Flanellskjortans dag*
var det den 2/1.
Givetvis markerade Bosse, Mats och jag det genom en stunds gemenskap och intressanta samtal å s.k. lokal. Dock var det bara Mats som hade flanellskjorta, jag glömde byta om och Bosse är utan
* den som saknar kunskap om vad det gäller men har tillräcklig lust vinna insikt må googla
Nyårsafton
Inget som man inte upplevt förrut. Bortsett från att Maria inte funnits med.
Sara skrev så fint sina tankar inför det nya året utan sin syster, så jag bad om lov att få dela det med kära läsarna här på bloggen.
Som sagt inget märkvärdigt med nyårsafton som jag inte upplevt förr. Men lite tradition ska det väl vara. Nyårsmiddag först hos Lena, båda sönerna med. God mat, dessert och kaffe. Trevlig kväll.
Stax före kl 21 bröt vi upp och for åt olika håll. Själv satte jag kurs mot Örnäsets kyrka där Stefan ledde mässa. Mats och en lekman distribuerade. Allt fint och värdigt. Några yngre deltagare såg man som vände sig till varandra och ömsesidigt bad om förlåtelse och vittnade för varandra om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.* Det är numera mindre vanligt än förr. Jag kan sakna denna vana.** Varför tycks detta, som varit ett av den laestadianska rörelsens tydliga kännetecken, vara på väg att försvinna? För lite väckelse i liv och predikan? Vem vet.
Liv - i yttre mening, inte andlig - upplevde jag vid tolvslaget då jag befann mig i södra hamn för att beskåda kommunala fyrverkeriet.
Men lite andligt kan man väl säga att det blev då jag träffade några medlemmar ur Fridsförbundet som också tagit sig dit. Bl a en yngre kvinna (som jag uppfattade det relativt nyinflyttad till staden) som jag inte alls kände men som väl kände igen mig (ni vet alla känner apan...) och frimodigt berättade om alla släktingar hon hade i Fridsförbundet.
Även Mats träffade jag i Södra hamn. Han hade åkt hem snabbt efter mässan och sen promenerat till stan. Han accepterade skjuts hem.
* man vet vad som sägs även om man inte hör det
** även om jag medger att det funnits tider då jag upplevt att det gick till överdrift. Men de tiderna ligger nu flera årtionden bakom oss
Menlösa barns dag
eller Fjärdedag jul. Obs! att menlös inte betyder det man tänkte som barn nämligen dum och lätt bortkommen. Nej, det betyder oskyldig och syftar på de pojkar i Betlehem under två års ålder som kung Herodes lät döda i jakten på den utlovade nye judakungen, dvs Jesus.
Den berättelsen ur Matteusevangeliet finns nu på söndagen efter jul (oavsett datum) eftersom vi numera inte har helgdag 28 december.
Denna dag har jag i flera år haft tradition bjuda lite vänner på kvällsfika, samtal, levande ljus - i lilla plastgranen! (gästerna har börjat vänja sig och är inte lika livrädda som förr) - psalmsång och bön. Särskilt bad vi i år för Stefan som nu går in i en ny uppgift som arbetsledare i östra delen av Domkyrkoförsamlingen. Välsignelse över honom.
Fin kväll.
Tommy Eriksson
Begravningsgudstjänsten för honom hölls idag i Luleå Domkyrka. Jag hade fått familjens förtroende att leda den, vilket jag med glädje gjorde. I över 10 år har jag regelbundet firat mässa i hans hem, då han blivit ordentligt rörelsehindrad efter en stroke.
Tommy var både församlingsassistent och diakon. Någon formell anställning som diakon hade han dock aldrig. Nej, det var konfirmand- och ungdomsarbete han brann för. Först i Avesta (70-talet) och sedan i Örnäset här i Luleå (80-talet). Under de år han arbetade i Örnäset sågs vi några gånger på stiftsungdomsläger, men för mig som Nederluleåpräst så var ju Örnäset alltför långt bort. Men man hörde talas om den stora kyrkans ungdomsorganisation han byggde upp. (När jag började i Örnäsets församling våren 1992 fanns bara lite kvar av detta och jag fick vara med om avvecklingen av det sista.)
Då hade Tommy redan gått vidare yrkesmässigt och arbetade som ombudsman i politiskt parti. Men när han drabbades av allvarlig stroke tog det också slut.
