Torbjörn Lindahl

i domkyrkoförsamlingens regi var jag inbjuden till idag.

 

På Stadshotellet. Bara lunch alltså, inte som förr julfest med sång och spex. Varför kan man fråga sig. Är det för att det i personalgrupperna numera är allt färre som i sin ungdom var med på kyrkliga ungdomsläger och lärde sig spexa? Eller är det ett uttryck för kristendomens allt svagare ställning? Själv har jag alltid hävdat att en av den kristna trons allra tydligaste frukter är att inte ta sig själv allt för allvarligt utan kunna skratta åt sig själv.😊

 

Vid lunchen fick jag sitta tillsammans med en av församlingens förtroendevalda, sju år äldre än jag. Men mycket stadigare i gången.

- Tur att man har stöd av en helt ung man, sa jag när han erbjöd sig hämta mitt kaffe.

 

Efter lunchen gick jag till pensionerade arbetskamraten diakonen Tommy och firade mässa i St Paulus tältmakarens husförsamling.

 

Efter mässan gick jag hem, handlade, åt middag och satte mig sist för att se Luleå-Skellefteå. Intensiv spännande match som Luleå vann med 2-0. Men det allra roligaste var att höra kommentatorn Niklas Vikegård vara helt lyrisk över en match mellan seriens två nordligaste lag och där det ena laget var Luleå.

 

Undrens tid är tydligen inte förbi. Alltså får kära läsarna gärna be med mig också för annat under. Ni vet ju vilket, eller hur.

 

ska vi Lulebor visst säga till varandra numera när vi möts. Att något var på gång märkte jag för några veckor sedan (dock helt utan att veta vad) när jag under promenad vid minst två tillfällen fick ett glatt Hej av folk jag mötte. Och det på asfalterade gångvägar! Inte på slingan runt Mjölkuddsberget, där det redan tidigare inte är helt ovanligt att man hälsar på dem man möter. Men det är ju lite fusk. Jag menar, när man går motionsslingan runt då har man ju något gemensamt, nämligen vilja att motionera eller i mitt fall det mer anspråkslösa vilja röra på sig. Och denna gemenskap i avsikt kan vara tillräcklig för att man ska känna nog gemenskap för att hälsa på varandra.

 

Men när man möter någon på gatan eller cykelvägen runt kvarteret, vad har man då gemensamt? Alltså blir det oftast normalsvenskt beteende: tystnad och inte möta den andres blick för länge. Men som sagt, två gånger senaste veckorna har någon hälsat.

 

Men så läser man i tidningen att det är något slags kommunal Kampanj att få folk att hälsa på varandra. Inte bara för att det är trevligt utan också för att det ska bli (= kännas?) tryggare.

 

Sagt och gjort. Idag skulle jag till Sunderby sjukhus för att besöka Maria.* Tog bussen och på hemresan satte jag mig på en av platserna markerade för personer med käpp. På det sätet som är vänt baklänges så man får två personer mitt emot sig.

 

Nu är det läge säga hej tänkte jag då jag hade två damer (en yngre, en äldre) mitt framför mig.

 

- Kommunen vill ju att vi lulebor ska säga hej till varandra så då säger jag hej sa jag och tog ögonkontakt med dem båda.

 

- Just det, det ska man ju utbrast båda och besvarade glatt min hälsning. De vände sig även mot varandra och hejade.

 

Den yngre kvinnan klev sedan av rätt fort men den äldre blev kvar. Här gäller smida medan järnet är varmt, tänkte jag och då jag uppfattat något omisskänligt tornedalskt i hennes tal frågade jag om hon var från Tornedalen.

- Ja, från Olkamangi men har bott 50 år i Kiruna, blev svaret.**

Sedan hade vi ett jättetrevligt samtal om hennes hemby där hon nu har ett fritidshus, hennes arbete i vården under 50 år, om glädjen över att ännu kunna köra bil (maken är död) så hon själv kan ta sig till stugan mm. 

 

Och hade hon inte behövt kliva av bussen efter ca 15 min hade hon säkert kunnat fortsätta länge med sin livshistoria.

