Torbjörn Lindahl

För en kväll.

 

Igår när vi varit till Lenas kyrkstuga väckte Simon idén att vi borde åka dit och elda i öppna spisen och sitta - väl påpälsade - och dricka kaffe vid brasan. Sagt och gjort. Idag om aftonen blev det av. Kaffe i termos och gott fikabröd från närbelägen affär. Lite värme i stugan blev det väl men eftersom eldning i öppen spis mest är för kråkorna behövdes sannerligen också varma kläder.

 

Men mysigt var det. Vi lär göra om det. Då blir det kanske falukorv och pinnbröd också. Och t o m kokkaffe i trebenta kopparkaffepannan som man kan ställa i eldstaden.

 

Trevlig kväll.

 

Igår jobbade Simon och jag med att köra en säng från Maria vilken inte längre ryms i hennes lägenhet. För att bli av med den i väntan på annan definitiv användning får vi under vintern lösa problemet genom att ställa den i Lenas kyrkstuga. Men när vi väl kommit till kyrkstugan med sängramen på takräcket var där ett annat problem: den upplogade snön framför stugan. Att snön skulle innebära behov av insats var vi beredda på och hade därför medfört spadar, men att det var så höga plogvallar var vi inte beredda på. Tur för gammal man att ha ung son med sig. På en kort stund var dörren åtkomlig.

 

till korttidsboendet idag. (Samma boende som sist men avdelningen bredvid.)

 

Var det bud jag fick i sms från Maria. Strax efter lunch gick jag dit och hälsade på henne. Men eftersom hon samtidigt hade besök av god vän så avvek jag rätt snabbt och vi sa att jag tittar upp igen i morgon.

 

Att hon fått fara från sjukhuset betyder att vård där inte längre är helt nödvändig. Man får väl hoppas att tillräcklig hjälp nu snart kan garanteras så hon får bo i egen lägenhet.

 

Kanske framförallt om Maria, vars situation jag får frågor om. Hon har nu legat på lasarettet i snart två veckor pga feber och hög sänka. Hon har även stundtals haft ont i ryggen och fått morfin som smärtlindring. Var den infektion finns som ger hög sänka har man dock inte tydligt kunnat finna. Och vad gäller ryggsmärtor så verkar de inte komma från själva ryggraden där metastaser finns utan från musklerna på sidan.

 

Tänkbar slutsats har då blivit att det kan vara inflammation i musklerna som gett både smärta och hög sänka. Alltså satte man i onsdags in cortison för att försöka få bukt med saken. Det hela ska utvärderas kommande onsdag, men redan igår, fredag, när Simon och jag tittade upp var hon märkbart piggare.

 

Om hon blir påtagbart bättre i detta avseende så kan tidigare plan om cellgift och ev strålning sättas i verket. Dessa åtgärder dock i symtomlindrande syfte, inte med tanke bli av med hela cancern.

 

Eftersom det är många som skickar hälsningar och frågor till Maria och hon inte orkar/hinner besvara dem alla så har hon och Sara övervägt starta en blogg där läget kontinuerligt redovisas. Återkommer.

 

I morgon, Fastlagssöndagen, predikar jag i Kalix kyrka.

 

Dvs inte klart med allt som behöver göras, men klart att Länsstyrelsen beviljat bidrag (75%) till renoveringen av timmerstommen. Vilken lättnad och glädje.

 

Enligt det åtgärdsförslag vi fått från den som ska utföra arbetet så måste hela timmerstommen monteras ner och timras upp igen. Den var alltför dålig för att bara "lappa och laga". Och hela det projektet har alltså Länsstyrelsen nu godkänt.

- i alla fall i känslan för en anhörig, idag.

 

Lena och jag kom till Maria strax efter lunchtid idag. Då satt hon uppe i rullstolen och vid gott humör. När jag sa att vi nästan fått dökänsla igår kväll när vi läste Saras sms om Marias detaljerade förberedelser inför sin död så skrattade hon:

- Om det blir av, det vet man aldrig.

 

Men då skulle hon just äta så då satte vi oss ute i dagrummet en stund. Sedan tog vi med Maria ner till caféet och fikade där. Men på Marias order köpte vi kaffe i kiosken istället för i fiket.

