. Alltså följde Mats med mig hem och fick kyrkkaffe här.

 

 

* jag sjunger numera i allt mindre utsträckning med i psalmerna. Hörapparaterna gör att jag hör min egen röst på så konstigt sätt

 

** på laestadianskt vis förutsätter jag att en predikant alltid är beredd ställa upp även om han blir ombedd med kort varsel. Man ska ju inte skriva predikan utan bara säga det Gud (i stunden!?) ger! 😉

 

OBS! inte "Första advent" vilket min gamle kamrat särskilt noterar! Så även Mats som i högmässan idag sa första advent flera gånger!

 

Mats ledde alltså mässan och predikade. Jag hjälpte till i distributionen. 82 deltagare lär vi ha varit. Efteråt jättesmarrigt fika ordnat av gruppen armeniska kvinnor som nu är regelbundna besökare.

 

Planen som Mats och jag hade var att bryta upp från kyrkfikat så vi skulle hinna (lite försenat!) till Fridsförbundet kl 13 för predikningar och sedan middag. Men när Mats for orkade jag inte stressa iväg. Satte mig istället i skön fåtölj i sidorummet och slumrade till samtidigt som den lilla - här i Luleå(!), i Finland är gruppen jättestor! - laestadiangruppen Norrbottens fridsförening höll möte på finska för en liten skara. 

 

Hoppas jag inte störde med snarkningar när jag slumrade in. Min eftermiddsgsslummer blev mer än en power nap, faktiskt en hel timme. När jag vaknade var klockan så mycket att det var försent åka till Örnäsets kyrka för adventskonsert, vilket föreslogs mig vid kaffet och som jag faktiskt övervägde.

 

Alltså, när det inte var aktuellt, blev det åter till ursprungsplanen västlaestadianska bönhuset, till vilket jag blivit inbjuden av god vän eftersom det är samlingar denna helg med gudstjänster i dagarna tre. (Mats var där lördag kväll men då var jag upptagen).

 

Men innan jag gick dit var jag tvungen få något i magen. Gick förbi lokala pizzerian trots att jag glömt både börs och mobil. Men då föreståndaren därstädes sett mig ofta o vet att jag är präst o dessutom tillhör den armeniska gruppen o kommer till kyrkan rätt ofta, så tänkte jag att han kanske vågar bjuda mig på krita, vilket han med glädje gjorde.

 

Mätt och belåten till väst. Samma känsla som i öst, Luleå Fridsförbund: bara ungdomar. De generationer jag en gång lärde känna är nu borta. Man börjar bli gammal. Vid fikat efteråt satt jag bredvid en person som jag insåg var ungdom i Gammelstad när jag var ung präst. Nu var han en äldre herre, ca 60 år!

 

Stillsam, mjuk och varsam predikan. Knappast någonting jag inte skulle kunnat säga själv. I princip i alla fall - bortsett från att när det med emfas slås fast att Gud skänker sin nåd genom sin kyrka/församling så är det (bara) denna församling (= den västlaestadianska) som avses. Jag är väl inte den förste i världshistorien som mött detta och tänkt: romersk katolicism i lågkyrklig protestantisk tappning.

 

Men såsom många gånger förr tänker jag: västlaestadianska predikanter skulle nästan kunna klara sig utan bibeltext. Dom är som bäst när dom talar enkelt och vardagligt om vägen och vandringen. Men någon verklig bibelutläggning blir det sällan.

 

Nytt rekord tror jag nästan det var. 82 deltagare i högmässan i Hertsökyrkan. Bosse var tillbaka efter en tids frånvaro, ledde mässan och predikade. Eftersom kyrkorummet endast rymmer drygt 100 (+ ca 25 i sidorummet) så upplevde man det som nästan fullsatt. Ändå saknade jag 5-10 personer som kommer nästan varje helg. 17 barn i söndagsskolan! Bara det!

 

Tyvärr hörde jag inte så bra. Ingenting i hörslingan. Men det berodde kanske på att jag satt på första raden i sidorummet, når hörslingan inte dit? 

- Vi måste kolla nå'n gång, sa Ingela efteråt när jag klagade.

 

Fullt vid kyrkkaffet också givetvis.

