För någon tid sedan - ids inte leta rätt på inlägget och ge en länk! - så skrev jag om en person som varit aktiv i förtrycket under Pol Pot-regimen i Kambodja, men som senare kommit till (kristen) tro och ville ångra sina försyndelser. Frågan var hur man kan upprätta en sådan människa som gjort det - i människors ögon - "oförlåtliga".
Samma tankar kommer för mig nu när vi i media återigen tar del av berättelsen om en prästkollega som visar sig varit Stasiagent under många år. Och i sådana aktiviteter att det fått allvarliga konsekvenser för personer som angivits. Ja, läsarna känner ju till fallet.*
En del kommentarer på närliggande bloggar och hemsidor andas givetvis besvikelse, men också viss raljans. Uppskattar mest Håkan Sunnlidens skriverier då han på slutet talar om att det finns försoning och hoppas att Alexander Radler ska finna den. För mig ligger det också närmare till hands att tänka mer i "upprätta-" än "fördöma-" termer.
I dagens Dagen (dagen.se) är det flera artiklar, bla med uttalanden av Radler själv utifrån ett brev han skrivit. Fortsättning följer. I en av sidoartiklarna uttalar sig en person att det minsta Radler bör göra är att åka till offren och be om förlåtelse. Säkerligen ingår någon sådan handling i vägen tillbaka i något steg, men jag ser också framför mig att om det blir känt att han gör det så kommer någon (annan?) att utbrista "tror han att det bara är att fara hit och dit och be om förlåtelse?" Det är nämligen inte lätt för oss att hantera dylika saker. Den som inser sig ha gjort fel kan ju inget annat än be om förlåtelse, men den drabbade måste också få utlopp för sina känslor. Och som vanligt har vi väldigt lätt att tro att förlåtelse är detsamma som tillåtelse.
På Håkans Sunnlidens blogg har uppstått en intressant kommentarsdebatt om huruvida den lutherska tvåregementsläran gjorde det lättare för Radler att falla i sina dubbla roller: angivare åt överheten, samtidigt kristen i kyrkan. Jag tänker att det kanske är andra sidan av den lutherska tvåregementsläran som ger en fallen syndare - som gjort det "oförlåtliga" - en möjlighet att bli upprättad: att det finns någon som har makt att förlåta (en präst å Guds vägnar) utan att vara personligen inblandad.
Men hur ska det hela gå till för att bli trovärdigt i de drabbades och allmännhetens ögon?** Särskilt när en person i det längsta nekat och erkänt först när bevisen är totalt oemotsägliga? Det har ju inte precis ökat trovärdigheten i ångern. Men jag tänker kanske att det är som med en missbrukare: döljer och förnekar sitt missbruk i det längsta trots att det är uppenbart för var man, men blir till sist tvungen erkänna sig som alkoholist.
I helgen när jag fick ligga på soffan pga bristande personliga röstresurser istället för att förrätta dop, vigslar och högmässa, passade jag på att läsa lite, bla Kjell Peterssons bok om dopet, Född av vatten och Ande.*** På sid 57 skriver Kjell om storheten i att vara skapad till Guds avbilld. Och det talade till mig:
Människan, varje människa, är alltså Guds avbild, imago Dei, skapad till Guds avbild för att växa till Guds likhet, similtudo Dei. Hur elak och gemen hon än är, hur djupt fallen hon än är, vilka avskyvärda gärningar hon än har begått, så står dock detta fast: varje människa är skapad till Guds avbild. Gud har en mening med varje människas liv, det finns ett mål för henne, det finns en avsikt. I tider då det ligger nära till hands att ta avstånd från människor av det ena eller andra skälet är det Kyrkans kallelse att peka på detta faktum: varje människa är skapad till Guds avbild, varje människa är älskad av Gud. Det gäller särskilt dem som vi gärna tar avstånd från, uslingar som förgriper sig på barn, terrorister, de politiskt inkorrekta. Många har hamnat i skaran av utanförstående, alla dessa som vi kan räkna upp och som vi samfällt fördömer - för alla dessa gäller: de är skapade till Guds avbild, för att bli alltmer lika honom. Och Gud glömmer inte någon enda av sina skapade varelser, inte ens en sparv faller till marken utan att Fadern vet om det.
* om inte: kolla Anders Brogrens hemsida, där finns en massa länkar
** påminner mig även boken Genom dödsskuggans dal vilken jag skrev om för ca två år sedan, om den katolske prästkandidaten som blir tysk soldat under världskriget och slutligen får bli prästvigd i fångläger av en fransk fältbiskop. Han får sedan verka bland tyska fångar av vilka flera är övertygade nazister. En av de "värsta" nazisterna blir till slut så påverkad att han vill omvända sig och gå till bikt. Prästen låter honom då - för att hans tro ska bli tydligt bekänd och hans trovärdighet prövas - inför alla fångar uppträda som "korgosse" i de dagliga mässorna i flera månader, innan han får ta emot förlåtelsen (OBS! inte för att förtjäna förlåtelsen - måste man kanske tillägga för alla trogna lutheraner bland läsarna som med lätthet misstolkar allt "katolskt".)
*** en del av mina laestadianska vänner som under nödtorftigt sken av lutherdom likväl omfattar en dopsyn som inte rimligen kan kallas luthersk, kunde ha nytta av delar av boken.