Laestadianismen - min vandring

I ett tidigare inlägg (eller var det i en kommentar till en kommentar till ett inlägg?) lovade jag att någon gång skriva och berätta om min personliga relation till denna rörelse. Nu är stunden kommen. Den kunde ha kommit tidigare om inte Nordnytt kommit och stört min sinnesfrid i en vecka.

Lite om min andliga bakgrund först.
Jag kommer från ett vanligt kyrkokristet hem. Min farfar var präst och det finns präster bakåt i släkten i flera hundra år, dock ej i rakt nedstigande led. Finns det alltså någon speciell typ av andlighet i min bakgrund så är den snarare av västerbottnisk art. Min barndom tillbringde familjen å folkhögsskola i Jämtland som är knuten till EFS. Det innebar väl lite möte med EFS-fromheten, för min del mest genom söndagsskoletidningarna. Mina föräldrar  var dock aldrig engagerade i EFS och när vi flyttat till Luleå (1962) blev det kyrkan för hela slanten. Kyrkans söndagsskola. Lite tråkigt för mig som tyckte att EFS söndagsskoletidning var roligare, men man kan ju inte få allt här i världen.

Laestadianismen fanns alltså inte i min (personliga) värld under uppväxten. Inte mer än att man regerlbundet såg laestadianer i kyrkan. Man kände igen dem (i alla fall en del av dem) genom att kvinnorna bar huckle (mest västlaestadianer således som därigenom mer än andra kom att förkroppsliga bilden av vad en laestadian är) och ibland förekom glädjerörelse i högmässorna i samband med nattvardsgången. Efteråt har jag förstått att det bland skolkamrater funnits många laestadianska barn ur väckelsens olika grupperingar. En del såg man i kyrkan ibland, men att dom också tillhörde en laestadiansk grupp förstod jag ibland först långt senare (som tex grannfamiljen tvärs över gatan vars barn vi barn i vår familj lekte rätt mycket med). Andra hade man ingen aning om att dom kom från en kristen familj ens. Givetvis lärde vi oss att visa respekt för dessa kristna såväl som för andra, men det kan inte hjälpas att jag nog upplevde "laestadianer" som något i grunden konstigt och främmande. Men så är det väl med det mesta  som man inte känner så väl till.


20-årsåldern
Första gången i mitt liv som jag medvetet hade att göra med en laestadian var när jag som 19-åring lärde känna (han är fortfarande en av mina käraste vänner och numera kollega) Roland Wälivaara. Nog kände vi varandra lite sen tidigare - han jobbade ju då inom kyrkans ungdomsarbete - men först från hösten 1972 blev det riktigt allvar mellan oss. Jag minns såväl en gång när vi satt på fiket på övervåningen på dåvarande EPA, numera Åhléns och jag utbrast (nästan skrek av total förvåning) ÄR DU LAESTADIAN!!!??? Vilket han bekräftade (han kunde lika gärna sagt att han kom från planeten mars, det hade inte gjort mig mer förvånad!).

Det året, 72-73, gjorde jag diakonala året (en slags ungdomspraktiktjänst) i kyrkan. Då lärde jag känna inte bara Roland, utan även en präst som var aktiv inom kyrkans ungdomsarbete, nämligen Bengt Pohjanen. Båda dessa förde med sig in i kyrkans ungdomsarbete ett arv av själavård och predikan från den laestadianska traditionen. Vi var en stor generation av kyrkliga ungdomar som "drabbades" av detta under sjuttiotalet - i olika omgångar och varianter. Det skulle snart vara värt en doktorsavhandling att studera denna ungdomsväckelse och ta reda på vad det blivit av alla som var med och hur dom upplevde det som skedde. Upplevelserna äro givetvis mångahanda men jag är nog en av dem som i stort sett kan säga att mötet med den laestadianska själavårds- och predikotraditionen varit positivt (andra, som från sidan betraktat mina periodvisa (alt. förblivande) ensidigheter och överdrifter, tycker kanske annorlunda).

Vi var alltså ett stort gäng ungdomar som antingen kom utifrån den andliga kylan eller från kyrklig miljö som tog intryck av denna väckelsetradition. Senare har vi gått många olika vägar. Några har blivit ortodoxa (som Bengt Pohjanen) andra har blivit något annat, en har blivit biskop (Hans Stiglund - man upplevde honom som en "biskopstyp" redan som tonåring; lugn, trygg och förtroendeingivande), själv är jag där jag är.

