Torbjörn Lindahl

Simon och jag hämtade Jonas på Lövskatan på morgonen och vi åkte alla till Gammelstad.

Där ägnade sig Simon åt att vara på vinden och skotta sågspån i sopsäckar, medan Jonas och jag sorterade bland grejer på nedervåningen. När vi väl började packa sopsäckar i bilen blev den så full att tre personer inte rymdes. Då föreslog Jonas att Simon och jag skulle åka förbi ÅVC och han vänta kvar.

 

Sagt och gjort. När vi återkom tog vi en massa bortrensat virke till bilen och for alla tre förbi Risslan och slängde. 

Under tiden Jonas varit ensam passade han på ta en vacker höstbild av kära stugan.

 

fick jag idag.

 

Det var min tvillingbror som sms:ade sina syskon och berättade att vår morbror (mosters man) Per-Åke avlidit i fredags. Han hade fått telefon från moster Britt som berättade.

 

Direkt oväntat var det inte. Han hade få år kvar till 90 och har blivit tunnare och mer böjd för varje år. Han hade om eftermiddagen blivit funnen av hemtjänsten där han låg i soffan och uppenbarligen lagt sig till vila efter lunchen. Han hade varit ensam hemma eftersom moster ligger på ortopeden med skadade ryggkotor efter ett fall.

 

Jag ringde givetvis deras son, min kusin, och fick mer info av honom. Sen snabbt till Sunderbyn där jag fick hälsa på Britt. Tillsammans sjöng vi också Per-Åkes favoritpsalm Blott en dag...

 

har jag idag deltagit vid uppe i Sattajärvi (för den oinvigde: en by utanför Pajala). Då ingen av Luleås predikanter kunde deltaga så var ordföranden i Fridsförbundet mycket angelägen att jag skulle fara så det blev någon representation härifrån. Stefan övervägde också följa med men var tvungen avstå då han hade ett engagemang på hemmaplan på kvällen.

 

Skjuts fick jag av ungdomsvännen Lars-Erik Vikberg (predikant i sin hemstad Haparanda) som på fredagskvällen kommit med flyg till Luleå från något politiskt i Stockholm.

 

Lite ovant träffa en grupp predikanter numera. Jag är ju - allt sedan ungdomstiden för 50 år sedan - van att laestadianpredikanter är ett gäng gamla gubbar, åtminstone en grupp män äldre än jag. Nu är majoriteten yngre än jag. Vad är det som hänt?

 

Eftersom min chaufför skulle mot Haparanda efteråt stod mitt hopp till att ytterligare någon från Luleå/Boden/Piteå skulle dyka upp. Och så skedde. En yngre man representerande styrelsen i Luleå var på plats så jag kunde få skjuts hem.

 

En av debattpunkterna gällde särkalkar vid (stormötes)nattvardsgångar, vilket brukats två gånger under senare år trots att det aldrig varit vana i svenskkyrklig tradition. Men här finns ett inflytande från Finland och Norge. Givetvis tog jag chansen att tillsammans med Lars-Erik (som redan för länge sedan vädjat till mig att komma just för denna frågas skull) argumentera mot särkalkar av respekt för realpresensen, dvs Kristi verkliga närvaro i det välsignade (konsekrerade) brödet och vinet.Vid särkalkar blir det alltid några droppar kvar i varje liten bägare som bara slängs eller diskas bort. Nog tål vår Frälsare att han blod behandlas vanvördigt - han blev ju värre hanterad på korset - men för vår skull är det viktigt för att bevara vår vördnad.

 

Något lite nämnde jag också den syn som ofta funnits i vissa lutherska sammanhang: Kristi närvaro i brödet och vinet upphör när nattvardsgudstjänsten är slut. Den argumentationen brukar hänvisa till verkligheten att vi bara har löfte om Kristi närvaro i brödet och vinet i bruket vilket då tolkas som "så länge nattvardsutdelandet pågår" och då spelar det ju ingen roll vad man gör med det överblivna. Men då ska man komma ihåg att när Luther talar om nattvardens rätta bruk så är det rätta bruket att det välsignade brödet och vinet blir förtärt. "...oss till att äta och dricka". Det betyder att brödet och vinet fortsätter vara Kristi kropp och blod till dess det förtärts.

 

Denna goda nattvardsundervisning bjuder jag kära läsarna på.

