Torbjörn Lindahl

Tog bilen till kyrkan. Lite svårt komma hela vägen fram. Allt för mycket djupa bilspår i den av värmen mjuka snön. Men med lite hjälp kom bilen loss vid infarten till parkeringen och kunde ställas ute på vägen.

 

Bosse ledde mässan men predikade inte. Det gjorde istället en blivande diakon från Mekane-Yesus kyrkan i Etiopien. Frimodig predikan över en vers från Hebréerbrevet 13:8: Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Predikan på svenska. Acceptabelt möjligt förstå för mig men jag satt på första bänk. Lite svårare för vissa andra åhörare förstod jag efteråt. En grupp vänner till predikanten var med. Tillsammans sjöng de också två sånger.

 

Betoningen i predikan låg mycket på undergöraren Jeus. Det han - själv eller genom sina apostlar - kunde göra då bör vi förvänta oss även nu. Exempel gav han ur sin familjs liv.

 

Vid kyrkkaffet hamnade jag bredvid ungdomsvän från gymnasietiden som nu bor i Kiruna men har flera vuxna barn i Luleå och därför med make dyker upp ibland. När jag framkastade tanken - framförd i insändare i NSD i veckan - att man borde strunta i att flytta Kiruna kyrka, tjäna en miljard och istället bygga en lagom stor mindre kyrka i samma stil - så föll det inte riktigt i god jord. Om man säger så!

 

Bil till bönhuset efter kyrkkaffet. Församlingsdagar i dagarna två. Gudstjänst lörd kväll och två på söndag eftermiddag. Första gudstjänstens första predikan missade jag till stor del. Men den andra hörde jag, hållen av en annan av mina ungdomsvänner.

 

Vid middagen satt jag vid pensionärsbordet. Seniorerna har alltid rätt gå före i matkön. Det respekterar alla. Men å andra sidan utgör ju pensionärernas skara inte av fler än ca 20 - av nästan 300!

 

Efter middagspausen for jag hem. Orkade inte lyssna på två predikningar till. Dessutom finns ju Youtube!

 

Väl hemma fick jag besök av äldre sonen. Han hade tittat upp till sin syster på boendet, men hon var för trött (hade varit i kyrkan) så då besökte han sin far istället.

 

I morgon flyttar Maria hem till sin lägenhet. Nu har det äntligen - byråkratins kvarnar mal långsamt - ordnats så hon får tillräcklig hjälp hemma.

 

....på andra söndagen i fastan.

 

Väl hemma efter högmässan blev det lite vila och mat.

 

Sen buss för Mats och mig mot Örnäset och gudstjänst i bönhuset. Först predikan av David över en av dagens texter, om synderskan i Simons hus. Innehållsrik och väl balanserad predikan. Lätt att följa med - och hålla med. Sedan predikan av Göran som tog några verser ur 1 Tim 4 som utgångspunkt. Icke helt utan entusiasm och iver. Han predikade på finska, kanske för att gäster från Finland skulle få predikan i original och inte via tolk. Min enkla upplevelse är att var mer flyt än när han predikar på svenska. Men kanske var han bara ovanligt inspirerad. Dock hade jag lite svårare följa tankegången, men det ska inte uteslutas att det berodde på trötthet från min sida.

 

I dagens gudstjänst var det alltså besökare från Finland. Tre katoliker. Efter kyrkkaffet blev Mats och jag hembjudna tillsammans med dem och ytterligare en person till goda vänner* för fortsatta samtal. Även Stefan Aro dök upp. Bra, då fick vi tolkhjälp.

 

Mycket intressanta och givande samtal. En av de tre katolikerna var f d laestadiankristen som konverterat. Tillsammans drev de något slags arbete för gemenskap/kontakt mellan katoliker och laestadianer. Nu var dessa tre på resa i Finland och Sverige för att möta olika laestadianska grupper. Sex olika riktningar hade de mött och varit både i Karesuando och Gällivare. Det senare en ort som för västlaestadianer är världskristenhetens centrum precis som Rom är för katoliker.

 

En bok var skriven om deras erfarenheter och tankar men eftersom den var på finska var det inget för mig. Kvällen avslutades med sjungen vesper - på finska.

 

 

* uttrycket goda vänner syftar på denna blogg alltid på samma två personer

 

Bil med Mats till kyrkan idag eftersom han skulle hålla mässan och ville vara i god tid. Så behövde inte Simon och jag ta buss. 60 deltagare.

 

Fin högmässa - en rätt genomförd högmässa är väl alltid fin? Särskilt om det också är gedigen predikan, vilket det var idag. 

 

Fler och fler nya människor finner väg till gemenskapen. En del blir regelbundna gudstjänstfirare, andra blir sporadiska besökare. Roligt också att se att vissa av dem som är gamla i gården tar sig an dem som är nya i gemenskapen. 

