Torbjörn Lindahl

1. Till hörcentralen Tekniska hörselvården på Sunderby sjukhus för att få ett litet fel på ena hörapparaten ordnat. Det gick snabbt och var lätt fixat.

 

Kaffe sen i caféet Källan. Där satt jag en bra stund och tänkte på alla gånger vi varit där med Maria. Så om caféet konkursar - skyll inte på familjen Lindahl. När jag satt där - på plats jag alltid väljer om den är ledig - så drabbades jag verkligen av insikten att nu är Maria borta.

 

2. Sen for jag förbi kyrkstugan och lastade de åtta fulla sopsäckarna med lindrev, rockwoll och sågspån som Simon fyllde i lördags och tog med dem till återvinningscentralen -Risslan där de hamnade i en container.

 

3. (Efter middagen) for jag till bönhuset för samtalskväll. Inga punkter på dagordningen som väckte oenighet. Men så var det också bara ca 25 närvarande. Jag blev ombedd leda avslutningsbönen.

 

blev det idag.

 

Både Simon och Jonas var med mig. Först stadgade vi upp innertaket med ytterligare grov stolpe. Sen begav sig Simon upp på "vinden" och började packa lindrev och rockwoll i fyra säckar som han slängde ner. Sen var det dags skotta  sågspån i ytterligare 4-5 sopsäckar. Och ändå är hälften kvar, sa han när han klättrat ner från dammet.

 

Jonas jobbade samtidigt med att ta bort innertaket nerifrån (dock inte helt så Simon skulle riskera ramla ner). Och jag fick huvudsakligen ägna mig åt att leda och fördela arbetet. Så mycket praktisk arbete duger jag inte till nu längre. Särskilt inte om arbetet kräver klivande å stege. Men pass på, jag lyckades i alla fall rensa tre takbräder från spik.

 

Vi var hemma i tid före helgsmål så inget arbete på vilodagen. Men Simon och jag firade in helgen genom att sjunga psalmen Det ringer till vila med nyckelharpsspel av Simon. Oerhört fint.

 

skulle Maria blivit idag. Om hon levt.

 

Vi uppmärksammade det genom att besöka graven. Sara, som bor i Boden, var där under dagen, Simon, Jonas och jag på aftonen när Jonas slutat jobba.

 

Vi stod rätt länge vid graven, sjöng versen som står på gravstenen och lämnade blommor. Som vanligt helt obegripligt att hon inte längre finns i livet.

 

Jag tänker på de bilder jag lagt ut på bloggen sedan hon dog. På alla bilder ler hon. Såg hon någonsin sur ut? Kan knappt minnas det. Det vittnesbörd man får från dem som träffat henne - bl a hennes personliga assistenter och många av dem hon mött i vård och omsorg - är att hon spred glädje omkring sig. (Efter ca 2000 begravningar är jag visserligen medveten om att när någon dött så minns man bara det positiva men i alla fall...)

 

Tänker vidare. Vad är det för mening med lidande? Finns det någon mening? Den eviga frågan. Och när det gäller Maria tänker jag kanske inte mest på cancersjukdomen som tog hennes liv - vi tror att hon har det bra nu! - utan på rörelsehandikappet som i halva hennes liv styrt över vad hon kunnat och inte kunnat. Det är ju därför hon aldrig fick chans skaffa sig en ordentlig utbildning, ha ett yrke och förhoppningsvis gifta sig och få barn. Vad var meningen med det? Att hon skulle bli ett exempel på att det går att vara glad trots svårigheter? I så fall får man nog säga att hon var trogen sin kallelse.

 

Men varför just hon? 

 

Under åren (fr a kanske i kristna sammanhang) när man diskuterat lidandet och dess eventuella mening har ibland den tanken framkastats att Gud kanske fördelar lidandet så att den som orkar mer får bära mer. (Förutsätter väl i nästa steg att det finns något slags bestämd mängd lidande i världen som bara måste fördelas). Det är väl en tanke man möjligen kan bolla med på individplanet men knappast när det gäller krig, svält, folkmord och naturkatastrofer.

