Torbjörn Lindahl

Blev tvungen kolla i psalmboken om det heter Domssöndagen eller Domsöndagen. Ungefär som frågan om det heter helgmålsbön eller helgsmålsbön. Intresse för nördar.

 

Tog buss mot kyrkan. Siktet inställt på Hertsökyrkan, med möjlighet kliva av redan på Örnäset. Mats cyklade idag så jag var tvungen fatta alla beslut själv. Men när jag klev på buss nr fyra som kommer från Porsön mötte jag en vän som jag hade en del att göra med i tjänsten för flera årtionden sedan. Hon var diakon och av mina barn fick hon smeknamnet läger-Ulla eftersom vi bl a möttes på gemenskapsläger som kyrkan anordnade för invandrare. Senare slutade hon sin tjänst som diakon och valde konvertera och bli katolik. Vi har träffats många gånger efter det också och vänskapen har bestått.*

 

Och eftersom.jag hade viss beredskap kliva av vid Örnäskyrkan så kunde jag ju lika gärna stiga av en hållplats tidigare och följa henne till katolska kyrkan. I all synnerhet som jag då kunde få möta min äldre son som haft aktiv gemenskap där i många år och till slut konverterade i somras.

 

Fick även hälsa på prästen f Damian och även - igen! - tacka honom för hans omsorg om och flerfaldiga förbön för Maria under hennes sjukdomstid.

 

När vi tog bussen mot stan efter kyrkkaffet mötte jag även god vän som varit i Hertsökyrkan. Han berättade att Mats varit lite fundersam då jag inte dök upp enligt löfte. Låg jag avsvimmad någonstans efter vägen med ny stroke, var frågan. Oron kunde skingras med kort telefonsamtal så fort jag kommit hem.

 

I det samtalet nämnde Mats att han hade tänkt gå på bön, dvs på gudstjänst hos Fridsförbundet. Något jag också övervägt. Han cyklade och jag tog buss. Bara en predikan, av Vidar. Grundlig undervisning om Jerusalems förstöring.

 

Sedvanlig avslutning av söndagen hos Mats med te och "utvärdering av helgen".

 

 

* vi har även en gång konstaterat att vi är avlägset släkt; ca 7-8 generationer bakåt har vi gemensam anfader, Glommersträsks förste inbyggare Israelsson-Käck

 

Tidigare i veckan meddelade Bosse att han var förkyld och frågade om jag kunde rycka in idag. Givetvis, svarade jag  och räknade med assistans av Mats. Han ledde allt i liturgin mellan ingångspsalmen och offertoriepslmen, på min lott föll predikan och hela nattvardsliturgin.

 

Redan i skriftetalet nämnde Mats att detta (24:e e. Tref) är en söndag som bara infaller ca vart sjätte år, år när påsken är väldigt tidig så Trettondedagstiden blir kort och Trefaldighetstiden extra lång.*

 

Temat för dagen är Den yttersta tiden och jag valde tala om vilka tecken som kommer för den yttersta tiden. Inget som inte kunde utläsas ur Jesu undervisning, men jag valde systematisera det något. Sålunda:

 

1. Tecken i världen, skapelsen. I texten läser vi om jordbävningar. Läser man sedan vidare i Mt 24 så ser man att även sol och måne och stjärnor kommer att påverkas.

 

2. Tecken i människovärlden. Krig och rykten om krig. Folk mot folk och rike mot rike.

 

3. Tecken i och med kyrkan/kristenheten. Falska Messias och förföljelse.

 

Jesus säger också att när detta sker ska vi inte bli skrämda. Varför blir människor rädda? Dödsrädsla! Ytterst finns bara ett botemedel: att genom tro på Jesus äga hopp inför döden och evigheten.

 

Jesus förutsäger också att när svårigheter nalkas kommer kärleken hos många att kallna. Men vår kallelse är att bevara kärleken, leva i vårt ansvar för skapelsen och vår nästa ända till dess att Gud själv avslutar uppdraget. Här citerade jag även Luther:

- En kristen planterar sitt äppelträd även om han vet att den yttersta dagen kommer imorgon.

 

Man ska också minnas att människor genom hela historien upplevt sig leva den yttersta tiden. Återkommande har människor tänkt "värre än så här kan det inte bli".

 

Det tydligaste tecknet på när är kanske att evangeliet först ska predikas i hela världen. Närmar vi oss den tiden?

 

Den som håller ut till slutet ska bli räddad.

 

----

 

Vänner från södra Västerbotten var på besök. Roligt det med.

 

62 deltagare enligt kyrkvärden. Nu verkar vi tagit oss upp ur allhelgona-dippen.

 

Väl hemma fick jag kort besök av äldre son Jonas. Vi hann iallafall drick kaffe och surra om arbetet i kyrkstugan. Kanske gör vi nytt försök till helgen.