 

Idag hälsade jag på två som jag aldrig tror jag tagit ihand förrut. När jag presenterade mig svarade de "vi har hört dig predika flera gånger i Fridsförbundets bönhus". Kyrklig variant av alla känner apan, men apan känner ingen.

 

En fråga fick jag också om situationen för Maria. Det allvarliga läget förklarade jag. Även om Maria fortfarande är pigg och glad då man möts så är läkarnas möjligheter uttömda.

 

Promenerade till busshållplatsen vid Munkeberg och tog busslinje 1 som går direkt till Hertsön utan byte. Detsamma gjorde Mats så vi möttes vid hållplatsen.* 

 

Till Hertsökyrkan alltså där Bosse celebrerade och predikade i Högmässan. 51 deltagare men då saknades minst ett halvdussin av de trogna gudstjänstdeltagarna. Kanske var det flera som istället gick i Örnäskyrkan där Stefan Aro ledde högmässan. God vän till både Mats och mig som redan satt på bussen när vi klev på var en av dem som steg av på Örnäset.

 

Inget att anmärka på vare sig liturgi eller predikan i Hertsön. Mats och Bosse noterade att ca 20% av gudstjänstfirarna numera är armenier.

 

Rapport från Fridsförbundets årsmöte igår kväll fick jag av en bordsgranne.

 

Buss hem men vi klev av redan vid innerstadens kyrkogård så fick jag gå lite längre sträcka innan jag hamnade i läsfåtöljen. Nu blir det middag sen ska Simon och jag göra något som förhoppningsvis blir roligt.

 

 

* har nämnt det förr: denna tid på året - soliga vinterdagar - är det riskabelt gå till närmaste hållplats och ta linje 4 från Porsön. Den är ofta så full med studenter med sikte på promenad eller skidtur ute på isen att den understundom kommer för sent för byte till Hertsöbussen.

 

I morse tog jag bilen mot Kalix. Närmare bestämt Kalix kyrka där jag fått kallelsen predika. Bara två präster i tjänst nu i Kalix så hjälp av pensionärer efterfrågas. Det var kyrkoherden Hanna Johnselius som kallat mig och hennes man Mattias var liturg. 

 

Ämne för predikan Se vi går upp till Jerusalem.

1. Jesus går upp till Jerusalem för att lida, dö och uppstå. Enligt det som profeterna talat. Uppståndelsen är lika nödvändig för vår frälsning som Jesu död.

 

2. Kyrkan går upp till Jerusalem. Och gör det i högmässan varje söndag där Kristi golgataoffer blir närvarandegjort. Kort repetition av delar av blogginlägg för några dagar sedan.

 

3. Den enskilda människan måste också gå upp till Jerusalem för att dö från sina synder och sig själv.

 

Kyrkkaffe i församlingshemmet och sedan flera trevliga timmar i kyrkoherebostället hos Mattias och Hanna som jag lärde känna I Örnäsets församling 1999 då Mattias prästvigdes och jag fick vara hans handledare under pastorsadjunktsåret.

 

Hemma kl 19.

 

Följde med Mats till kyrkan idag. Han höll högmässan och predikade. Hjälp gav jag i distrbutionen. Ca 50 deltagare.

Trevligt kyrkkaffe.

 

Sen for vi hemåt och på vägen tittade vi in i bönhuset (jag har fått nyckel) och till sin stora glädje fann Mats sin bibel på bokskåpet i hallen. Dår låg den inte fedags kväll. Frågan kvarstår: vem bär omkring böcker i bönhuset?

 

Väl hemma packade jag  iordning allt jag behövde för eftermiddagens mässa i sgda bönhus. Sen iväg igen och eftersom jag fått egen nyckel kunde jag i acceptabelt lugn och ro ställa iordning allt.

 

Följande ordning följde vi (psalm-nr ur 37 års psalmbok):

 

Ps 32:1-4

Predikan över dagens evangelium om Jesu frambärande i templet.

Syndabekännelse, avlösning, tackbön

 

Ps  177:3-5

Kollektbön, epistelläsning, trosbekännelse, förbön.

 

Ps 202

Komplett nattvardsliturgi inkl sjunga partier. (Församlingens alla partier fanns projicerade på väggen).

 

Ps 13

 

--------

 

Fin och allvarlig gudstjänst där det i praktiken också blev invigning av altaret. Det var påtagligt att något blev färdigt i bönhuset när det nu finns en plats för altarets sakrament och inte bara för ordet och dopet. Ca 175 kommunikanter + okonfirmerade barn.

 

Det är min förhoppning att nattvardsgudstjänster i bönhuset (ledda av präst!) vid vilka man som idag kan projicera församlingens partier på väggen, ska leda till större delaktighet och att människor lär sig församlingspartierna i liturgin.

 

Kanske skulle det också finnas behov av att undervisa om (högmässo-) liturgin. Kan lämpligen ske för ungdomar och vuxna vid fredagstimme t ex. Jag ställer upp med glädje.