 

Men när man då ser att det tycks finnas människor som bär sitt lidande med värdighet utan att förbittras, är det då en moralisk karaktär de hade redan innan lidandet drabbade eller är det en förädling hos personen som slipats fram just genom lidandet.

 

Funderar.

 

hittade jag när jag kollade i telefonen.

 

Den första från Spanienresa. Den andra måste ju varit i samband med hennes 40-årsdag, men var är den tagen? Tredje bilden tror jag är Restaurang Valdorf här i Luleå.

Idag blev det lite snurrigt hålla reda på söndagens tema och texter. Först högmässa i Hertsökyrkan där det är nuvarande evangeliebok som gäller. Sen i bönhuset där gamla evangeliebokens texter och söndagsrubriker följs vilket nämndes i inledningen. Och till sist när förste gästande predikant skulle tala så valde han text ur finska kyrkans evangeliebok. Hängde ni med?

 

Buss först till Hertsön alltså. Gudstjänsten ledd av Anders Stenman som vikarierar i domkyrkoförsamlingen. Inte så jättestor skara, 30 deltagare. Några på bussen hade hoppat av vid Örnäskyrkan - för att inte tala om alla som klev av redan vid Katolska kyrkan. Mest invandrare eller studenter i det fallet. Att ta kvart i elva-bussen från stan mot Hertsön är ju numera rena kyrkskjutsen.

 

Efter enkelt fika, bil med Mats till bönhuset på Örnäset där vi var med om dagens första gudstjänst kl 13 (två predikningar) och sedan matservering. Fina samtal vid matborden med trevliga människor. Och det är väl detta som är den stora behållningen med att gå på bön, tillsammans med gamla gedigna psalmer. Predikningarna är knappast längre extremt enastående. Vi avvek också efter middagen och hoppade över sista gudstjänsten.*

 

 

* jag minns från min ungdom att jag en gång läste att John Wesley - engelsk präst, metodismens grundare - uttalat att det är olämpligt att en församling lyssnar på samme predikant mer än en gång per dag.

 

När jag - som alltid är bra på att "hålla med senaste talare" -  framförde tanken i något planeringssammanhang så sade Bengt Pohjanen mycket bestämt "att då får vi bara konstatera att här har John Wesley fel". Annars var vi i gänget just då i en period där Wesley uppskattades.

 

har jag varit på ikväll.

 

Det var arbetskamraten Bodil som firade 60 år. Några ur familjen och några vänner och arbetskamrater. Trevligt kalas, god mat och tårta. Kalaset var inbokat i Fridsförbundets bönhus, i matsalen. Därför fick kvällens bönhusgudstjänst hållas i Örnäsets kyrka. Men det gick nog bra det också.

 

En annan sak som är närbesläktad med grattis är tack. Det fick jag chans att idag säga när jag äntligen (!) kom mig för att ringa två av Marias mest jämnåriga kusiner (två av min tvillingbrors döttrar - en, två år äldre och en två år yngre) för att tacka dem för vad de gjorde för Maria under hennes sjukdomstid. Först att de för ca ett år sedan - medan Maria fortfarande var "frisk" i sin cancer - tog sig för att komma upp till Luleå för att ge Maria en dag av gemenskap och trevliga aktiviteter. I detta särskilt tack till Karin som kom ända från Enköping. Dessutom stort tack till Anna som dessutom kom och bodde en vecka hos Maria under hennes sista tid i hemmet..

 

Tröstekram från kusin Anna

 

Idag är det dessutom pappas födelsedag - 98 om han levt. (Så slutar bloggen som den började - med födelsedag!)

 

 

har jag varit på.

 

Flög i tisdags för en vecka sedan till Stockholm och tog tåg till Göteborg. Där blev jag mött av vännen och kollegan Kai. Efter mat å s k lokal for vi till mindre privat studentboende där Kai ledde veckomässa. Där träffade jag också tre studenter från Västerbotten vilka jag började lära känna redan för 15 år sedan då deras föräldrar var engagerade i Frimodig kyrka.

