Torbjörn Lindahl

I Luleå pågick Lulekalaset. Men det struntade jag i. Kan nog hellre säga att jag flydde fältet. I mediarapporteringen har det framkommit att både Lulekalaset och Piteå dansar och ler tappat besökare. Inget som bekymrar mig. Bara bättre om det är färre som är ute och super och skriker.

 

Själv var jag i trakten av Arvidsjaur under del av fredagen. Skjutsade mamma till släktingars sommarstuga. Även äldste sonen med. Vi passade på att ta sommarens första dopp. Inte för att varken väder eller vattentemperatur var mest passande utan bara därför att man inte kan låta bli att ta ett dopp när man är i en stuga som ligger tio meter från vattnet.

 

Lördagen och söndagen blev det besök i laestadianska stormötet i Juhonpieti nära Pajala. Hade funderat ta hojen, men var inte riktigt säker. När då god vän ringde och frågade om skjuts så avgjordes saken: det blev bil.

 

Väl framme vid stormötet infann sig en nervositet som ännu inte släppt. Det kommer sig av att ett antal goda vänner därstädes erkände att dom brukar läsa bloggen och nu såg fram mot mina kommentarer om helgen. Alltid pressande när man inser att det faktiskt finns människor ur levande livet gömda under besöksstatistikens kala siffror.

 

Precis som många gånger förr hjälpte jag till i lördagskvällens nattvardsgudstjänst. Denna gång inte bara med distribution, utan jag blev även ombedd celebrera, men skriftetalspredikan hölls av pensionerade kollegan Kalle Tjäder. Hela mässan fungerade fint men det skulle i dessa sammanhang behövas en grupp med riktig kyrklig kyrkvärdskompetens och åtföljande beslutsamhet. Det är som att bakrundsarbetet ibland blir lite "på en höft". Fr a måste man inse att man ska ställa allt i ordning långt tidigare än under de sista stressiga tjugo minuterna mellan sista predikan och mässan. Får jag framföra ett annat önskemål så är det att den "hylla" på predikopodiets framsida som fungerar som "altare" skulle ökas väsentligt i storlek. Den kunde gärna vara lika bred som hela podiet och minst två decimeter djupare. Då skulle man få ordentlig plats att fira mässan på ett värdigt sätt. Sedan är det frågan om man inte snart skulle inköpa egen liturgisk utrustning, corporale, torkservetter, kanske kalkar och fr a bättre patener (faten för brödet) som rymmer mer utan att bröden riskerar glida av när man går omkring. Men man ger sig kanske ut på svag is om man föreslår detta. "Egna" nattvardskärl i den tornedalslaestadianska rörelsen kan ju vara första steget mot lekmannaledda mässor. Och det vill vi INTE ha. I vart fall inte jag. Börjar man med det på allvar då slutar jag komma.

 

En annan sak som folk slutade med - vart fall denna gång - var oskicket att många lämnar mötestältet efter sin egen kommunion. Jag har varit med om flera stormötesnattvardsgångar där bara 50-100 av från början över 2000 varit kvar till slutet och blivit välsignade. Innan vi sjöng tillredelsepsalmen vädjade jag till alla att stanna kvar och inse att man även i bönens gemenskap verkligen har en uppgift under hela gudstjänsten. Kanske blev det svårt att handla emot mina ord då jag kunde återknyta till ett av de laestadianska favoritbibelställena "låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed" (Hebr) vilket citerats i eftermiddagens predikan och som jag tillämpade även på nattvardsgudstjänsten.

 

Då det var så många som efteråt uttalade sin glädje över min milda förmaning och över att det så lätt fick så god effekt så kan man ju fundera över varför detta oskick har fått pågå så länge utan att någon gjort något åt det? Jag har en teori om orsaken där också, men det kan jag ta en annan gång. Nu gläder vi oss över att det går att få också laestadianer in på den rätta vägen.

 

Glädjande var det också att alla som stannade till slutet fick biskoplig välsignelse, då Missionsprovinsens biskop Roland Gustavsson gästade mötet och med glädje besvarade vår önskan att han skulle uttala välsignelsen. Kvällen avslutades (för min del) med besök i ett hem där vi fick sitta en mindre grupp i ett fint uppbyggligt samtal.

 

På söndagen var det - också som brukligt - högmässogudstjänst i tältet. Roligt med lite liturgiska gudstjänster mitt bland alla predikningar. Men nog skulle det vara roligt att en gång få fira nattvarden i en riktig högmässa på söndagen* och göra den högtidlig med flera prästers medverkan, processioner och annan liturgisk rikedom. Jag är övertygad att många skulle uppskatta en riktigt "vacker" högmässa, men jag tror många i dessa sammanhang inte vet vad dom missar eftersom dom aldrig varit med om det.

---

* skälet till att ha nattvarden på lördagen torde vara att förr behövde alla tjänstgörande präster vara i sina hemförsamlingar på söndagen. Detta är knappast på samma sätt ett skäl numera.