MC-tur = oas?

Innan jag börjar kan jag bara berätta att om du rullar ner till inlägget OAS-möte slut för några dagar sedan så finns nu ett vittnesbörd från en av de Lulebor som var där. Härligt att höra att du upplevde det positivt Elisabet. Du får berätta mer när vi ses.

Ikväll tog jag en MC-tur. Det gjorde jag för någon kväll sedan också. Har jag berättat det? Nå, nu tog jag en lite längre tur. Min avsikt är nämligen att åka MC till en släktträff i Lycksele om några veckor, så jag måste få upp känslan. Det var soligt och härligt när jag startade. Tyvärr blev ju solen lite låg så den bländade ibland. Som tur är har jag hjälm med inbyggt solvisir,  men det skippar jag nog när jag köper ny hjälm nästa år eftersom jag på TV sett test av hjälmar och hört påståendet att hjälm med extra inbyggt visir givetvis blir tunnare i skyddet och därmed mindre säker. Man få åka sakta när man kör mot solnedgången bara.

Vart for jag då? Först till Statoilmacken vid Scandic hotell och tankade och kollade lufttrycket i däcken. Framdäcket hade tappat oroväckande mycket tyckte jag. Har dom inte fått det tätt när dom bytte däck? Bäst hålla koll. Sedan Bodenvägen fram till E4 och sedan norrut. Av i Börjelslandet och sedan vägen genom Sundom till Råneå. Den sträckan är en av mina absoluta favoriter här i närheten av Luleå. Fina mjuka kurvor och lite trafik. Från Råneå - där butiken på OK-macken var stängd så jag kunde inte få en efterlängtad dricka! - E4 raka vägen hem fram till Rutvik och sedan gamla Haparandavägen in mot Luleå, genom Björsbyn och hem till Porsön.

Kul att köra. Jo. Visst. Naturligtvis. Men den där totala entusiastkänslan vill inte riktigt infinna sig. Beror det på min omkullkörning i våras? Eller beror det på att jag kanske aldrig varit riktigt så entusiastisk som jag ibland velat påskina och nu är det helt enkelt verkligheten som kommer ikapp mig? Eller är det så att nu på femte säsongen så kan det inte längre vara lika mycket nyhetens behag? Eller är det bara så att allt har en ände och korven har två och det gäller även min MC-körning? En sak är säker: jag har aldrig riktigt blivit en del av MC-kulturen. För de riktigt inbitna är motorcykelkörning snarast fråga om en livsstil. Det har det aldrig blivit för mig.Tänk bara att ägna hela somrarna åt att fara på MC-träffar. Att tänka att man har en massa gemensamt med helt okända människor bara för att man råkar äga en motorcykel. Nej, den delen är jag (ännu) långt ifrån. På ett OAS-möte känner jag gemenskap med alla oavsett om dom åker MC eller ej. Nå, jag känner mig i vart fall inte särskilt rädd att köra, så några mil till lär det bli. Kanske blir det motorcykel till OAS-mötet nästa sommar?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0