 

 

* men det kan bli mer. Ännu mer sällan blir det även en 25:e söndag I trefaldighetstiden innan det blir dags för Söndagen före Domssöndagen

 

Ordningen återställd*, idag hade 46 personer kommit till kyrkan. 

 

Inget anmärkningsvärt, normal högmässa med solosång av yngre kvinna. Gammal vän med make, nu boende i Kiruna men med flera barn och barnbarn här i staden, var på besök. I kyrkan hamnade jag bredvid diakon Maria. Vi påminde oss att det var i Hertsökyrkan vi första gången sågs för knappt 20 år sedan vid uppstartsmöte för att bilda stiftsavdelning av Frimodig kyrka. Och nu har Maria efter lång och trogen tjänst blivit Fk:s riksordförande.

 

Inget fika så det blev ganska direkt hem. Kyrkkaffe hemma istället. Efter en stund for Simon och jag på vår sedvanliga allhelgonatur. Först till Hertsöns begravningsplats där vi alltid tänder ljus på mina föräldrars grav. Det gjorde vi idag också men först till Marias grav. För Simon blev det återbesök då han var till Marias grav med sina syskon redan igår.

 

Sen färd till Töre och massor med mötande bilar på E4. Maken till Tornedalsrally** har jag inte upplevt på många år. Jag tror knappt vi kunde ha helljus på mer än sammanlagt någon enstaka minut av de ca 30 som färden tar. 

 

Väl framme på Töre kyrkogård blev det ljuständning på svärföräldrarnas (morfar och mormor för Simon) grav.

 

Sist, som vanligt, middag på Roadys innan hemfärd.

 

Kvällen avslutades för min del med sedvanlig helgutvärdering över en kopp te hos Mats. Eftersom han varit hos sin son med familj i Umeå så fick vi också berätta för varandra om helgens upplevelser.

 

 

* såg igår i min dagbok att förra året var Alla helgons dag ännu sämre, bara 14 deltagare

 

** etablerat uttryck för att beskriva den trafik som blir när många utflyttade tornedalningar varje fredag åker "hem" till tornedalen och tillbaka till Luleå söndagar.

 

 

Inget organiserat kyrkkaffe men jag fixade själv en kopp (pappmugg) och satt och surrade med tjänstgörande präst Bosse en stund. När jag for förbi Örnäsets kyrka på väg till Hertsön övervägde jag flyktigt svänga av i tanken att Stefan hade högmässa där. Tur jag inte gjorde det för när jag kom till Hertsön satt Stefan i kyrkan. Ledig tydligen. Och det var inte heller högmässa med någon annan präst fick jag veta. Örnäskyrkans enda gudstjänst denna dag är minnesgudstjänsten kl 16 för de under året avlidna.

 

Från Hertsön for jag istället till bönhuset där det är flera gudstjänster under helgen med kallade predikanter. Första predikan missade jag men den andra hann jag höra och lärde mig ett fint tänkespråk:

 

"det är bättre att vara osäker på en säker grund, än att vara säker på en osäker grund".

 

Fyndigt och tänkvärt.

 

Middag efter gudstjänsten och som vanligt får pensionärer gå före i matkön. Men så är vi ju också numera en obetydlig skara, högst 15-20 av ca 250, barnen inräknade. Annat blir det om ca 15 år då dagens 50-åringar blir seniorer! Den stora grupp som i mina gamla ögon alltid varit ungdomarna!

 

Efter middagen var det predikogudstjänst igen men då avvek jag och gick över till kyrkan för minnesgudstjänsten. Även äldre dottern Sara kom dit och givetvis tog vi chansen tända ett ljus för syster och dotter Maria. 

 

Sara visade i telefonen en bild av Maria som jag aldrig tidigare sett. Givetvis delade hon den senare med mig. Det roliga med den, tyckte vi båda, är att Maria är så lik Sara. Det hade andra också sagt till Sara, sa hon.

- Roligt se sina båda döttrar på samma kort, skrev jag i tack till Sara.

 

Efter minnesgudstjänsten (en knapp timme) tillbaka till bönhuset där jag återigen hann höra stor del av andra predikan. Kaffe sen och trevlig gemenskap vid borden. Mötte också person jag känt i årtionden.

- Vi 70-plussare börjar känna oss ensamma, konstaterade vi båda.

 

Helgen börjar på allvar alltid vid helgsmålsbön på lördag afton. Så ock för mig. Hemkommen från kyrkstugan fick jag ca två timmar i lugn och ro innan det var dags för helgens första uppgift: mässa i Fridsförbundets bönhus. Det är nu andra gången jag firar mässa där. Och denna gång med de nya nattvardskärlen (förra gången tog jag med mina egna). Stefan Aro och Mikael Fältros var med och distribuerade. Själv börjar jag vara lite vinglig så jag skötte de delar jag kan klara stillastående, predika och celebrera. Ibland höjs det röster* för att jag borde låta någon predikant predika när jag leder mässa i Fridsförbundets gemenskap, även när den skett i kyrkan. Att lekman predikar i prästledd mässa uppfattas i vissa sammanhang som det tydliga tecknet på samarbete mellan kyrkan och väckelsen. Enligt min ringa mening är det redan samarbete att präster kommer och leder mässor när laestadianer efterfrågar det. Mitt svar har alltid varit: även för mig är det roligt att ibland få predika för lite större skaror.