Tommy var född och uppvuxen i Haparanda men föräldrarna var från Seskarö och den ön/samhället kände han stor samhörighet med hela livet, särskilt som hans hustru Anne-Marie kom därifrån. Det var också vid Seskarö lägergård jag första gången mötte Tommy 1973. Han var där med ungdomsgrupp från Avesta och jag deltog i Tornedalens sommarkyrka.
Under de senaste tio åren då jag varannan torsdag firat mässa i Tommy och Anne-Maries hem i vad vi kallade St Paulus tältmakarens gudstjänstgemenskap (även andra bekanta deltog regelbundet) kom vi att bli riktigt goda vänner.
Vila i frid till uppståndelsens morgon!
Birger Palo
Lärare, predikant, och tillsammans med hustru Maj-Lis (som dog för bortåt tjugo år sedan) god vän sedan många år, begravdes idag.
Gudstjänsten hölls i Ljusets kapell och leddes av Stefan Aro. Gravsättning av kistan direkt och sedan minnesstund i bönhuset. Ca 100 deltagare i kapellet och något färre på minnesstunden. Sammanlagt en fin dag. Mats och jag var där tillsammans.
När möjligheten gavs tog jag chansen säga några ord om vad Birger - och Maj-Lis, man mötte dem alltid tillsammans - betytt för mig under åren. Redan för över 51 år sedan när jag gjorde mina första möten med denna gren av laestadianismen, var Birger och Maj-Lis några av dem som tydligt tog emot, och tog sig an, den grupp av "utifrån" komna ungdomar som jag tillhörde.
När jag sedan for iväg för att studera teologi gjorde jag det med deras välsignelse och förböner. Och dom stärkte mig i tron att det var fler i väckelsen som gjorde detsamma. När jag sex år senare kom ut som präst i Nederluleå såg jag dem i kyrkbänken vid många tillfällen. Och när jag blev präst i Örnäset (deras hemkyrka) blev mötena fler och sedan i Hertsökyrkan hörde de till dem som var så pass trogna deltagare att man kan säga att de bidrog till stadga i den gemenskap som sakta byggdes upp.
Under åren, särskilt sedan jag blev präst i Örnäset, fick jag många gånger ha dem som bollplank och rådgivare i olika situationer jag mötte i jobbet. Vid några tillfällen engagerade de sig även vid OAS-möten.
I mer enskilda sammanhang pratade man kanske ofta mer med Maj-Lis än Birger. Den första gången jag - vad jag minns - talade allvar med Birger ensam var vid sorgehusbesöket inför Maj-Lis begravning.
Vila ifrid
till uppståndelsens morgon.
Lucia
var det igår 13e december. Tillika fredag. Men inget onaturligt hände. Givetvis inte, vi är inte skrockfulla.
På morgonen var vi uppe och såg luciahögtiden på TV.
Om aftonen for Simon och jag till Gammelstad för att vara med om luciahögtid live. Men när vi kom fram till kyrkan var där ett budskap att kyrkan är fullsatt, inga fler släpps in.
Då ägnade vi oss åt lite övningskörning i bygden och for bl a förbi de hus vi bott i innan Simon föddes, både i kyrkbyn och på Stadsön. Väl hemma tröstade vi oss för den uteblivna gudstjänsten med glögg, lussekatt och pepparkaka.
Idag om eftermiddagen var hela familjen bjuden till Lena på lilla julafton. Båda sönerna var dock upptagna av annat. Men Sara var med, med make och barn. Under julen kommer de vara hos Andreas föräldrar i Ångermanland så det var roligt ses.
I morgon är Bosse ledig så Mats har högmässan i Hertsön och jag assisterar. På vägen till Lena träffade jag Mats som just var på väg hem från promenad. Vi nämnde då vårt gemensamma ansvar imorgon och fördelade uppgifterna mellan oss. Jag hade kanske lite andra tankar än han men böjde mig givetvis, han är ju celebrant och därmed han som bestämmer.
Kl 16 predikar jag i bönhuset Luleå Fridsförbund.
Utan återvändo
är det nu med kyrkstugan.
Simon och jag var dit en sväng under eftermiddagen och såg det näst sista. Ett släp redan lastat med timmer för vidare transport dit där timmermännen ska inspektera stockarna och skarva in nytt timmer där det behövs. Ytterligare ett bilsläp fullt med stockar som var i så dåligt skick att de inte kan återanvändas, det blev färd till sopstationen. Sen skulle även det släpet lastas med timmer som kan återanvändas.
Hur mycket av den ursprungliga timringen som blir kvar är i nuläget osäkert.
- Kanske hade det varit lättare börja från början med helt nytt timmer, frågade jag.
- Absolut, blev svaret.