 

 

 

* inget mer allvarligt än sist. Men en mer påtaglig trötthet gör att hon i vissa lägen behöver hjälp av två personer, inte bara en assistent, som hon redan har. Och innan det är ordnat kan hon inte skickas hem.

 

** Kiruna ligger ju strängt taget också i Tornedalen eftersom Torne älv flyter förbi i närheten, men i dagligt tal är det ju gränsälvarna (norr om Pajala inte Torne älv) som är Tornedalen.

 

Det märks på tre sätt.

 

1. Det ligger ett lagom tjockt lager snö på marken.

Mjuk och fin snö.

 

2. Idag har Simon och jag kört altanmöbler, grill mm till sin vinterförvaring i kyrkstugan. Två vändor med bilen varvid vi råkade fastna i snön vid första vändan men tog oss loss efter idogt snöskottande.

Anledningen till att vi inte farit med sommarmöblerna  tidigare är att vi inte ville fylla stugan med ännu mer saker eftersom vi skulle få besök av timmerhantverkare som skulle inspektera både invändigt och utvändigt (se blogginlägg en vecka sedan).

 

3. Väl i Gammelstad deltog vi även i kyrkstuguägarföreningens julfest* i Gillets lokal längst ner i Rutviksbacken. (F ö samma lokal där jag hade miin 60-årsfest). Julgröt och skinka o saffransbröd.

Vi hamnade vid samma bord som (s)-politikern Margareta Lindbäck med man som har sin stuga rätt nära vår. Trevligt samtal som alltid - om vi undviker kyrkopolitiken för då blir vi ju tvugna krypa ner i skyttegravarna😄. Hann även växla några ord med f d arbetskamrater i Örnäset/Domkyrko vilka nu båda arbetar i Nederluleå församling och var där för att informera om de församlingsaktiviteter som kan/borde intressera kyrkstuguägare.

 

Förbi Jula på Storheden sen där Simon köpte arbetskläder och där även jag hittade exakt sådana tröjor jag ville ha till det facila priset 100:- styck. På klädesaffärer i stan fanns inte det jag sökte när jag igår tittade in på div affärer och det som var nästan rätt kostade 500-1000 kr styck.

 

 

* eg var julfesten första anledningen till att vi valde befinna oss i Gammelstad just denna dag.

 

Hur går det med den undrar kanske någon. Idag hade Simon och jag besök i stugan av två yngre män som vi träffade i kyrkstaden i somras. De jobbar med fr allt timringar. (Googla Bjäckas timmerhantverk). När vi av dem i somras fick veta att man kan få 75% av kostnaden i bidrag när man renoverar timringen i en kyrkstuga blev vi klart intresserade. Att vi skulle behöva hjälp hade vi insett långt tidigare.

 

Och nu var dom på plats för att inspektera. Roligt var det att få stugan bedömd av proffs. Deras slutsats när dom såg hur sned delar av stugan var, hur stora gliporna mellan stockarna är på sina ställen, hur hörnen delvis håller på att glida isär (knutarna på östra gaveln är redan bortsågade då de varit för ruttna) - inget av detta är obekant för Simon och mig - och att den AMS-renovering som gjordes som beredskapsarbete under 70-talet var slarvig och till stor del gick ut på att dölja skadorna i timringen med ny panel; då blev deras slutsats att det troligen vore lika enkelt plocka ner hela timmerstommen och timra upp den på plats igen. Intressant tanke onekligen. 

 

Är det värt det, frågar man sig. Men varje gång jag antyder att vi skulle strunta i allt och sälja stugan så tittar Simon på mig som om jag är den största idiot som någonsin trampat i ett par skor.