 

 

Tog buss med Simon idag. Till Örnäskyrkan. Gudstjänst ledd av Stefan. Två diakoner medverkade också + utöver kyrkomusiker en man som till eget gitarrkomp sjöng sånger på meänkieli. Man hade fördenskull också skickat särskild inbjudan till Tornedalsgillet. Gensvaret gott, 60-70 deltagare, tror jag.

 

Gudstjänst utan nattvard. Olika inslag vid förbönen som personlig förbön, möjlighet tända ljus, skriva böneämnen mm. Fin predikan av Stefan över dagens evangelium. 

 

Trevlig och - förhoppningsvis - kontaktskapande gudstjänst. Sådan som jag själv många gånger ägnat mig åt, ofta i familjegudstjänstens yttre form. Och då jag nu sagt att jag också ägnat mig åt dylikt under årtionden så må det även vara mig tillåtet säga att hur trevliga dylika tillställningar än är och hur många nya som än lockas komma så är det inget som i längden bygger församling eftersom det bärande i en traditionell högmässa saknas: nattvarden och

möjlighet till kontinuerlig återkommande församlingstillbedjan genom liturgins ord.

 

Enkelt kyrkkaffe längst ner I kyrkan.

 

Simon valde sen att gå hem (om han inte ångrade sig och tog en buss). Själv gick jag över till bönhuset där det under eftermiddagen var två predikotillfällen med mat emellan. Helt ok predikningar. Fräscha och glädjande befriade från sånt som man ibland kan uppleva som inlärda standardfraser. Givande samtal vid middagen och kaffet med både predikanter och styrelseledamöter.

 

Idag gjorde jag också det jag förra söndagen sa att Mats ibland gör: gå till hållplatsen lite längre bort och ta linje ett mot Hertsön redan när den bussen är på väg in mot stan. I god tid hade jag gått för säkerhets skull och fick vänta nästan tio minuter. Mats kom senare och fick bara vänta fem. 

 

På bussen konstaterade vi att nu kommer den fina vintertid då massor med studenter från Porsön vill in till stan på helgerna för att promenera, åka skidor/skridskor på isen.  Det innebär att vår närmaste buss (linje 4) ofta är överfull med ryggsäckar, skridskor och skidor och lika ofta försenad så man ibland missar bytet i centrum. Lika bra att gå lite längre och ta Hertsöbussen direkt när den kommer från sjukhuset. Alltså.

 

Väl i kyrkan, dit vi kommer precis i slutet av ringningen, hinner Mats in i kyrksalen i tid, men jag, som tar längre tid på mig sjunger psalmen i kapprummet och smyger in när Bosse redan börjat skriftetala. Vi borde förverkliga en idé jag fick redan "på min tid" som distriktspräst: högmässotid 11.15. Det skulle underlätta för alla som vill ta buss till kyrkan. Det är iofs just nu inte så många, men det borde bli fler. Av två skäl: ibland blir parkeringen bakom kyrkan väl full och dels av rena miljöskäl - för att inte tala om klimatet! - den motivering som numera får alla att foga sig oavsett vad saken gäller.

 

Idag var Bosse på prathumör. Kvart i ett innan högmässan var slut. Tyvärr orkar jag inte riktigt hänga med i förkunnelsen då hörslingan inte fungerar som den ska. Eller är felet i mina hörapparater? Över 50 deltagare. Lite kallt i kyrkan tyckte jag. Satt jag för nära blåset från fläktarna? När jag gick till ljusbäraren för att tända ett ljus och be för Maria, passade jag på värma fingrarna över ljuslågorna.

 

På bussen träffade vi även baptistpastorn Gudrun som var på väg till Örnäskyrkan för avslutningsgudstjänst för Ekumeniska vinterveckan -  som under årens lopp krympt och nu bara är en helg.  Men då Mats och jag deltog i inledningsgudstjänsten i Missionskyrkan (numera Ekumeniakyrkan) i fredags kväll tyckte vi att vi gjort vårt för ekumeniken. Dessutom ska man ju inte överge sin församlingsgemenskap. Men jag kan väl säga att under min tid som Hertsöpräst lade vi alltid högmässorna kl 18 dessa söndagar.

 

Hem fick vi bilskjuts med vänner som vi båda känt i flera årtionden.

 

Tog buss t kyrkan idag. När jag bytte i stan så satt Mats redan på den bussen jag bytte till. Den kommer nämligen från sjukhuset och Mats brukar ibland gå till en hållplats lite längre bort och ta Hertsöbussen redan på väg in mot centrum. Jag som inte är lika pigg och rask nöjer mig oftast med närmaste hållplats men får då ett byte i stan.

 

Väl i kyrkan fann vi att det var många deltagare. 52 sa kyrkvärden efteråt. Påfallande stor grupp armenier är nu riktigt trogna. Dock är flera knutna till lokala pizzerian som öppnar kl 12 så de avviker alltid mitt i gudstjänsten. Inga katolska snabbhögmässor på en timme här inte. Men oftast hinner de i alla fall höra hela predikan.