Men nu är ju detta kulturminnesvård och då ska så mycket som möjligt sparas.
"Utbombat hus i Ukraina"
Det var Mats omdöme om kyrkstugan då han i lördags em farit förbi och beskådat den sedan han bevistat en konsert i kyrkan där ett barnbarn medverkade i barnkör. Idag på förmiddagen for Simon och jag till Gammelstad för att se med egna ögon.
Längre tid
än först beräknat har det tagit med rivningen av stugan.
Hela timringen är tydligen i betydligt sämre skick än man tidigare trodde. Grabbarna sa att vi haft tur som inte fått taket i huvudet.
Hög tid göra något alltså. Själva var dom tvungna sätta upp stöttor för att överhuvudtaget våga vara på taket.
Men det har gått framåt. Bilden visar hur långt dom hann i tisdags, hela taket borta.
Nu har det börjat
med rivningen av kyrkstugan.
I morse följde Mats mig dit och plockade ner alla elledningar så allt är klart då Luleå Energis representant kommer i morgon och tar bort elmätaren/huvudströmbrytarenheten/"proppskåpet"
- eller vad det nu heter. I vart fall ska strömmen brytas.
Strax efter oss kom Victor och Niclas som ska ta itu med rivningen. Vi samtalade en stund och sedan for Mats och jag och tog med det sista av alla verktyg vi haft i stugan.
Nu ikväll for Simon och jag och såg hur mycket av rivningen som hunnits med. Halva taket, så man kunde stå inne och titta på stjärnor. Men den starka är väl en planet, troligen Mars sa min mer kunniga bror då jag rådfrågade honom.
Kyrkstugan
fick besök av Simon och mig idag
Vi fixade lite, bl a satte vi upp följande information.
På tisdag sker rivningen (om inget oförutsett inträffar)
- - -
Och det har det gjort. Timmermännen vill börja redan i morgon, måndag. Ok, sa jag. (Tillägg sönd em).
Kyrkstugan igen och Bergnäskyrkan igen.
Idag
Stugan tillsammans med Mats och Anders Joelsson. Unga pigga grabbar (bara i 70-årsåldern!) fixade snabbt spikrensning och travning av bräder. Sen tackade jag för deras insats genom att vi fikade på Stora Coop.
Pratade sen i telefon med en av timmermännen om rivningen av stugan. De planerade komma om en vecka och trodde att hela rivningen bara ska ta en dag. Vi får väl se. Nu ska jag bara avtala med Luleå Energi om när strömmen ska brytas. Det närmar sig.
Mot aftonen tog Mats och jag buss till Bergnäskyrkan dit vi var bjudna för träff med pensionerade präster och diakoner. Inbjudna av kontraksprosten. God mat och lagom trevlig underhållning. Även domprost Charlott var med, hon skjutsade hem mig och Mats så slapp vi vänta på buss i 30 minuter.
Bergnäskyrkan - igen!?
Av flera skäl. Dels har jag firat gudstjänst och döpt i parti och minut i den kyrkan under prästtiden i Nederluleå. Var också distriktspräst där 81-82 när Staffan Åkerlund var tjänstledig. Dessutom påminde jag mig en tänkvärd händelse där. För ett antal år(tionden?) sedan ville jag en semestersöndag gå i mässa. Koll i predikoturerna. Tunnsått. Men i Bergnäskyrkan var det Mässa med konfirmation*. Ok, tänkte jag man får ju i alla fall mässa och tog bilen. Tydligen kom jag så tidigt (ovanligt för mig) att jag hann prata med kantorn (som jag väl kände) en stund. När hon såg mig var hennes direkta fråga
- Vem har du här då?
Dvs hon förutsatte att går man på en mässa med konfirmation så har man en relation till någon av konfirmanderna.
- Jesus, svarade jag.
Dvs jag tillhör den gammaldags typen som upplever att mässan i sig själv har ett värde. Ett utrotningshotat släkte?
* förmodligen var det annonserat som Konfirmation med mässa men jag har lärt mig att man alltid bör bruka ordval/ordsammansättning som sätter mässan i centrum
Idag gick det bättre
med att få ner innertaket I kyrkstugan.
Både Jonas och Simon var med. Jonas klättrade först upp på vinden och gav sig på innertaket med slägga. Efter ett tag insåg vi varför det inte gick slå ner brädorna i innertaket en och en - dom var spåntade, så här gällde alla eller ingen. Men efter allt släggande gick en spånt sönder och då gick det lättare att bara slå ner en mindre grupp brädor. Och sen var vår lycka gjord. Simon tog över på vinden och till slut var taket borta.