 

Det är rubriken för en ledare i Dagen för några dagar sedan. Exempel ges: islamofobi, transfobi, homofobi och det modernaste kristofobi. Det sista känns ärligt talat som att också kristna, vilka väl är den grupp som som ofta påklistras de tre första fobierna, också ska kunna hävda sig utsatta för fobier när de osakligt kritiseras. Alla dessa etiketter (särskilt de tre första) klistras ofta vårdslöst på alla som bara har annan åsikt. Det var ju denna slarviga användning av ordet fobi, som i grunden är en psykiatrisk diagnos, som jag på ett skämtsamt sätt ifrågasatte på denna ringa blogg i början av sommaren 2015 - tänk att det redan gått över åtta år! - som jag blev domkapitelsanmäld för men ca ett halvår senare blev helt frikänd från. Hur mycket kostade detta halvårslånga utredande? Detta friande beslut kallades senare av en kvinna i prästkollegiet, i sms till mig, för ett ljus i höstmörkret.

 

Även dåvarande biskopen Hans Stiglund hade svårt se substansen i anmälningarna (men ansåg likväl att alla anmälningar ska utredas ordentligt). Han berättade senare (när ärendet var avgjort) att nästan direkt hade en journslist visat honom en avskrift av mitt blogginlägg och bett honom läsa. Kanske lite med attityden se här vad hemskt komminister Lindahl skrivit. Men Hans, som förstod ironin, tyckte det var roligt och skrattade. Hans replik blev:

- Jag håller ju med Tobbe!

 

Enligt Hans gick journalisten slokörad därifrån. Roligt att en journalist på kristna tidningen Dagen håller med mig.

 

från Maria idag än för en månad sen.

 

Idag när hon träffade cancerläkaren och skulle få ny dos cellgift fick hon också svar på röntgen som togs för en tid sedan. Tumören har vuxit i både bröst och lymfan. Cellgifter har inte bitit så som man hoppats så man byter nu till ny sort. Metastas har setts i skelettet.

 

Givetvis for jag till henne för att ge en kram. Men hon var vid gott mod.

 

Fortsatt förbön noteras tacksamt.

 

har jag börjat få nu sedan jag slutat med dagligt bloggande. Tidigare ville jag ju uppfylla det självpåtagna målet ett blogginlägg per dygn. Eftersom jag alltid varit en som jobbat med paniken som inspirationskälla så har inläggen ofta publicerats sent, framåt midnatt. Ibland t o m efter midnatt och ännu mer ibland att jag publicerat början av inlägget före tolvslaget och sen skrivit färdigt (formellt: gjort ändringar långt in på småtimmarna).

 

Men nu behövs dylikt inte längre, alltså kan jag lägga mig i s k vettig tid och därmed även vakna i likaledes vettig tid - hur vettigt det nu är för en pensionär att vakna kl sju!?

 

Alltså hinner man i lugn och ro med både frukost, tidningen och morgonbön innan lunchtid närmar sig. Av goda vänner i Uppsala fick jag även rådet försöka hänga med i Hemmagympa med Sofia varje vardag kl 10. Någon gång tidigare har jag väl gluttat på programmet utan aktivt deltagande. Men nu några gånger har jag försökt hänga med. Då uppstår tvenne problem:

 

1. Om jag befinner mig för långt från dynan med teleslinga jag har i TV-fåtöljen hör jag inget. Att försöka höra TV: n utan hörslinga - även med hörapparater på - kräver en volyminställning på över 50, vilket skulle få t o m grannarna tre våningar över mig undra om huset håller på att rasa. (Simon hör utan vidare allt han vill från TV:n med volymen på högst 5 eller 6.

 

Alltså måste jag utföra alla rörelser stående precis intill fåtöljen eller liggande (i förekommande fall) med huvudet nästan under fåtöljen. Men skam den som ger sig. Till verket.

 

2. Men då uppstår nästa problem: att hänga med i tempot. Rena pensionärstempot har jag tidigare tänkt när jag slötittat. Men det var lättare sagt än gjort visar det sig. Ibland  lägger hon sig ner för viss rörelse, sen sätter hon sig plötsligt å stol och säger att dessa benrörelser lika gärna kan utföras sittande. På stol med karmstöd  visar det sig så man kan ta stöd med händerna! Något jag är i avsaknad av om jag inte tar in en kall översnöad trädgårdsstol från altanen. Sen lutar hon sig mot väggen i någon rörelse. Inte lätt för mig som helt saknar åtkomliga fria väggytor. Bokhyllor överallt. Dessutom måste man ju kunna se TV:n samtidigt vilket tar bort alternativet gå ut i hallen eller till andra änden av vardagsrummet.