 

I bönhuset följs gamla evangeleboken från 1942 och där är temat Kristnas inbördes umgängelse och episteltexten ur 1 Kor 12 om de andliga nådegåvorna. Den texten talade jag över. I går kväll var dock skaran betydligt mindre än vanligt. Om det enbart berodde på att många var på bröllop eller om det beror på brist på längtan till Herrens bord, var svårt att helt utröna.

 

Fin gudstjänst dock. Firade mässan på i princip samma sätt som i Hertsökyrkan, med huvudsakliga skillnaden att allt var framburet till altaret när mässan började.

 

Söndag förmiddag blev det högmässa i Hertsökyrkan. Anders Stenman var präst. 42 deltagare enligt kyrkvärden och som alltid trevligt vid kaffeborden. Man vill nästan inte resa sig. Roligt som vanligt se människor knyta nya kontakter.

 

Hemfärd med Mats i bilen, han hade tagit buss till kyrkan istället för cykel pga hotande regn

 

Efter några timmar hemma färd igen till Örnäset för predikan i bönhuset. Där talade jag över andra årgångens evangelium (gamla EB) om det som i laestadianien kallats Jesu kyrkolag, Mt 18:15-22. Betydligt fler i bönhuset idag än igår kväll.

 

Om en liten stund går jag upp till Mats och - som vi brukar säga - utvärderar helgen.

 

 

* noga talat: en röst

 

 

Högmässa I Hertsökyrkan med Bosse. Ovanligt kort gudstjänst idag. Tio över 12 var den slut. Men för någon vecka sedan hade Bosse hållit på till kvart i ett, så det jämnar väl ut sig i längden och beror väl också på hur många kommunikanter det är. Idag var vi enligt kyrkvärden 30 deltagare. Det är numera lite men för 25 år sedan var det mycket.

 

Den familj som skrivit upp sig på kyrkkaffelistan hade drabbats av sjukdom så fikat blev lite improviserat, men bullar ur frysen duger också. Som vanligt vid kyrkkaffen försöker jag se till att prata med någon jag inte känner. I Jakobstad förra helgen var det lätt men även idag fick jag hälsa på ett par jag aldrig mött; de var från Skellefteå och här för att senare under eftermiddagen deltaga i ett möte med andra som tillhör Ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säby.

 

Buss hem och bara kort vila innan det blev bil till gudstjänst i Fridsförbundets bönhus. Ovanligt många upplevde jag. Och i jämförelse med kyrkan talar vi ju om helt andra tal. Även här ovanligt kort gudstjänst. Predikan bara av en predikant, Mikael. I avslutningsbönen nämndes den bilolycka med dödsfall som skett här i Luleå i helgen. Vänskapsband sades finnas mellan de drabbade och unga i Fridsförbundet.

 

har jag varit borta. I Jakobstad i Österbotten. 

 

Aldrig varit där förrut. Men hade fått kallelse predika två gånger under höstmötet. Träffade jag inte någon jag kände - vilket jag gjorde, men inte så många - så träffade jag folk - betydligt fler - som presenterade sig som släktingar till människor jag känner i Luleå Fridsförbund. Ett stort utbyte således mellan Norrbotten och Österbotten.

 

God vän i fridsförbundet som själv kommer från Jakobstad erbjöd sig blir min privatchaufför när han hörde att jag skulle åka. Det tackar jag för. Vi åkte fredag eftermiddag och hem söndag afton. När jag kom hem var klockan 22 - trodde jag tills jag insåg att jag hade finsk tid på armbandsuret.

 

Logi och omhändertagande fick jag hos ytterst trevlig familj som tog hand om mig på bästa sätt. Inklusive bastu!

 

Lördagens gudstjänster och predikningar hölls i hörsalen på närbelägen skola, kvällens nattvardsgång och söndagens predikningar hölls i Pedersöre kyrka, som hade sådana likheter med Nedertorneå och Skellefteå landsförsamlings kyrkor att man direkt tänkte att det måste vara samma arkitekt, vilket en snabb s k googling bekräftade.

 

Lätt känna sig hemma i både gudstjänster och predikningar. Särskilt roligt att möta Johan Candelin som jag flera gånger mött i OAS-rörelsen. Idag talade han direkt efter mig.

 

(Nu är klockan sen. Fortsätter i morgon.)

---

 

Nu är det i morgon, om man utgår från igår alltså.

 

Det måste nu vara minst ca 15 år sedan jag träffade Johan Candelin. Väldigt roligt och uppmuntrande. Men precis som jag har han blivit äldre. Han valde tala sittande framför altarringen och gick inte upp i predikstolen.

