Ålderstecken
2. Jag var på badhuset i lördags och simmade mina 1000 m. En ung tjej (kvinna) simmade förbi mig åtskilliga gånger. Jag uppskattade att hon simmade minst 50% fortare än jag. Ändå hade jag en känsla när jag såg henne avslappnat glida förbi att hon höll ungefär den hastighet som jag själv gjorde - för länge sedan!
3. Jag tog en promenad i morse. Jag har ett antal olika "rundor" som jag kan variera mellan i Porsöområdet och närbelägna byn Björsbyn. Den runda jag tog idag tog mig ca 67 min. För ett antal år sedan gick jag rundan med min äldste son som "hare" och pådrivare - visserligen på höst eller vår utan att vara vinterpåpälsad - det tog 50 min. Han tyckte jag gick långsamt. "Aldrig längre tid än 45 min" var hans melodi.
4. Jag börjar räkna ner mot pension. Inser att jag nu är inne på sista fjärdedelen av yrkesverksamma livet. Jag blev präst när jag var knappt 26 år och nu är jag drygt 55. (Har lika svårt som min gamle kamrat att på prästmöten inse att vi inte längre tillhör det vi inombords upplever oss tillhöra - den uppkäftiga yngsta tredjedelen av prästerskapet).
Min enda tröst är de synpunkter som finns i en bok av amerikanske Robert Clinton "The making of a leader". Vi fick boken refererad på en ekumenisk pastorssamling härstädes för några år sedan av EFS-präst på besök (sen har jag köpt den men aldrig läst den). I korthet menar Clinton att våra liv är indelade i perioder under vilka vi formas av Gud. Det gäller alltså formandet av andliga "ledare" (=evangelikalska för präst/pastor). Jag kan nu inte köra hela tankegången men i korthet går det ut på att om vi under livet tar emot Guds fostran och lärdomar och tar emot allt i livet - både gott och ont - på ett sådant sätt att vi "slipas" och "förädlas" (inte blir bittra och sura) då är vi mogna att göra det verk som Gud haft i åtanke för oss - ungefär i åldern 55-65 år. Allt det vi gjort därföre är egentligen bara övning för den verkliga uppgiften.
Tröst för alla 55+ -are.
Ofta har jag visat äldre människor på Psalt 92:13-16 när dom upplevt att deras tid börjar gå förbi (särskilt v 15). Nu får jag snart tillämpa det på mig själv (och givetvis be om och sträva efter att leva i sådan gemenskap med Jesus att omdömet "rättfärdig" - vilket man givetvis inte ska ge sig själv - kan vara på sin plats.
Om jag gör mer nytta nu är förr får andra bedöma. I vart fall har det blivit roligare. Idag fick jag fira en fin högmässa i Hertsökyrkan, med fint deltagande i liturgin av en alltmer aktiv församling. Deltagare från både grannkommunerna Boden och Piteå. Märkligt att folk ska behöva åka över kommungränsen för en högmässa. Eller var det kanske bara lusten till en utflykt?
Det som "drar" människor till kyrkan, är att "Gudsordet" predikas rätt. Det ska inte vara "andlig förströelse".
Vår salighetssak, står och faller med Ordets rätta förkunnelse och rätta mottagande.
Har kyrkan/hon det, har hon också gjort allt, som står i hennes makt, och allt, som hon fått Guds befallning att göra till människors omvändelse.
Det är inte en "publik" kyrkan behöver utan en "församling".
Det är ibland svårt att hitta "sin församling". Jag tror att vilsenheten är stor vad gäller det hos många.
Bloggaren har helt rätt när det gäller min - och hans möjlighet att identifiera oss med "den uppkäftiga yngsta tredjedelen av prästerskapet".
Stryker man ordet "yngsta" har jag dock inga problem annat än att jag undrar om ens en tredjedel vågar vara uppkäftiga - eller ids.
Kan det tänkas vara så att den uppkäftiga tredjedelen är den del av prästerskapet som är i herrarnas ålder och lite till men att ingen lyssnar till dem ?
Bra att höra, att du "laddar batterierna", genom att också bry dig om dig själv.
Byte av focus är för de flesta av oss nödvändigt.
Ni präster, kan jag tänka mig, blir lätt nedtyngda av akuta, tragiska, ja alla människors problem - för att inte tala om, även era egna.
Det är så viktigt, att vi alla kristna bevarar friskheten och glädjen i tron.
"Jesu kärlek är var morgon ny"..
För att också ni, Du Tobbe, ska kunna orka älska de människor du möter, förkunna - som är en av dina gåvor - måste du precis som Jesus - vara ensam ibland, eller tillsammans med "dina lärjungar".
Spänstig är du också - promenerar och simmar. Gick själv en ca 65 min.runda idag, samt körde ett gympapass hemma i hallen innan duschen.
Moses, Churchill, Adenauer, Mandela - eller biskop Bertil - det kan ligga mycket framför även för en 65+are.
Viktigt "vara ung i sinnet", trots om 4 månader/snart 55. Känner mig inte "gammal" trots att min son blir 32 år i maj. Ökad ödmjukhet, tålamod, vishet och erfarenhet av livets goda och svåra sidor, blir i stället de plus man kan uppnå.
Jag måste bara konstatera att nämnda besökande pitebor inte kan ha läst predikoturerna särskilt väl, eftersom vi hade högmässa i stadsförsamlingen - en mycket bra sådan, dessutom. Men å andra sidan tror jag att de gärna ville höra en icke alltför ålderstigen kollega... :-)
