Torbjörn Lindahl

Vad ska man skriva om en helg som denna? Ja, inte mer än att berätta vad som hänt eftersom det är vad som upptar mitt sinne. Igår hade vi begravningsgudstjänsten för pappa.

 

Redan på fredagen började släktingar i fyra generationer att anlända. På kvällen hade vi bisättning i begravningskapellet på kyrkogården där vi syskon plus en svåger var närvarande. Eftersom våra relationer till pappa - och därmed våra minnen - skiljer sig ganska tydligt från varandra så var det skönt få sitta tillsammans i avskedets stund och dela tankar med varandra. Det senare gjorde vi i Hertsökyrkan över en kopp te. I församlingens bokningsprogram hade jag skrivit "sorgehusbesök" och det var ju inte helt fel.

 

På lördagen hölls alltså själva begravningen, ledd av kollegan Dennis Lundqvist. Ett antal arbetskamrater som ofta sett pappa i kyrkan var också närvarande. Det uppskattade jag. Lite dramatik blev det då en äldre man bland deltagarna plötsligt segnade ihop på sin bänk under avskedet och ambulans fick tillkallas. Men efter en stund hade han piggnat till (men fick ändå åka till sjukhuset) och det var nog flera på de främre raderna som knappt märkte vad som hände.

 

Även om jag själv haft begravningar i antal som uppgår till fyrsiffrigt tal vid det här laget så upplevde jag inte att det bev "rutin" i dess dåliga bemärkelse, utan snarare förstärktes erfarenheten att begravningsgudstjänsten verkligen "bär". Kistan var av furu, smyckad bara med det som den vilda naturen ger: tallkvist, rönnbär, höstfärgade kvistar och blad mm.

 

Själv hade jag - konservativ och traditionalistisk som jag är - alltid tänkt att det skulle bli jordbegravning, men mamma sa bestämt att pappa ville kremeras. Då blir det så. Urnnedsättning kommer vi att ha på den dag som skulle blivit pappas 86 födelsedag.

 

Minnesstunden hade vi på Gyllen Kronan, en festvåning som drivs av paret Leif och Lena Hjelte, i en fd officersmäss på Kronanområdet (fd Lv7). Stort tack. Leif skapar alltid (jag har ju varit där på många minnesstunder) en trivsam och avslappnad atmosfär. Roligt också att den stora tavla som sitter på kortväggen i rummet har motiv med Åreskutan i bakgrunden - ett fjäll som vi många gånger var upp på under vår barndom i Jämtland (ja, vi äldre bland syskonen alltså). Flera tal hölls, bla av våra barndomskamrater Wangby, vilka uttrycket vilken sorg det var när vi flyttade från Jämtland, och min gamle kamrat, som direkt efteråt uttryckte vilken glädje det var när vi kom flyttande till Luleå och han fick två nya kamrater. Själv pratade jag bla om pappas alla praktiska saker och försökte även utse pappas mest praktiska uppfinning. Min tidigare kollega och chef och tillika pappas och mammas gode vän Alf Hansson, replikerade då med att beskriva det han uppfattade som den sämsta: låsanordningen till bastun. vilken han och hustrun en gång inte lärt sig hantera vilket resulterade i att dom höll på att förvandlas till krätor (vad färgen beträffar).

 

Jag uttryckte också det som jag personligen tycker är pappas viktigaste gåva till mig (oavsett alla hans övriga egenheter och goda och dåliga sidor): en kristen tro.

 

På kvällen åldersindelade vi släkten och de äldre åt middag hemma hos mamma och vi yngre (!!) och våra barn med respektive gick ut å ett av stadens näringsställen för en likaså trevlig kväll.

 

Idag firade jag högmässa i Hertsökyrkan och hade min tvillingbror som medverkande. En hel del kvarvarande släktingar var också med. Roligt med det beröm för en detalj i mitt liturgiska agerande* jag fick av en av mina fastrar, hon - precis som pappa(!) - prästbarn.

 

Strax innan jag for till högmässan blev jag uppringd från äldreboendet Fyren med en önskan om sjukkommunion till en församlingsbo. Fick alltså avsluta denna arbetsdag på det boende där pappa tillbringade sina två sista månader i livet (fast en annan avdelning). Kände som alltid: det är en av prästjobbets absolut finaste uppgifter att få räcka sakramentet till en sjuk och avsidestagen person.

 

Vad skall man då säga till sist? Sorg? Saknad? Kanske känns det mest bara ovant att tänka att pappa inte finns mer på denna jord.

---

* det hon syftade på var mitt sätt att - synligt vid altaret - förtära allt vin i kalken och tre gånger skölja den med vatten: "tror man att det är Kristi blod så kan man ju inte låta det hamna i slasken."