Riktigt roligt, tyckte vi alla tre. Lunch på Stora Coop Storheden och eftermiddagskaffe under den sedan länge helt kala lönnen.
Givetvis några bilder så ni ser att jag inte fantiserar
Här sitter delar av innertaket bara fast i bortre gaveln.
Innertaket nere. Här gäller det gavelregeln.
Här går det också att se hur man på flera ställen kan titta ut rakt genom timringen.
Slutliga bildbeviset att innertaket är nere.
Tidigare när Simon och jag varit i kyrkstugan har vi ofta skojat om att han arbetar och jag leder och fördelar arbetet. Nu gäller inte ens det. Nu är det sönerna som jobbar, inklusive ledning och fördelning av arbetet, min roll inskränker sig till att sitta på en stol och titta på. Kommer att tänka på Psalt 127:3 Barn är en Herrens gåva. I grundtexten står faktiskt söner. Det noterar jag just nu.
Nä, det blev inte
helt som vi tänkt.
Först hoppade Jonas av pga trötthet. Då for Simon och jag ensamma - till kyrkstugan! (givetvis). Och tänkte att det här gör vi lätt ändå. Riva innertaket i själva kammaren. (i hall/kök - gamla vedboden - är det redan gjort) Men så lätt var det inte. Dels tyckte Simon att vi borde kratta alla nedfallna lönnlöv runt stugan. Det tog inte extremt lång tid och vi tänkte att innertaket hinner vi ändå lätt. Men det var svårare än vi trodde så vi gav upp. Ids inte förklara desstomer. Simon saknade också sin äldre bror, Fadern är ju inte till mycket hjälp numera.
Istället koncentrerade vi oss på att samla alla hopkrattade löv i sopsäckar och fara med dem till återvinningen Risslan. Två vändor. Tog också alla återstående verktyg ut i bilen. Nu är stugan helt tom. Nu kan timmermännen komma.*
* i offerten ingick även rivning av ytter- och innertak, men tanken var att göra endel av detta själv och därmed komma billigare undan. Ingen allvarlig skada således om vi inte gör det själv, bara gräva lite djupare i börsen.
I morgon
ska enligt våra planer något ske som jag länge sett fram emot och aktivt strävat mot. Hoppas det blir av så som vi planerat.
En komet
har kunnat ses och fotograferas på stjärnhimlen. Fick ett fint foto av vännen Thommy Bäckström i Umeå.
Kometen lär ha det ytterst lättillgängliga namnet Tschuchinsan-ATLAS.
Böcker
läser jag inte lika mycket som förr. Orkar inte.
Men ibland drabbas jag av inspirationen*. Det har nu hänt två gånger på kort tid.
1. Först en bok som kom ut på svenska för över 30 år sedan och blev en tid rätt omtalad: Män är från Mars och kvinnor från Venus. Jag fann den i ett av soprummen - det finns hyllor där man kan ställa böcker istället för att slänga, så andra intresserade kan förse sig.
När jag läst i boken inser jag att mycket av detta förmedlats till mig under åren då jag på arbetsgivarens bekostnad deltagit i många personalutvecklingsdagar, ibland tillsammans med andra i arbetslaget.
Även om man aldrig ska dra för stora växlar på individnivå (som det heter) så är det väl numera ett ganska accepterat faktum att den stora gruppen män reagerar och kommunicerar annorlunda än den stora gruppen kvinnor. Jag orkar dock inte ge konkreta exempel ur boken eller från de kurser jag varit på, men generellt kan man väl enligt denna teori säga att när kvinnor stöter på en svårighet eller får ett problem vill de ofta prata om det (och ge uttryck för sina känslor). Män å andra sidan blir hellre tysta och drar sig tillbaka (för att fundera ut en lösning på problemet).
En intressant sak i boken var att om en kvinna vill få sin man att utföra något ska hon inte starta med kan du eller skulle du kunna (gå ut med soporna, diska, handla eller vad det nu gäller) utan med vill du eller skulle du vilja...Varför det senare är bättre minns jag inte helt men något av att inför "kan du..?" så tänker mannen "klart jag kan om jag vill" och sitter obekymrat kvar i TV-fåtöljen, medan "vill du ..." lättare får fart på gubben.
Nog om livet på olika planeter.
