Torbjörn Lindahl

ska vi Lulebor visst säga till varandra numera när vi möts. Att något var på gång märkte jag för några veckor sedan (dock helt utan att veta vad) när jag under promenad vid minst två tillfällen fick ett glatt Hej av folk jag mötte. Och det på asfalterade gångvägar! Inte på slingan runt Mjölkuddsberget, där det redan tidigare inte är helt ovanligt att man hälsar på dem man möter. Men det är ju lite fusk. Jag menar, när man går motionsslingan runt då har man ju något gemensamt, nämligen vilja att motionera eller i mitt fall det mer anspråkslösa vilja röra på sig. Och denna gemenskap i avsikt kan vara tillräcklig för att man ska känna nog gemenskap för att hälsa på varandra.

 

Men när man möter någon på gatan eller cykelvägen runt kvarteret, vad har man då gemensamt? Alltså blir det oftast normalsvenskt beteende: tystnad och inte möta den andres blick för länge. Men som sagt, två gånger senaste veckorna har någon hälsat.

 

Men så läser man i tidningen att det är något slags kommunal Kampanj att få folk att hälsa på varandra. Inte bara för att det är trevligt utan också för att det ska bli (= kännas?) tryggare.

 

Sagt och gjort. Idag skulle jag till Sunderby sjukhus för att besöka Maria.* Tog bussen och på hemresan satte jag mig på en av platserna markerade för personer med käpp. På det sätet som är vänt baklänges så man får två personer mitt emot sig.

 

Nu är det läge säga hej tänkte jag då jag hade två damer (en yngre, en äldre) mitt framför mig.

 

- Kommunen vill ju att vi lulebor ska säga hej till varandra så då säger jag hej sa jag och tog ögonkontakt med dem båda.

 

- Just det, det ska man ju utbrast båda och besvarade glatt min hälsning. De vände sig även mot varandra och hejade.

 

Den yngre kvinnan klev sedan av rätt fort men den äldre blev kvar. Här gäller smida medan järnet är varmt, tänkte jag och då jag uppfattat något omisskänligt tornedalskt i hennes tal frågade jag om hon var från Tornedalen.

- Ja, från Olkamangi men har bott 50 år i Kiruna, blev svaret.**

Sedan hade vi ett jättetrevligt samtal om hennes hemby där hon nu har ett fritidshus, hennes arbete i vården under 50 år, om glädjen över att ännu kunna köra bil (maken är död) så hon själv kan ta sig till stugan mm. 

 

Och hade hon inte behövt kliva av bussen efter ca 15 min hade hon säkert kunnat fortsätta länge med sin livshistoria.

 

 

 

* inget mer allvarligt än sist. Men en mer påtaglig trötthet gör att hon i vissa lägen behöver hjälp av två personer, inte bara en assistent, som hon redan har. Och innan det är ordnat kan hon inte skickas hem.

 

** Kiruna ligger ju strängt taget också i Tornedalen eftersom Torne älv flyter förbi i närheten, men i dagligt tal är det ju gränsälvarna (norr om Pajala inte Torne älv) som är Tornedalen.