Torbjörn Lindahl

som inte vet sitt eget bästa.

 

Är det så människor börjar uppleva mig numera?

 

Åtminstone en person kanske trodde det idag.

 

Hade bestämt mig ta en promenad runt Mjölkuddsberget idag. Elljusspåret säger man alltid trots att det inte är skidsäsong och på vintern i bästa fall upptrampad stig i snön. Elljusen är i alla fall där. Och lyser när det är mörkt.

 

Men jag gick mitt på dagen i solskenet. Det var kanske därför som en kvinna som kom gående, på avstånd såg hur jag fick kämpa för att få rollatorn över stenar och rötter på stigen när jag skulle upp ur diket vid bilvägen för att ta mig in på promenadslingan. Hon gick ifatt mig (inte svårt), ursäktade sig artigt och sa frågande:

- Är du på rätt väg? Jag såg hur jobbigt du hade det med rollatorn.

 

Jag intygade tydligt och klart att min avsikt var att gå runt berget (vilket jag gjort många gånger) och att jag visste exakt var jag var. Inte "på rymmen från ålderdomshemmet" således. Hon upplevde väl mitt tal så tydligt och redigt att hon fann mig vara vid mina sinnens (tillräckligt) fulla bruk, så hon tackade för sig och gick. Också jag tackade och kände glädje över att det finns artiga människor som bryr sig om "halta och lytta".

 

Promenaden runt berget gick bra och jag kom lyckligt hem.