Torbjörn Lindahl

har det varit hela dan och var fortfarande när detta inlägg påbörjades. Det var för exakt ett år sedan vi fick det definitiva beskedet om Marias sjukdom.

 

Redan några veckor tidigare hade ordet cancer nämnts när en läkare på akuten, enligt Marias önskan, ringt Sara i Stockholm. Men totalt 100 % -igt säkert kunde ju inget sägas innan ytterligare undersökningar skett. Och efter ca en månad skulle vi få besked. Lite oavsedd förvarning fick vi väl när Sara ringde ansvarig avdelning för att göra upp om hur hon skulle kunna vara med i telefon; en sköterska råkade försäga sig att det var cancer.

 

Men när vi den 10:e träffade ansvarig läkare så var budskapet inte inlindat:

- Aggressiv bröstcancer. Vi kan inte bota den. Återstående livstid 2-3 månader. Med cellgiftsbehandling lite längre. Men det handlar om månader inte år.

 

Sen blev det samtal om Maria skulle ta emot behandling eller inte. Av cellgift kan man ju bli väldigt sjuk. Tänk om hon får leva trött och illamående men ändå dö. Hellre leva "frisk" om än kortare. Det var överväganden som vi gjorde. Maria valde cellgiftsbehandling. Hon blev inte så dålig av den, men den verkade inte heller som man hoppats.

 

Hon levde till påskdagens morgon. Drygt sju och en halv månad.