Under några år, framför allt på sjuttiotalet (min studietid i Uppsala) försökte nog jag och många med mig att bli laestadianer. Vi bildade t o m Uppsala fridsförbund och tog regelbundet emot laestadianska predikanter på besök och vi samlades till söndagsbön varenda söndagkväll i många år. Dessa regelbundna samlingar med läsning ur postilla (oftast Laestadius eller Luther) samt predikan av någon av oss blivande präster eller någon annan av bröderna (!) var en oerhört bra predikoskola. Utan den skulle jag knappast ha dugt någonting till när jag kom ut som präst. Många andra vänner, teologer och andra, deltog periodvis i våra samlingar. Ännu efter många år träffar jag fortfarande präster i kyrkan som med glädje minns dessa predikomöten. Vi hade även viss kontakt med jämnåriga västlaestadianska ungdomar och en grupp ungdomar från BV* (Bibeltrogna vänner) deltog regelbundet i våra samlingar.

Men att på riktigt bli laestadian var lättare sagt än gjort. Att bli delaktig av det djupa innehållet i det andliga arvet var väl en sak (det påstår jag nog att jag blivit), men laestadianismen är också något mer: en social rörelse av släktingar och vänner och en kultur hemmahörande i Tornedalen (och i "lappmarken", men det är ju den östliga delen av den svenska laestadianismen som jag huvudsakligen mött). Jag insåg att jag aldrig med samma känsla som mina tornedalska vänner någonsin skulle kunna stämma in i sången Oi terve kaunis tornionmaa (hoppas jag minns det rätt på finska, på svenska blir det Var hälsad vackra Tornedal). Och som sagt,  denna rörelse är bunden till sin kultur. Och sedan var det ju det här med kyrkan. Under hela studietiden så gick ju vi "nylaestadianer" (vi kallades faktiskt så) både i kyrkans högmässor på söndagförmiddag och på bön på kvällen. Och denna kyrkliga förankring har nog alltid varit viktigast för mig. Den har jag ju så att säga haft med mig med modersmjölken.

Några frågor som jag haft anledning brottas med genom detta möte:

1. Är det bara laestadianer som är riktiga kristna?
En tid försökte jag nog tänka så. Men jag lyckades inte behålla den illusionen särskilt länge. Bl. a. pga min egen erfarenhet. Det må vara att jag genom den laestadianska själavårdstraditionen gjort avgörande andliga erfarenheter som fött ett nytt andligt liv i mig. Men det slog mig att det måste vara så i det andliga livet som i det världsliga: det avgörande är faktiskt inte "vem som var barnmorska" ** när man föddes på nytt (även om laestadianer påstår det) utan vem som avlat  det barn som senare föds. Och det "andliga avlandet" (dvs väckt den begynnande tro som en gång ska blomma ut i eget liv) i mitt liv är det nog i praktiken min pappa som stått för (genom den helige Ande givetvis).

2. Kan man bara bli kristen på laestadianskt vis?
Dvs genom att be om förlåtelse och ta emot förlåtelsen från en kristen (eller hela församlingen)  som tillsäger människan syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod?

Ytterst sätt kan Guds verk inte sättas på en formel. Framför allt så kan vi ju inte hindra att en människa redan "tror det predikade ordet" som man säger i laestadianien. Men det är min absoluta erfarenhet och övertygelse att det laestadianska sättet att bli kristen - öppna sin mun och be om nåd och förlåtelse och ta emot ett hörbart evangelium genom en annan människas mun - normalt sätt är ett fullständigt oöverträffat sätt att ge människor en verklig, förnimbar och förblivande andlig erfarenhet och ett verkligt möte med Gud. (Som en biskop i Sverige sagt - citerad av Bo Giertz i SESG:s 50-årsjubileumsbok 1974 - "Riktigt viss om att Gud finns blir jag först när han förlåtit mig mina synder"). Jag bekänner: jag är djupt och oändligt tacksam mot den laestadianska traditionen som lärt mig detta och givit mig detta andliga arv. Utan det skulle jag många gånger varit helt chanslös vid både biktsituationer och dödsbäddar.

3. Sedan finns ju inom den laestadianska rörelsens olika grenar en uppsjö av "de äldstes stadgar" dvs, sådana regler som i grunden är mänskliga vanor men som i respektive tradition lätt upphöjs till Guds lag. Tex: hur man ska vara (tex vilka kläder och frisyrer man får ha), vad man får äga (tex inte TV), vad man får göra (inte gå på bio) mm, osv i en oändlig rad. När jag var ung kände jag lättare dåligt samvete om jag bröt mot "reglerna". Nu bryr jag mig inte. Som äkta lutheran är jag emot allt mänskligt som skymmer evangeliet. Att det sedan bland dessa regler kan finnas sådant som är vist och klokt och värt att fundera över som vägledning för livet är en annan sak. Men att göra lag av det - ICKE!


