Förkyld
Hur som helst började jag känna lite tendens till snuva på tordagen, men inte värre än att jag kunde fullfölja dagens förpliktelser som på förmiddagen var en ekumenisk pastorssamling tillsammans med präster och pastorer från Boden. Vi blev bjudna på lunch av Gideoniterna (ni vet dom som delar ut Biblar på hotell och sjukhus och fängelser och skolor)som berättade om sin verksamhet. Det blev lite kommentarer till detta att Gideoniterna kommer från alla protestantiska samfund, dvs inte katoliker - och givetvis inte heller ortodoxa, men den delen av kristenheten fanns väl inte ens på kartan för de amerikaner som startade det hela. Det känns verkligen gammaldags och en markering som inte är relevant i dagens ekumeniska landskap. I praktiken tror ju katoliker idag minst lika mycket på Bibeln som många i de numera liberalt präglade protestantiska samfunden.* Jag orkade också med eftermiddagens besök på häktet. Det blev lite avskedsstämning på häktet, för eftersom jag nu går på semester så återvänder jag inte dit på sex veckor och då kommer flera av killarna att vara borta. Någon hoppas bli frikänd i hovrätten, någon har så kort straff kvar att han avtjänar det utan att hamna på fängelse, andra har äntligen fått sin placering och blivit skickade till någon anstalt. Hur som helst så blir man kompis med killarna.**
Fredagen hade jag två begravningar. För innan man stannar hemma från en inbokad begravning så ska man vara riktigt sjuk. Däremot tackade jag nej, till båda minnesstunderna.
Idag - alltså just nu - skulle jag ha varit ute tillsammans med grannarna och jobbat med lekparkerna i vårt radhusområde. Det ska bytas gungor och gungställningar och bytas lite kantbräder runt sandlådor och spikas och och målas. Men här sitter man som i en glasbur och kan inte annat än spana ut genom köksfönstret och se de arbetsamma grannarna gå förbi.
Ikväll är jag bortbjuden på middag. Orkar jag ens det?
I morgon firar jag högmässa i Hertsökyrkan. Hoppas verkligen att jag då har krafter nog att ta mig ut. Nå, ta mig ut gör jag nog, jag ska ju konfirmera en av våra alphadeltagare i högmässan så det kan jag inte missa. Men det blir ju roligare om man mår bättre än så här. Ni får be för mig.
* om orken och inspirationen infinner sig ska jag någon gång skriva om att äkta lutherdom i "typen" av kristendom står närmare katoliker än "protestanter". Men det blir som sagt om inspirationen infinner sig.
** att de häktade av mig konsekvent omnämns som "han" eller "killar" är inte uttryck för någon sexistisk könsdiskriminering utan bara en del av verkligheten.
Visst skall du ihågkommas i mina böner denna kväll. Roligt att höra om konfirmation av Alpha-deltagare. Sådana nyheter kan man inte få för många av även om de sällan kablas ut i massmedia för att anknyta till ditt tidigare inlägg.
Jag fick skriva denna något mindre adrenalinstinna kommentar efter att all den indignation och frustration jag byggt upp av det ur genusperspektiv fullständigt horribla inlägget förklarades i notapparaten...
Tror själv inte att äkta Lutherdom står katoliker närmare än protestanter! Luther får vi tacka, att han översatte Bibeln från latin till tyska så folket kunde läsa och förstå ordet - och inte förvillades av Påvedömet.
Luther skulle vara bekymrad om han visste hur högt många kristna värderar den katolska tron....
Ja, "Syster" det här är ju en fråga man kan fundera mycket på. Hur bekymrad Luther skulle vara är svårt att veta. Mest bekymrad skulle han nog vara att de kyrkor som bär hans namn har (till stora delar) övergivit det som han höll högt: Guds Ord. Vad romersk katolska kyrkan beträffar så ska man komma ihåg att även den förändrats. Den är inte heller likadan som på 15oo-talet.
Nu skrev jag att vår likhet med katolska kyrkan gällde "typen" av kristendom. Om jag får inspiration ska jag utreda det någon gång.
I den katolska kyrkan av idag gissar jag att den gamle Martin nog skulle ha en del kritiska åsikter - liksom många där har. Dock tror jag inte han skulle dragit igång någon reformation typ den han drog igång. Anledningar till så starka protester saknas numera.
Hur han skulle ställa sig till företeelser i den svenska lutherdomen vågar jag dock inte spekulera över...
Tja, påven har ju "ex cathedra" bundit samvetena till en del nya extra-bibliska dogmer sen Martins tid. Visst, vi är "evangeliska katoliker" och en del av den katolska/världsvida kyrka vi bekänner i Credo (bekänner de romerska katolikerna bara sitt eget samfund?). Vi delar också mycket av sakramentssynen (särskilt kring dopet) mer än med andra "protestanter".
Men jag måste ju säga att jag funnit det djupt obehagligt att spela orgel åt rom-katolikerna de gånger de lånat Missionskyrkan. Två psalmer med orgelkomp vill de ha, en före resp. en efter själva mässan. Den före riktas till Jesus och den efter till jungfru Maria ("Salve Regina-psalmen" eller den direkt patetiska för att inte säga pekoralistiska "Du Nordens Drottning" - kolla själva in Cecilia!). Hujedamej. Som att betagen lovprisa svärmor i samband med kärleksakten sa jag nån gång till min fru - om inte direkt äktenskapsbrott så åtminstone djupt, djupt olyckligt.
Jesus vill inte att vi snackar skit om hans mor - det är en sak för sej - men ALLA utom vår Herre kan i princip bli föremål för avguderi. Dessutom blir jag faktiskt - hur förmätet det än låter av en "sekterist" - bekymrad över roms kristologi när man ibland tycks framställa det som om den arme bedjaren skulle behöva gå via Maria för att få ett lite mer mänskligt bemötande (BLEV inte Jesus sann människa just för att vi skulle våga gå till honom direkt, eller till Gud genom honom om vi så vill uttrycka det?).
Och Rom snirklar sej fruktansvärt för att komma undan de generella utsagorna i Romarbrevet 3. Det spelar ingen roll om Martin Luther trodde på Marias totala syndfrihet eller ej (Chrysostomos trodde inte på den enligt katolik.nu) så länge Skriften och inte Luther eller påven är vår högsta auktoritet.
Detta hindrar inte att jag finner stora delar av t.ex. Scott Hahns bok om Himladrottningen djupt uppbygglig. Naturligtvis är Maria den kvinna som omtalas i Uppenbarelseboken (motpolen till skökan)- samtidigt som hon är en förebild och symbol för hela Gudfolket.
Mitt hopp står till en påve som ex cathedra proklamerar påvens felbarhet ex cathedra. Då måste ju även de som trott på påvens ofelbarhet ex cathedra tro att påven kan missta sej ex cathedra. För man kan ju inte säga att påven hade fel just den här gången ;o). Och sen kan vi ha RIKTIGA lärosamtal som kan leda till något utöver sofistiska anpassningar där påvedömet realiter inte kan vika en tum. (Jodå, jag är på motsvarande sätt redo att justera SKB - vi börjar med dogmen om påven som antikrist).