- Godare kaffe där.

Och eftersom hon legat månadsvis i Sunderbyn så beslöt vi lita på hennes omdöme.

 

Vi blev sittande i caféet några timmar och hade riktigt trevligt. Ett ärende på apoteket hann Maria också utföra.

 

Sen var Maria trött och ville vila. Då tackade vi för oss. Men när Lena skulle beställa Hk-buss så fanns ingen ledig förrän efter en timme och en kvart. Då beslöt vi gå till restaurangen och äta middag under väntetiden. God mat. Sedan skildes vi åt.

 

Jag for då till bönhuset och deltog i fredagstimmens vuxengrupp, där Mats talade om trosbekännelsen och den personliga tron. I samband med det sista talade han om en personlig erfarenhet vid en nattvardsgång i domkyrkan som betydde mycket för honom som tonåring och som han bevarat i tydligt minne.

 

Roligt också få träffa en av sköterskorna som tog hand om Maria på akuten i måndags. Vid kaffet blev det också samtal om Marias situation.

 

Enda smolket i glädjebägaren var att Mats' Bibel försvann. Efter sitt föredrag hade han lagt den på första bänk i stora salen när han gick och drack kaffe. När han skulle hämta den var den borta. 

???

 

Påminner mig det tillfälle när jag glömt en bok på hatthyllan i kapprummet och kom för att leta den två veckor senare. Trots pålysning och idogt letande återfanns den inte. Nå, det var en bok om feministteologins påverkan på kyrkans gudstjänstritual, så det kunde vara. Hade fått den gratis och mest tänkt läsa den i syfte förstå hur man inte ska tro...om jag nu nånsin skulle orka igenom den.

 

Men efter över en månad hade en person hittat den i ett förråd i andra änden av bönhuset

 

= 2:a ???

 

Finns det någon person i Fridsförbundet som har som hobby ta prästers kvarglömda böcker och gömma dem i andra halvan av byggnaden? 

 

 

Med Maria. Idag gav hon alla koder till telefon, dator mm till sin syster så hon kan ta hand om hennes angelägenheter när hon inte klarar det själv. Sista dagarna har hon flera gånger haft oerhörda smärtor i metastaserna i ryggen och pumpats full med morfin. 

 

Något definitivt besked från läkarna att livets slut är omedelbart förestående har vi inte fått. Men att tiden är begränsad vet vi.

 

Vi ska aldrig sluta tro att Gud är undrens Gud, men likväl tro att det största undret inte är förlängt jordiskt liv utan evigt liv. Jag ber att Maria ska orka tro det intill slutet.

 

fick jag idag.

 

Hade lämnat in bilen på Bilkompaniet för att få tändningslåset bytt. Det har krånglat en tid och ibland har det varit omöjligt få ut nyckeln. Jag har t o m understundom varit tvungen lämna bilen  med nyckeln i tändninslåset och låst och låst upp med reservnyckeln. Så vill man ju inte ha det kontinuerligt.

 

Alltså påpekande vid service för en månad sedan. Svaret blev att låset bör bytas. Kostnad ca 5000 och tid fick jag 4 januari.

Under tiden fick jag rådet vrida nyckeln tillbaka mycket försiktigt och då man även oljat låset gick det hjälpligt slå av tändningen och få ut nyckeln även om man ibland fick slå på och av motorn flera gånger och lirka en stund innan nyckel var lös. Hela december körde jag bilen med reservnyckeln och hade ordinarie nyckel på knippa som reserv. Försökte väl minimera körandet också.

 

Så kom den lyckliga dagen då verkstaden skulle besökas. Men dä vändes glädjen i (måttlig) sorg. En beställd reservdel hade inte kommit så arbetet kunde inte utföras. Kort suck men då verkstaden som kompensation fixade en annan liten detalj helt gratis så var jag nöjd. Fick ny tid när beställd del garanterat skulle vara på plats.

 

Så kom den lyckliga dagen (2) då allt äntligen skulle ordnas. Lämnade bilen strax före avtalad tid, tog en promenad och fick efter en knapp timme sms att bilen var klar.