 

Information gavs också om de samtal som skett mellan representanter för tornedalslaestadianismen och stiftsledningen/biskop Åsa Nyström. Det ifrågasattes hur meningsfullt det är att fortsätta dessa samtal.

 

Lite samtal också om det förslag till handbok för kyrkliga handlingar som arbetats fram (bygger på 1942 års kyrkliga handbok). Där blandade jag mig inte i debatten och det är väl känt för de flesta att jag tycker det bör vara prästerlig sakramentsförvaltning och om acceptabla präster tar slut bör man hellre vända sig mot Missionsprovinsen. Men jag orkar inte ensam "vända en atlantångare".

 

fick Simon idag (torsdag) från sin praktik å målarfirma i staden.

 

Då kunde vi passa på att fara till kyrkstugan och städa bort lite skräp. Vi var där några timmar bara men jag hann i alla fall se en av de råttor som nu lär springa omkring i kyrkstaden. Dock ej nära vår stuga denna gång.

 

------

 

Nu är det fredag och fortfarande ledig dag - för pensionär! Tidigt upp för färd till sjukhuset för magnetkameraundersökning. Man vill kolla om det finns tecken på att jag fortsatt får s k tior trots att jag knappt märker det. Magnetkamera ska ju vara obehagligt. Det låter och knackar. Men med hjälp av öronproppar och hörselkåpor hörde jag detta ytterst svagt. Man erbjuds också ta med egen CD så  man kan få behagligt önskat ljud i öronen. Själv valde jag OAS-rörelsens lovsångsskiva men av den hörde jag intet. Så dåligt hör jag numera.Tänk på det ni som någon gång önskar säga något till mig. Och tänk på att tala rakt framifrån så jag kan läsa på läpparna. Att komma från sidan och tänka sig tala direkt i hörapparaten hjälper inte.

 

Kort sväng hem och sedan månadens lunch med Mats och Bosse på Indian Garden. Clas Olsson sen och därefter promenad hem. Dock förbi Lena där jag satt några timmar. Vi kom bla annat att tala om Maria och hennes liv och sjukdomstid. Och död och evighetshopp. Första gången vi gråtit tillsammans. Både av sorg och glädje.

 

blev det idag.

 

Tänkte först heldag och frågade Simon om att följa. Men han hade annat göra. Då hamnade jag i läsfåtöljen. Lite tveksam fara ensam så lätt som jag vinglar omkull numera. (Förra lördagen vinglade jag verkligen omkull. Tur att både Jonas och Simon var med då).

 

Men framåt lunch fick Simon lust åka dit så då gjorde vi det. Ägnade oss mest åt spikrensning av bräder vi förra veckan rev från innertaket. Kaffe och fika också givetvis. Travade de spikrensade brädorna under presenningen där vi redan har de tjocka golvbrädorna.

 

Hem sedan och surströmming till middag till vilken Lena med assistent (från Eritrea)  infann sig. Givetvis övertalade vi Fatma att smaka en liten bit surströmming. Det var ingen succé. Hon nöjde sig med potatis, tunnbröd och lök. Men vi tre svenskar åt surströmming med god aptit. Och till kaffet en god äppelpaj som Lena hade med.

 

1. Till hörcentralen Tekniska hörselvården på Sunderby sjukhus för att få ett litet fel på ena hörapparaten ordnat. Det gick snabbt och var lätt fixat.

 

Kaffe sen i caféet Källan. Där satt jag en bra stund och tänkte på alla gånger vi varit där med Maria. Så om caféet konkursar - skyll inte på familjen Lindahl. När jag satt där - på plats jag alltid väljer om den är ledig - så drabbades jag verkligen av insikten att nu är Maria borta.

 

2. Sen for jag förbi kyrkstugan och lastade de åtta fulla sopsäckarna med lindrev, rockwoll och sågspån som Simon fyllde i lördags och tog med dem till återvinningscentralen -Risslan där de hamnade i en container.

 

3. (Efter middagen) for jag till bönhuset för samtalskväll. Inga punkter på dagordningen som väckte oenighet. Men så var det också bara ca 25 närvarande. Jag blev ombedd leda avslutningsbönen.

 

blev det idag.

 

Både Simon och Jonas var med mig. Först stadgade vi upp innertaket med ytterligare grov stolpe. Sen begav sig Simon upp på "vinden" och började packa lindrev och rockwoll i fyra säckar som han slängde ner. Sen var det dags skotta  sågspån i ytterligare 4-5 sopsäckar. Och ändå är hälften kvar, sa han när han klättrat ner från dammet.