 

Alltså återstår bara att försöka inta rätt utgångsposition för nästa rörelse. När jag lyckats med det är den övningen nästan redan slut och jag hinner möjligen några få repetitioner innan den utsatta tiden på 40 sekunder är över. Sen blir nästa övning att inta rätt utgångsposition - liggande, stående, sittande eller knästående för följande rörelse.

 

Men är det pensionärsgympa så är det!😊

 

blev det efter Stockholm.

 

Asked som sagt från de Kyrkligt samlade sen tåg till Uppsala där prästvigningskamraten Lars-Gunnar Ottestig mötte. Besök  hos honom och Eva. Bastu blev jag bjuden på men nog har vi finare bastu här i vår bostadsrättsförening.

 

LG och jag for till morgonmässa i St Ansgar tisdag. Senare under dagen biltur i trakten där Lars-Gunnar bl a förde mig till vänner han och Eva har i församlingen. Väldigt roligt få kontakt igen med människor jag lärde känna redan på 70-talet men sedan inte haft mycket kontakt med.

 

Innan jag onsdag tog flygtaxi till Arlanda för sista resan hem hann jag - precis som i våras - med ett besök hos Ulf Ekman. Jag upprepar: den personliga vänskap vi fick under sista året av våra teologistudier har aldrig upphört. Dock är vår samhörighet nu då han återigen blivit kyrklig betydligt större än under värsta Livets ord-tiden. Att han är Katolskt kyrklig och jag Lutherskt svenskkyrklig känns mer som en marginalanteckning.

 

har det varit för mig några dagar.

 

Hela förra veckan hoppades jag att min förkylning skulle vika så jag kunde ta mitt flyg till Stockholm söndag morgon. Men ännu lördag afton tvivlade jag. Ringde god vän som jag avsåg hälsa på och sa att det inte blir av. Kollade även om jag skulle kunna boka om flygbiljetterna till ett annat tillfälle.

 

Men när jag satt där i fåtöljen med telefonen i handen så kände jag som ett knäpp i kroppen och upplevde hur infektionens omfamning släppte. 

 

!!!???

 

- Fortsätter det så här kan jag fara i morgon, tänkte jag och började förbereda min packning. Gick och la mig med mobilen inställd för väckning. Och mycket riktigt. Söndag morgon fit for fight. Buss till flygplatsen Kallax* och flyg till Stockholm.

 

Landade så jag hann ta mig till högmässa i S:ta Klara. Deltog en stund men gav sedan upp då jag fått plats längst bak där jag inget tydligt hörde. Lite söndagskänsla dock. Promenad mot hotellet i vars omedelbara närhet mötet med Kyrklig Samlings samarbetsråd skulle hållas. 

 

Inledande föredrag med efterföljande samtal och därefter middag på restaurang som ligger mindre än ett stenkast från platsen där Olof Palme mördades. Fortsatt möte måndag f m med ytterligare föredrag och samtal.

 

Eftersom mina tilltagande problem med hörseln i kombination med viss mental trötthet gör det allt svårare hänga med, inte bara i föredragen utan även i diskussionerna, har jag i några år tänkt att min tid i denna samling närmar sig sitt slut. Så innan vi skildes måndag em sa jag till de församlade att min just timade 70-årsdag får vara min pensionering även från detta sammanhang.

 

Inte utan känslor dock. Stor saknad efter personer som jag i vissa fall personligt haft att göra med i över 25 år i olika sammanhang, Synodens dekankollegium, Frimodig kyrka mm . 

 

Stort tack således till vänner som delat med sig av vishet och kunnighet under åren** och att ni också generöst velat ta emot det jag i min ringhet försökt bidraga med. Tack också för positiv respons på sådant jag skrivit på bloggen.***

 

De personliga mötena och samtalen har många gånger varit lika givande som de officiella sammanträdena. Så även denna gång.

