Torbjörn Lindahl

idag.

 

Inledningen av stilla veckan. OBS inte påskveckan som de flesta säger, även många kyrkligt troende. Påskveckan är nästa vecka. Veckan efter påskdagen. 

 

Även om palmsöndag inleder kyrkoårets allvarligaste vecka så är det ändå en dag av glädje och jubel. Den dag då Jesus rider in i Jerusalem. Bosse ledde högmässan och enligt uppgift hade kyrkvärdarna räknat ihop 34 personer. Till kyrkkaffet fick vi våfflor eftersom det är rätta bebådelsedagen idag.*

 

Lite släktfest fick vi ha i kyrkan. Själv tog jag med dottern i bilen och brorsan for och hämtade mamma. Innebar att vi var tre generationer ur familjen. Dessutom betydde det att det var fyra rullstolar i kyrkan idag. 

 

Senare under eftermiddagen blev det bönhuset. Mikael predikade först och jag sedan. Båda talade vi över palmsöndagstexter enligt gamla (=förrförra!) evangelieboken. Han över texten om hur Jesus blir smord i Betania och jag om nattvardens instiftelse enligt Lukas. Från visst håll har det i flera år framkastats tanken att det i väckelsens sammanhang borde undervisas och predikas mer om nattvarden (för att mota upplevda reformerta Ollar i grind).. Det faktum att tanken då och då uttalats i min närvaro har till slut varit som droppen som urholkar..., ni vet.

 

Det omnämnda "vissa hållet" med hustru bjöd sedan hem mig på ytterst goda frasvåfflor med hjortronsylt. Och därefter intressant samtal om bikten och boten.

 

Väl hemma inspirerade härvarande dotter mig att något lite rensa bland div som länge nog legat och drällt i vardagsrummet.

-Jag älskar att städa, var hennes besked. 

 

Sagt och gjort. 1/3 hamnade i papperskorgen/insamlingen, 2/3 bars bara upp i arbetsrummet på övervåningen.

 

Nu blir det stilla vecka.

 

- - - - -

 

* är våffeldagen en folklig variant av Vår Fru-dagen?

 

 

Har vi haft. Fast inte hel helg. Bara fredag-lördag som vi brukar. Tyvär kunde vi denna gång inte vara på favoritstället, EFS Sundet. Så vi var i Hertsökyrkan istället. Inledde fredagskvällen genom att bjuda in deltagarna till vår tacokväll. När den var slut samlade vi alphadeltagarna till samtal, sång och bönegemenskap runt brasan.

 

Lördag fortsatte vi med de sedvanliga tre föredragen om den Helige Ande. Därefter möjlighet till personlig förbön. Avslutning med pannkaka innan vi for hem. Men helgen blev inte pannkaka. Det är ett oerhört hållbart koncept, säger jag trots att jag varit med om det åtskilliga gånger.

 

Väl hemma fick jag strax besök av tvillingbrodern som varit på Frimodig kyrkas årsmöte i Norrfjärden. Div teologiska samtal  givetvis när två präster möts som är bröder både i Anden och köttet. Sammanfattning av samtalet:

svenska kyrkan =???????

För vilken gång i ordningen (?) konstaterade vi att  att han är den mer evangelikale och jag den mer katolske, även om skillnaden nog är ganska liten i praktiken.

 

Även näst äldsta dottern kom förbi och sover över (några nätter?). Det innebar att ett helt nytt sätt att placera en gästsäng i huset utforskades.

 

Nu blir det snart sommartid. Minnesregel: på våren tar man fram motorcykeln. Men inte riktigt än. Först ska den in på verkstad för lite service och däckbyte.

har jag inte kunnat skriva helgeftertanksbloggen förrän nu: det har varit nåt fel på datakommunikationen. Varken på egen Samsung eller arbetsgivarens I-phone har jag kunnat ta mig ut på nätet på lång stund. Men när det nu plötsligt gick måste jag ju skriva nånting.

 

Förkyld har jag varit i flera dagar. I fredags var jag tveksam om jag alls skulle orka med högmässan. Lördag blev det lite bättre och söndag ("idag" dvs igår) var jag tillräckligt på benen. Det jag mest oroade mig för var rösten, skulle den hålla.