 

I övrigt börjar min glömska göra sig alltmer påmind. Jag gick på förmiddagen iväg mot busshållplatsen men insåg efter knappt halva vägen att jag hade börsen m busskort i annan jacka. Vände åter för att hämta den o mobilen o bilnycklar och istället ta bilen. Mötte då Mats som startat senare då han når busshållplatsen på högst 1/3 av den tid jag behöver på mig. Givetvis nappade han på mitt erbjudande åka bil.

 

Så gjorde han även på hemvägen. Väl hemma gick vi vår söndagsrunda. Precis när jag kommit hem dök äldre sonen Jonas upp så han fick dela middagsgemenskap med Simon och mig efter det att han fixat div inställningar på min TV som jag inte begriper ett smack av.

 

Bil med Mats till kyrkan. Vi for tidigt eftersom han skulle ansvara för kyrkfikat till sammans med dottern Anna som vi plockade upp på vägen.

 

I högmässan ledde Mats liturgin t o m offertoriepsalmen, jag ledde nattvardsliturgin och predikade.

 

Utifrån frågan i evangeliet när Guds rike kommer talade jag om de tre riken där Gud regerar.

 

1. Allmaksriket - i praktiken skapelsen.* "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Gud handlar här fr a genom att hålla skapelsen vid liv.  Se till att allt fungerar. Och inte bara genom det vi ser i dagliga livet: att djur och människor får avkomma som kan leva vidare; att höst följer på vår och ger årlig skördetid osv. Utan också det vi inte ser, eller oreflekterat tar som så självklart att vi inte tänker på det, t ex gravitationen och de osannolikt små spänningar som håller elektronerna på plats runt atomkärnan. Utan detta skulle allt som finns antingen.sjunka ihop eller "flyga all världens väg".

 

Nu vet vi alla att allt i allmaktsriket (skapelsen) inte fungerar helt enligt skaparens intentioner. Pga det stora upproret mot Guds vilja (syndafallet) finns här i världen allt från sjukdom och död, förtryck, krig och tortyr till förödande skogsbränder, jordbävningar och andra naturkatastrofer. Men Gud kämpar ständigt mot det onda och ofta får han människor med sig i den kampen; läkare och sjuksköterskor, fredsmäklare och olika slag av räddningsarbetare.

 

2. Nåderiket dvs det rike där vi blir delaktiga av Guds nåd, i praktiken Kyrkan där Gud verkar genom sitt ord och sina heliga sakrament. Den yttre kyrkan är synlig men när det gäller det verk i en människas inre som krävs för att Guds rike skall utbredas genom att fler blir Kristustroende, gäller nog i praktiken att det inte kan ses med ögonen.

 

3. Härlighetsriket som blir synligt när Kristus kommer åter. Som en blixt från himmelens ena ände till den andra. Detta rike kommer oväntat och plötsligt. Och Jesus exemplifierar med människorna på Noas och Lots tid. Det är för detta rikes ankomst som människorna bör bereda sig.

 

Då kommer de en gång att få uppleva sanningen i Paulus' ord i Rom 8 att denna tidens lidanden ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.

 

 

Gott kyrkfika till vilket Mats hade bakat. 52 deltagare i högmässan, enligt kyrkvärlden.

 

Promenad Söndagsrundan med Mats när vi kommit hem. På kvällen gjorde Simon och jag ett besök hos Maria på lasarettet. Hon var glad. Särskilt nöjd verkade hon vara att den yngre av hennes yngre bröder var med, som utan vidare uppfattar vad hon säger och inte bara hennes gamle far som inget fattar. Inget akut-allvarigt med henne , dock. "Bara" en infektion men eftersom hon är under cellgiftsbehandling vill man ha henne under uppsikt

 

Kvällste hos Mats så fick vi surra lite som avslutning på dagen.

 

 

* nämns iofs sig inte tydligt i texten, men jag har alltid haft en förkärlek för predikan i tre delar

 

Och kyrkoåret närmar sig sitt slut. 67 deltagare i högmässan, inkl en gästande kör om ca 17 från Kågedalen. Grundlig och innehållsrik predikan - som alltid när Mats predikar. Lite inledande ord om hur sällan denna söndag får firas - kräver 1) att påsken är tidig, 2) att första sönd i advent är sen och 3) att söndagen inte kolliderar med allhelgonahelgen. Sist det hände var sju år sedan fick vi lära oss.