 

Buss hem efter trevligt kyrkkaffe. Mats och jag skildes efter bussen, han hem, jag först förbi apoteket. Men vi sågs ca två timmar senare vid hållplats igen för färd till bönhuset. Vidar predikade över evangeliet om vinundret och lät en stor del av predikan handla om rätta bruket av alkohol. Helt korrekt sa han att det inte i bibeln går att finna något totalt alkoholförbud men väl varningar för missbruk. Slutsatsen blev väl (om än inte ordagrant) det apostoliska: allt är lovligt men allt är inte nyttigt.

 

Inget kyrkkaffe men sammanträde med framtidsgruppen. Den lyckas jag tydligen inte ta mig ur. Jag har ju officiellt avgått men har fortsatt vara med ändå. Jag får väl ta efter min svärfar som vid 70 års ålder sa "nu ska jag bli pensionär på riktigt".

 

 

Alltså i år bara en dag efter Trettondedagen. Sista söndag i jultiden men eftersom Trettondedagen är helgdag med s k oktav dvs att den präglar en hel vecka efter så räknar vi ju jultidens absoluta slut sju dagar senare, tjugonde dag jul 13 januari. Och eftersom vi är i Trettondedagens oktavtid så var det vit liturgisk färg, inte grön som resten av Trettondedagstiden. 

 

Fler deltagare än igår. 44 hade kyrkvärd skrivit i liggaren. Fler vittnesbörd fick vi idag om att människor aktivt söker sig till vår gudstjänstgemenskap (ibland efter att ha testat andra kyrkor i staden) eftersom de - "ska det va så ska det  va" - vill ha rejäla gudstjänster (och predikningar) när de väl bestämt sig för att börja gå i kyrkan.

 

Mats som sagt liturg idag och jag predikant. Liturgin genomfördes helt till belåtenhet. Hur det var med predikan får andra bedöma. Däremot kan jag kort försöka referera något av det jag sa.

 

Jesu dop innebär att han nu för första gången träder ut i offentligheten. Detta markerar vi i varje högmässa genom att omgjorda evangelieläsningen med lite extra högtidlighet; vi bär Bibeln från altaret till ambon och håller den synligt högt. Idag gjorde Mats lite extra då han lät en korsbärare gå före och hade evangelieprecession en bit ut i kyrkorummet. När jag säger att detta extra högtidliga vid evangelieläsningen avser uttrycka Jesu utträde i offentligheten så bör man betänka att liturgins inledning i historiska kyrkor uttrycker Jesu barndom och uppväxt och i den delen är det viktigaste inslaget Ära åt Gud i höjden och lovsången = änglarnas sång för herdarna vid Jesu födelse Lk 2 .* 

 

Jesu dop är inget föredöme för oss så att vi ska följa Jesus ner i dopvattnet. Nej, Jesu dop är hans offentliga invigning till frälsarämbetet.

 

Sen en del om treenigheten - Fader, Son, Ande - och hur nödvändigt det är att vi har med alla tre personerna i gudomen och vad fel det kan bli i kristendomen om någon av gudomspersonerna får för liten plats - eller för stor.

 

(Detta var den avsedda huvuddelen av predikan och borde fått störst plats i referatet, men då inspirationen lockade mig skriva noten nedan - som inte är del av predikoreferatet - 

först så tog orken slut.)

 

 

* inledande syndabekännelse är ett senare tillägg i högmässan, en ersättning för, alt. komplement till, enskild bikt.

 

Som jag många gånger förr undervisat om kan hela högmässoliturgin ses som en predikan om Jesu liv. När man på allvar insett det så förstår man varför en riktig, väl genomförd högmässa, alltid skänker en sådan andlig mättnad

 

Du kan tänka på följande delar i liturgin:

 

- Ära åt Gud I höjden och lovsången. Som jag skrev = Jesu födelse

 

- Gt- texten (och episteln) kan - inser jag just nu! - ses som den tolvårige Jesus samtal med de lärde i Jerusalems tempel Lk 2

 

- Evangeliet (helst med liten eller stor evangelieprocession) = Jesu offentliga framträdande vid stt dop.

 

- predikan = Jesu offentliga undervisning och gärningar

 

- trosbekännelsen = Petrus bekännelse "Du är Messias" Mt 16

 

- offertorie/tillredelsepsalmen = "Se, vi går nu upp till Jerusalem" Lk 18

 

- Helig... med "välsignad är han som kommer i Herrens namn" = Jesu inridande i Jerusalem Mt 21

 

- hela nattvardsliturgin men fr a instiftelseorden "detta är min kropp som blir utgiven för er" = Golgata/Jesu död

 

- "Herrens frid vare med er" inför O, Guds Lamm = den uppståndne Jesu hälsning till apostlarna på påskdagens kväll Jh 20

 

- bönen om Anden = Jesus ger apostlarna del av Helig Ande Jh 20. (Du kan även tänka pingsten här)

 

- kommunionen (nattvardsutdelandet) = Jesus bryter brödet med två lärjungar i Emmaus och de känner igen honom, Lk 24

 

- tacka och lova Herren och välsgnelsen = Kristi himmelsfärd där lärjungarna tillber Jesus och Jesus välsignar, Lk 24, Apg 1

 

... och sen kommer en ängel och säger att Jesus kommer tillbaka på samma sätt som han farit. Därför ses vi i högmässan nästa söndag igen och tar allt ett varv till.

