Torbjörn Lindahl

i domkyrkoförsamlingens regi var jag inbjuden till idag.

 

På Stadshotellet. Bara lunch alltså, inte som förr julfest med sång och spex. Varför kan man fråga sig. Är det för att det i personalgrupperna numera är allt färre som i sin ungdom var med på kyrkliga ungdomsläger och lärde sig spexa? Eller är det ett uttryck för kristendomens allt svagare ställning? Själv har jag alltid hävdat att en av den kristna trons allra tydligaste frukter är att inte ta sig själv allt för allvarligt utan kunna skratta åt sig själv.😊

 

Vid lunchen fick jag sitta tillsammans med en av församlingens förtroendevalda, sju år äldre än jag. Men mycket stadigare i gången.

- Tur att man har stöd av en helt ung man, sa jag när han erbjöd sig hämta mitt kaffe.

 

Efter lunchen gick jag till pensionerade arbetskamraten diakonen Tommy och firade mässa i St Paulus tältmakarens husförsamling.

 

Efter mässan gick jag hem, handlade, åt middag och satte mig sist för att se Luleå-Skellefteå. Intensiv spännande match som Luleå vann med 2-0. Men det allra roligaste var att höra kommentatorn Niklas Vikegård vara helt lyrisk över en match mellan seriens två nordligaste lag och där det ena laget var Luleå.

 

Undrens tid är tydligen inte förbi. Alltså får kära läsarna gärna be med mig också för annat under. Ni vet ju vilket, eller hur.