 

Promenad tillbaka och glatt möte igen med servicerådgivare. När jag fått nycklarna frågade jag om exakt vad det kostade.

 

-Ingenting, blev svaret.

 

????

 

- Se här! Det står "intern debitering". Som ersättning för att du fick komma då reservdel fattades utan att ha informerats. 

 

Jag nästan baxnade. Har någon någonsin hört talas om en bilverkstad som bjuder på 5000 kr?

 

 

Jag baxnade igen. Och hur jag än försökte argumentera att kompensation har jag redan fått då jag tidigare slapp betala en liten extra sidoreparation så gav hon sig inte. Återstod till slut inte annat än fara, 5000 kr rikare än planerat.

 

Och detta på Bilkompaniet som en gång hamnade i Sverker Olofssons soptunna i Plus eftersom dom inte uppfyllt ett löfte till till en kund. Hoppas att dom nu verkligen bytt lås och inte bara smort det igen så det börjar kärva igen om en tid.

 

 

Simon och jag sjöng sången i samband med att vi julavlutningsfikade, tog ner julgardinerna och bar alla julsaker inklusive lilla plastgranen till förrådet. 

 

Vi hade en lång diskussion om huruvida vi skulle helt bränna ner sista omgången julgrans(!)ljus så vi får starta med nya fina till kommande jul, eller om vi skulle låta dem, drygt halvbrunna, sitta kvar i hållarna för att få en koppling mellan denna och kommande jul. Vi valde det senare.  Den lilla granen förvaras med ljus och prydnader kvar, i stor sopsäck som hänger i taket i förrådet.

 

I samband med utbärandet genomförde Simon en liten, men ack, så nödvändig, städning i förrådet. Den behöver fullföljas. Hoppas vi hinner det före nästa jul 😊.

 

Är jag det? Tydligen inte. Får ibland epost fr något som kallas "Vad vi vet" där man kan lära lite div om sånt som händer. 

 

Idag fick jag erbjudande rösta på Årets allmänbildare. Fem kandidater. Fyra hade jag inte en aaaning om. Men tydligen var det personer man ska känna till. Jag hänger tydligen inte med på sociala medier. Den femte kandidaten var programmet Lilla aktuellt. Att det finns (fanns?) ett program som heter så vet jag. Det kan ju ses i vanlig TV. Men de fyra i nuvarande redaktionen har jag likaledes ingen aning om.

 

Så lite allmänbildad är jag alltså att jag helt saknar förmåga se och veta vem som bidrar mest till allmänbildningen.

 

Idag fick vi nytt besked om läget för Maria. Det är fortsatt allvarligt. 

kom den upp.

 

Den nästan viktigaste julprydnaden. Vi hade faktiskt glömt den. Men Simon fick både ner den från sin hylla i förrådet och upp på väggen över hörnskåpet.

 

Nu får den sitta uppe i alla fall några dar innan jultidens slut (om vi inte låter jultiden vara t o m Kyndelsmässodagen, enligt Torstens förslag.)

 

tänker jag idag då jag äntligen (!) 😄 lyckats till brevlåda leverera brev med tack till alla som på olika sätt genom hälsningar, blommor eller gåvor gratulerade vid min 70-årsdag.

 

Jag började faktiskt skriva dessa redan efter ca en månad (redan det oacceptabelt sent). Det tog sin tid då jag inte ville begagna mig av något av de moderna påhitten kopierad datautskrift eller e-post.

 

Alltså tog det sin tid även om jag kan erkänna att variationen i hälsningarna blev allt mindre. Så även krafterna så arbetet avstannade - fram till idag då jag fick ett s k ryck eller ska vi säga att jag drabbades av inspiration (min gamle kamrat noterar)?

 

Nu är alltså tackbreven på den s k lådan men då densamma töms först måndag morgon och då breven ska t o r Umeå (alla utom en handfull ska tillbaka till norrbotten) så tar det kanske en tid innan kära läsare som förväntar sig ett tack finner ett litet brev i den privata lådan. Förhoppningsvis innan tremånadersdagen av födelsedagen.

 

Kära läsarna finner här ytterligare ett exempel på min accelererande oförmåga komma mig för.