 

 

* Obs! inte det moderna påhittet Luleå Airport 

 

** dock inte bara när det gäller andligt och kyrkligt. Stort tack även till Kyrklig Samlings kassaförvaltare, revisorn Hans, som under tjugo år ägnat åtskillig ledig tid åt att lära mig skillnaden mellan en resultaträkning och en balansräkning. Redan i våras trodde jag ganska säkert att jag begripit, men nu fick jag göra frivillig muntlig tentamen och fick VG!

 

*** särskilt nämndes mitt inlägg Synen på Guds ord (19/10)

 

med förkylningen, Dvs dess olika normala stadier avlöser varandra; feber, snuva, heshet. Idag tydligt inne på sista varvet, vilket de personer märkt som under dagen försökt tala med mig i telefon. Hur långt det är kvar till upploppet är en annan sak.

som Mats och jag lekt småpojkar under förmiddagen (i måndags) började jag känna mig febrig och har nu en rejäl förkylning. Är helt däckad, orkar ingenting. Intressanta bloggposter får kära läsarna alltså vänta på. Inte ens vanliga vardagliga notiser (s k facebookuppdateringar) orkar jag med. Detta jag nu skriver är undantaget som bekräftar regeln.🤧

uppförde Mats och jag oss idag om förmiddagen då han tittade in för en kopp kaffe på väg till församlingsexpeditionen i Nederluleå för att registrera en vigsel han förrättat för en stuggranne i Kallax.

 

Vi stod i fönstret och såg när lastbilar och vält körde förbi och jobbargubbarna gjorde sitt för att förnya gångvägen framför vårt hus och grannhuset. 😊

 

Trots att jag gått i fint genomförd mässa  igår kväll och därmed uppfyllt min kristna söndagsplikt - en mässa per söndagsdygn - ville jag givetvis till kyrkan igen idag. 48 deltagare enligt kyrkvärden.

- Lite folk, tyckte en vid kaffeborden, men tillade direkt "vi börjar kanske bli lite bortskämda". Det var 48 deltagare.

 

Till min födelsedag hade jag fått en fin Kristus-ikon av Bosse som han själv målat. Nu hade jag med den till kyrkan och den fick ligga på altaret under högmässan och blev sedan smord med olja av honom, så nu är den invigd enligt alla konstens regler och kan användas för att främja bönelivet i huset.

 

 

 

Bil med Mats till kyrkan. Han hade lovat assistera så han ville vara lite tidigare än möjligen en minut i elva vilket blir fallet om vi tar buss. Bosse predikade och celebrerade. Och i dag var han inspirerad när han predikade - det är han iofs alltid när han talar över GT-texten. Först bortåt kl ett var högmässan klar. Men inte mig emot. 73 deltagare (54 kommunikanter).

 

Redan igår hade mina bröder och svägerskor från Umeå anlänt och vi hade familjemiddag tillsammans med delar av min familj (de som kunde vara med) och vår kusin.

 

Idag träffades vi igen i samband med högmässan. Och till kyrkkaffet hade vår duktiga tårtbakare Ingela gjort sitt så jag fick möjlighet fira även i församlingens gemenskap. Riktigt roligt. Det måste ju vara tårtkalas innan man känner sig slutgilltigt firad! 

 

På kvällen var jag på lokal igen och åt middag. Tillsammans med vänner denna gång. Då alla varit i samma högmässa tidigare under dagen blev det lite samtal om bl a Bosses långa predikan. Någon tyckte väl den blev väl lång. En annan att den var fantastisk. Jag lutade möjligen åt det senare. 

 

Tack alla för hälsningar, blommor och presenter.

 

 

Hade jag ikväll.

 

Men aktiva dagen började med att jag tittade ut och såg att det var snö på marken. Lite senare tog Mats och jag vår veckopromenad. Ganska trögt skjuta rollator i snön men jag sa flera gånger till Mats att här får man ett extra träningspass. Vi stannade givetvis till vid Lilla Skafferiet och jag fick bjuda Mats på kaffe och bulle för att fira Marias glädje-sms igår kväll. Bullarna är ju extremt goda där men smakar det så kostar det.