Min egen vandring
Jag påstod tidigare att mötet med den laestadianska traditionen i stort sett varit positivt för mig (för min egen andliga utveckling och min prästtjänst alltså, men knappast för dem som behövt stå ut med mig under perioder av överdriven lagiskhet). Man kan säga att denna andliga gåva för mig kom i rätt tid. Såsom barndomskristen började jag någon gång strax efter konfirmationstiden fundera över detta med att bli personligt kristen. Jag minns en gång, hemma vid kaffebordet vid kyrkkaffet, att jag tänkte: om mina föräldrar och vår präst (Ove Morén - som f ö genom sina predikningar bidrog till att ge mig och andra en allvarlig grund att stå på); om alltså dessa, som var mitt dåvarande livs främsta andliga förbilder, plötsligt skulle säga att dom inte längre var kristna, vad skulle jag då ha för grund för min egen kristendom? Jag insåg: ingen! Under flera år brottades jag med detta: hur blir man personligen kristen (vilket jag kände att jag behövde bli) när jag redan är det (vilket jag varit hela mitt liv och aldrig förnekat min tro).

???

Många gånger avundades jag mina frikyrkliga gymnasiekompisar som kunde berätta om när dom blivit frälsta. Här kom nu den laestadianska själavårdstraditionen till min hjälp och erbjöd i sin självsäkerhet ("du måste bli kristen på vårt sätt") i praktiken en erfarenhet som jag behövde (se p 2 ovan). Problemet var ju bara sedan hur det som skedde skulle tolkas.

Ett tag försökte jag tolka det så (tyvärr alltför vanlig laestadiansk variant) att sann kristendom bara fanns i laestadianismen och att jag nu äntligen funnit det enda rätta (förlåt till alla kyrkliga vänner som var tvugna stå ut med mig under sådana tider). Som jag ovan redogjort för så höll det inte. Också av andra skäl. Ett tag försökte jag tolka det så att jag "varit i världen" och alltså lämnat dopets nådesförbund och därför behövt bli omvänd på "riktigt ". Men det gick inte heller. Jag hade faktiskt varit kristen i hela mitt liv. Denna brottning finns, tror jag, i alla väckelsemiljöer. Ofta har jag mött det också i laestadianismen där människor beskrev att dom "lämnat" tron och sedan blivit omvända. Problemet, som jag såg det, var att det som dessa personer gjort för att "lämna tron" och dopets nådesförbund var förhållandevis "oskyldiga" saker, som att man gått på dans några gånger, eller en tid av sitt ungdomsliv prioriterat kompisarna före gudstjänsterna, eller druckit alkohol någon gång. Jag tror absolut inte att Gud sparkar ut sina barn ur döpelseförbundet så lätt bara för några enstaka små synder (om det ens är synder). Nej, jag tror att det som många väckelsepräglade, barndomskristna söker, det är en förklaring till samma skeende i deras liv som jag upplevde. Nämligen: även en barndomskristen, som aldrig lämnat dopets nådesförbund, behöver likväl - i subjektiv, erfarenhetsmässig mening - bli omvänd.

Den som till slut blev Guds redskap att förklara detta för mig, så att jag kände: Yes! så här är det - det var den norske förkunnaren Ole Hallesby i en liten bok som jag hittade på ett antikvariat i Uppsala under min studietid: Kristendom genom uppfostran eller väckelsekristendom***. Senare har jag i ett sammanhang skrivit att Hallesbys ord, trots att dom är lite gammaldags har blivit mig kära därför att de "i ett avgörande skede i mitt liv lyckades förklara en del av det jag såg i min egen och andras andliga utveckling. Nämligen att också den som är kristet uppvuxen, som aldrig lämnat sin tro i den mening att man gått ut i uppenbar förnekelse likväl har ett behov av att bli omvänd; den process som förvandlar barnatron till vuxentro. Detta som alla barndomskristna som växer upp i väckelsemiljö brottas med. Som får så många att försöka hitta eller rent av fabricera bevis för att man lämnat tron och varit ute i världen (druckit alkohol eller gått på dans, eller på bio eller vad det nu är som är tecknet på gränsen till världen) för att man ska få möjlighet bli riktigt omvänd. Vad Hallesby lärde mig var att också den som levt i sin kristna bekännelse hela sin uppväxt måste bli omvänd i den meningen att man lär sig tro av nåd. Även kristna måste bli omvända, men för att bli det måste dom inte synda!"


Jag inser att när jag nu citerar mig själv så skriver jag igen samma sak som jag nyss skrev. Det visar bara hur viktigt detta är för mig. Amen säger jag!

Alltså: den laestadianska traditionen gav mig något jag behövde även om jag sedan behövde Hallesbys (icke-laestadian) hjälp för att förstå vad som hände. Det som nu gör mig bedrövad, och som jag nämnde i inlägget Bönhuskristendom, är att laestadianerna själva börjar undvika detta som hjälpte mig till personlig tro, nämligen att predika omvändelse också för barndomskristna****. Hallesby varnar i sin bok för att de barndomskristna som inte ödmjukar sig i denna omvändelseprocess utan undviker att bli sådana syndare som inget äger och bli benådade - av nåd (OBS!) - dom faller in i egenrättfärdighet och en livslång avoghet mot all allvarlig omvändelseförkunnelse för en sådan kommer alltid att påminna dem om deras eget svek.