 

Inte trettondagen. Trettonde är ordningstal, inte räknetal. På "min tid" lärde man skillnaden redan i mellanstadiet. Men det var förstås för länge sen, så länge sen..."

 

Idag tog Mats bilen och jag åkte med. Behov hade vi båda att vara i god tid, han skulle predika och jag celebrera. Jag insåg i bilen att jag glömt hörapparaterna. Allt gick nog hjälpligt ändå men lite märklig känsla i liturgin att knappt höra sin egen röst oavsett om jag läste eller sjöng. Mats predikan hörde jag inte heller ett enda ord av. Men det gjorde kanske inte så mycket. Jag har fullt förtroende för honom och är övertygad om att jag inte skulle haft något att anmärka på.

 

Ingen jätteförsamling idag. "Bara" 27 deltagare. Men man påminner sig att för inte så länge sedan skulle 27 på en högmässa betraktats som mycket bra.

 

Några nya personer i gemenskapen som vi bara sett några få gånger. Fick en pratstund med två av dem och de lovade återkomma.

 

En stund efter högmässan förrättade Stefan Aro dop av några unga vuxna.

 

I morgon är det högmässa igen. Då celebrerar Mats och jag predikar.

 

har just passerat. Måste väl uppmärksammas. 

 

Egentligen är väl nyår en världslig sak, för att citera Karlsson på taket. Om man som sagt inte noterar Jesu åttonde levnadsdag som också är hans omskärelses dag. I predikan i kvällens* högmässa nämnde predikanten unge anglikanske prästkandidaten Pontus detta och ställde sig frågan varför en omskärelse noteras i nya testamentet då omskärelsen som förbundstecken i ny förbundet ersatts av dopet.

 

Inte jättemånga i gudstjänsten, men fler än igår söndagen efter jul/nyårsafton. Lite ovant var det fara till högmässa nyårsafton förmiddag; det är ju en dag då allt viktigt sker på kvällen.

 

Fint samtal efter kyrkkaffet igår med person jag tidigare lärt känna och idag efter gudstjänsten med två ungdomar som var nya bekantskaper. Fler borde ta chansen till fördjupande samtal med folk utanför de privata "innegängen". Alltid lär man sig något nytt.

 

Middag i går kväll hos Lena tillsammans med Maria. Hemfärden därifrån blev betydligt senare än planerat eftersom centralen missat den bokade hemfärden så vi fick beställa på nytt och ta första bästa lediga tid. Den något senare hemkomsten gjorde att jag skippade kommunala fyrverkeriet i Södra hamn. Men det hade varit imponerande, berättade Mats i morse.

 

Innan kvällsmässan hann jag även till bönhuset för helgens sista gudstjänst därstädes.

 

Gott nytt år till alla kära läsare!

 

- - - - 

 

Nu ser vi fram emot Trettondedagshelgen. Då är Bosse ledig så Mats och jag får hålla ställningarna. Mats predikar Trettondedagen och jag celebrerar. Söndagen tvärtom: Mats celebrant och jag predikant - om inte hastigt påkommen förkylning eller annat ändrar planerna.

 

 

* att vi firar nyårsdagens mässa kvällstid var nog en gång mitt val då jag oftast förr ledde mässan i Örnäskyrkan (ofta sent) på nyårsafton och många dessutom är uppe sent och gärna tar sovmorgon.

 

Eller som man nu ofta säger: värnlösa fast det ännu hellre borde heta oskyldiga barns dag. Eller så kallar vi dagen rätt och slätt Fjärde dag jul. Men då märks det ju så tydligt att vi hoppat över tredje dag jul som är aposteln och evangelisten Johannes dag. Nu är det bara två dagar kvar som har namn efter sitt nummer efter juldagen nämligen Trettondedagen 6/1 och tjugonde dag (Knut) 13/1 - den dag man städar bort julen och slänger ut granen. Man kunde iofs tänka sig att vi även tydligare uppmärksammade åttonde dag jul (nyårsdagen) som är Jesu omskärelses dag.

 

Denna dag har för mig präglats av (1) promenad till stan med Mats. Jag gick med rollator, vilket svägerskan särskilt noterar☺. Vi tar alltid gemensam promenad torsdagar. Efter kaffe på Condis gick jag vidare till vännen Tommy där jag (2) firade mässa i den lilla St Paulus tältmakarens husförsamling. Fem deltagare. Mats gick på mellandagsrea. 