 

Sen lite om Herrens bön Fader vår (Vår Fader). Fader är inte en mänsklig benämning på Gud utan är ett namn som introduceras av Jesus.

 

Och sen om fjärde bönen i Fader vår (enligt Luthers numrering i katekesen) förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro (nya översättningen: förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss). Det är ju just den delen av hela bönen som är anledningen till att Fader vår är predikotext på den söndag som getts temat förlåtelse utan gräns.

 

Nästa söndag, Söndagen före domssöndagen är det min tur predika upplyste Mats om innan han inbjöd till kyrkkaffet.

 

Min tvillingbror från Umeå dök också upp vid högmässan då han kommit till Luleå för att hans hustru (ordf i Frimodig kyrka i Luleå stift) skulle till ett Fk-möte i Kalix. Då Mats var upptagen em fick brodern sedan följa mig på den promenad vi brukar kalla söndagsrundan. Middag sedan innan svägerskan kom från Kalix och hann få lite kaffe innan de styrde mot Umeå.

 

Nästan dubbelt så många var vi i högmässan idag. Ska vi tänka att många som igår var borta för att på annan ort tända ljus på anhöriggrav nu kommit hem eller är det bara så att helg på lördag är ovant för många?

 

Mats ledde mässan och predikade. Roligt höra en välförberedd högmässopredikan. Vid kyrkkaffet noterade jag dock - som så många gånger förr! - hur åtskilliga sätter sig på sina invanda platser eller låter blicken söka ett bord där bekanta sitter utan att notera att vid annat bord sitter en ensam person som kanske också skulle uppskatta kaffesällskap. Ytterligare undran: måste vuxna som är gifta men utan småbarnsansvar alltid sitta vid samma bord? Delar man på sig träffar man sammanlagt fler.

 

Mats hade frågat mig tidigare om jag ville hjälpa till med distributionen vilket jag lovat, men nu inför högmässan så kände jag mig så trött och vinglig att jag passade vidare till kyrkvärden Lars, vilken klarade det hela med den äran trots att han är ca tio år äldre än jag. Så är läget.

 

Väl hemma kort vila. Sen tog Simon och jag bilen till de kyrkogårdar där vi har anledning tända ljus. Först till Töre - nyttig övningskörning för Simon i det ruggiga vädret. Efter kyrkogården middag på Roadys, vilket blivit tradition. Sen mot Luleå och kyrkogården på Hertsön 

 

Sedan någon timme hemma i värmen och en kopp te.

 

- enligt den svenska almanackan, kanske bäst att tillägga.Alla helgons dag är ju, som alla vet (?), egentligen 1 november. Två gudstjänster blev det idag.

 

Först högmässa i Hertsökyrkan, ledd av Bosse. Måttligt med folk - men inte oväntat; allhelgonhelgen har alltid varit en svag gudstjänsthelg i staden. Bara fjorton deltagare inklusive kyrkvärdar, vaktmästare, musiker och präst. Alltså bara nio som var där utan att vara "tvungna". Men mässan var fin ändå. Kan en mässa någonsin vara annat än fin när den genomförs rätt och kompletteras med innehållsrik predikan?

 

Nästan direkt styrde Mats bilen mot bönhuset på Örnäset och vi hann precis till gudstjänsten kl 13. Betydligt fler människor men i en 70-årings ögon är ju de närvarande rena ungdomssamlingen. Två predikningar av normal kvalité, dvs absolut inget fel, men heller inget som på allvar utmanar vare sig tanke, vilja eller samvete.

 

Två av psalmerna från högmässan fick vi upprepa i bönhuset. Och det fantastiska var att alla fyra psalmerna i bönhuset var just de som jag vill ska sjungas på min begravning: Helig, helig, helig...; I himmelen, i himmelen...; Vem är den stora skaran där*...; I hoppet sig min frälsta själ förnöjer....**

 

Var det något profetiskt över detta kan man undra!

 

Efter matserveringen for vi och avstod därmed eftemiddagsmötet. Två gudstjänster på en dag får räcka.

