Forsränning

Diplomi
Täten todistetaan, että
Torbjörn Lindahl
on osallistunut Koskenlaskuun Kukkolankosken kuohuissa 27.5.2009.

Detta diplom sitter nu på min vägg. Det lär betyda ungefär att det intygas att Torbjörn Lindahl deltagit i forsränning i Kukkolaforsen. Någon av mina finskspråkiga läsare kan kanske ge en vackrare och elegantare översättning. Kul var det iallafall. Vi var tolv deltagare + styrmannen. Andra svängen hoppade en av oss av så blev vi 11. Man fick alltså åka två vändor, elegant ordnat av arrangörerna som lämnade båten vid landningsstället och sedan snabbt tillbaka till startplatsen med minibuss och så en ny båt för andra rundan. Första gången mera rakt på och andra gången förbi lite mer speciella ställen på forsen, där vi bland annat en liten stund stod stilla i bakvattnet nedanför en klippa. Roligt var det som sagt, mindre roligt dock att få över sig en jättevåg som for rakt ner i nacken så det kändes som om någon hällt tre liter vatten innanför kragen. Det hände andra svängen då jag satt längre fram i gummibåten. Första rundan satt jag länge bak och paddlade. Tur att jag hade en torr tröja i väskan. Detta ska jag absolut pröva på igen, men helst sommartid då det är varmare och man kan strunta helt i regnkläder vilket syns på en av bilderna på diplomet. Själva blev vi  fotograferade av arbetskamrater på stranden och snart ligger väl diakon Gerts bilder på nätet i församlingens arkiv. Inga missöden förutom att nyinstallerade Kh Anna-Stina berättade att hon kände det som om hon höll på att ramla ur båten men lyckades hålla fast sig.

Arbetskamrater alltså, för hela resan var en personalutfärd inom Luleå kyrkliga samfällighet. Dom som inte forsrände ägnade sig åt brödbak, eller sikhåvning eller bastu. Sammantaget en trevlig dag, givetvis, synd bara att solen lyser på mig först nu när jag sitter innanför köksfönstret och gör min plikt mot kära läsarna.

Personalresa alltså. Men det väcker också tankar. "Personalen" i kyrkan lever allt mer sitt eget liv. När man talar om att en "församling gör..." och en "församling vill..." så menar man numera i praktiken oftast de anställda. Men är det de anställda som är församlingen? Borde anställda överhuvudtaget göra egna resor? Borde det inte vara den gudstjänstfirande församlingen som gör en resa och då får de anställda tjänarna följa med? Men visst har man trevligt med sina arbetskamrater.*

* Kan dock inte hjälpas att för mig personligen ligger alltid en sorgens dimma över alla tankar på arbetskamrater då jag  betänker alla bud jag får om hur trogna kyrkoanställda i vår kyrka utmönstras från sina anställningar pga sin vilja till trohet mot Bibeln och kyrkans tradition. Jag kommer alltid att påminnas och påminna om det. Vart är kyrkan på väg? Men man kan kanske tänka på den instruktion vi fick före forsränningen: om någon ramlar i vattnet så är bästa sättet att dra upp personen att ta tag i flyvästen på axlarna och först trycka ner personen under ytan så att man får flyvästens lyftkraft att liksom studsa tillbaka så man får fart dra upp personen. Samma med kyrkan kanske: först ner i djupet så man tror den ska drunkna innan det blir uppståndelse igen. Kanske är det vad Gud gör med oss nu. Kyrkan har ramlat i vattnet! Gud håller på att trycka ner oss för att om ett ögonblick dra upp oss.

Kommentarer
Postat av: Kyrkvärd på språng

Översättning:

Diplom

Härmed intygas att Torbjörn Lindahl

har deltagit i i Forsränning i Kukkolaforsens ström 27.5.2009.



Jag innehar även ett likadant intyg sedan augusti 2008. Sannerligen en upplevelse.

Vi fick uppmaningen att inte försöka dra upp kamraten, om någon trillade i. Vi skulle inte släppa paddeln. I vattnet styra med den så att vi strömmade nedåt med fötterna före och invänta lugnare vatten. Tolka det teologiskt!

2009-05-27 @ 21:22:37
Postat av: Tobbe

Tack, kyrkvärd på språng, för den korrekta översättningen.

Jo, vi fick också instruktionen att låta oss föras av strömmen med fötterna före om vi skulle ramla i, och vänta på lugnare vatten.

Nu försöker jag tolka det andligt. Är vattnet ett nåderikt livets vatten eller det kaosvatten som dränker? Och är de lugnare vattnen Guds frid eller den falska frid som söver? Det får jag fundera på.

2009-05-28 @ 11:02:25
Postat av: SigridL

Kan man få adressen till bilderna från forsränningen???

2009-05-28 @ 11:17:37
Postat av: den gamle kamraten

Forsränner man i Piteälven (vilket jag aldrig dumdristat mig att göra) sker det på en sträcka uppströms Storforsen. Och det är väldigt viktigt att iramlare kommer iland eller tillbaka i båten innan man når för långt ner. Och att flotten tar land innan allt sugs ner i det vatten - gissar jag - ingen överlevt.

Kan det vara ett bidrag till de teologiska funderingarna?

2009-05-28 @ 11:39:44
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Tobbe

Vår fotograferande diakonisse (!) lägger väl bilderna i någon mapp i vårt intranät så om dom är åtkomliga (eller kan göras åtkomliga) för utomstående saknar jag förmåga och kunskap att bedöma. Får återkomma i ärendet.

Givetvis väntade jag mig en djup(!)sinnig kommentar från min gamle kamrat. Självklart ska man passa sig för forsränning uppströms Storforsen. Någon som forsrännt där berättade om ett tillfälle när man med flotten missade första möjliga landningsplatsen och därför siktade på reservplatsen men när man skulle styra mot den så gick en åra av. Lite nervöst men dom lyckades undvika stor-forsen. Men vad har det för "andlig" betydelse?

2009-05-28 @ 17:11:23
Postat av: Kyrkvärd på spång

Allt har sin tid. Ligger man i strömmen då kan man inte själv göra så mycket. Vänta och be.

Eller psaltaren 124.

Inte är det väl kyrkan som trillat i?

2009-05-28 @ 22:00:57
Postat av: SigridL

Sista raden i en kör från det karismatiska sjuttiotalet:

He plunged me inte victory within His cleansing FLOOD

2009-05-29 @ 09:09:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0