 

I min första predikan talade jag över 1 Mos 22 där Abraham sätts på prov när Gud befaller honom offra sin son Isak och på söndagen över Josuas första kapitel där Gud efter Mose död befaller Josua och folket att inta det utlovade landet.

 

Mässa i Mariakyrkan, Sävast, skulle Mats leda idag om eftermiddagen. Då valde han skippa högmässan i Hertsökyrkan på förmiddagen. Detsamma gjorde jag och följde med honom.*

 

Det var fullständig högmässa inbokad av Bodens Fridsförbund. Ca 40 deltagare, varav några var vänner jag känner från Hertsökyrkan som nu slapp åka tur och retur Luleå för att få en acceptabel mässa.

 

Enligt vad Mats såg i statistikboken i sakristian hade det varit ca tio personer i förmiddagens mässa. Tänk om Bodens pastorat kunde tillsätta en manlig präst med acceptabel predikoförmåga** i Sävast, då kunde kanske den fyrfaldigt större eftermiddagsförsamlingen infinna sig till förmiddagarnas ordinarie mässor - så som det till stor del var på den tid då Roland och Olof var präster.

 

Men ett sådant vänligt tillmötesgående mot laestadianer kommer knappast på fråga. Det är väl i Boden precis som jag många gånger - dock inte exakt alltid! - upplevt den kyrkliga och prästerliga attityden i Luleå under 40 prästår: laestadianer betraktas inte som riktiga gudstjänstfirare utan ses som "bara laestadianer". (De sista två orden uttalas med ett icke överdrivet men likväl högst märkbart föraktfullt tonfall.)

 

 

* enligt tidigare schema skulle jag predikat hos Luleå Fridsförbund idag men fick ledigt redan för många veckor sedan då det dels lagts in en mässa om några veckor som jag ska leda och jag dessutom fått kallelse hålla två predikningar i Jakobstad till helgen. Mina krafter är inte längre en 30-årings!

 

** kandidat har inte saknats (han bor dessutom i Sävast!)  men ratades av ansvarig ledning/kyrkoråd på grunder som för min ringa person framstår som fullständigt obegripliga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är det idag. Det tänkte dock inte en diakon på när hon idag skulle hålla en morgonandakt på bussen. Hon talade som om det var 18:e söndagen efter Trefaldighet. När hon sedan gick förbi mig fick jag möjlighet ge en rättelse.

 

Har alltså varit på buss stor del av dagen. Deltog nämligen i Domkyrkoförsamlingens församlingsresa till Skellefteå. Av nästan full buss såg jag bara tre personer under pensionsålder. Passande för mig, som stapplar fram, att delta i det som i praktiken är en pensionärsresa. Själv tog jag plats bredvid en man som jag sett i kyrkan flera gånger i olika sammanhang. Trevligt sällskap.

 

Resan gick först till St Örjans församling, Skelleftehamn. Där leddes högmässan av Petter Lundström som jag flera gånger mött i Frimodig kyrka-sammanhang. Högmässan lätt att delta i även om jag personligen är ovan vid vissa nya melodier i liturgin. Vid kommunionen märkte jag att det var alkoholfritt "vin". Gillar inte det. Av erfarenhet vet jag att de församlingar som har alkoholfritt vin också ofta har glutenfria oblater. Men det kunde jag inte säkert bedöma. Men om så vore så gillar jag inte det heller.*

 

Kyrkkaffe sen i församlingshemmet. Därefter buss till Stiftsgården där det blev god lunch. Sen buss hem.

 

Rolig och trevlig dag. Detta skall i fortsättningen bliva min melodi. Efter att själv varit ledare på dylika resor många gånger var det roligt vara vanlig deltagare

 

 

* hur kan vi säkert veta att det är verklig nattvard om man byter ut de traditionella elementen (det heter så på teologispråk), dvs riktigt, alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete mot "oäkta" vara?

 

har jag varit på.

 

Flög i tisdags för en vecka sedan till Stockholm och tog tåg till Göteborg. Där blev jag mött av vännen och kollegan Kai. Efter mat å s k lokal for vi till mindre privat studentboende där Kai ledde veckomässa. Där träffade jag också tre studenter från Västerbotten vilka jag började lära känna redan för 15 år sedan då deras föräldrar var engagerade i Frimodig kyrka.

 

Onsdagen var vilodag men vi åkte likväl till stort köpcentrum och handlade lite.

 

Torsdag tog Kai med mig på bil- och båtutflykt till Käringön* där han också ledde veckomässa i öns kyrka. Bil- och båtturer gav rikliga möjligheter se både hällristningar och Bohusläns klippor. Fantastiskt vackert.