 

 

* Gamla psalmboken 146.

 

** psalmen helt utskriven i bloggen 31 aug

 

 

var det ikväll få deltaga i mässa i Örnäsets kyrka. Mässan ledd av Stefan och inbokad av Luleå Fridsförbund. Alltså en sådan mässa som jag själv lett eller medverkat i "hur många gånger som helst" under årtionden, de senaste åren ofta i sällskap med Mats.

 

Mindre glädjande var dock att det var betydligt färre än det brukar vara i bönhuset på söndagarna. Vad beror det på? Vad jag såg var heller ingen av Fridsförbundets fyra predikanter närvarande. Men dom kan ju vara på predikouppdrag.

 

Stefan predikade över de två korta liknelserna i Mt 13 om mannen som söker pärlor och han som oväntat finner en skatt i åkern. Vi är ju vana förklara att sökaren och finnaren är bilder för den sökande och troende människan.Men Stefan sa att man också kan utlägga det så att den som söker och finner är Gud och det han finner är den dyrt skapade människan, Guds avbild, men fallen i synd - gömd i åkern. Var gör han då för att köpa tillbaka den i synd fallna människan? Jo, han säljer allt vad han äger dvs utblottar sig själv och dör på korset.

 

Fin variant, sa jag till Stefan när han skjutsade hem mig.

- Luther, tror jag, svarade han.

Roligt att även den förkättrade Luther som alltid anses sitta på våra axlar och ge dåligt samvete kan komma med något glädjande, tänkte jag.

 

Inte bara predikan utan även nattvardsliturgin genomförde Stefan till full belåtenhet. Och då han dessutom klämde in Jesu namn och blod i syndaförlåtelsen så kan jag tryggt få en stroke och falla av pinnen utan att det blir katastrof för Fridsförbundet.

 

Tiden går märker man. Vid kaffet såg jag bara fem personer äldre än jag. I kyrkan kanske ytterligare någon. Snart känner man sig bortkommen bland alla ungdomar.

 

Bil med Mats till kyrkan. Han hade lovat assistera så han ville vara lite tidigare än möjligen en minut i elva vilket blir fallet om vi tar buss. Bosse predikade och celebrerade. Och i dag var han inspirerad när han predikade - det är han iofs alltid när han talar över GT-texten. Först bortåt kl ett var högmässan klar. Men inte mig emot. 73 deltagare (54 kommunikanter).

 

Redan igår hade mina bröder och svägerskor från Umeå anlänt och vi hade familjemiddag tillsammans med delar av min familj (de som kunde vara med) och vår kusin.

 

Idag träffades vi igen i samband med högmässan. Och till kyrkkaffet hade vår duktiga tårtbakare Ingela gjort sitt så jag fick möjlighet fira även i församlingens gemenskap. Riktigt roligt. Det måste ju vara tårtkalas innan man känner sig slutgilltigt firad! 

 

På kvällen var jag på lokal igen och åt middag. Tillsammans med vänner denna gång. Då alla varit i samma högmässa tidigare under dagen blev det lite samtal om bl a Bosses långa predikan. Någon tyckte väl den blev väl lång. En annan att den var fantastisk. Jag lutade möjligen åt det senare. 

 

Tack alla för hälsningar, blommor och presenter.

 

I Umeå alltså. Predikade i Sackeuskyrkan som ursprungligen är en gemenskap inom ELM-BV men som sedan vidgat sina vyer och kontakter genom att ansluta sig till Missionsprovinsen. Träffade ett antal vänner, både boende i Umeå och Vännäs och även från Norrbotten. Bl a annat en ung man som nu är Sackeusförsamlingens ordförande (!) kommen från norra Tornedalen och som jag mött åtskilliga gånger i laestadianska sammanhang. Ett exempel kanske på den "ekumenik" mellan olika inomkyrkliga rörelser som i vår tid blir alltmer angelägen. De medvetna allvarligt Kristustroende i vårt land är inte så många att vår huvudsysselsättning kan vara att dra gränser mellan grupper.