 

Tur att jag är pensionär. Men nu under Trettondedagshelgen är jag tillsammans med Mats i selen* igen. Mats predikar i morgon (Trettondedagen), jag på söndag. Celebrant tvärtom.

 

 

* grundämne, Torsten😄

på gravarna blev det idag. Dvs mina föräldrars på Hertsöns kyrkogård och svärföräldrarnas i Töre. 

 

Det var nämligen vår avsikt, därför for vi och köpte gravljus. Men när Simon klivit i djupsnön vid graven på Hertsön - dvs ungefär där vi uppskattade att den befinner sig - så insåg vi: det kommer att ta halva dan innan vi hittat graven och grävt fram den. (Tidigare jular då snömängden varit mer måttlig har det varit möjligt.) 

 

Alltså gav vi upp och skrinlade även planerna på resa till Töre. Det är vår förhoppning att de gamle kan gå med på att det är tanken som räknas. Liten sorg dock att vi missade chansen till middag på Roadys vid macken i Töre. Annars en stående vana vid gravbesök därstädes. I stället pasta och köttfärs hemma och glögg till kaffet.

 

Och sist tändande av de tio ljusen i lilla plasgranen och Sv Ps 117.

 

var det när jag hälsade på Maria på boendet idag. Hon var oförskämt glad och frimodig! Och då har hon ändå igår förlorat sitt ena bröst.

- Lika skönt, tyckte hon.

 

Och hon var nöjd med direkta anledningen till operationen - att förhindra större besvär om tumören skulle fortsätta växa - även om syftet inte just nu var del i något tydligt försök bota cancern som sådan.

 

Sådant botande får hon kanske söka på annat håll; inatt hade hon sett Jesus som kom och rörde vid hennes kropp, inte första gången hon erfarit något dylikt. 

 

Var hos Maria i afton. Där är ju allvaret, som jag känner det, att hon ska opereras i morgon. Jag frågade om hon var orolig.

- Nej, varför skulle jag vara det? 

 

Hennes påtagliga sorg en stund hade inte bara med cancern att göra sa hon. Nej, det är allt som staplats på varandra under årtionden. Att det liksom aldrig tar slut. Och för att förtydliga för sin gamle far la hon sin mobil på bordet, sedan sin egen ovanpå, sen fjärrkontrollen på det och därefter en liten presentask överst. Nej, inte överst för på asken la hon en liten bit från den lussekatt hon just bitit i.

 

- Det här, sa hon och pekade på smulan, det är cancern, jämfört med allt annat hon i sitt handikapp under dryga 20 år råkat ut för och tvingats avstå från.

 

I morgon förmiddag blir det operation.🙏

 

Jag lovade komma förbi boendet i morgon bitti så vi hinner säga hej innan hon åker med färdtjänsten.

 

Väl hemma ringde jag Mats men han svarade inte. När han senare ringde, efter något möte han varit på, var det försent att bli bjuden på te.

 

Sedan började det efter en stund hända saker. Två gånger med några minuters mellanrum ringde han, men jag hörde bara konstiga ljud. Sen provade jag ringa tillbaka, samma sak. Sen ringde han igen och jag igen...säkert utbytte vi 6-7 samtal utan att nå varandra. 

 

Då började jag bli orolig: han ligger väl inte på hallgolvet med stroke och klarar hantera mobilen men inte säga något? Sådana situationer har man ju hört om. Alltså tog Simon och jag oss före att ta vägen genom källarkorridoren till hans trappuppgång, gå upp och ringa på. Hade han legat utslagen på hallgolvet och redan kvällslåst dörren då hade vi förblivit i ovisshet. Men till vår oförställda glädje öppnade han leende med en undran vad som föranledde besök denna sena timme.

 

Då fick jag förklara. Och snabbstudie av hans telefonlogg visade våra fåfänga ömsesidiga kontaktförsök under hans promenad hem. Att telefonen kan fickringa om den stöter emot något i jackfickan fann Mats helt möjligt men att den även kan ficksvara...?

 

Mysteriet löst. Mats mår bra och tackade glatt för omsorgen.

 

är nu slut. Enligt sed från mitt barndomshem - och som Simon o jag följde även förra helgen - tände vi i afton adventsljusstaken och sjöng hela psalmen Gör porten hög...