 

 

Fredag skjutsade han mig till möte med tre präster ur Missionsprovinsen och jag fick lifta med dem till prästmöte på Lärjungagården i Torestorp. Har varit där många gånger inte bara med Missionsprovinsen utan även tidigare med OAS-rörelsens ledarskap.** Mötet pågick ca ett dygn. Gemenskap, samtal, mässa med förnyelse av prästlöftena samt oration (=föredrag) av Håkan Sunnliden.Tänkvärt, bl a om hur vi ska få våra församlingar att bli mer aktivt missionerande och om hur vi kan skapa verktyg för att ta emot nya personer i gemenskaperna. Sen fick jag skjuts med samma person som på ditvägen men blev avsläppt i Hyssna Där det blev besök hos vännen och prästkollegan Yngve Kalin.

 

 

 

I Skene träffade jag, utöver tjänstgörande, ytterligare en präst. Båda har jag mött förrut eller åtminstone hört talas om. I vart fall tycktes båda mycket väl veta vem jag är.***

 

Eftermiddagspromenad och middag i Hyssna sen skjutsade Yngve mig till Borås för tåg mot Stockholm. Där tog jag in på billigt hotell nära Centralen.

 

Måndag f m tog jag mig mot annat hotell nära Roseniuskyrkan (ELM/BV). Där var det träff för f d dekaner i Svenska kyrkans fria synod. 12 tror jag att vi var. Intressant träffas och höra varandras syn på det s k kyrkliga läget och höra om var vi kyrkligt befinner oss numera. Mest intensivt blev kanske samtalet när vi talade om våra relationer och icke-relationer till Missionsprovinsen. Två har ju blivit biskopar i Missionsprovinsen, Göran Beijer och Bengt Ådahl; tre av oss övriga har bett att få bli upptagna i Missionsprovinsens prästkollegium, bl a för att kunna relatera till en riktigt vigd biskop. Bland de övriga finns de som mycket bestämt tycker att Missionsprovinsen är en felsatsning. Vad ska man säga? Framtiden får utvisa vem som har rätt, den som lever får se...? Oense delvis men fortsatt goda vänner.

 

Sen promenad till stationen, tåg till Arlanda och flyg hem.

 

 

* namnet Käringön (Obs! bara ett "r" !)  sägs komma av att öns präst en gång i tiden uppmanade alla öns Käringar att vid varje rodd- eller segeltur till fastlandet på hemvägen ta med så mycket matjord de kunde bära i sitt förkläde för att successivt ge den kala och karga ön lite mer odlingsbar mark - i alla fall till prästgårdstomten.

 

En staty av en jordbärande käring är rest i öns hamn. (Googlar man på Käringön ser man dock att det även finns andra (äldre) förklaringar till namnet.)

 

** vid ett av de tillfällena fick jag uppdraget predika i högmässan just på 16:e e Tref (som det också råkar vara denna helg) men årgången där Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. En av ledarskapsdeltagarna, hemmahörande inom ELM/BV, blev tydligen så gripen att hon föreslog vännerna hemmavid att jag skulle tillfrågas om att predika på ELM/BV-Syds sommarmöte året efter. Vilket också skedde.

 

*** alla känner apan, du vet

 

Högmässa i Hertsökyrkan. Bosse ledde och predikade. 36 deltagare enligt kyrkvärdarnas notering. De flesta kända även om jag i något fall - för vilken gång i ordningen? - fick fråga efter namnet.

 

Lite personlig touch på predikan där Bosse bl a nämnde sin mormor som tydligen varit hemmahörande inom västlaestadianska rörelsen eftersom Gunnar Jönsson hade talat på hennes begravning.

 

Intressanta och givande samtal också vid kyrkkaffet både med människor jag träffar ofta och sådana jag sett mer sällan. 

 

Satt kvar länge vid kaffebordet så när jag kom hem (tog en sväng på kyrkogården också förbi Marias och mina föräldrars gravar) var klockan bortåt halv tre.

 

Då beslöt jag ta en rollatorpromenad fram och tillbaka till stan och åt middag å trevligt näringsställe. Promenaderna tar allt längre tid. Fick på vägen hem sms från person som frågade hur det står till. Mitt standardsvar: jag blir inte yngre.

 

Och idag blev det också tre gudstjänster.

 

Först högmässa i Hertsökyrkan ledd av Bosse men med predikan av Anders Stenman, f d inlandspräst som nu ska tjänstgöra i Domkyrkoförsamlingen en tid. Vi kommer att se mer av honom. 45 deltagare. Precis som förra söndagen alltså.

 

Efter en stunds vila hemma åter till bönhuset på Örnäset. Predikan av Mikael Fältros. Men eftersom bönhuset följer gamla evangelieboken så var söndagstemat Tacksamhet och inte Enheten i Kristus som i kyrkan. 

 

Kort samtal med Stefan i bönhuset. Han berättade att det varit ca 100 i högmässsn i Örnäset idag.

- Var kom kom alla dom ifrån, undrade han.