 

 

Högmässa i Hertsökyrkan, 64 deltagare. Mats predikant och celebrant. Jag biträdde i distributionen. Går dock alltid med Kristi kropp numera när vi hjälps åt. Mycket lärorik och fin predikan. Grundläggande änglaundervisning innan han hamnade i evangelietexten. Samtal med folk i foajén så länge att de flesta hunnit gå innan jag satt vid kaffebordet. 

 

I väg sen för att skjutsa äldsta dottern Sara till flyget så hann vi få en pratstund tillsammans hos Maria också.

 

Sen åter till Hertsön för besök i västlaestadianska bönhuset som ligger en bit österut i staden. Inbjuden av god vän vars familj ansvarade för fikat. Tyvärr betydligt färre deltagare än vanligt, bara drygt hälften av vad vi var i Hertsökyrkan tidigare.

Det sades att samtida samlingar i Gällivare lockat många. Och det är förståeligt, anser man att man har världskristendomens absoluta centrum* - Gällivare - i sin krets, så är det självklart att det drar. 

 

I den upplästa predikan av Laestadius fick jag - äntligen! - höra det som - tillsammans med annat av lärofaderns penna - sannolikt är grunden till den i laestadianismen vanliga dopsynen (som finns uttryckt i västlaestadianernas dopritual) att barnen visserligen har arvssynd men då de inte ännu har verksynd kan de bli födda på nytt genom den allmänna försoningsnåden. Om barnens nya födelse enligt Laestadius anses ske i dopet eller redan tidigare som sägs i västlaestadianernas dopordning, framgick inte tydligt av denna bisats i prostens** predikan.

 

Den live-predikan som sedan följde var kort och mer som ett personligt vittnesbörd. Inte ens en textläsning tror jag. Men en ny predikantgeneration som ska skolas in måste ju börja någonstans. Och jag som nyss erkänt att jag började min predikogärning som tjänstebiträde med sjuminuterspredikningar ska ju inget säga.

 

Eftersom väst börjar sina gudstjänster kl 15 och öst sina kl 16 så tänkte jag att jag kan ta öst-laestadianska bönhuset (Luleå Fridsförbund), lite västerut jämfört med västbönhuset som alltså ligger mer österut, på hemvägen. Där brukar det ofta vara två predikningar så jag borde hinna den senare.

 

Men tydligen inte denna gång för när jag steg in pågick redan avslutningsbönen. Fick i alla fall dagens tredje kyrkkaffe - tur att jag även kunde få varmkorv i västbönhuset. Jag fick dock prata lite med Ingela och hon lovade tårta till kyrkkaffet i Hertsökyrkan söndagen efter min födelsedag. Då får jag fira lite i församlingsgemenskapen

 

 

* detta är inget raljerande. Det är västlaestadiansk lära som då och då uttrycks i offentliga predikningar. Hur mycket vanliga västlaestadianer på det s k golvet i verkligheten tror detta när de konfronteras med andra kristna är en annan sak

 

** vanligt att jag och vissa ungdomsvänner nämner Laestadius just som "prosten". Kan bero på berättelsen om när Laestadii kvarlevor flyttades från Kengis till Pajala så hade en kvinna, när hon såg den döda kroppen, högt utropat: "det är ju prosten".

 

Som sagt, absolut inte ovillig, men likväl "nödd och tvungen", var jag i Hertsökyrkan idag. Celebrerade och predikade. Mats dukade altaret, koncelebrerde med mig och hjälpte till i distributionen. Bosse som är ledig satt i församlingen. 47 deltagare men då var det åtskilliga av de trogna (minst ett dussin) som var i Örnäset där Stefan Aro välkomnades vid gudstjänst i Örnäsgården - eftersom det pågår golvslipning i Örnäskyrkan.

 

I predikan nämnde jag först något om söndagen; att den kallas höstens påskdag eftersom alla tre årgångarnas evangelier berättar om hur Jesus uppväcker en död: Lasarus, en änkas son i staden Nain, och här en synagogföreståndares tolvåriga dotter.

 

Predikans tema blev:

 

 

1...i relation till Gud

Tag vara på det den uppståndne Frälsaren ger när han på Påskdagens kväll kommer till sina lärjungar och säger: Frid vare med er (frid åt er alla). Då skänker han rättfärdighet. Paulus i Rom 4: Kristus har dött för våra synder och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Sök ingen rättfärdighet någon annanstans än hos den uppståndne Frälsaren.