 

Efter mässan gick jag (3) till Kvantum för inköp till kvällens begivenhet: (4) sedvanligt menlösa-barns-dags-fika med ett antal vänner. Några borta av hälsoskäl men sex var vi sammanlagt. Ungefär vad som riktigt bekvämt ryms i mitt vardagsrum.

Som avslutning tände jag granen (levande ljus i plastgran!) Och vi sjöng två julpsalmer.Efter det att gästerna gått bytte Simon ljus i granen och vi tände de tio ljusen en gång till samtidigt som vi lyssnade till O, helga natt med Jussi Björling.

 

När man gjort det - då är det jul!

 

Givetvis bör dagen ha det namnet och inte Annandag jul. Det är en dag med martyriet och den kristna bekännelsen i centrum. Även martyrdag efter den förste kristne martyren Stefanos. Passande då att Mats och jag valde att kliva av bussen vid Örnäsets kyrka istället för att följa med ända till Hertsön. I Örnäskyrkan var det nämligen Stefan Aro som höll mässan och predikade.

 

Ytterligare några var det som liksom Mats och jag beslutat sig för att nonchalera hebréerbrevets förmaning om att inte överge sin församlingsgemenskap. 7-8* av de drygt 25 närvarande var människor man känner igen som trogna i Hetsökyrkan.

 

Inget fel på gudstjänstens genomförande men några inslag i liturgin från senaste handboken vilka enligt min ringa mening absolut inte på något sätt är bättre än det mer traditionella - och absolut gedignare - som vi följer i Hertsökyrkan. Sen behövs ju mycket information till, och övning med, den lilla gruppen trogna för att få till en levande församlingsaktivitet i liturgin. Här har Stefan en kallelse och en uppgift. Har det varit möjligt i Hertsön så är det möjligt i Örnäset. Under den tid jag var distriktspräst I Örnäset (1992-2000) så började vi jobba på det, men sedan har kanske inte engagemanget - av inre övertygelse! - varit lika starkt hos de tjänstgörande prästerna.**

 

Eftersom jag alltid behöver röra mig valde jag promenera hem. Det gick bra men en bit efter Lulsundet blev tröttheten stor. Och när jag tagit mig uppför backen Gymnasievägen beslöt jag stanna ett ögonblick och titta på klockan. Och den ytterst minimala kropprörelse det innebär få fram vänster arm och klocka gjorde att jag ytterst obetydligt vinglade åt höger.En sådan situation klarar man ju normalt genom att flytta höger fot sju cm åt sidan. Men inte jag. Istället hamnade jag på marken. Och då var frågan hur man tar sig upp. Hade bara käppen, inte rollatorn. Jag ska inte trötta läsarna med ytterligare detaljer men med hjälp av tillräckligt stadig plogkarm gick det till sist.

 

Gick sedan förbi Marias boende men hon låg och sov. Det gjorde dock inte den ytterst vänliga personalen som bjöd mig på kaffe med kaka. Tack för det.

 

 

* och bland dessa ett par som just är i flyttagen från Hertsön till Örnäset och då kommer att ha bara några stenkast till  Örnäskyrkan 

 

 ** jag hänvisar återigen till min serie om 5-6 bloggposter Med gudstjänten i centrum, från sommaren 2019 

 

Kristi födelses fest. Väl värd att fira. Alltså bil med Mats till Hersökyrkan där han celebrerade och jag predikade. 70 deltagare varav, precis som någon tidigare jul, en familj i tre generationer var 25.

 

Även delar av en familj från södra Västerbotten var på besök plus ett flertal som jag inte kände. Man får väl se om de var tillfällighetsbesökare eller sådana som avser bli med i gemenskapen kontinuerligt.

 

I predikan nämnde jag

1. Att Jesu födelse är uppfyllelse av profetior 

2. Att hans födelse i just Betlehem kan ses som en profetia därigenom att han föddes där de får avlades fram som skulle bli offerdjur (påskalamm). En förutsägelse om att han själv skulle bli det slutgiltiga offerlammet.

3. Jesus själv är en profet, ja, Profeten.

Hans profetiska gärning förs vidare av den Helige Ande i kyrkan.

 

Väl hemma efter julfirandet där det hör hemma, dvs i kyrkan, blev det att ställa i ordning för jul även i hemmet.  Fram med lilla plastgranen och lite julprydnader (lätt räknade), upp med julgardiner i köket och sen griljering av skinkan och iordningsställande för julmiddagen till vilken äldre son Jonas dök upp.

 

Nu är juldagen snart slut.

 

I år tillika julafton. På sådana dagar har ju traditionellt fjärde i advent "vunnit" över julafton när det gäller vilken dag som ska få dominera gudstjänstlivet. Men numera är det väl oftast julafton som vinner, särskilt som man på många håll redan börjat fira julbönen mitt på dagen eller under förmiddagen.

