Torbjörn Lindahl

(i alla fall vad jag ser nu) med allt här i hemmet och garaget som på minsta sätt antyder att jag varit ägare till, och därmed ansvarig för en - motorcykel.

 

Idag skänkte jag bort mina gamla Givi sidoväskor som jag köpte till min första MC.

Redan inom en timme efter att jag i morse lagt ut en annons på Blocket så hörde en intressent av sig. Han hämtade väskorna under eftermiddagen och då hade även en annan intresserad ringt. Väskorna har legat i förrådet sedan jag kraschade 2015. När jag två år senare köpte ny hoj följde det med nyare dylika vilka jag sålde tillsammans med motorcykeln för 1 1/2 månad sedan. Sista oljedunken och sprejflaskorna med kedjeolja är bortstädade och ligger i bilen för transport till miljövänligt omhändertagande på Kronan ÅVC.

 

Känner jag mig då lycklig och fri? På intet sätt. Snarare som att chock- och reaktions(sorge)faserna övergått till bearbetningsfas. Nu väntar jag på den s k nyorienteringsfasen.* Då man börjar se framåt mer än bakåt.

 

Vad kommer hända då? Redan har jag fått förfrågan om jag ska skaffa snöskoter istället. Det blir det inte. Redan månader innan jag sålde MC:n (när jag bestämt att sälja) blev det ju nyorientering i form av elcykel.

 

En annan idé är att göra allvar av en tanke jag haft i många år, att börja med svartkrutsskytte, något som en av våra kyrkvärdar ägnar sig åt och redan länge sedan gjort mig intresserad av.

 

Annat förslag (utöver att be och läsa Bibeln mer)?

 

 

* kära läsarna noterar att jag inte glömt bort Cullbergs Kris och utveckling som jag läste redan under studietiden