2. Min kärlek till detta folk av Johanna Vesteson.
Författaren är barnbarn till prästen Hjalmar Vesteson som var kyrkoherde i Karesuando 1915-23. Farfadern har hon bara hört talas om, han dog innan hon föddes. Men eftersom hon arbetat med urfolksfrågor i Amnesty börjar hon intressera sig för honom för att se vilken relation till och delaktighet han haft i sådant som idag ofta ifrågasätts i svenska statens och kyrkans relation till samerna, t ex nomadskolesystemet, lapp-ska-vara-lapp-politiken, tvångsförflyttningarna. För att inte tala om rasbiologin. Kyrkoherde Vesteson hade rasbiologen nr 1 i landet, professor Herman Lundberg, som gäst i prästgården när denne kom för att fotografera och skallmäta.
Hur mycket understödde kyrkoherde Vesteson detta? Eller var allt något han bara var tvungen acceptera?
För att söka svar på farfaderns insats och ansvar börjar Johanna Vesteson en egen undersökning som för henne både till Karesuando och Jokkmokk och får henna att dyka ner i böcker och gamla handlingar och även titta på fotografier och filmer som han lämnat efter sig.
I min egen bokhylla har jag flera böcker av Hjalmar Vesteson där han beskriver livet i Karesuando församling. Dem har jag läst med stort intresse, fr a Ödemarksprofetens lärjungar som handlar om den första generationen predikande lekmän i den laestadianska väckelsen.
Det raster Johanna Vesteson lägger över skeendena under farfaderns kyrkoherdetid har dock mindre med laestadianismen att göra och mer med statens (och kyrkans) övergrepp mot den samiska befolkningen.
De ord som hon gjort till titel på sin bok Min kärlek till detta folk är också något hon diskuterar. Står de för verklig kärlek eller är de bara uttryck för kyrkoherdens - överhetspersonens - nedlåtande attityd mot dem han i grunden betraktade som obildade barn?
Också sådant som skett och sker i vår tid omnämns, Girjasdomen och gruvan i Gallok. Nyttigt och lärorikt.**
* min gamle kamrat noterar
** under åren har jag läst flera böcker om de amerikanska indianernas möte med de till kontinenten invandrande européerna. Det finns likheter i olika urfolks öden
Förra onsdagen
var det acceptabelt stjärnklart.
Då for Simon och jag på kvällen ut till vårt stjärnskådarställe och spanade in himlakropparna. Roligt även om vi inte hade teleskopet med utan bara handkikare.
Denna onsdag
skulle min mamma blivit 99 om hon levt.
På söndag
håller inte Bosse högmässan i Hertsön pga förkylning. Så det blir jag som får rycka in. Mats hjälper mig givetvis. Predika siktar jag på men hur mycket liturgi jag lastar över på honom beror på dagsformen
Gripande TV-program
såg jag ikväll. Knappt två timmar. Mass hette den och visades i SVT så den bör väl finnas på play. Se den gärna. Gripande.
Handlar om två föräldrapar som möts för samtal i en kyrka. Det ena paret är föräldrar till en elev som dödats i en skolskjutning. Det andra paret är föräldrar till honom som sköt och dödade flera skolkamrater. USA givetvis.
Psykologisk thriller tror jag det stod i tidningen. Vad kan jag mer skriva? Se den!
Det händer ett och annat
Måndag afton var jag med på träff för styrelsen och predikanter i Luleå Fridsförbund. Två av predikanterna frånvarande men (tror jag) hela styrelsen och Stefan och jag. Under åren har jag väl någon enstaka gång mött ifrågasättande av att präst kan räknas till predikanterna, men nuvarande styrelse räknar definitivt med Stefan och mig.
En av frågorna på dagordningen var redogörelser från predikant- och äldstemötet i Sattajärvi som jag deltog i tillsammans med en ur styrelsen. Då jag tidigare bloggat om samtalen där så upprepar jag det inte här.
Tisdag var jag borta större delen av dagen då jag följde en familj till Övertorneå för en urnnedsättning. Då en av familjemedlemmarna tidigare arbetat på kyrkogård kan jag garantera att urnan blev värdigt nedsatt och graven ordentligt och noggrant igenfylld. Min uppgift var att leda andakt med bibelläsning, psalmsång och bön.
Onsdag var jag om förmiddagen till vård- f'låt Hälsocentralen för möte med min diabetessköterska. Jag blev godkänd. Känns ju som årliga bilbesiktningen.
På kvällen for Simon och jag ut till vårt stjärnskådarställe bortåt Persön. Dock hade vi inte teleskopet med utan bara vanlig handkikare. Men redan med en sådan ser man ju så mycket stjärnor att man blir helt förvirrad. Roligt i alla fall.
