Torbjörn Lindahl

1. På att vara sjuk. Eller sjukskriven. Jag minns när jag under barndomen började uppfatta att vuxna ibland använde ordet sjukskriven. "Jag tror jag måste sjukskriva mig i morgon" typ. Det lät så konstigt. Som om man själv bestämde sig för att vara sjuk. Antingen var man frisk och då gick man till skolan. Eller så var man sjuk, då var man hemma. Så såg ett barn på saken. 

 

Sjukskriven???

 

Nå, oavsett om jag är sjuk eller sjukskriven så börjar jag bli lite less. Och framför allt i kombination med icke-bilkörning så blir det ju lite tråkigt. Kommer liksom ingen vart.

 

Men idag fick jag erfara ett gott förbarmande från vän och kollega som kom med bil och hämtade mig för en utfärd. Vi for till Piteå och fikade och sen hem igen. Kära läsarna förstår djupet i enformigheten när t o m en snabbresa t o r Piteå framstår som ett strålande ljus i det kompakta mörkret.

 

Vågar jag berätta att vi i våra samtal under de dryga tre och en halv timmarna även nämnde katolska kyrkan, eller får jag en sjunde domkapitelsanmälan mot mig då? Hugade anmälare har gott om tid på sig. Beslut i ärendet tas inte förrän tredje december.

 

2. Och detta faktum att domkapitlets beslut dröjer är  andra skälet till att jag börjar bli less. Jag har visserligen full respekt för att domkapitlet måste ta sitt uppdrag på allvar med jäv och frånvaro o ersättare o utredare o beslutare. Men utan tvekan blev det jobbigt för mig. Första anmälningarna kom in till domkapitlet 25 och 26 juni och det dröjer till i december innan saken avgörs. Nästan sex månader.

 

Egentligen borde ju domkapitlet bjuda mig på en trerättersmiddag på Restaurang Waldorf som tröst i nöden. Som sällskap kunde dom ju bjuda med min chef domprost Charlott. Hon ska ju ändå inte vara med när mitt ärende avgörs. Jag vet att biskopen har ett representationskonto...

 

Nu återstår att se om jag orkar till högmässa i morgon. Det handlar om både fysisk och mental ork. Skulle i så fall bli första gången sedan 16 augusti, dagen före olyckan

 

Men jag har för den skull inte hamnat på "hednasidan" (min svärmors uttryck). Goda kollegor har infunnit sig och   dukat fram altarets sakrament varje vecka. Det har jag ännu inte blivit less på.