 

Onsdagen var vilodag men vi åkte likväl till stort köpcentrum och handlade lite.

 

Torsdag tog Kai med mig på bil- och båtutflykt till Käringön* där han också ledde veckomässa i öns kyrka. Bil- och båtturer gav rikliga möjligheter se både hällristningar och Bohusläns klippor. Fantastiskt vackert.

 

 

Fredag skjutsade han mig till möte med tre präster ur Missionsprovinsen och jag fick lifta med dem till prästmöte på Lärjungagården i Torestorp. Har varit där många gånger inte bara med Missionsprovinsen utan även tidigare med OAS-rörelsens ledarskap.** Mötet pågick ca ett dygn. Gemenskap, samtal, mässa med förnyelse av prästlöftena samt oration (=föredrag) av Håkan Sunnliden.Tänkvärt, bl a om hur vi ska få våra församlingar att bli mer aktivt missionerande och om hur vi kan skapa verktyg för att ta emot nya personer i gemenskaperna. Sen fick jag skjuts med samma person som på ditvägen men blev avsläppt i Hyssna Där det blev besök hos vännen och prästkollegan Yngve Kalin.

 

 

 

I Skene träffade jag, utöver tjänstgörande, ytterligare en präst. Båda har jag mött förrut eller åtminstone hört talas om. I vart fall tycktes båda mycket väl veta vem jag är.***

 

Eftermiddagspromenad och middag i Hyssna sen skjutsade Yngve mig till Borås för tåg mot Stockholm. Där tog jag in på billigt hotell nära Centralen.

 

Måndag f m tog jag mig mot annat hotell nära Roseniuskyrkan (ELM/BV). Där var det träff för f d dekaner i Svenska kyrkans fria synod. 12 tror jag att vi var. Intressant träffas och höra varandras syn på det s k kyrkliga läget och höra om var vi kyrkligt befinner oss numera. Mest intensivt blev kanske samtalet när vi talade om våra relationer och icke-relationer till Missionsprovinsen. Två har ju blivit biskopar i Missionsprovinsen, Göran Beijer och Bengt Ådahl; tre av oss övriga har bett att få bli upptagna i Missionsprovinsens prästkollegium, bl a för att kunna relatera till en riktigt vigd biskop. Bland de övriga finns de som mycket bestämt tycker att Missionsprovinsen är en felsatsning. Vad ska man säga? Framtiden får utvisa vem som har rätt, den som lever får se...? Oense delvis men fortsatt goda vänner.

 

Sen promenad till stationen, tåg till Arlanda och flyg hem.

 

 

* namnet Käringön (Obs! bara ett "r" !)  sägs komma av att öns präst en gång i tiden uppmanade alla öns Käringar att vid varje rodd- eller segeltur till fastlandet på hemvägen ta med så mycket matjord de kunde bära i sitt förkläde för att successivt ge den kala och karga ön lite mer odlingsbar mark - i alla fall till prästgårdstomten.

 

En staty av en jordbärande käring är rest i öns hamn. (Googlar man på Käringön ser man dock att det även finns andra (äldre) förklaringar till namnet.)

 

** vid ett av de tillfällena fick jag uppdraget predika i högmässan just på 16:e e Tref (som det också råkar vara denna helg) men årgången där Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. En av ledarskapsdeltagarna, hemmahörande inom ELM/BV, blev tydligen så gripen att hon föreslog vännerna hemmavid att jag skulle tillfrågas om att predika på ELM/BV-Syds sommarmöte året efter. Vilket också skedde.

 

*** alla känner apan, du vet

 

som inte vet sitt eget bästa.

 

Är det så människor börjar uppleva mig numera?

 

Åtminstone en person kanske trodde det idag.

 

Hade bestämt mig ta en promenad runt Mjölkuddsberget idag. Elljusspåret säger man alltid trots att det inte är skidsäsong och på vintern i bästa fall upptrampad stig i snön. Elljusen är i alla fall där. Och lyser när det är mörkt.