 

Direkt sedan åter till Hertsökyrkan där det var psalmsångskväll i kombination med lite sånguppträdanden av Seppo Härkönen. Under önskepsalm-stunden fick vi sjunga tre psalmer som jag förknippar med Marias död och begravning:

 

- Blott en dag som vi dels sjöng vid förbönsgudstjänst för Maria i Hertsökyrkan för drygt ett år sedan och dessutom vid begravnìngen.

 

- Bliv kvar hos mig som jag sjöng två verser av i Marias öra ca en timme före hon dog och som också var avslutningspsalm vid gravsättningen på kyrkogården.

 

- Bred dina vida vingar som vi sjöng innan vi lämnade hennes sjukrum några timmar efter att hon avlidit.

 

En hjälp i sorgebearbetningen.

 

Och nu är ordningen återställd, högmässa kl 11 i favoritkyrkan. Under detta söndagsdygn har det dock blivit tre mässor.

 

Först igår afton i Örnäsets kyrka där Mats ledde mässan i samband med Fridsförbundets höstmöte. Kyrkan var i det närmaste full.  Ca 500 således. Mycket ung medelålder på deltagarna. Tre präster var vi som distribuerade, Lars-Gunnar Ottestig, kh Malinen (?) från Finland och undertecknad. Lite vinglig är jag när jag rör mig men bara jag inte behöver gå upp och ner till altaret så går det bra.

 

I skriftetalspredikan utgick Mats från episteltexten ur 1 Johannesbrevet. Han uppmanade sedan alla att läsa det brevet under veckan. God tanke.

 

Kaffe sen i bönhuset och samtal med flera jag känner. Bl a om hur nattvardsraditionerna ändrats. När jag mötte denna gren av laestadianismen för ca 50 år sedan var nattvardsgångarna helt kaosartade, särskilt på stormöten; folk trängde sig fram mot knäfallet så det knappt gick att gå tillbaka för dem som kommunicerat. Vassa armbågar behövdes.

 

Sedan skedde en förändring under 80- och 90-talen. Enligt vad som sades till mig var detta en påverkan från Österbotten där fenomenet sades vara vanligt. Nu upplevde man snarare att det gällde att dra ut på kommunionen så länge som möjligt. Efter O Guds Lamm hände först ingenting. Människor satt och väntade. Till slut gick några äldre fram och prästerna fick vänta länge på fullt duklag. Och så väntan igen... ibland distribuerade man även om altarringen bara var halvfull. Väntan igen...osv.

 

Numera tycks en högkyrklig ordning råda, man går fram ordentligt och står i flera led och väntar på sin tur. Stilla med ordning och reda.

 

Efter denna utvikning åter till denna helg.

 

Idag f m, var det alltså högmässa i Hertsökyrkan. Bosse hade överlåtit åt mig att predika och leda så mycket av liturgin som jag orkade. Det blev nästan allt. 45 deltagare.

 

En stund hemma sedan och därefter tillbaka till Örnäset/Lövskatan. Där blev det helgens tredje mässa - i katolska kyrkan -  ledd av biskopen, kardinalen Anders Arborelius. Där var det konfirmationshelg * och samtidig upptagning i kyrkan av tre personer som valt konvertera. En av dem var min äldre son Jonas som varit i processen i många år. Han var givetvis anledningen till att vi var där.

 

Till min stora glädje träffade jag också en vän från studietiden som blev präst i svenska kyrkan året före mig men valde lämna prästjobbet  och påbörja konverteringsprocessen redan efter några år. Sedan länge katolsk präst.

 

 

* I katolska kyrkan (och anglikanska) är det alltid biskopen som konfirmerar (de regelbundna biskopsbesök i alla församlingar som då blir nödvändiga - ofta årligen - leder till en kontakt mellan biskop och församlingar som vi tyvärr helt saknar).

 

Tänk att det redan gått så långt in i trefaldighetstiden. Snart hälften. Då får man strax börja längta till advent. Årets tre första stjärnor, den s k sommartriangeln Vega, Deneb och Altair har jag redan sett för mer än en vecka sedan. Men det gäller att gå ut mitt i natten.

 

Under sommaren har det varit omöjligt besöka både (öst-)bönhuset och Hertsökyrkan samma söndag eftersom båda haft gudstjänsttid kl 18. Men idag var första söndag som bönhuset återgått till normaltid kl 16. Då kunde man ta båda. Det var min tanke idag, men trötthet gjorde att det bara blev en gudstjänst. Och då blev det högmässa i Hertsökyrkan. Men väl där träffade jag två fridsförbundare som varit i bönhuset och nu fortsatte med mässa i kyrkan.

 

33 deltagare var vi sammanlagt. Bosse celebrerade, predikade och distribuerade gjorde unge prästkandidaten (i Anglikanska kyrkan!) Pontus som dyker upp då och då när han har lov från sina studier i England.

 

På slutet pålyste Bosse att nu är det slut med sommartid i Hertsökyrkan, fr o m nästa vecka är högmässorna kl 11 och kommande helg är det jag som leder mässan, i vart fall predikar.

 

Gudstjänst(k)val.