Nu och framtiden
Jag fruktar alltså att stora delar av laestadianismen idag håller på att förlora det som varit dess ära och dess krona nämligen omvändelseförkunnelsen - som alltså handlar om något mycket mer och annorlunda än att bara omvända sig från enstaka synder!. När man tidigare predikat "bättringens (omvändelsens) nödvändighet" så har detta förvisso även gällt de barndomskristna.

Till detta kommer givetvis min sorg över att laestadianismens olika grupper nu tar allt tydligare steg bort från kyrkans gemenskap. Jag tvekar inte att säga att det är en förlust för både väckelsen och kyrkan. Argumentet att man inte längre kan vara med i en så avfallen kyrka som den svenska är löjligt tycker jag. På Laestadius tid var kyrkan minst lika avfallen fast på annat sätt.

Ibland får jag förmånen - jag tycker att det är en förmån - att predika eller fira mässa i laestadianska sammanhang. Med glädje predikar jag där och känner mig då ofta vara på "hemmaplan". Det finns, vet jag, viss kritik mot att jag medverkar (hur stor kritk vet jag dock inte). Om det beror på att jag inte anses vara en "riktig" laestadian eller om jag är för engagerad i OAS-rörelsen, eller vad det nu är spelar mindre roll. Det viktiga är att ingen ännu (vad jag vet i alla fall - och skulle någon märka något sådant så brukar laestadianer vara snabba att säga det); ingen har kunnat påvisa att jag någonsin predikat något som strider mot Guds ord.

Ungefär där någonstans befinner jag mig alltså vad beträffar min relation till laestadianismen. Frimodigt bär jag fram det arv jag fått (jag brukar säga: högkyrklig vid altaret, laestadian i predikstolen och karismatiker när jag ber - tack gode Gud att jag i Kyrkan fått möta hela denna bredd!) och när jag i icke-laestadianska sammanhang brukar berätta om hur man i den laestadianska traditionen utlägger olika bibeltexter  - tex den förlorade sonen, och de enorma insikter i nådens ordning som finns i den laestadianska utläggningstraditionen - och hur man formulerar olika andliga råd och hur man beskriver olika andliga erfarenheter, då säger manniskor alltid - jag säger ALLTID:  "berätta mer, "vilken rikedom", "du borde ge ut en bok med laestadianska tänkespråk" osv, osv. Jag sörjer därför över att mina kära vänner laestadianerna går så inneslutna i sina egna inåtvända grupper, att dom inte förstår vilket rikt andligt arv dom äger i sin tradition, att dom inte delar med sig till fler hungrande och törstande själar. Eller.... är det möjligen så allvarligt att den nuvarande unga predikantgenerationen och de unga kristna helt enkelt inte längre på ett äkta sätt är delaktiga av det andliga arv som på sjuttiotalet fortfarande var en levande verklighet?

Själv känner jag att det kanske är först nu efter 30-35 år som det andliga arv som jag fick del av i 20-25-årsåldern - efter perioder av ensidighet, överdrifter, lagiskhet, räddhåga och oförmåga - börjat bli så integrerat med mig själv att jag kan säga att jag verkligen äger det. Jag kan bara be Gud om den oförtjänta nåden att få år och tillfällen att dela det vidare.



* när vi och BV-ungdomarna pratade med varandra kunde vi skratta gått åt att deras predikanter varnade dem för att ha för mycket att göra med "laestadianerna" vilka ansågs lite skumma och "våra" predikanter kunde varna oss för att inlåta oss alltför mycket med BV:arna som ju också var lite skumma. Själva skrattade vi som sagt bara.
** "barnmorska" är den laestadianska benämningen på den som tillsäger en människa syndernas förlåtelse i samband med hennes omvändelse
*** Jag såg till att vi publicerade ett utdrag (det avgörande avsnittet, som vi gav rubriken "En barndomkristens omvändelse") i tidskriften Carex som vi i "nylaestadiangänget" gav ut under några år. Carex nr 4-79. Vill du försöka få tag på den så kontakta Lars-Erik Vikberg, Haparanda (Biblioteca Laestadiana) och kolla om har har något nummer kvar). Den är verkligen mycket läsvärd. Själv har jag hela boken. Den innehåller  även mycket, god luthersk dopundervisning som laestadianer borde ta del av.
**** inlägget om Bönhuskristendom handlade mest om den västlaestadianska riktningen, men tendensen i detta avseende är densamma i östlaestadianismen

Kommentarer
Postat av: den gamle kamraten

Tack Tobbe för ett l-å-n-g-t och mycket läsvärt inlägg! God läsning!

