Torbjörn Lindahl

gick jag på hockey ikväll. Jag kände mig välsignad eftersom jag hamnade bredvid en trevlig äldre (nåja, fem år äldre än mig) man från biskopens hemförsamling. Han berättade att han var skolkamrat med kh Roland i Övertorneå. Världen är liten. Men tydligen glömde biskopen välsigna själva matchen, för Luleå förlorade med 4-5. Jag får väl göra som biskopen önskade: ringa någon gång och boka in så vi går på en match tillsammans och välsignar gemensamt. 0-3 i baken efter två perioders dåligt spel, men i tredje blixtrade det till och Luleå gjorde tre mål på ca fem minuter. Nu blir det seger, hann man tänka, men Örebro kom igen med två mål och sedan orkade Luleå bara med ett till. Två mål av Cam Abbott och två av gamle kämpen Per Ledin.

 

Roligt med mål så man går inte helt missnöjd trots förlust och direkt får jag sanningen bevisad i mina ord från dagen där jag i ett anförande jämförde gudstjänster med ishockey. Dels: det kan ha varit givande även om man går därifrån utan en ytlig lättillgänglig glädje. Dels: när man väl går på hockey vill man att det ska vara elit, inte gärdsgårdsserie. Och det gäller även om man endast är sporadiskt i publiken. Detsamma gäller, menar jag, gudstjänster. Även de som går sällan vill ha kvalite när de väl går.

 

Skälet till mitt anförande om gudstjänst och anledningen till dagens möte med biskopen var biskopsvisitation. Får väl erkänna att jag infann mig i Örnäsgården med högst måttliga förväntningar. Har varit med om visitationer förr...men det här upplägget var bättre än tidigare och en stor eloge till alla arbetskamrater som ansvarade för de olika inledningarna inför diskussionerna om de skilda prioriterade områdena enligt biskopens planering. Faktiskt intressanta och givande samtal. Känner mig inte less och utmattad inför morgondagen, en känsla som annars understundom infinner sig.

 

Trösterikt var det också att höra att domprost Charlott i en paus berätta att hon skrattat gott när hon läst mitt inlägg här på bloggen om hur jag tänkte slippa jobba till 65 och hur hon betonade att det kan jag se i stjärnorna efter för hon ska se till att jag har jobbet kvar intill sista dag. Trösterikt, som sagt, för jag får erkänna att redan för drygt 16 år sedan, när jag i flera dagar varit utpekad och starkt kritiserad i media, tänkte jag tanken att jag knappast kommer att få vara kvar till slutet. Skönt känna stödet.

 

Till vår kyrkorådsordförande (s), som jag hade viss kyrkopolitisk debatt med utanför (s) valstuga strax före valet, fick jag också chansen att mer eller mindre allvarligt säga "tur att kyrkovalet är över så vi kan vara vänner igen." Hon tyckte dock att vi aldrig varit ovänner. Och det har vi ju inte heller. Att (s) sedan representerar en kyrkopolitik som under årtionden beslutsamt syftat till att de andliga traditioner som på djupet bär mig och alla personer som delar dem på sikt ska försvinna från allt avgörande inflytande i kyrkan - det får väl i sammanhanget bara anses vara en liten marginalnotering som vi inte ägnar någon avgörande uppmärksamhet. För "vi är vän med alla på jorden må ni tro."