 

Men innan dess han jag hälsa på Maria, ta buss till stan och hämta ut medicin åt henne och sedan fortsätta till Fridsförbundets julfest. Fullpackat med folk i matsalen. Fanns det någon enda stol ledig? Jag for innan det var slut, men kommer återvända i morgon då det är min tur predika. 

 

Skälet till min tidiga avfärd var att jag måste åter t Maria med hennes mediciner. Hon satt ute i dagrummet på det korttidsboende (Bergviken) där hon pga trötthet tillfälligt bor. Hon planerar ta färdtjänst till Hertsökyrkan i morn. Jag möter henne där.

i domkyrkoförsamlingens regi var jag inbjuden till idag.

 

På Stadshotellet. Bara lunch alltså, inte som förr julfest med sång och spex. Varför kan man fråga sig. Är det för att det i personalgrupperna numera är allt färre som i sin ungdom var med på kyrkliga ungdomsläger och lärde sig spexa? Eller är det ett uttryck för kristendomens allt svagare ställning? Själv har jag alltid hävdat att en av den kristna trons allra tydligaste frukter är att inte ta sig själv allt för allvarligt utan kunna skratta åt sig själv.😊

 

Vid lunchen fick jag sitta tillsammans med en av församlingens förtroendevalda, sju år äldre än jag. Men mycket stadigare i gången.

- Tur att man har stöd av en helt ung man, sa jag när han erbjöd sig hämta mitt kaffe.

 

Efter lunchen gick jag till pensionerade arbetskamraten diakonen Tommy och firade mässa i St Paulus tältmakarens husförsamling.

 

Efter mässan gick jag hem, handlade, åt middag och satte mig sist för att se Luleå-Skellefteå. Intensiv spännande match som Luleå vann med 2-0. Men det allra roligaste var att höra kommentatorn Niklas Vikegård vara helt lyrisk över en match mellan seriens två nordligaste lag och där det ena laget var Luleå.

 

Undrens tid är tydligen inte förbi. Alltså får kära läsarna gärna be med mig också för annat under. Ni vet ju vilket, eller hur.

 

ska vi Lulebor visst säga till varandra numera när vi möts. Att något var på gång märkte jag för några veckor sedan (dock helt utan att veta vad) när jag under promenad vid minst två tillfällen fick ett glatt Hej av folk jag mötte. Och det på asfalterade gångvägar! Inte på slingan runt Mjölkuddsberget, där det redan tidigare inte är helt ovanligt att man hälsar på dem man möter. Men det är ju lite fusk. Jag menar, när man går motionsslingan runt då har man ju något gemensamt, nämligen vilja att motionera eller i mitt fall det mer anspråkslösa vilja röra på sig. Och denna gemenskap i avsikt kan vara tillräcklig för att man ska känna nog gemenskap för att hälsa på varandra.

 

Men när man möter någon på gatan eller cykelvägen runt kvarteret, vad har man då gemensamt? Alltså blir det oftast normalsvenskt beteende: tystnad och inte möta den andres blick för länge. Men som sagt, två gånger senaste veckorna har någon hälsat.

 

Men så läser man i tidningen att det är något slags kommunal Kampanj att få folk att hälsa på varandra. Inte bara för att det är trevligt utan också för att det ska bli (= kännas?) tryggare.

 

Sagt och gjort. Idag skulle jag till Sunderby sjukhus för att besöka Maria.* Tog bussen och på hemresan satte jag mig på en av platserna markerade för personer med käpp. På det sätet som är vänt baklänges så man får två personer mitt emot sig.

 

Nu är det läge säga hej tänkte jag då jag hade två damer (en yngre, en äldre) mitt framför mig.

 

- Kommunen vill ju att vi lulebor ska säga hej till varandra så då säger jag hej sa jag och tog ögonkontakt med dem båda.

 

- Just det, det ska man ju utbrast båda och besvarade glatt min hälsning. De vände sig även mot varandra och hejade.

 

Den yngre kvinnan klev sedan av rätt fort men den äldre blev kvar. Här gäller smida medan järnet är varmt, tänkte jag och då jag uppfattat något omisskänligt tornedalskt i hennes tal frågade jag om hon var från Tornedalen.