Ur samma barn- och ungdomsvillkor (med bland annat Ove M) kom rörelserna KGF (med Roland W och Bengt P) och SESG (med förkunnare som till exempel Ivan Hellström och Ulf Grenstedt) samt Hallesby och Carl Olof Rosenius i bokform att driva mig på ett i relation till dig parallelt spår.

Formuleringen "högkyrklig vid altaret, laestadian i predikstolen och karismatiker när jag ber" gillar jag. Fast i mitt fall skulle laestadian alltså bytas mot "rosenian".

Att sedan Rosenius och roseniansk teologi mer och mer lyser med sin frånvaro i EFS-rörelsen är en helt annan sak...

2009-04-28 @ 09:22:24
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Ann O Nym

Härmed beställes en liknande redogörelse av den gamle kamraten på egna bloggen

2009-04-28 @ 10:43:04
Postat av: Thomas Holmström

Jag vill också tacka för givande läsning i detta inlägg. Min erfarenhet av lestadianer begränsar sig till en enda samling i Lund i slutet av 70-talet där Bengt Pohjanen predikade och en yngling jag träffade på en repövning i mitten av 80-talet. Men jag har också hört mycket gott om denna kyrkotradition, inte minst under senare år i samband med oas-mötena i norr.

En annan bit har vi däremot gemensam, och det är Hallesbys bok. Läsningen av den boken har betytt mycket för mig också. Jag fann den på vinden i mina svärföräldrars stuga för bortåt femton år sedan. Den blev till hjälp när det gällde mitt eget liv, men också i hur jag ska se på uppdraget sjag har som förkunnare och själavårdare i församlingen. Jag kan säga att det är få böcker som blivit till sådan hjälp i att bringa klarhet i min tankevärld och därmed också min tjänst.

När det gäller tankar kring vår uppgift i den kyrka som ser ut som den gör vill jag tipsa om en artikel av den norske teologen Harald Hegstad. Han skrev 2004 i Norsk Tidskrift for misjon (Nr 4/2004) om "Misjonerende folkekirke – Selvmotsigelse eller mulighet". Den är mycket intressant och i stort tillämplig även i den svenska situationen. Jag tror att jag har den liggande någonstans om någon är intresserad.

2009-04-28 @ 11:15:50
Postat av: sven-åke nilsson

Nu blev jag nyfiken.

Jag letade efter den nämnda boken på genom länken antikvariat på Anders Brogrens hemsida. Men hittade den inte. Kanske finns den på Norska. Så vad är den Norska titeln på boken?

Postat av: "Syster"

Tack Torbjörn för din frimodiga vittnesbörd, om din egen tro förr och nu..

Min farmor och farfar och min mormor var öst-

laestadianer. Farmor Linda var en "härlig kristen kvinna/farmor" för mig. Hon "sådde" mycket, av den kärlek hon visade mig och sin tro på Gud. Hon tyckte om pelargonior och hade flera i sina köksfönster. Detta sågs inte så gott av alla, minns jag, att hon någon gång berättade. Men hon förklarade för mig, att hon ändå stod fast, att visst fick man ha Guds vackra skapelse i köksfönstret och glädjas åt detta. Jag kände mig alltid älskad av henne.



Min far och mor var "personligt", kyrkokristna med laestadianska inslag. Pappa som var förkunnare/präst m.m., predikade frimodigt på både öst- och västlaestadianska stormöten och i kyrkan.

Liksom för dig, sa även min far, att det var en glädje att bli kallad för predikan till detta. Även min far visade en oro för framtida "ungdomspredikare". Han menade att de inte på ett bra sätt tog "gåvan att förkunna Guds Ord" på allvar. Omvändelse, nåden att se sin egen uselhet och brist i tro, får vi istället tacka för att vi får vishet att se.

För min personliga del, har jag också "alltid trott". Som barn var min tro så stark. Min kamp med trons varaktighet hos mig mellan 2002-2005, blev så avgörande för mig. Förnekat har jag själv aldrig gjort, men den bristfällighet jag då hade var så stor i bön och läsning av Ordet, kyrkobesök blev

nästan aldrig.

Det "uppbrott" som blev en verklig "pånyttfödelse" betydde och betyder oändligt mycket för mig. Mitt liv har så oerhört förändrats inom mig och i kring mig. Svårighetena har inte försvunnit, utan är ibland "stora prövningar". Utan min tro skulle de vara övermäktiga.

Guds plan för mitt liv är inte alltid så lätt att se, men jag erfar ofta en vandring i trygghet, fast jag ibland först känner mig osäker, om min kraft och ork.

Gud Välsigne dig Torbjörn.

2009-04-28 @ 15:58:23
Postat av: Anonym

Det verkar finnas ett ex av Hallesbys bok på Bodafors antikvariat. Sök direkt eller via Bokbörsen. Först till kvarn...

