Torbjörn Lindahl

Tack vänner och trogna läsare för alla intressanta kommentarer till förra inlägget om Församlingsgemenskap. Många tänkvärda synpunkter har kommit fram i kommentarerna. Det inspirerar mig att fortsätta på den inslagna vägen. Ungefär som när man predikar: om folk ser intresserade ut då är det lättare att fortsätta en stund; om dom sover eller tittar bort då blir predikan kortare. Men här verkar läsekretsen vara på hugget. Alltså fortsätter jag. Inte som direkt kommentar till någon kommentar utan snarare med anledning av så väcks ånyo inom mig sådant som väl funnits där förut men som jag nu får chans lyfta fram.

Vi lever i en svår tid rent andligt. Vår kyrka (jag menar svenska kyrkan) är på många sätt i ett svagt andligt tillstånd. Levande församlingsgemenskaper saknas på många håll. Andra finns men är små och tynande. På många håll måste man, om man vill ha föda för sin själ, noga kolla vem som predikar för innehållet kan i allra högsta grad skifta från präst till präst. (Det är min bedömning att under den generation som jag kan överblicka så har den generella predikokvalitén sjunkit mycket i svenska kyrkan - i vart fall när det gäller levande insikter i nådens ordning. Det som man numera tvingas betrakta som bra predikan skulle för 40 år sedan betraktats som ganska medelmåttigt.) Många har svårt att finna en fungerande församlingsgemenskap med gott innehåll i den församling där dom bor och får därför söka sig någon annanstans. Sedan står vi i valet mellan att få något för egen del eller att kunna vara till nytta för andra.

När jag i tidigare inlägg i ämnet principiellt talat för att man i möjligaste mån ska vara trogen mot en församlings/gudstjänstgemenskap - åtminstone i sådan grad att det är tydligt vad som är min (andliga) "hemförsamling" - så bygger ju den tanken på att en viss församlingsgemenskap har ungefär samma innehåll från gång till gång. Så är det nu inte alltid, det vet vi. Särskilt där prästerna växlar kan det numera vara stora variationer. Men om vi i någon mån tänker oss en idealbild så finns det ytterligare ett skäl att vara trogen än det som jag skrev i förra inlägget (att kunna vara en levande sten som bidrar inte bara tar emot); och det ytterligare skälet är att Gud ska få ordentlig chans att verka i ens hjärta.

Jag tänker - och tror att jag därmed är i överensstämmelse med de klokaste insikter i den svenskkyrkliga lutherskt-pietistiska själavårdstraditionen - att om man surfar för mycket mellan gemenskaperna och predikanterna så finns risk att man gör sig själv och sina egna tillfälliga stämningar, behov och upplevelser till norm för vad som är "bra för mig", istället för att det får bli den Helige Ande som avgör vad som är nyttigt för mig och vad jag behöver höra. Gud verkar på oss genom det förkunnade Ordet. När nu en viss predikan börjar få ingång i mig - och det kan ta ett tag eftersom hjärtat är hårt och behöver bearbetas - då stöter det kanske på något i mitt liv där ordet blir utmanande och brännande. Om jag då kan byta församlingsgemenskap ett tag så är risken att jag smiter undan "udden". Likaså kan det i en viss gemenskap finnas situationer eller människor som är jobbiga för mig. Lätt då att en tid välja annan gemenskap som är enklare och där jag blir mer uppskattad. Kanske är det meningen att jag inte ska smita undan utan konfronteras med det både för min, församlingens och medmänniskans skull. När jag växlar mellan upplevda "kallelser" så kan det visst vara av Gud, men det kan också vara ett snyggt sätt för mig att få göra det jag själv vill och därmed i själva verket (så allvarligt kan det bli) när mitt eget kött (min gamla människa).

Den yttersta risken med ett sådant slalomåkande mellan olika sammanhang - och det var naturligtvis det som våra andliga fäder och mödrar anade - är att man lyckas trixa sig igenom den trånga porten utan att bli riktigt omvänd och född på nytt och riskerar då att på den yttersta dagen (trots sina vittnesbörd om under och tecken och gåvor och hängivenhet) få höra Jesu ord gå bort ifrån mig, jag har aldrig känt er.

Men den största nöden i vårt land idag är väl att det på många ställen - trots att där finns både kyrkor, gudstjänster, präster och kyrkoanställda - likväl fattas ett klart förkunnat Guds Ord som kan leda till tro. Det borde vara vårt angelägnaste böneämne.