 

2....i relation till dig själv

Genom att dagligen dö från synden och uppstå med Kristus. Något vi fick öva oss på redan i mässans inledning då vi bekände våra synder och fick ta emot förlåtelsen

 

3....i relation till din medmänniska

Genom kärlek och barmhärtighet men kanske fr a genom att förlåta. Gå aldrig med ett ont otroshjärta som inte vill förlåta. Den förlåtelse du själv tagit emot skall du ge vidare...förlåt oss våra skulder så som och vi förlåta dem oss skyldiga äro! Sätt dig stilla och medvetet inför Gud, tänk på den som gjort illa mot dig och uttala med hörbara ord: I Jesu namn förlåter jag N.N (den som gjort dig emot).

 

Sen kom det som kunde blivit del 4 (se gårdagens blogg) men som istället blir en avslutning och framåtsyftande sammanfattning:

 

Om/när du levt uppståndelseliv enl p 1-3 ovan så får du leva uppståndelseliv i himmelen. Vi bekänner varje söndag ..syndernas förlåtelse, de dödas (eg: köttets/kroppens) uppståndelse och ett evigt liv. Kom ihåg Paulus ord i Rom 8: vi vet att denna tidens lidande ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

 

Vi hade sedan en bönestund i slutet av förbönen då en av gudstjänstfirarna bett om personlig förbön och att få bli smord med olja enligt Jak 5.

 

Enkelt kyrkkaffe efter mässan. Man överger som bekant inte sin församlingsgemenskap även om man vill åt annat håll.

 

Men efteråt for jag givetvis förbi Örnäsgården där allt visserligen var slut men jag fick i alla fall hälsa på Stefan.

 

Till bönhuset sen där jag fick höra kort del av första predikan men hela den andra. När det sen blev middagspaus for jag hem.

 

Jag var nämligen på kvällen bjuden till min dotter Maria på middag och 42-årskalas. Om läkarna får rätt så var det hennes sista födelsedag. Men därav märktes inget. Hon är lika glad som vanligt. (Måste bero på kära läsarnas trogna förböner så fortsätt med det.)

 

 

(I praktiken tre dagars blogg på ett bräde).

 

När jag skriver detta (=börjar detta inlägg) sitter jag sedan en dryg timme hemma. Men vi tar det från början som jag lovat.

 

I fredags morse tidigt tog jag flyget till Göteborg. Blev upphämtad av Bengt Birgersson och fick tillbringa några timmar i hans och Marias hem. Tillräckligt många för att  både hinna äta lunch och sova några timmar. Hade ju stigit upp före kl fyra.

 

På eftermiddagen for vi till Lärjungagården där prästmötet hölls. På vägen hämtade vi upp två personer, en präst och en prästkandidat, den senare från Israel - han förbereder sig för att kunna bli präst i en luthersk församlingsplantering i Tel Aviv, Israel.*

 

Mötet inleddes med tal av biskop Bengt, lite information, hälsningar mm. Sen samvaro.

------

Lördagen började med mässa ledd av biskopen. Predikan av Henrik Vestergård, kyrkoherde i Den gode Herdens församling i Kinna. Inget fel på predikan. I samband med mässan fick vi alla, möjlighet förnya våra prästlöften. Sånt har man väl varit med om någon gång även i svenskkyrkliga sammanhang men här är det mycket mer gediget, sant och äkta. Märkligt att man ofta behöver befinna sig utanför det officiella svenskkyrkliga livet för att erfara att man tar sitt prästliv på riktigt allvar.

 

Bibelföredrag sedan av Rolf Pettersson om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn. I gamla testamentet finns ju flera berättelser om hur män på friarstråt möter sin blivande brud vid en brunn. Och här möter Jesus (brudgummen) en kvinna som får bli en bild för hans brud, kyrkan/församlingen, som lyfts ur synden och får sin utvalda position genom tron. Djupsinnigt så man blev gripen på djupet.