2009-04-28 @ 16:32:34
Postat av: ATL

Någon - jag minns inte vem - har sagt att för den som växt upp i en icke-kristen miljö blir omvändelsen som ett V, eller möjligen som ett U. För den som växt upp i en kristen familj och aldrig lämnat tron blir omvändelsen som ett Y - alltså ett tillfälle då man måste välja väg...

2009-04-28 @ 20:55:50
Postat av: SvBG

Tack Torbjörn för ditt mycket läsvärda, personliga inlägg. Jag var alldeles uppslukad en bra stund och är nu upplyft och glad. Hallesbys bok låter mycket intressant. Jag är själv barndomskristen och har "alltid varit med", men jag tror verkligen det är så att man måste komma till omvändelse för att komma bort från egenrättfärdigheten.



Jag förstår också lite mer av hur viktigt det är att laestadianerna är kvar i kyrkan och får utrymme att påverka oss andra inifrån med det goda arvet.



Gud välsigne dig!



2009-04-28 @ 21:10:41
URL: http://www.svenbertilgrahn.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Tack för alla kommentarer!



Jo, gamle kamrat, vi har ju delat ljuvt och lett och även om vi fått en del av vår inspiration från lite olika håll så kunde vi ju en gång predika i enighet tillsammans så det gav eko äver nejderna!



Roligt, Thomas, att vi fått lärdomar ur samma bok och att det påverkat oss på liknande sätt. Det visar väl bara att när den Helige Ande är å färde så gör han i grunden exakt samma verk med oss alla även om uttrycksformerna kan skifta.



ATL: Jo, jag tänkte just på det. Y- eller U-omvändelse. Jag tror det är någon som rett ut det i en bok som fanns på EFS-förlaget. ???



Sven-Åke: Skynda och beställ boken via Bokbörsen!



Om Ann O Nyms önskan blir uppfylld hänger ju mer på min gamle kamrat än på mig.



Syster: tack för välsignelsen.

2009-04-28 @ 21:15:34
Postat av: Tobbe

Även glädjande att SvBG blev glad,men din glädje dök i i kommentarsraden just när jag formulerade mitt förra svar.

2009-04-28 @ 21:22:37
Postat av: SVH

Jättekul att läsa din positivt nyanserade bild av laestadianismen. Du lyckas se det goda bakom all social kultur. Känner igen mig i vissa saker. Som 16-17-åring funderade jag mycket och brukade säga att jag skulle vilja ha liturgin från kyrkan, predikningar från laestadianismen och sången och bönen från frikyrkan.



Ha det bra!

2009-04-28 @ 21:36:21
Postat av: Hanna

Så spännande att läsa om din resa! Roland Wälivaara har "spillt" över till oss yngre också och se vad det blivit av ett stort Boden-gäng: Många präster och en del diakoner och pedagoger.

2009-04-28 @ 22:01:03
URL: http://hannajohnselius.blogg.se/
Postat av: sven-åke nilsson

Tack, boken plus en bok till av Hallesby är nu beställd!

2009-04-28 @ 22:11:11
URL: http://karesuandoherden.blogspot.com/
Postat av: Per-Eric Simma

Bara en kort citat, som jag hörde helt nyligen.

"Ingen människa är född "pånyttfödd"!

Något att fundera på för V , U och Y kristna :-)

2009-04-29 @ 00:36:51
URL: http://pesimma@blogspot.com
Postat av: "Syster"

Det är sant. En födelse som baby är en helt annan sak. Pånyttfödelse sker då den Helige Ande tar sin boning inom en. Ett Guds verk vid omvändelsens stund i hjärtat.

Det är olika skeende för var och en. För min egen del - med så stor kraft att jag föll till golvet. Det vatten som hälldes över mig var den gången osynligt - men fanns för mig ändå - de tårar som kom var av glädje för vissheten blev stark - att Jesus tog emot mig i sin famn.

2009-04-29 @ 15:02:02
Postat av: SigridL

En av de finaste människor jag någonsin känt var laestadian. I Uppsala lärde jag något känna Leif Eriksson, som gick hem till Herren alldeles för tidigt, tyckte vi, pga leukemi. Han var en mjuk, ödmjuk och varmt vänlig kristen.

I övrigt tycks jag höra till samma grupp som den gamle kamraten, undervisad av Ivan Hellström (av oss kallad lille Rosenius rätt lik som han var) och Ulf Grenstedt. Och alla de andra EFS-predikarna. De gav mig en stadig grund. Mycket stadig.

2009-04-29 @ 18:06:16
Postat av: Anonym

Hej Tobbe!

Det där var ju riktigt intressant att läsa. Inte vet jag mkt om laestadianer, men det där om att även barndomskristna behöver omvändelse känner jag till.

Ha det bra, vi hörs!

kram

2009-04-29 @ 20:50:03
Postat av: systerdotter Lisa

Hej Tobbe!