 

Jonas jobbade samtidigt med att ta bort innertaket nerifrån (dock inte helt så Simon skulle riskera ramla ner). Och jag fick huvudsakligen ägna mig åt att leda och fördela arbetet. Så mycket praktisk arbete duger jag inte till nu längre. Särskilt inte om arbetet kräver klivande å stege. Men pass på, jag lyckades i alla fall rensa tre takbräder från spik.

 

Vi var hemma i tid före helgsmål så inget arbete på vilodagen. Men Simon och jag firade in helgen genom att sjunga psalmen Det ringer till vila med nyckelharpsspel av Simon. Oerhört fint.

 

skulle Maria blivit idag. Om hon levt.

 

Vi uppmärksammade det genom att besöka graven. Sara, som bor i Boden, var där under dagen, Simon, Jonas och jag på aftonen när Jonas slutat jobba.

 

Vi stod rätt länge vid graven, sjöng versen som står på gravstenen och lämnade blommor. Som vanligt helt obegripligt att hon inte längre finns i livet.

 

Jag tänker på de bilder jag lagt ut på bloggen sedan hon dog. På alla bilder ler hon. Såg hon någonsin sur ut? Kan knappt minnas det. Det vittnesbörd man får från dem som träffat henne - bl a hennes personliga assistenter och många av dem hon mött i vård och omsorg - är att hon spred glädje omkring sig. (Efter ca 2000 begravningar är jag visserligen medveten om att när någon dött så minns man bara det positiva men i alla fall...)

 

Tänker vidare. Vad är det för mening med lidande? Finns det någon mening? Den eviga frågan. Och när det gäller Maria tänker jag kanske inte mest på cancersjukdomen som tog hennes liv - vi tror att hon har det bra nu! - utan på rörelsehandikappet som i halva hennes liv styrt över vad hon kunnat och inte kunnat. Det är ju därför hon aldrig fick chans skaffa sig en ordentlig utbildning, ha ett yrke och förhoppningsvis gifta sig och få barn. Vad var meningen med det? Att hon skulle bli ett exempel på att det går att vara glad trots svårigheter? I så fall får man nog säga att hon var trogen sin kallelse.

 

Men varför just hon? 

 

Under åren (fr a kanske i kristna sammanhang) när man diskuterat lidandet och dess eventuella mening har ibland den tanken framkastats att Gud kanske fördelar lidandet så att den som orkar mer får bära mer. (Förutsätter väl i nästa steg att det finns något slags bestämd mängd lidande i världen som bara måste fördelas). Det är väl en tanke man möjligen kan bolla med på individplanet men knappast när det gäller krig, svält, folkmord och naturkatastrofer.

 

Men när man då ser att det tycks finnas människor som bär sitt lidande med värdighet utan att förbittras, är det då en moralisk karaktär de hade redan innan lidandet drabbade eller är det en förädling hos personen som slipats fram just genom lidandet.

 

Funderar.

 

hittade jag när jag kollade i telefonen.

 

Den första från Spanienresa. Den andra måste ju varit i samband med hennes 40-årsdag, men var är den tagen? Tredje bilden tror jag är Restaurang Valdorf här i Luleå.

Idag blev det lite snurrigt hålla reda på söndagens tema och texter. Först högmässa i Hertsökyrkan där det är nuvarande evangeliebok som gäller. Sen i bönhuset där gamla evangeliebokens texter och söndagsrubriker följs vilket nämndes i inledningen. Och till sist när förste gästande predikant skulle tala så valde han text ur finska kyrkans evangeliebok. Hängde ni med?

 

Buss först till Hertsön alltså. Gudstjänsten ledd av Anders Stenman som vikarierar i domkyrkoförsamlingen. Inte så jättestor skara, 30 deltagare. Några på bussen hade hoppat av vid Örnäskyrkan - för att inte tala om alla som klev av redan vid Katolska kyrkan. Mest invandrare eller studenter i det fallet. Att ta kvart i elva-bussen från stan mot Hertsön är ju numera rena kyrkskjutsen.