 

Idag hade jag flera alternativ att välja mellan. Ursprungstanke var att gå på högmässa i Örnäskyrkan kl 11 och sen i Fridsföbundets gudstjänst kl 18. Men sölig som jag är numera så var jag färdig för avfärd så nära in på gudstjänsttid att jag skulle kommit alldeles försent till högmässan. Alltså skippade jag att fara. Eftersom samma präst (Bosse) tjänstgjorde i båda kyrkorna så kunde jag ju lika gärna gå till kvällshögmässa i Hertsökyrkan. Plan B alltså.

 

Tanken att missa (öst-)bönhuset var en liten sorg. Jag brukar ju gå där rätt regelbundet och då jag understundom även predikar där - t ex förra söndagen - så bör jag väl visa mig där som gudstjänstfirare också. Men i (k)valet mellan predikogudstjänst och fullständig högmässa så vinner oftast det senare.

 

Men när då Plan B var färdig hände det oväntade att god vän hemmahörande i västförsamlingen ringde och inbjöd mig till deras bönhus kl 17. Där har det varit s k samlingshelg med gudstjänster och predikningar i  dagarna tre. Kl 17 idag var avslutningen. Till min egen förvåning lockade det också trots att det är "fel" bönhus och inte mässa. Enkla gudstjänster (enligt mitt tycke lite väl enkla) men alltid trevliga människor varav några - mest äldre - är bekanta sedan årtionden. Dessutom får man alltid höra en uppläst predikan av Laestadius. 

 

Det blev till sist västbönhuset.* Predikan av Ulf Bolsöy. Viss egen predikostil jämfört med andra laestadianpredikanter; inte kraftfull högröstad. Nej, man upplever snarast att han småpratar med församlingen. Idag blev det också verkligen samtal då en äldre man avbröt och ställde en fråga - som jag dock inte uppfattade. Mitt tidigare omdöme om västlaestadianska predikanter kvarstår: som bäst när dom talar utifrån egen erfarenhet vardagligt om vägen och vandringen. Verklig bibelutläggning är svagare.

 

 

* jag har nog ofta brukat gå på åtminstone någon gudstjänst varje gång det är Samlingar men hade missat att det nu var dags för augustisamlingen.

 

Eftersom jag skulle predika i bönhuset kl 18 så blev det ingen mässa. Eftersom bönhuset använder gamla psalmboken och dito evangeliebok så var temat för dagen Förspillda tillfällen. Det söndagstemat försvann i kyrkan med evangelieboken 1983 och i den senaste finns det inte heller med.* Något av denna information nämnde jag i predikans inledning

 

Mötesledaren läste både epistel och evangelium så jag började tala utan textläsning** och gjorde i praktiken söndagstemat "Förspillda tillfällen" även till predikoämne. Och nämnde tre sätt på vilka vi kan förspilla tillfällen.

 

1. Att missa Jesus helt och hållet. Som Jerusalem som inte förstår vad som ger henne frid ("vad din frid tillhör" g. ö.).

 

2. Att missa Guds bestämda kallelse i Guds tid och sen försöka ordna saken i egen kraft. Kort referat av händelserna i 4 Mos 13-14 där de tolv spelarna återvänder och berättar om det utlovade landet, hur tio av dem predikar otro, inte möjligt inta landet och bara två talar tro. Hur folket blir missmidigt och vägrar gå på Guds befallning; hur det bestraffas av Mose och blir förlåtet och då får för sig försöka inta landet utan Guds tydliga befallning i ryggen. Och då går det inte.Tillämpning: när Gud vill kalla, väcka eller förnya måste man ta emot Guds kallelse och tilltal i hans tid (=nu) och på det sätt han ger och genom dem han sänder - inte i några hemsnickrade varianter som försöker imitera Guds verk.***

 

3. Missa inte tillfällen för att du inte förstår Guds röst. Hänvisning till den unge Samuel som ännu inte lärt känna Herrens röst (början av 1 Samuelsboken). Vi bör öva oss att förstå och höra Guds röst inom oss. Om Gud vill leda oss kristna in i beredda gärningar så måste Gud få säga till oss att här finns en beredd gärning. Kanske genom att vi bara vardagligt får för oss att... eller kände på mig att...

 

 

* utbytt mot temat Nådens gåvor - iofs mycket angeläget även det. Man kunde väl hellre plockat bort det ytterst krystade och påhittade söndagstemat Samhällsansvar.

 

** i västlaestadianska bönhuset lärde jag för några veckor sedan att bibeltextläsning inte är nödvändig inför predikan men "kan vara bra för stabilitetens skull".

 

*** detta har jag - men det nämnde jag inte i predikan - upplevt många gånger i kyrkans relation till OAS-rörelsen t ex

 

var det också igår. Dock var jag inte i sedvanlig högmässa pga vistelse i västerbottnisk sommarstuga. Vi avslutade vår re-union med lunch och en stunds samvaro före och efter.