 

Sen började jag läsa en bok som kanske tänker att den skulle övertyga mig att inte vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* men efter drygt 80 sidor tvekar jag om den kommer att lyckas. Halva boken kvar.

 

På kvällen misslyckat telefon/video-möte. Inte misslyckat innehållsligt utan för min del tekniskt. Fick bara vara med via telefon utan bild.*  Nå, jag fick fram vad jag ville säga och hörde de andra två. De var dels Stefan Aro som initierat samtalet med Max-Olav Lassila, kyrkoherde i Larsmo, Österbotten. En präst jag träffat dels på OAS-möten här i Sverige dels på svenskspråkiga Kyrkhelger i Karleby. Till deras samtal hade Stefan inbjudit mig som varit med i den s.k. framtidsgruppen här i Luleå Fridsförbund. Ämnet för samtalet var nämligen kyrka-väckelse. Stefan ville få en bild av utvecklingen ur ett kyrkligt (läs: en kyrkoherdes) perspektiv. Värdefullt samtal och roligt att återigen få kontakt med en person man tidigare träffat.

 

Sms med Maria också under aftonen. Hon är lika glad som igår över läkarens besked. Hon sa att hon dansar - uti andanom får man väl tänka eftersom hon sitter i rullstol.

 

Fortsätt gärna be.

 

 

* hade först skrivit "telefon utan ljud" ser jag nu vid koll ett och ett halvt dygn senare.

 

Och vilken födelsedag sen.

 

Det mesta under dagen förlöpte väl enligt plan. Tog en tårtbit till morgonkaffet. Besiktade bilen kl 11.10. Fick tel från äldsta dottern på väg från Bilprovningen och hon berättade att dom idag köpt hus i Boden på "krypavstånd" från barnens gamla kompisar och skola. For förbi Lena och fick present. Bjöd grannarna på kaffe med tårta - två äldre damer. Trevlig stund.

Fick senare besök av fyra vänner vilka levererade gåvor beledsagade av djupa tankar. Fick besök av både Enströms och Bellis sändebud vilka levererade blommor. Flera sms med grattishälsningar. Middag sedan, tillagad av yngre sonen. Sist bastu med Mats.

 

Och då borde väl inget mer vara att berätta. Men tro't den som vill. När jag sist tog fram telefonen för att hälsa till kära läsarna såg jag sms från Maria vilket kommit under kvällen. Tonen var sådan att hon bifogat en bild av dansande människor. Idag hade hon träffat sin cancerläkare och även fått höra redogörelse av svar från Karolinska dit hennes journal skickats (på hennes begäran) för en second opinion. Ids inte dra allt, men i korthet: det finns kanske något att göra åt hennes cancer. En sex månaders period av starkare cellgiftsbehandling med tre olika cellgifter. Sen kan det bli operation - av både huvudtumören och levern. Och hon som skulle vara död inom 2-3 månader! Tvåmånadersgränsen var igår!

 

Hur slutade födelsedagen? Jag storgrät av glädje.

 

Tack för alla förböner.

 

 

Och jag har lyckats med föresatsen att skriva något på bloggen varje dag. Detta ska givetvis min gamle kamrat särskilt imponeras av, han som inspirerade mig till detta årsprojekt.

 

Under året har jag märkt att antalet besökare på bloggen sakta stigit. Vad kan det bero på? Under detta bloggår har - enligt min egen ringa mening - åtskilliga bloggposter varit lätt oförargliga redogörelser för, och kåserier över enkla vardagligheter. Inte som oftare förr: antingen kommentar till och undervisning om kyrkliga och kristna angelägenheter å ena sidan eller härliga MC-turer å den andra.

 

Men kära läsarna har alltså varit mer än trogna. Ska jag tolka det så att folk numera mest vill bli underhållna med oengagerande likgiltighet-  något man lätt tror när man läser TV-tablåerna?

