Torbjörn Lindahl

Det är ett bra tag sedan jag sov över här, men nu tänker jag göra det. Under äldste sonens hemmamånad har vi varit här och ätit eller fikat några gånger men aldrig sovit över. Ett helgerån är det givetvis att ha bärbara datorn med sig hit där jag aldrig skulle drömma om att ens ha en radio. Men vad gör man inte för kära läsarnas* skull.

Vilodagen började med gudstjänstbesök på EFS-Sundet kl 10. Det var sonen som önskade det eftersom han skulle resa på eftermiddagen och hade fått det lite stressigt vid besök i en elva-gudstjänst. Hade jag personligen följt mina principer (men jag är uppenbarligen inte så rigid som ni och jag själv tror!) hade jag återigen eventuellt hamnat i en kyrka i grannkommun som jag inte längre vill nämna vid namn för då tycker ni det blir tjatigt. Alltså ut på lägergård utanför stan. Trevligt som sommarbesök. Jag är så van att besöka någon gudstjänst på söndag förmiddag så jag söker alltid någon möjlighet att undvika den malande abstinenskänslan som uppstår om jag stannar hemma.** Under sommaren så har flera församlingar gemensamt ansvar för gudstjänsterna där ute. Denna söndag var det uppenbarligen Missionskyrkans tur eftersom både mötesledaren (möteslederskan) och predikanten var missionsförbundare (eller heter det missionskyrkoare nu när Missionsförbundet bytt namn till Missionskyrkan?) Kanske tycker jag att Hans Weichbrodts gårkvällspredikan gav mer men det tar mig emot att ge omdömen om predikningar - tänk om någon skulle börja att å blogg kommentera mina predikningar! Efter kyrkkaffe och en stund hemma för packning skjutsade jag äldste sonen till Boden där han skulle hälsa på sin syster innan han sedan på kvällen tog tåget söderut (ja, vi hann förbi hans andra syster i Luleå också så han fick säga hej då även där). På väg till Boden slog jag på värmen i kyrkstugan och sedan intog jag söndagmiddagen härstädes.

På aftonen slet jag mig från stugan och for på Bön i östlaestadianska bönhuset och hörde dels en läst predikan av Aatu Laitinen, sedan predikningar av dels en yngre broder som håller på att introduceras i ämbetet och av en av de gamle predikanterna. Som oftast i bönhuset: andlig husmanskost, sällan uppseendeväckande märkvärdigt men alltid nödvändig basnäring. Uppenbarligen fanns amerikanska gäster på plats eftersom båda predikningarna tolkades till amerikanska av två församlingsmedlemmar som själva är från amerika. Jag trivs lika gott i bönhuset som på OAS-möten. Detta är väl det slutliga beviset för att jag är kyrkligt totalt fel x 2. Eller?

Två vänner följde med mig på kaffe här i stugan och trots att dom bor relativt nära så erkände dom att dom aldrig förut besökt en kyrkstuga. Under kaffet avhandlades allt från Livets ord till katolska kyrkan och evigheten. Det tog nästan en evighet också så när dom insåg vad klockan vara slagen så blev det snabbt uppbrott. Men en trevlig och uppbygglig kväll.

---

* efter det att min gamle kamrat å sin blogg redovisat antalet besökare för sista veckan konstaterar jag stolt/ödmjukt (välj det du tycker passar!) att jag har fler läsare (i alla fall sista veckan)!

** en god vän pratade för en tid sedan med mig om detta beteende, dvs att man istort sett alltid vill gå i kyrkan, vilket i princip är en ytterst god vana. Hon menade att det finns många som gör det, men som saknar förmåga att bedöma det som möter i kyrkan (vilket man numera tyvärr ofta måste göra) och som ofta dessutom saknar möjlighet att söka upp (vilket man också ofta nu måste göra) de platser där sannskyldig andlig föda ges, och som därför inte kan värja sig när den andliga föda som bjuds inte är bra. Som därför kanske inte heller märker när det sakta förändras, förflackas och tunnas ut. Nå't att bekymra sig över (inser att Hans W berörde något liknande i sin predikan igår kväll).