 

En fördel med gudstjänst på aftonen är att man kan ägna tid åt att fila på predikan under dagen. Det gjorde jag ett tag efter lunch. Om predikan blev bättre av det får andra bedöma.

 

Men tidiga morgonen ägnade jag åt annat. Jag tog en promenad till Lulsundet och tog ett dopp. I morgon är det nämligen årliga sommarfesten i Kallax. Vill ju inte att doppet då efter kvällsbastun ska bli årets första.

 

32 lär vi ha varit i gudstjänsten. Det var egentligen Stefan som var den tjänstgörande men han frågade om jag ville predika. När jag besvarat det jakande så frågade jag om jag kunde få leda själva nattvardsliturgin också. Det är ju enklast för mig. Bara stå bakom altaret. Inget gående och vridande och vändande. Roligt erfara att jag fortfarande klarar det. Hur länge?

 

Övervägde fara till kyrka på förmiddagen. Men då det regnade lockade det inte att ge sig ut. Det blev istället vanliga kyrkan i Hertsön på aftonen. Ca 30 deltagare. Mats var tjänstgörande - både liturg och predikant. Inget fel givetvis. Jag uppskattar hans predikningar alltmer. Genomtänkta, klara och innehållsrika. Dessutom kan han konsten att sluta. Inga meningslösa landningsvarv. Idag avslutade han t o m genom att predika syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Som en riktig laestadianpredikant således. Fortsätter han så blir han kanske till slut godkänd predika även i Fridsförbundet (öst-bönhuset). Han har ju redan konfirmerat i Fridsförbundet, flera gånger lett nattvardsgudstjänster (dock i Örnäskyrkan inte i bönhuset) och hållit passionsandakt i stilla veckan - det är ju nästan som en "riktig" predikan. (Även lett flera nattvardsgudstjänster i Bodens fridsförbund  och döpt åtskilliga barn). På god väg således.

 

Några personer träffade jag också som kommit några gånger. Roligt om de dyker upp igen. En av dem var barndomskompis med mina barn. Roligt se henne i kyrkan. Men lite tråkigt samtidigt när man får höra från andra av dessa "nya" att skälet till att de kommer till Hertsökyrkan är att de inte känner sig hemma (och riktigt välkomna) i sin hemförsamling där de egentligen skulle vilja vara med. Allt svårare för många finna en gudstjänstgemenskap där både "nya"* och redan avgjorda allvarsamma kristna kan känna sig hemma.

 

Efter mässan kom Mats förbi mig på kvällste eftersom han avsåg sova i sin lägenhet i natt. Vi har lägenheter i samma hus.

 

Kommande söndag (Kristi förklarings dag) predikar jag i Hertsökyrkan. Då gäller det komma på en bra liknelse så min gammelsvåger i Uppsala blir nöjd.

 

 

* att även vi i Hertsökyrkan haft allvarliga brister i detta avseende är jag mycket väl medveten om.

 

Idag blev jag bjuden på kalas. En av grannkvinnorna fyllde 80 för några dagar sedan. Nu blev jag inbjuden äta upp resterna från kalaset. Den andra grannen - även äldre dam vars 87-årsdag firades för två veckor sedan - var också med. Trevlig stund med riktigt kok-kaffe. Inte fel.. Som bara 70-årig kände jag mig som rena ungdomen. Inte fel det heller. Men jag haltar mer än de båda tillsammans. Alltid en tröst för den som vill känna sig som en mogen och vis man😊

 

Sen blev det färd till kyrkan. Mässorna är ju kl 18 under sommartiden. Att det firas gudstjänster hela sommaren är något jag kan ta åt mig äran av utan att överdriva. När jag började som distriktspräst var regeln att kyrkan "stängde" när det var sommaruppehåll i barngrupperna. Första åtgärden blev att korta tiden utan gudstjänster. Under några år hade vi sedan aftongudstjänst var annan vecka och gick omlott med Björkskatakyrkan. Några somrar hade också Fridsförbundet (innan bönhuset fanns) sina sommargudstjänster i Hertsökyrkan. Och ibland, när präst ej var tillgänglig, kunde även diakon eller pedagog leda en enklare andakt.

 

Men till sist var vi framme vid kompletta mässor hela somrarna. Det är som jag sagt i andra sammanhang när det gäller gudstjänstliv: man ska ställa in siktet så man vet åt vilket håll man vill och sedan gå tydliga steg i den riktningen och inte ge upp även om de första stegen blir korta...

 

Ikväll var det Stefan som fick skörda frukterna av detta enträgna arbete när han ledde högmässa. 32 var vi enligt kyrkvärden Gustav. Inget fel på predikan givetvis. Men ett intressant påpekande gjorde Stefan. När man följer Lukasevangeliet är det ju uppenbart att den Petri kallelse som är dagens evangelium (Lk 5) inte är direkt i början av Jesu verksamhet. Nej han har hunnit med åtskilligt redan i kapitel fyra. Läs själv.