 

Men jag gick mitt på dagen i solskenet. Det var kanske därför som en kvinna som kom gående, på avstånd såg hur jag fick kämpa för att få rollatorn över stenar och rötter på stigen när jag skulle upp ur diket vid bilvägen för att ta mig in på promenadslingan. Hon gick ifatt mig (inte svårt), ursäktade sig artigt och sa frågande:

- Är du på rätt väg? Jag såg hur jobbigt du hade det med rollatorn.

 

Jag intygade tydligt och klart att min avsikt var att gå runt berget (vilket jag gjort många gånger) och att jag visste exakt var jag var. Inte "på rymmen från ålderdomshemmet" således. Hon upplevde väl mitt tal så tydligt och redigt att hon fann mig vara vid mina sinnens (tillräckligt) fulla bruk, så hon tackade för sig och gick. Också jag tackade och kände glädje över att det finns artiga människor som bryr sig om "halta och lytta".

 

Promenaden runt berget gick bra och jag kom lyckligt hem.

 

har jag träffat idag.

 

Först uppe i Niemiholm på östra sidan av Råneälven där god vän med familj köpt ett ledigt boningshus att ha som fritidsboende. Tomt mot älven, fin inglasad stor altan med fin utsikt, egen brygga, bastu och badtunna. De senare testade vi inte men ny inbjudan utlovades då det skulle kunna ske.

 

På väg hem valde jag ta bron över till S Prästholm och där hälsa på annan gammal vän som jag brukat hälsa på minst en gång varje år. Nu är det kanske några år sedan sist men under de tio mc-åren var ett besök varje sommar regel. Nytt bevis på att "gammal vänskap rostar aldrig". Vi konstaterade att det i våras var 51 år sedan vi första gången möttes.

 

Det var när vi några kompisar åkte hem från trevlig bjudning i stuga i Bälinge som vi såg den. Tydligast när vi körde över Bergnäsbron. Där är ju inget ivägen. Väl inne i stan och efter att ha släppt av god vän for jag ner i södra hamn för att se bättre. Tyvärr var då månen rakt ovanför de välbelysta isbrytarna som alltid har sommarlov i Luleå. 

 

Kort taget med mobil blir ju i dylika situationer inte så bra som verkligheten. Men håll till godo. Läste just på nätet att supermåne återkommer i mitten av september, okt och nov. I oktober lär månen vara ännu närmare jorden, så då kommer den upplevas ännu större.

 

 

har det varit hela dan och var fortfarande när detta inlägg påbörjades. Det var för exakt ett år sedan vi fick det definitiva beskedet om Marias sjukdom.

 

Redan några veckor tidigare hade ordet cancer nämnts när en läkare på akuten, enligt Marias önskan, ringt Sara i Stockholm. Men totalt 100 % -igt säkert kunde ju inget sägas innan ytterligare undersökningar skett. Och efter ca en månad skulle vi få besked. Lite oavsedd förvarning fick vi väl när Sara ringde ansvarig avdelning för att göra upp om hur hon skulle kunna vara med i telefon; en sköterska råkade försäga sig att det var cancer.

 

Men när vi den 10:e träffade ansvarig läkare så var budskapet inte inlindat:

- Aggressiv bröstcancer. Vi kan inte bota den. Återstående livstid 2-3 månader. Med cellgiftsbehandling lite längre. Men det handlar om månader inte år.

 

Sen blev det samtal om Maria skulle ta emot behandling eller inte. Av cellgift kan man ju bli väldigt sjuk. Tänk om hon får leva trött och illamående men ändå dö. Hellre leva "frisk" om än kortare. Det var överväganden som vi gjorde. Maria valde cellgiftsbehandling. Hon blev inte så dålig av den, men den verkade inte heller som man hoppats.

 

Hon levde till påskdagens morgon. Drygt sju och en halv månad.