 

Efter enkelt fika, bil med Mats till bönhuset på Örnäset där vi var med om dagens första gudstjänst kl 13 (två predikningar) och sedan matservering. Fina samtal vid matborden med trevliga människor. Och det är väl detta som är den stora behållningen med att gå på bön, tillsammans med gamla gedigna psalmer. Predikningarna är knappast längre extremt enastående. Vi avvek också efter middagen och hoppade över sista gudstjänsten.*

 

 

* jag minns från min ungdom att jag en gång läste att John Wesley - engelsk präst, metodismens grundare - uttalat att det är olämpligt att en församling lyssnar på samme predikant mer än en gång per dag.

 

När jag - som alltid är bra på att "hålla med senaste talare" -  framförde tanken i något planeringssammanhang så sade Bengt Pohjanen mycket bestämt "att då får vi bara konstatera att här har John Wesley fel". Annars var vi i gänget just då i en period där Wesley uppskattades.

 

har jag varit på ikväll.

 

Det var arbetskamraten Bodil som firade 60 år. Några ur familjen och några vänner och arbetskamrater. Trevligt kalas, god mat och tårta. Kalaset var inbokat i Fridsförbundets bönhus, i matsalen. Därför fick kvällens bönhusgudstjänst hållas i Örnäsets kyrka. Men det gick nog bra det också.

 

En annan sak som är närbesläktad med grattis är tack. Det fick jag chans att idag säga när jag äntligen (!) kom mig för att ringa två av Marias mest jämnåriga kusiner (två av min tvillingbrors döttrar - en, två år äldre och en två år yngre) för att tacka dem för vad de gjorde för Maria under hennes sjukdomstid. Först att de för ca ett år sedan - medan Maria fortfarande var "frisk" i sin cancer - tog sig för att komma upp till Luleå för att ge Maria en dag av gemenskap och trevliga aktiviteter. I detta särskilt tack till Karin som kom ända från Enköping. Dessutom stort tack till Anna som dessutom kom och bodde en vecka hos Maria under hennes sista tid i hemmet..

 

Tröstekram från kusin Anna

 

Idag är det dessutom pappas födelsedag - 98 om han levt. (Så slutar bloggen som den började - med födelsedag!)

 

 

har jag varit på.

 

Flög i tisdags för en vecka sedan till Stockholm och tog tåg till Göteborg. Där blev jag mött av vännen och kollegan Kai. Efter mat å s k lokal for vi till mindre privat studentboende där Kai ledde veckomässa. Där träffade jag också tre studenter från Västerbotten vilka jag började lära känna redan för 15 år sedan då deras föräldrar var engagerade i Frimodig kyrka.

 

Onsdagen var vilodag men vi åkte likväl till stort köpcentrum och handlade lite.

 

Torsdag tog Kai med mig på bil- och båtutflykt till Käringön* där han också ledde veckomässa i öns kyrka. Bil- och båtturer gav rikliga möjligheter se både hällristningar och Bohusläns klippor. Fantastiskt vackert.

 

 

Fredag skjutsade han mig till möte med tre präster ur Missionsprovinsen och jag fick lifta med dem till prästmöte på Lärjungagården i Torestorp. Har varit där många gånger inte bara med Missionsprovinsen utan även tidigare med OAS-rörelsens ledarskap.** Mötet pågick ca ett dygn. Gemenskap, samtal, mässa med förnyelse av prästlöftena samt oration (=föredrag) av Håkan Sunnliden.Tänkvärt, bl a om hur vi ska få våra församlingar att bli mer aktivt missionerande och om hur vi kan skapa verktyg för att ta emot nya personer i gemenskaperna. Sen fick jag skjuts med samma person som på ditvägen men blev avsläppt i Hyssna Där det blev besök hos vännen och prästkollegan Yngve Kalin.

 

 

 

I Skene träffade jag, utöver tjänstgörande, ytterligare en präst. Båda har jag mött förrut eller åtminstone hört talas om. I vart fall tycktes båda mycket väl veta vem jag är.***

 

Eftermiddagspromenad och middag i Hyssna sen skjutsade Yngve mig till Borås för tåg mot Stockholm. Där tog jag in på billigt hotell nära Centralen.

 

Måndag f m tog jag mig mot annat hotell nära Roseniuskyrkan (ELM/BV). Där var det träff för f d dekaner i Svenska kyrkans fria synod. 12 tror jag att vi var. Intressant träffas och höra varandras syn på det s k kyrkliga läget och höra om var vi kyrkligt befinner oss numera. Mest intensivt blev kanske samtalet när vi talade om våra relationer och icke-relationer till Missionsprovinsen. Två har ju blivit biskopar i Missionsprovinsen, Göran Beijer och Bengt Ådahl; tre av oss övriga har bett att få bli upptagna i Missionsprovinsens prästkollegium, bl a för att kunna relatera till en riktigt vigd biskop. Bland de övriga finns de som mycket bestämt tycker att Missionsprovinsen är en felsatsning. Vad ska man säga? Framtiden får utvisa vem som har rätt, den som lever får se...? Oense delvis men fortsatt goda vänner.

