Torbjörn Lindahl

 Och det efter besök både i kyrkan och på sjukhuset.

 

Så här gick det till. Igår kväll en stund efter midnatt började mitt hjärta tappa rytmen. Jag som är van att detta sker då och då blir aldrig rädd utan inriktade mig redan direkt att följa stående läkarråd: har det inte gått över på 12 timmar så far till akuten.

- Då hinner jag precis gå i kyrkan först, tänkte jag. Gick bra hjälpa Bosse i distributionen, även om förmaksflimret gör att man blir aningen trött. Fin gudstjänst som vanligt. Några av våra trognaste gudstjänstfirare saknades, men när jag kom hem på kvällen fick jag höra att dom under besök i Tornedalen gjort en avstickare till Korpilombolo gudstjänstgemenskap (Missionsprovinsen). Efter en stunds samvaro vid kyrkkaffeborden,  skjutsade goda vänner mig till akuten. Där blir man alltid välkomnad av trevliga och snälla sköterskor.*

 

Snabbt bestämdes att jag skulle få konvertering intravenöst.Men det dröjde för akutrummet var upptaget hela eftermiddagen.  Först kl 18 kunde dom rulla in mig och ansluta droppet. Och se, på 10 minuter tickade hjärtat lugnt och stilla. 

 

Under tiden vi väntade såg jag att närvarande sköterska satt ooch läste om coronaviruset på sin dator. Under vårt korta samtal hann jag bl a lära mig att dödligheten i denna sjukdom (hittills) är ca 1% av de smittade, inte 100% som jag helt oreflekterat tror att jag trott - bara det att det dröjer ett tag mellan insjuknande och död. Där ser man vilket intryck man får av nyhetssändningarna! Denna procent kan jämföras med en "vanlig" influensa som har en dödlighet på ca 0,4%. Hur många av er blir helt hysteriska och börjar gå med munskydd bara för att en arbetskamrat fått (säsongs-)influensa?

 

Alltid lär man sig nåt!

 

Efter behandlingen ordineras vila (minst) två timmar,  sen kort prat med doktorn, sen hem. 

 

 

* jag skulle på nolltid kunna bli totalt hospitaliserad