 

har jag - tror och hoppas jag! - gjort klart allt som har med Marias dödsfall, bouppteckning och arvskifte att göra. I onsdags var jag in på Nordea för att avsluta hennes konton där. Igår postade jag brev och ordnade med utbetalning från den kapitalförsäkring hon hade i Nordea Liv och idag ordnade jag (telefon och via nätet) försäljning av de poster hon hade i Nordnet. Återstår nu bara att få pengarna till eget konto. Tro dock inte att det blir glada dagar för dödsbodelägarna/arvingarna, dvs Lena och jag (Maria var ju ensam utan barn) ty om det blir något över efter kostnaderna för begravning mm så har Maria bestämt att det ska ges till hennes fadderbarn Matteus (Matteo) i Sydamerika - en önskan vi lovat följa, även utan testamente.

 

Och just när jag gladde mig som mest kom jag på att en (1) sak är kvar: att nästa år deklarera. Men det kan inte vara mycket att bry sig om. Hon levde ju bara tre månader detta år.

 

har det varit sista dagarna. Mest Jonas och jag. Han ville nog göra en insats innan hans semester är slut. På fredagens eftermiddag dök även Simon upp. Han hjälpte oss riva innertaket över hall och kök genom att sitta på reglarna och gå loss på innertaket med mindre slägga. "Vindsgolvet" på reglarna - som Simon lagt för några år sedan - hade Jonas redan tagit bort.

 

Nu finns inget kvar i hallen och köket.

 

har jag varit i idag (just nu kl 00.08 snarare igår).

 

Tillsammans med äldre sonen Jonas denna gång. Vårt jobb: tömma vinden där vi dels placerat det mesta vi hade nere i stugan tills vi började riva bort golven för några år sedan, dels förvarat massor som vi tidigare hade i lägenhetsförrådet här hemma men tyckte vi kunde ha i vårt "uteförråd" dvs på kyrkstuguvinden. Men nu måste allt bort, tillsammans med div möbler som var kvar nere. Nu ska ju stugan nämligen rivas.

 

Ut på marken med allt. Sen inpackning i bilen med fr allt möbler för färd t Kallax där Mats ytterst vänligt låter saker befinna sig i hans garage. Där fick vi kaffe och träffade även Mats' son Tomas som vi inte sett på åratal.

 

Tillbaka till stugan för inpackning i bilen av sådant jag avser åter tränga in i mitt lägenhetsförråd. Att packa det ur bilen hann jag dock inte så nu står bilen fullpackad i garaget.

 

En sväng förbi Återvinningscentralen för att slänga div hann vi också. På bilden ser man hur jag slänger en av de käraste ägodelarna jag haft, MC-hjälmen. Fin och oskadd. Jag fick den på Länsförsäkringars bekostnad efter olyckan 2015. När jag sen köpte ny hoj blev det bara två säsonger innan stroke satte stopp för all motorcykelkörning. Nu finns inte ens drömmar kvar.

 

 

 

är det idag. 57 år sedan. Tillika min namnsdag.

med anledning av kompisträffen i Jämteböle.

 

Bara för att kära läsarna ska få se en bild med både grabbar och tjejer (läs: gubbar och gummor).

 

var det också igår. Dock var jag inte i sedvanlig högmässa pga vistelse i västerbottnisk sommarstuga. Vi avslutade vår re-union med lunch och en stunds samvaro före och efter.

 

Men med helt annat folk och på helt annan plats denna gång.

 

Kärnan i gemenskapen var ett gäng grabbar från Örnäset /Skurholmen i Luleå som blev varse varandra och sedan blev kompisar i olika omgångar under skoltiden. Som alltid när man möts efter 50-60 år så diskuteras vem som först lärde känna vem och när och var. Diskussionens vågor gick höga till dess att min tvillingbror och jag hävdade att vi hade en poäng när vi ansåg oss vara först: vi stötte ju på varandra redan i moderlivet.

 

I princip samma festinnehåll som i Mats' sommarfest i Kallax: mat och dryck, grillning, bastu och dopp i sjön. Skillnaden var att här var också fruar medbjudna och i övrigt marginella skillnader som att vi spelade Kubb och att det fanns badtunna. Av hustrurna var en känd för mig redan från mellanstadietiden - våra föräldrar var lärarkollegor. De flesta övriga vänner sedan många år. En hade jag knappt mött men då vi pratade fick höra att hon kom från Hälsingland inte långt från den ort där jag tillbringade många somrar under uppväxten, hos mina kusiner.