Det där var ju riktigt intressant att läsa. Inte vet jag mkt om laestadianer, men det där med att även barndomskristna behöver omvändelse känner jag till.

Ha det bra, vi hörs!

kram

2009-04-29 @ 20:54:48
Postat av: systerdotter Lisa

Det senaste inlägget var oxå jag. Men namnet försvann visst på nåt sätt.

2009-04-29 @ 20:55:52
Postat av: Systerdotter Lisa

Haha. Jag igen. Ville bara be om ursäkt att jag skriver så många inlägg, men min dator är visst lite konstig för tillfället och jag trodde inte att de hade kommit fram ordentligt. Du kan gärna ta bort de som är överflödiga.

2009-04-29 @ 21:06:33
Postat av: SigridL

Eller hette han Leif Enström?? Hör ni ni norrlänningar - HJÄLP!

2009-04-30 @ 08:12:41
Postat av: Maria

Intressant att läsa om dina funderingar kring laestadianismen. Jag tycker rörelsen känns mest jobbig nuförtiden, och framförallt sörjer jag de gamla kompisar som blev fast i den och som jag tappat kontakten med pga det.

Jag kommer förmodligen att fortsätta leva och tänka som jag gör idag, dvs att svenska kyrkan ändå är det som håller i längden. Jag har svårt även för OAS-erna, men det är en annan historia. Det finns negativa sidor där som jag sett och känt, men å andra sidan har jag inte varit på nåt OAS-möte på några år, så man kan ju alltid hoppas att det blivit bättre.

Svenska kyrkan har sina brister, men där blir jag nog kvar till döddagar.

2009-05-05 @ 11:42:24
Postat av: Tobbe

Maria!

Det känns som att det är en viktig fråga du tar upp.Hur lätt "fastnar" vi inte i olika sammanhang och därför förlorar kontakten med varandra? Är vi oförmögna att ha gemenskap ens som bara "vanliga vänner" om vi går lite olika andliga vägar?

Varför i så fall? Angeläget fundera på.

2009-05-05 @ 14:12:44
Postat av: "Syster"

Maria, du funderar på det som är så viktigt. Var är Vägen? Följer jag den?

Viktigt att inte bara gå och lyssna till någon talare av tradition, försöka likna andra "andliga" människor, utan, att mer försöka likna Jesus, fråga sig, Vad skulle Han gjort?

Bedja om hjälp, att följa rätt väg - visa inför Jesus, att det ibland inte är så lätt. Herren hör bön.

2009-05-07 @ 22:54:09
Postat av: Laestadian

Jag skapade nyligen en youtube film om laestadianismen. Jag skulle säga din inställning är lite väl negativ och bilden du har av rörelsen är ensidig. Se på filmen och kommentera den. Det är bara att klicka på länken.

2009-05-16 @ 01:39:45
URL: http://www.youtube.com/watch?v=klav40ty5Ng
Postat av: Tobbe

Laestadian!

Naturligtvis är min bild "ensidig" - det var ju avsikten. Jag skrev det jag sett "från min sida". Ett personligt vittnesbörd. Inget annat. Jag hade ingen avsikt ge en fullständig redogörelse för hela rörelsen och alla dess sidor.Jag erkände också att jag väsenligen mött bara en liten del av hela den laestadianska rörelsen. Att den gren av väckelsen som du kallar ""Gammallaestadianismen (som jag väsentligen lärt mig kalla "SRK" eller "Uleåborgsriktningen") är den största gruppen inom laestadianismen är jag väl medveten om men den delen har jag mött ytterst lite.



I andra sammanhang har jag skrivit betydligt mer, tex i en artikel om Laestadius liv i tidningen SPT (Svenska pastoraltidskrift) i samband med 200-årsjubileet av Laestadius födelse. Men det var ju i ock för sig mest om Laestadius personligen, inte så mycket om laestadianismen.



Men stort tack för din video! Den fyller mig med mycket igenkännande och som alltid blir jag mycket gripen när jag påminns om hur Gud kunde starta denna stora rörelse - som skänkt så många människor en levande tro - på ett så avlägset ställe under så primitiva förhållanden. Det visar verkligen vad Gud är mäktig göra.

2009-05-16 @ 08:38:15
Postat av: Elise

Till Sigrid L.

Det fanns en som hette Enström Förnamnet minns jag inte, som var präststuderande och dog i leukemi. Mina kompisar kände honom bättre ev. var dom släkt med honom. Jag kan ännu se honom framför mig där han satt på vårat stormöte sista sommaren han levde. Vi visste då att han hade leukemi.