 

Dock ej i Hertsökyrkan. Där firade Bosse högmässa kl 11 (4:e sönd i advent) och direkt efter mässan en kort julbön bestående av ps Giv mig ej glans ej guld ej prakt.. och Nu tändas tusen juleljus. Däremellan en bön som han bad stående vid julkrubban vid kyrkorummets sidovägg.

 

45 deltagare.

 

Hem för kort paus. Sen färd till Boden för julaftonsfirande hos familjen Näslund dvs äldsta dotter med man och barn. Fick då även för första gången se deras villa i vilken de bott bara tre veckor. Fint hus. 

 

Särskilt roligt att Maria orkade vara med och på samma goda humör som hon gjort sig känd för. Trivs nu igen när hon fått personlig assistent även på korttidsboendet vilken kan följa henne på div äventyr. Så även ikväll.

 

Hemfärden gick bra. Men eftersom det ännu är oplogat backade jag fast i snön 25 m från min lägenhet. Tur att Simon fanns till min hjälp med spadar tillsammans med ett ungt par på promenad.

 

Nu har julaftonens helgsmålstid passerat. Då är det dags säga 

 

 

 

Var firar man julen bäst? I kyrkans gudstjänst naturligtvis!  För min del i vanliga kyrkan i morgon kl 11 där Mats leder högmässan och jag predikar

 

Tog bussen till kyrkan idag. Väntade att se Mats på väg till hållplatsen men erinrade mig plötsligt att han är i Umeå hos sonen i helgen.

 

55 var vi i högmässan enligt kyrkvärdens notering. Två kvinnor i församlingen ansvarade för kaffet. Många bullar var bakade så jag fick med mig en påse hem.

 

Dock for jag inte direkt hem utan tog en stunds vila och gick sedan till västlaestadianska bönhuset. En hel del vänner har jag där sedan den tid då jag ca tio år i rad ledde högmässa enligt 42 års ordning i Örnäskyrkan under februarisamlingarna. Men många i min ålder och äldre är ju borta nu. Efter det att egna bönhuset byggdes 2005 upphörde det samarbetet. Men alltid roligt möta dem man lärt känna. 

 

Fin predikan av Laestadius. Både Mats och jag har alltid tyckt att den fortfarande läsningen av Laestadius ger viss stabilitet. (Ska det vara laestadianism så ska det). Kanske också nödvändig stabilitet eftersom live-predikningarna ofta är påfallande svaga. Jag har länge tyckt att predikningarna i öst generellt är bättre än i väst.

 

Ändå är det roligt att då och då gå på västbön. Alla är artiga och trevliga.

 

Tog bilen till kyrkan idag för att vara där i tid och ta emot Maria som kom med Hk-buss. Glädjande att hon kom, men nog är jag lite olämplig som "personlig assistent" då jag dels är lite vinglig och dels har svårt uppfatta vad hon säger. Efter mässan rullade jag fram hennes rullstol så Bosse fick be för henne och smörja henne med olja inför operation på onsdag. Kära läsarna får givetvis vara med i bön.

 

52 deltagare enligt kyrkvärden. Dock saknade jag en viss psalm som jag dock senare fick höra* i bönhuset (se nedan). I stället fick vi sjunga den ytterst krångliga 425. Ingen klarade melodin och knappast ens organisten. Efteråt bad Bosse i praktiken om ursäkt för denna totalt osångbara melodi.

- Men texten är bra. Läs den när ni kommer hem!

 

En stund efter det att färdtjänsten sedan hämtat Maria ringde en sköterska från boendet och sa att Marias mobil var i min jackficka.

- Bröstficka på prästskjortan för att vara helt korrekt, sa jag. Alltså fick jag fara till Bergviken (nästan hem!) och lämna den istället för att sitta i en skön fåtölj i väntan på nästa uppdrag, predikan på Fridsförbundet.

 

När jag kom tillbaka återvände jag inte till Hertsökyrkan utan for och vilade en stund i personalrummet på Örnäsgården (församlingshemmet vid Örnäsets kyrka) som ligger bara 20 m från Fridsförbundets bönhus (f d Konsumaffär).

 

I bönhusgudstjänsten fick jag predika ensam då andre tilltänkte predikanten blivit upptagen. Det är kanske fördelen med att alltid boka in två talare; om en blir upptagen går det ändå. Nu fanns visserligen ytterligare två predikanter på plats och dessutom prästen Stefan - och även Mats. Så möjlighet till två predikningar hade funnits - om man velat.** Men man var tydligen nöjd med en.

 

I gudstjänten fick vi bl a sjunga psalmen jag saknade i högmässan: Jag höja vill till Gud min sång...Den klassiska gradualpsalmen - parafras på evangeliet - på andra söndagen i advent. En adventspsalm som ofta inte alls blir sjungen under hela adventstiden om den inte används just denna söndag.