 

Hon var sjuksköterska och hade jobbat på intensiven på Umeå sjukhus när vår Maria låg där hösten 2002 och räddades till livet. Alltid finns någon kontakt till händelser i livet.

 

Mycket vård och omsorg i gänget: tre sjuksköterskor, två läkare och tre präster och en psykolog. Festen hölls i sommarstuga en bit in i landet från Umeå, byn Jämteböle - ett namn som kommer av att ett antal jämtar invandrade dit för länge sedan. Finns också en by i trakten som t o m heter Jämtland.

 

Buss från Luleå till Piteå i fredags. Bil sen med min gamle kamrat med hustru från Älvsbyn. Två övernattningar hos tvillingbrodern i Umeå med tre resor till festplatsen vid Jämtebölesjön.

 

Där har också gammal vän ett imponerande teleskop i vad han kallar Jämteböle Space Observatory. Jag har vid några tillfällen visat bilder å himmelsfenomen vilka fotograferats där. Denna gång togs inga kort, men vi fick se solfläckar vilka är många just nu. Fick även en initierad förklaring vad en solfläck är men klarar inte ge kunskapen vidare.

 

Diskussion också om presidentvalet i USA. Om Trump tyckte vi enigt inte. Angående Mellanöstern refererades en israelisk militär som i samtal med en palestinier tagit sig an frågan om Israeler och palestinier någonsin kommer kunna leva sida vid sida i fred? Jämförelse med Tyskland och Frankrike som varit fiender i århundraden, i krig senast slutet av 1800-talet och sedan första och andra världskriget; nu båda EU-medlemmar och allierade. Varför inte även i mellanöstern?

 

Givande helg på flera sätt. Det talades om fortsättning i Enköping nästa år.

 

har jag haft idag.

 

1. Gått ut med soporna.

2. Sytt i en knapp i kostymbyxorna.

3. Ringt tre telefonsamtal och planerat lite inför helgen.

 

Arbetsam dag👏

Men först allvar.

 

Idag fick jag förrätta en begravning. Mitt livs första måndagsbegravning. Söndagsbegravningar hann jag dock ha under min första prästtid, innan det togs bort. Personligen tyckte jag ordningen kunnat vara kvar. Präst, musiker och vaktmästare är ju ändå där. Att ha en begravning några timmar efter högmässan går väl lika bra som att fara till en by och predika. Vilket vi ofta gjorde under min tjänstetid i Nederluleå.

 

Begravning måndag alltså. Det som också var nytt var att den hölls i Fridsförbundets bönhus. En del av de anhöriga har sin anknytning där. Den avlidne var 92 år gammal och då är ju få vänner kvar i livet. Liten skara alltså men fin gemenskap i både gudstjänst och minnesstund.

 

På vägen hem for jag förbi OKQ8 för att tanka. Köpte även en glass och satte mig och åt den. En stund efter jag kommit hem började jag undra vart min mobil tagit vägen. Kollade kavajen igen, negativt. Likaså bordet vid favoritfåtöljen, hörnskåpet i hallen, köket och badrummet och altanen. Kort sagt alla ställen jag av erfarenhet vet att jag kan (för-)lägga den. Inget napp någonstans. Gick till slut desperat ut till bilen (glädje att jag sommartid får låna Mats' p-plats  så jag inte behövde gå ända till garaget) och kollade där. Inget napp där heller. Men när jag ändå var vid bilen kunde jag lika gärna ta en snabbtur till OK ifall jag skulle råkat lägga den ifrån mig under glassätandet. Trodde väl inte på det men bäst kolla. Inte där heller.

 

Hem igen. Och vad händer direkt jag öppnat dörren? Jo, jag ser den på den lilla hylla jag har under hallspegeln - vilket råkar vara just den plats jag bestämt att jag alltid ska lägga den direkt jag kommer hem så jag slipper springa runt i lägenheten och leta.