 

Tänk om det är likadant när folk lyssnar till predikningar? Vill mest bli förströdda och underhållna en stund, men inte på allvar utmanade?

 

Var och en kan ju ställa sig frågan (flera frågor):

 

- när fick jag senast i predikan verklig ny insikt i det andliga eller tydlig ny kunskap?

 

- när blev jag senast av predikan så avslöjad i mitt hittillsvarande liv (i stort eller smått) att jag insåg att här behövs verklig bättring (=sinnesändring - i praktiken ofta bikt/syndabekännelse) 

 

- när blev jag senast pga en predikan så utmanad att det ledde till verklig förändring i mitt livs prioriteringar, relationer till familj/vänner/medmänniskor eller rutiner för det personliga kristenlivet osv?

 

i parti och minut. Höll jag på att säga.

 

Vaknade hos yngre bror. Blev strax hämtad av äldre tvillingbror och tillbringade förmiddagen hos honom med fru.

 

Efter lunch skjutsad till par några kilometer bort vilka jag lärde känna på resa till Rom för drygt åtta år sedan vilka förblivit vänner efter det att jag fick förrätta begravningen av deras son vilken som 21-åring dog i cancer några månader senare. Nu var det värdefullt för mig få växla några ord med dem som redan har den erfarenhet som jag är på väg in i - om inte kära läsarnas trogna böner ändrar den saken!

 

Upphämtad för andra gången för färd denna gång till vännerna i Vännäs vilka vid kyrkkaffet igår inbjöd mig till dem vilket fick mig stanna en natt till i södra Västerbotten. Mässa sedan i deras huskapell där jag celebrerat åtskilliga gånger.

 

Samtal om div kyrkliga frågor delvis i relation till Missionsprovinsen och ELM-BV. Telefonsamtal med prästkollega i Luleå om div liknande kyrkliga frågor men i relation till laestadianismen denna gång.

 

till Umeå. Helt i enlighet med min äldre (knappt ett år) svägerskas råd. Och tur var kanske det för ungefär mellan Jörn och Vindeln var det snö på marken och del av den sträckan över en decimeter. Väl framme fick jag höra att det visst varit trafiksvårigheter i Skelleftetrakten pga snöfall. Tur att jag inte passerade där med sommardäck. En händelse dyker upp i minnet. Prästkollegorna i Örnäset skulle på kurs på Älvsbyns folkhögskola något år under 90-talet. En av oss lovade ställa upp med bil. Men när vi alla samlades visade det sig att det blivit töväder mitt i vintern och därmed oerhört halt. Kollegan som bott länge söderut var ovan vid dylikt väglag och frågade om inte jag kunde köra. Accepterades. Ytterst försiktig körning fram och tillbaka. När vi steg ur bilen vid Örnäskyrkan sa han

- Tack! Bra kört - med sommardäck!

En lärdom man kan dra av detta är att det fr a är hastigheten och körstilen som avgör om du håller dig på vägen eller hamnar i diket - inte dubbdäcken.

 

Trevlig middag hos yngre bror med fru där även tvillingbror med hustru var med.

 

Sist promenad i det stjärnklara men något blåsiga vädret.

 

tar jag tåget till Umeå.* Där blir det träff med bröder och svägerskor och firande i förväg av min äldre** broders födelsedag, vilken som av en händelse inträffar samma dag som min.***

 

På söndag predikar jag i Sackeuskyrkan vars församlingsgemenskap har sina rötter i ELM-BV men som senare även anslutit sig till Missionsprovinsen

 

 

* inbrottstjuvar göre sig dock icke besvär under min bortovaro; min son är hemma!

 

** närmare bestämt 30 min - eller som vi ofta sa i familjen, 13 km! eftersom vi båda föddes i taxi

 

*** har alltid undrat över hur det skulle kännas vara tvillingar, men med olika födelsedatum, födda på varsin sida av midnatt - och särskilt om det vore nyårsnatten. Skulle tvillingarna då få gå i skolan i skilda årskurser?

 

Där har min gamle kamrat ett kompis-problem alternativt en kompis' problem att lösa!