 

Sen promenad till stationen, tåg till Arlanda och flyg hem.

 

 

* namnet Käringön (Obs! bara ett "r" !)  sägs komma av att öns präst en gång i tiden uppmanade alla öns Käringar att vid varje rodd- eller segeltur till fastlandet på hemvägen ta med så mycket matjord de kunde bära i sitt förkläde för att successivt ge den kala och karga ön lite mer odlingsbar mark - i alla fall till prästgårdstomten.

 

En staty av en jordbärande käring är rest i öns hamn. (Googlar man på Käringön ser man dock att det även finns andra (äldre) förklaringar till namnet.)

 

** vid ett av de tillfällena fick jag uppdraget predika i högmässan just på 16:e e Tref (som det också råkar vara denna helg) men årgången där Jesus uppväcker en änkas son i staden Nain. En av ledarskapsdeltagarna, hemmahörande inom ELM/BV, blev tydligen så gripen att hon föreslog vännerna hemmavid att jag skulle tillfrågas om att predika på ELM/BV-Syds sommarmöte året efter. Vilket också skedde.

 

*** alla känner apan, du vet

 

som inte vet sitt eget bästa.

 

Är det så människor börjar uppleva mig numera?

 

Åtminstone en person kanske trodde det idag.

 

Hade bestämt mig ta en promenad runt Mjölkuddsberget idag. Elljusspåret säger man alltid trots att det inte är skidsäsong och på vintern i bästa fall upptrampad stig i snön. Elljusen är i alla fall där. Och lyser när det är mörkt.

 

Men jag gick mitt på dagen i solskenet. Det var kanske därför som en kvinna som kom gående, på avstånd såg hur jag fick kämpa för att få rollatorn över stenar och rötter på stigen när jag skulle upp ur diket vid bilvägen för att ta mig in på promenadslingan. Hon gick ifatt mig (inte svårt), ursäktade sig artigt och sa frågande:

- Är du på rätt väg? Jag såg hur jobbigt du hade det med rollatorn.

 

Jag intygade tydligt och klart att min avsikt var att gå runt berget (vilket jag gjort många gånger) och att jag visste exakt var jag var. Inte "på rymmen från ålderdomshemmet" således. Hon upplevde väl mitt tal så tydligt och redigt att hon fann mig vara vid mina sinnens (tillräckligt) fulla bruk, så hon tackade för sig och gick. Också jag tackade och kände glädje över att det finns artiga människor som bryr sig om "halta och lytta".

 

Promenaden runt berget gick bra och jag kom lyckligt hem.

 

har jag träffat idag.

 

Först uppe i Niemiholm på östra sidan av Råneälven där god vän med familj köpt ett ledigt boningshus att ha som fritidsboende. Tomt mot älven, fin inglasad stor altan med fin utsikt, egen brygga, bastu och badtunna. De senare testade vi inte men ny inbjudan utlovades då det skulle kunna ske.

 

På väg hem valde jag ta bron över till S Prästholm och där hälsa på annan gammal vän som jag brukat hälsa på minst en gång varje år. Nu är det kanske några år sedan sist men under de tio mc-åren var ett besök varje sommar regel. Nytt bevis på att "gammal vänskap rostar aldrig". Vi konstaterade att det i våras var 51 år sedan vi första gången möttes.

 

Det var när vi några kompisar åkte hem från trevlig bjudning i stuga i Bälinge som vi såg den. Tydligast när vi körde över Bergnäsbron. Där är ju inget ivägen. Väl inne i stan och efter att ha släppt av god vän for jag ner i södra hamn för att se bättre. Tyvärr var då månen rakt ovanför de välbelysta isbrytarna som alltid har sommarlov i Luleå. 

 

Kort taget med mobil blir ju i dylika situationer inte så bra som verkligheten. Men håll till godo. Läste just på nätet att supermåne återkommer i mitten av september, okt och nov. I oktober lär månen vara ännu närmare jorden, så då kommer den upplevas ännu större.