 

Rolfs bibelföredrag var en ersättning för den oration jag skulle ha hållit men tvingades tacka nej till då oron för Marias sjukdom tog över. Det bytet var enligt min ringa mening absolut ingen förlust för åhörarna. I samtalet efteråt ställdes frågan var vi i vår tid har de brunnar där möten kan ske. I flera inlägg betonades nödvändigheten inse att den kristna grundkulturen i samhället nu är borta och vi måste lära oss evangelisera för människor som är helt utan kunskap. 

 

Exempel gavs också på hur människor utan kristen bakgrund också kan vara utan fördomar dvs utan den "svenskkyrkliga" grundkunskapen att Missionsprovinsen är något man ska undvika och därför efter ett andligt uppvaknande kunnat söka sig till en Missionsprovinsförsamling när en sådan råkat finnas i närheten. Flera vuxendop vittnades det även om. Missionsiver alltså i Missionsprovinsen, inte bara en massa besvikna svenskkyrkliga föredettingar! 

 

Vid lunchen såg jag till att få sitta tillsammans med Rune Imberg och fick ett mycket intressant samtal om bibelsyn.

 

Eftermiddagen prästmötets överläggningar (hela modellen för ett prästmötes innehåll är ärvd från svenska kyrkan). Bl a blev det samtal om relationer till andra kyrkor och nattvardsgemenskap mm, dvs sånt som lutheraner (enligt min helt personliga mening) har en förkärlek att grotta ner sig alldeles för onödigt mycket i.

 

I samband med avslutningskaffet fick jag en pratstund med Daniel Johansson, studierektor vid församlingsfakulteten (FFG). Han är engagerad i den utbildning som FFG på uppdrag av den Ingermanländska kyrkan bedriver för de (fr a finska, österbottniska) laestadianpredikanter som vigts till diakoner av den ingermanländska kyrkan. Jag har även hört honom hålla föredrag om lutherska bekännelsen på Kyrklig Samling. Han vore - återigen enligt min ringa mening - en person att kalla upp till norrbotten för att få undervisa laestadianpredikanter även hos oss.

 

Färd sedan till Göteborg där jag tog buss norrut mot Lysekil och blev upphämtad av min gamle vän och kollega Kai Larsen som tog mig med till sitt hem och bjöd på räkor, gott att dricka och god gemenskap.

------

Söndagen återvände vi till Göteborg och gick i högmässa i Imanuelsförsamlingen som tillhör Missionsprovinsen och huserar i en f d frikyrka. Lite förkortad högmässa med sikte på att vara familjemässa. Något enklare predikan också. Efteråt kyrklunch vid vilken jag fick prata med ungdomarna Signe och Hugo som jag lärde känna i Vännäs för ca 14 år sedan då de var barn.

 

Fick även chans införskaffa både psalmbok och evangeliebok. Psalmboken är den som kallas Psalmer 1991, utgiven av Lutherstiftelsen och kyrkliga förbundet. Enligt förordet avsedd vara ett komplement till 1983 års psalmbok (nu gällande) och tar upp vissa teman som är på väg förloras när vissa gamla psalmer strukits i nya psalmboken. Ambitionen förstår jag, men en snabbkoll - det är därför det blivit så sent innan detta inlägg publiceras - visar att det är ytterst få av psalmerna i denna utgåva som jag saknar. Ändå tror jag mig - av födsel och ohejdad vana - vara förankrad i gamla psalmboken (1937) på sätt som ganska få i yngre (än mig) prästgenerationer är. Därför har det heller aldrig blivit någon rusning efter Psalmer 1991 och resterande lager delas nu ut gratis till den som vill. Och då jag redan i fredags hemma hos Birgerssons såg att min absoluta favoritpsalm i 37 års psalmbok Vem är den stora skaran där fanns med så beslöt jag på stört ta fem exemplar.

 

Den evangeliebok jag köpte är Lutherstiftelsens revidering av 1983 års evangeliebok. Bibeltexter enligt Folkbibeln 2015 + div annat. Som helhet en ytterst positiv upplevelse, även om jag skulle sakna 2003 års evangelieboks tre kompletta årgångar på askonsdag och skärtorsdag (men man kan ju inte få allt!).

 

Den evangelieboken tycker jag att man skulle använda i bönhuset istället för 1942 års evangeliebok.

 

 

* han var med även förra året