53:e dagen. Vänner, levande och döda

Först en levande vän som jag blev bekant med för snart 45 år sedan och bevarat vänskapen till trots att vi inte setts så ofta under åren: Ulf Ekman. Jag berättade tidigare att vi sågs i katolska kyrkan och då bestämde att ses vid hans nästa besök här. Nu blev det av. Dock hade katolske Kh ändrat programmet för hans vistelse i Luleåförsamlingen, så vår enskilda tid blev bara ca två timmar mot ursprungligen förväntade minst fyra-fem. Men jag  blev bjuden på mat på Waldorf m Kh, Ulf och en församlingsbo. Det tackar jag för.
 
Ytterst givande samtal där vi båda fick vittna om sådant som hänt oss sedan våra vägar skildes i Uppsala 1979. 
 
Intressant få lite mer insikt i den brottning han gick igenom innan det slutliga steget att konvertera till katolska kyrkan. Det var en process som inte gick i en handvändning utan den tog 15-20 år. Inte heller visste jag att han en gång haft ett möte med ledande personer från svenskkyrklig högkyrklighet (Bertil Gärtner, f Caesarius, Bo Brander) om att återgå till svenskkyrklig prästtjänst.
 
Intressant är en klar underdrift!
----
 
Så en vän som tagits ifrån oss genom döden: Monica Wasberg, organist i Luleå Domkyrkoförsamling. Tidigare just i Örnäsets kyrka där vi lärde känna varandra.
 
Monica kom till Örnäset något år efter mig och vi fick vara i samma distriktsarbetslag i 6-7år innan jag flyttade till Hersökyrkan.
 
I det praktiska arbetet med gudstjänsterna kom vi bra överens - även om vi inte var helt överens i div kyrkopolitiska kontroversfrågor. Vi kunde respektera varandras kompetens och professioner. Och jag uppskattade jobba med en kunnig musiker som hade en genuin känsla för kyrkoåret. Med tiden och även efter det att vi slutade vara dagliga arbetskamrater kallade jag henne ofta min favoritmusiker när vi möttes.
 
Jag bär alltid med mig ett minne från den första påskhelg vi firade tillsammans i Örnäsets kyrka. Under slutet av skärtorsdagmässan när altaret dukades av och belysningen dämpade och till slut helt släcktes så hade Monica, helt oplanerat, smugit längst ner i kyrkorummet och sjöng i mörkret helt oväntat acapella tre verser ur psalmen O, huvud blodigt sårat. Det är något av det finaste jag upplevt.
 
2022-12-03 @ 18:13:00 Kyrkligt/kristet Permalink

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, a capellasång kan vara fantastisk. Jfr Real Group. Solo kanske ännu mer, när sångrösten används rätt (och finns!). Minns Maria Stolterman i Djäkneböle och hennes fantastiska psalmsångsavslutningar på radions helgsmålsbön under några år - just när man trodde att den var slut (jfr skärtorsdagsmässan i Örnäset).

Just Monica Wasberg minns även jag från Örnäset. Roligt att hon ledde samma kammarkör som min orgellärare Einar Isacson. Kommer ihåg henne även från arbetet med Psalmer i 90-talet, där jag fick in en översättning.

2022-12-04 @ 09:10:12
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Thorsten Schütte

Studerade och forskarstuderade i Uppsala 82 - 87 och bodde på Ansgar då samt var aktiv i baptistförsamlingen. Livets ord fanns på något sätt i bakgrunden, nästan som ett skrämmande spöke. Ulf har verkligen gjort en lång vandring och LIVO är väl i dag nästan som en mainstream pingstförsamling.

Svar: Då var jag redan sen tre år tillbaka i Luleå. Hur mainstream LO är numera vet jag inte, men den minskade uppmärksamheten kan ju antigen bero på stt dom lugnat sig eller att media inte orkar specialbevaka hur länge som helst.
Torbjörn Lindahl

2022-12-04 @ 20:34:15
Postat av: Anders Lundberg

Med hjälp av bland annat Göteborgs Stifts tidning följde jag Ulf Ekman ganska nära under tiden innan hans konvertering, eftersom jag tyckte att det var en intressant teologisk utveckling. Medan de frikyrkliga såg Rom i allt, såg jag mer en återgång till traditionell svenskkyrklighet. Trots hans uppskattande ord om sakrament och ämbete var det inte helt åt Rom det lutade. Därför blev jag förvånad när han skulle konvertera. Det hade varit mycket bättre om han gick till missionsprovinsen. Efter hans konvertering har han naturligtvis varit helt romersk i sitt tänkande. Att Caesarius, Gärtner och Brander var rådgivarna är dock i sig informationsbärande.

Svar: Jag hade nog också önskat att vi fått honom tillbaka under svenskkyrkligt paraply (Missionsprivinsen inkluderad), men hade det varit möjligt?
Torbjörn Lindahl

2022-12-04 @ 21:57:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0