 

 

har det varit hela dan och var fortfarande när detta inlägg påbörjades. Det var för exakt ett år sedan vi fick det definitiva beskedet om Marias sjukdom.

 

Redan några veckor tidigare hade ordet cancer nämnts när en läkare på akuten, enligt Marias önskan, ringt Sara i Stockholm. Men totalt 100 % -igt säkert kunde ju inget sägas innan ytterligare undersökningar skett. Och efter ca en månad skulle vi få besked. Lite oavsedd förvarning fick vi väl när Sara ringde ansvarig avdelning för att göra upp om hur hon skulle kunna vara med i telefon; en sköterska råkade försäga sig att det var cancer.

 

Men när vi den 10:e träffade ansvarig läkare så var budskapet inte inlindat:

- Aggressiv bröstcancer. Vi kan inte bota den. Återstående livstid 2-3 månader. Med cellgiftsbehandling lite längre. Men det handlar om månader inte år.

 

Sen blev det samtal om Maria skulle ta emot behandling eller inte. Av cellgift kan man ju bli väldigt sjuk. Tänk om hon får leva trött och illamående men ändå dö. Hellre leva "frisk" om än kortare. Det var överväganden som vi gjorde. Maria valde cellgiftsbehandling. Hon blev inte så dålig av den, men den verkade inte heller som man hoppats.

 

Hon levde till påskdagens morgon. Drygt sju och en halv månad.

 

har jag - tror och hoppas jag! - gjort klart allt som har med Marias dödsfall, bouppteckning och arvskifte att göra. I onsdags var jag in på Nordea för att avsluta hennes konton där. Igår postade jag brev och ordnade med utbetalning från den kapitalförsäkring hon hade i Nordea Liv och idag ordnade jag (telefon och via nätet) försäljning av de poster hon hade i Nordnet. Återstår nu bara att få pengarna till eget konto. Tro dock inte att det blir glada dagar för dödsbodelägarna/arvingarna, dvs Lena och jag (Maria var ju ensam utan barn) ty om det blir något över efter kostnaderna för begravning mm så har Maria bestämt att det ska ges till hennes fadderbarn Matteus (Matteo) i Sydamerika - en önskan vi lovat följa, även utan testamente.

 

Och just när jag gladde mig som mest kom jag på att en (1) sak är kvar: att nästa år deklarera. Men det kan inte vara mycket att bry sig om. Hon levde ju bara tre månader detta år.

 

har det varit sista dagarna. Mest Jonas och jag. Han ville nog göra en insats innan hans semester är slut. På fredagens eftermiddag dök även Simon upp. Han hjälpte oss riva innertaket över hall och kök genom att sitta på reglarna och gå loss på innertaket med mindre slägga. "Vindsgolvet" på reglarna - som Simon lagt för några år sedan - hade Jonas redan tagit bort.

 

Nu finns inget kvar i hallen och köket.

 

har jag varit i idag (just nu kl 00.08 snarare igår).

 

Tillsammans med äldre sonen Jonas denna gång. Vårt jobb: tömma vinden där vi dels placerat det mesta vi hade nere i stugan tills vi började riva bort golven för några år sedan, dels förvarat massor som vi tidigare hade i lägenhetsförrådet här hemma men tyckte vi kunde ha i vårt "uteförråd" dvs på kyrkstuguvinden. Men nu måste allt bort, tillsammans med div möbler som var kvar nere. Nu ska ju stugan nämligen rivas.

 

Ut på marken med allt. Sen inpackning i bilen med fr allt möbler för färd t Kallax där Mats ytterst vänligt låter saker befinna sig i hans garage. Där fick vi kaffe och träffade även Mats' son Tomas som vi inte sett på åratal.

 

Tillbaka till stugan för inpackning i bilen av sådant jag avser åter tränga in i mitt lägenhetsförråd. Att packa det ur bilen hann jag dock inte så nu står bilen fullpackad i garaget.

 

En sväng förbi Återvinningscentralen för att slänga div hann vi också. På bilden ser man hur jag slänger en av de käraste ägodelarna jag haft, MC-hjälmen. Fin och oskadd. Jag fick den på Länsförsäkringars bekostnad efter olyckan 2015. När jag sen köpte ny hoj blev det bara två säsonger innan stroke satte stopp för all motorcykelkörning. Nu finns inte ens drömmar kvar.

 

 

 

är det idag. 57 år sedan. Tillika min namnsdag.