Torbjörn Lindahl

Igår kväll firade vi veckomässa i Hertsökyrkan. Vi var ovanligt många, Sjutton personer fick jag det till (inklusive präst och musiker, men vi är väl också gudstjänstfirare?). Över tio har vi nog varit många gånger, Men detta var, vad jag kan minnas, rekord. Det råkade väl vara så att några personer som går ytterst sällan råkade komma samtidigt - men samtidigt var några av de andra stambesökarna inte där. Kanske tycker någon - med all rätt - att detta inte är särskilt imponerande siffror, men i Örnäsets församling - som en gång (enligt kyrkostatistiken) ansågs vara en av stiftets mest sekulariserade församlingar - så är det inte så illa. Ja, ja. Sakta har deltagarantalet vuxit. Det är roligt. Om människor trivs i gudstjänsten och tycker att det ger någonting (som det numera heter om allting) då har det en märkbar förmåga att smitta av sig.

Efteråt hade vi bibelsamtal. Temat för vårterminen är bönen och denna gång talade vi om bön och fasta som en förberedelse inför fastetiden som snart kommer. (På askonsdag firar vi mässa med möjlighet bli tecknad med aska i pannan).

Men innan vi kom igång med kvällens samtalsämne så hade vi ett annat samtal. Om utvecklingen i Sverige och i svenska kyrkan på väg mot samkönade äktenskap. Det var våra invandrade vänner (kristna från mellanöstern) som tog upp frågan. För dem som kommer från ett muslimskt land och som tänker att dom nu kommit till ett kristet land är det fullständigt obegripligt hur landets ledande kyrka på detta flagranta sätt avviker från det som är kristen tro och kristen livsstil. Varför säger inte biskoparna till hur det ska vara? Och när dom får förklarat för sig att många biskopar är med på tåget; ja, det har dom ytterst svårt att förstå. 

Vad ska vi säga, vi svenskkyrkliga kristna?

Låt mig göra en personlig bekännelse:

1. när flera av samtalsdeltagarna förklarade det hela med att kyrkan (alltså det som är i verklig andlig mening Kyrkan) är inte för denna utveckling, men att den svenska kyrka som uttalar sig positivt i själva verket är en politisk röst som erövrat kyrkan (ja, ungefär så, fritt ur minnet) - då får jag erkänna att jag sa inte emot.

2. inte heller försökte jag övertala mina invandrade vänner med formuleringar av typen: "ni förstår kära vänner, ni kommer från lite efterblivna förhållanden, men här i västerlandet, i all synnerhet här i sverige har det sanna ljuset gått upp. Nu har vi Guds kallelse att gå före och att låta ljuset spridas ut över världen". *

Jag sa alltså inte ungefär så. **

Svek jag min uppgift som svenskkyrklig präst anställd av svenska kyrkan? Gjorde jag rätt för lönen? (Om inte så har jag nog jobbat så många timmar sista två veckorna att vi kan säga att jag gjorde det på fritiden).

* det är ju ungefär så (men lite mindre ironiskt, kanske) som många svenskkyrkliga representanter uttrycker sig när dom ska motivera att svenska kyrkan går på tvären mot majoriteten av världens kyrkor

** däremot kände jag anledning att med eftertryck säga (kanske fämst till närvarande "gamla" svenskar) att det är av största vikt att vi som tror att kyrkan saknar mandat från sin Herre att välsigna samkönade relationer; att vi håller en tydlig rågång mot allt som innebär nedlåtenhet eller förakt mot dem som kämpar med en homosexuell läggning, för denna läggning är i de allra flesta fall inget som man genom något enkelt beslut skulle kunna välja bort; man kan bara råda över vilka konsekvenser man låter det få i sitt liv.