 

Inget kyrkkaffe i bönhuset. Alltså följde Mats med mig hem och fick kyrkkaffe här.

 

 

* jag sjunger numera i allt mindre utsträckning med i psalmerna. Hörapparaterna gör att jag hör min egen röst på så konstigt sätt

 

** på laestadianskt vis förutsätter jag att en predikant alltid är beredd ställa upp även om han blir ombedd med kort varsel. Man ska ju inte skriva predikan utan bara säga det Gud (i stunden!?) ger! 😉

 

OBS! inte "Första advent" vilket min gamle kamrat särskilt noterar! Så även Mats som i högmässan idag sa första advent flera gånger!

 

Mats ledde alltså mässan och predikade. Jag hjälpte till i distributionen. 82 deltagare lär vi ha varit. Efteråt jättesmarrigt fika ordnat av gruppen armeniska kvinnor som nu är regelbundna besökare.

 

Planen som Mats och jag hade var att bryta upp från kyrkfikat så vi skulle hinna (lite försenat!) till Fridsförbundet kl 13 för predikningar och sedan middag. Men när Mats for orkade jag inte stressa iväg. Satte mig istället i skön fåtölj i sidorummet och slumrade till samtidigt som den lilla - här i Luleå(!), i Finland är gruppen jättestor! - laestadiangruppen Norrbottens fridsförening höll möte på finska för en liten skara. 

 

Hoppas jag inte störde med snarkningar när jag slumrade in. Min eftermiddsgsslummer blev mer än en power nap, faktiskt en hel timme. När jag vaknade var klockan så mycket att det var försent åka till Örnäsets kyrka för adventskonsert, vilket föreslogs mig vid kaffet och som jag faktiskt övervägde.

 

Alltså, när det inte var aktuellt, blev det åter till ursprungsplanen västlaestadianska bönhuset, till vilket jag blivit inbjuden av god vän eftersom det är samlingar denna helg med gudstjänster i dagarna tre. (Mats var där lördag kväll men då var jag upptagen).

 

Men innan jag gick dit var jag tvungen få något i magen. Gick förbi lokala pizzerian trots att jag glömt både börs och mobil. Men då föreståndaren därstädes sett mig ofta o vet att jag är präst o dessutom tillhör den armeniska gruppen o kommer till kyrkan rätt ofta, så tänkte jag att han kanske vågar bjuda mig på krita, vilket han med glädje gjorde.

 

Mätt och belåten till väst. Samma känsla som i öst, Luleå Fridsförbund: bara ungdomar. De generationer jag en gång lärde känna är nu borta. Man börjar bli gammal. Vid fikat efteråt satt jag bredvid en person som jag insåg var ungdom i Gammelstad när jag var ung präst. Nu var han en äldre herre, ca 60 år!

 

Stillsam, mjuk och varsam predikan. Knappast någonting jag inte skulle kunnat säga själv. I princip i alla fall - bortsett från att när det med emfas slås fast att Gud skänker sin nåd genom sin kyrka/församling så är det (bara) denna församling (= den västlaestadianska) som avses. Jag är väl inte den förste i världshistorien som mött detta och tänkt: romersk katolicism i lågkyrklig protestantisk tappning.

 

Men såsom många gånger förr tänker jag: västlaestadianska predikanter skulle nästan kunna klara sig utan bibeltext. Dom är som bäst när dom talar enkelt och vardagligt om vägen och vandringen. Men någon verklig bibelutläggning blir det sällan.

 

Nytt rekord tror jag nästan det var. 82 deltagare i högmässan i Hertsökyrkan. Bosse var tillbaka efter en tids frånvaro, ledde mässan och predikade. Eftersom kyrkorummet endast rymmer drygt 100 (+ ca 25 i sidorummet) så upplevde man det som nästan fullsatt. Ändå saknade jag 5-10 personer som kommer nästan varje helg. 17 barn i söndagsskolan! Bara det!

 

Tyvärr hörde jag inte så bra. Ingenting i hörslingan. Men det berodde kanske på att jag satt på första raden i sidorummet, når hörslingan inte dit? 

- Vi måste kolla nå'n gång, sa Ingela efteråt när jag klagade.

 

Fullt vid kyrkkaffet också givetvis.

 

I övrigt börjar min glömska göra sig alltmer påmind. Jag gick på förmiddagen iväg mot busshållplatsen men insåg efter knappt halva vägen att jag hade börsen m busskort i annan jacka. Vände åter för att hämta den o mobilen o bilnycklar och istället ta bilen. Mötte då Mats som startat senare då han når busshållplatsen på högst 1/3 av den tid jag behöver på mig. Givetvis nappade han på mitt erbjudande åka bil.

 

Så gjorde han även på hemvägen. Väl hemma gick vi vår söndagsrunda. Precis när jag kommit hem dök äldre sonen Jonas upp så han fick dela middagsgemenskap med Simon och mig efter det att han fixat div inställningar på min TV som jag inte begriper ett smack av.