2010-07-16 @ 14:45:06
Postat av: Tyra Helena S Lindström

Med glädje läste jag din beskrivning av din inre väg till trygg förankring. Med glädje har jag många gånger berättat om de unga teologerna som studerade i Uppsala samtidigt med dig. I början var de bara du och jag och någon till som möttes efter den söndagliga gudstjänsten och samtalade om andliga ting. Senare blev vi fler och fler. Jag sörjer över dessa döpta jämngamla och yngre än jag som är Tornedalingar som befinner sig i gränslandet där det inte vågar erkänna att de har en djup förtröstan och tro. De vågar inte bekänna sin tro för de har inte gjort bättring. Kravet på omvändelse bromsar den andliga utvecklingen. Man vågar inte även om det finns en stor längtan efter att få vara innanför. Det är så speciellt att vara kristen och så speciell vill man inte vara. Man vill vara den man är och använder sina gåvor i sina uppdrag och lever ett kristet liv. Omvändelse är att bestämma sig för att våga utåt stå för sin tro. Att man dessutom lever av nåd varje dag , de vet dessa människor. Men när man bestämt sig, så finns rädslan för att ändå inte vara innanför. Jag är inte en riktig kristen i leatdianernas värld, den känslan som du beskriver så väl.Det behövs mycket själavård och samtal till befrielse. Jag skriver böcker numera och hoppas att mina böcker andas tro och ger bekräftelse till dem som behöver det. Du smyger in det sade en som sade sig vara smygkristen. Gud har många olika vägar att nå människor till frihet. Gud är större än vi kan beskriva. Vi kan bara ta emot, det är det enda vi har att göra. Tyra Helena

2010-10-30 @ 00:31:00
URL: http://tyrahelena.se
Postat av: annan laestadian

jag vill bara poängtera att vi har inga regler, vi får råd från våra predikanter för att det ska vara lättare för oss att hålla oss till Gud och Jesus. och inte dras bort av massa annat. och det är vi tacksamma för, eftersom vi märker hur det påverkar oss negativt. som du sa senare att det som skymmer evangeliet eller liknande. det är just därför vi får råd, för att vi skulle bevaras i tron och inte dras med allt det världsliga. men det är frivilligt, ingen uteslutning, inga regler.



var det öst- eller västlaestadianer du hängde med?

2011-02-27 @ 11:37:20
Postat av: Tobbe

Till "annan laestadian".

Just hemkommern från gudstjänst på Luleå Fridsförbund så ser jag att någon läst i mitt nästan två år gamla personliga vittnesbörd. Den gren av laetsadianismen som jag mest mött är den vi i Sverige kallar "öst" dvs den gren som dominerat Tornedalen.

2011-02-27 @ 18:50:49
Postat av: maria

Läser en kommentar jag skrivit för länge sen här (du skrev om det här inlägget i ditt senaste inlägg.) och ser nu ditt svar på kommentaren.

Ja, visst är det konstigt att man förlorar kontakten. Jag har ibland upplevt det jobbigt att ständigt bli ifrågasatt för att jag själv inte haft kallelsen att "fastna" i någon gruppering, t.ex. OAS-rörelsen, högkyrkligheten eller laestadianismen. Min väg har varit att stå utanför alla sådana grupperingar, och det har nog med min kallelse att göra. Och vad den är kan ju du som är så klok räkna ut. Bengt Pleijel gjorde det en gång, och då måste jag säga att jag "bara gapade". Faktiskt. Klok man! Önskar dig en trevlig sommar, vädret är iaf helt OK just nu, så jag passar på att njuta mellan alla plikter o åtaganden som har med barnen att göra. Vilka äro mångahanda.

2011-07-07 @ 18:23:43
Postat av: Tobbe

Nej, absolut inte "fastna". Jag upplever att man gör det när man förlorar möjligheten att öppet lyssna även till andra. Att däremot - med ett öppet sinne - känna sig hemma i och vara aktiv i en viss rörelse, det tycker jag är OK.

2011-07-07 @ 22:08:53
Postat av: Isak

Den präststuderande mannen som Sigrid och Elise skriver om hette Leif Enström och var från Bondersbyn. Han var en god människa!

2011-08-22 @ 23:20:38
Postat av: Samuel Hellgren

Hej! Du nämner vid ett flertal tillfällen den laestadianska själavårdstraditionen. Skulle du vilja utveckla vad den traditionen innebär?

Svar: 1. Konkretionen i syndaförlåtelsen; detta att man tar på allvar att Gud handlar genom sin församling, så att man uppskattar värdet i att kunna få bekänna sina synder inför en människa som å Guds vägnar tillsäger förlåtelsen2. Insikten om allvaret i människans syndafall. tex att man ser hur mycket som högmod och egen ambition kan spela även den frommaste kristne ett elakt spratt.
3. Insikten om hur lätt vi faller i fällan av egenrättfärdighet
4. Och det fantastiska sätt på vilket man plockar dessa - och andra - insikter ur bibeln, tex i utläggningen av vissa liknelser
Torbjörn Lindahl

2012-09-18 @ 18:42:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0