- Ja, från Olkamangi men har bott 50 år i Kiruna, blev svaret.**

Sedan hade vi ett jättetrevligt samtal om hennes hemby där hon nu har ett fritidshus, hennes arbete i vården under 50 år, om glädjen över att ännu kunna köra bil (maken är död) så hon själv kan ta sig till stugan mm. 

 

Och hade hon inte behövt kliva av bussen efter ca 15 min hade hon säkert kunnat fortsätta länge med sin livshistoria.

 

 

 

* inget mer allvarligt än sist. Men en mer påtaglig trötthet gör att hon i vissa lägen behöver hjälp av två personer, inte bara en assistent, som hon redan har. Och innan det är ordnat kan hon inte skickas hem.

 

** Kiruna ligger ju strängt taget också i Tornedalen eftersom Torne älv flyter förbi i närheten, men i dagligt tal är det ju gränsälvarna (norr om Pajala inte Torne älv) som är Tornedalen.

 

Det märks på tre sätt.

 

1. Det ligger ett lagom tjockt lager snö på marken.

Mjuk och fin snö.

 

2. Idag har Simon och jag kört altanmöbler, grill mm till sin vinterförvaring i kyrkstugan. Två vändor med bilen varvid vi råkade fastna i snön vid första vändan men tog oss loss efter idogt snöskottande.

Anledningen till att vi inte farit med sommarmöblerna  tidigare är att vi inte ville fylla stugan med ännu mer saker eftersom vi skulle få besök av timmerhantverkare som skulle inspektera både invändigt och utvändigt (se blogginlägg en vecka sedan).

 

3. Väl i Gammelstad deltog vi även i kyrkstuguägarföreningens julfest* i Gillets lokal längst ner i Rutviksbacken. (F ö samma lokal där jag hade miin 60-årsfest). Julgröt och skinka o saffransbröd.

Vi hamnade vid samma bord som (s)-politikern Margareta Lindbäck med man som har sin stuga rätt nära vår. Trevligt samtal som alltid - om vi undviker kyrkopolitiken för då blir vi ju tvugna krypa ner i skyttegravarna😄. Hann även växla några ord med f d arbetskamrater i Örnäset/Domkyrko vilka nu båda arbetar i Nederluleå församling och var där för att informera om de församlingsaktiviteter som kan/borde intressera kyrkstuguägare.

 

Förbi Jula på Storheden sen där Simon köpte arbetskläder och där även jag hittade exakt sådana tröjor jag ville ha till det facila priset 100:- styck. På klädesaffärer i stan fanns inte det jag sökte när jag igår tittade in på div affärer och det som var nästan rätt kostade 500-1000 kr styck.

 

 

* eg var julfesten första anledningen till att vi valde befinna oss i Gammelstad just denna dag.

 

Hur går det med den undrar kanske någon. Idag hade Simon och jag besök i stugan av två yngre män som vi träffade i kyrkstaden i somras. De jobbar med fr allt timringar. (Googla Bjäckas timmerhantverk). När vi av dem i somras fick veta att man kan få 75% av kostnaden i bidrag när man renoverar timringen i en kyrkstuga blev vi klart intresserade. Att vi skulle behöva hjälp hade vi insett långt tidigare.

 

Och nu var dom på plats för att inspektera. Roligt var det att få stugan bedömd av proffs. Deras slutsats när dom såg hur sned delar av stugan var, hur stora gliporna mellan stockarna är på sina ställen, hur hörnen delvis håller på att glida isär (knutarna på östra gaveln är redan bortsågade då de varit för ruttna) - inget av detta är obekant för Simon och mig - och att den AMS-renovering som gjordes som beredskapsarbete under 70-talet var slarvig och till stor del gick ut på att dölja skadorna i timringen med ny panel; då blev deras slutsats att det troligen vore lika enkelt plocka ner hela timmerstommen och timra upp den på plats igen. Intressant tanke onekligen. 

 

Är det värt det, frågar man sig. Men varje gång jag antyder att vi skulle strunta i allt och sälja stugan så tittar Simon på mig som om jag är den största idiot som någonsin trampat i ett par skor.