 

Nå, vi var ovanligt många som samlades till bön före högmässan. Vi fick tillsammans bära fram flera angelägna böneämnen. Kanske var det vännernas trogna förböner som gjorde att det gick så bra som det gick för mig i gudstjänsten. Jag hade dock i förväg bestämt att inte sjunga prästpartierna i kyrie, inte heller gloria. Psalmerna lyssnade jag bara till och satsade allt på prefationen och det höll. Pensionerad* kollega hade jag bett sjunga Litanian, det hade jag nog inte orkat utan oavsiktliga pubertetsfasoner i sången. 

 

Sedan fick jag även hjälp i distributionen. Det behövdes för vi var riktigt ovanligt många, mellan 45 och 50. Riktigt roligt. Fullt surr även kring kaffeborden. För person med hörapparater kan det bli påfrestande.

 

En massa tid innan datauppkopplingen försvann har jag även ägnat åt kommunikation med kollega på annan ort i länet. Det är värt en förbön. Kanske visar det sig så småningom vad det handlade om.

 

- - - - -

 

* det uttrycket använder jag bara för att retas lite. Vi är nästan jämngamla och prästvigningskamrater

har jag ägnat mig åt i helgen.

 

Började i fredags kväll då jag undervisade om omvändelse på fredagstimmens vuxengrupp. Något färre deltagare - både vuxna och barn-  än jag är van vid. Kanske har vissa redan börjat sportlovet.

 

Som jag gärna gör talade jag även om den barndomskristnes andliga utveckling. Jag använde begreppet Y-omvändelse om det som en barndomskristen på något sätt måste gå igenom. Y syftar ju på att det någon gång under uppväxten blir ett val mellan två alternativ. På ytan är det ett val mellan Gud och världen men under ytan måste det också vara ett val mellan nåden och egenrättfärdigheten. Vid fikat efteråt fick jag dock lite mothugg. Ungefär som att det är onödigt tala så mycket om saken. 

 

På lördag var det dags för undervisning i Fridsförbunders konfirmandgrupp. Trosbekännelsen var ämnet för dagen. Det blev givetvis lite om treenigheten också. För gammal statskyrkopräst är det en glädje få möte en konfirmandgrupp där istort sett alla kan trosbekännelsen utantill innan man ens börjat tala om den. 

 

Idag var det bönhusets tioårsjubileum. Det innebar tårta till kaffet efter eftermiddagens gudstjänst. Bara en predikan dock. Var någon bortrest? Innan jag for hann jag dock höra en upplevelse av en annan av fredagskvällens lyssnare. Hon tyckte det var bra att jag tog upp ämnet om den barndomskristnes andliga utveckling.

 

Ser man på.

 

Men hur många vänner jag än har i bönhuset (åtskilliga), hur många trossyskon jag än finner där (flera), hur mycket jag än kan uppskatta sången och gemenskapen (mycket!); så är för mig ändå söndagens kompletta högmässa med bön, liturgi, predikan och nattvard det som alla gånger framstår som helgens huvudpunkt. Den vill jag aldrig vara utan.

 

C:a trettio var vi vid dagens högmässa i Hertsön som jag själv ledde. Riktigt roligt var det att erfara hur församlingen nu helt på egen hand - utan hjälp av vare sig musiker eller präst - klarade sjunga Din död förkunnar vi...och trefaldigt Amen efter nattvardsbönen, och det trots att några av de mest sångglada var borta.

 

 På söndag (Midfastosöndag) celebrerar och predikar jag igen. Samma glädje. Gudstjänstglädje.

Typisk rubrik bara för att locka nyfikna läsare. Dessa två har inget med varandra att göra. De har bara varit delar av min dag. Alltså lördagen.

 

Först en dag om alpha-arbete. Föredrag, seminarier och vittnesbörd. I Hertsökyrkan och med deltagande av ca 30 personer. Givande och uppmuntrande. Glädjande för den som länge fått jobba med alpha att få möta andra och höra deras vittnesbörd. Roligt också att få träffa vänner från både OAS- och Frimodig kyrka-sammanhang.

 

Efter en stunds vila framåt aftonen var det dags för mässa i Örnäskyrkan i samarbete med Fridsförbundet som hade sin månatliga församlingshelg. Med ganska kort varsel hade jag fått förfrågan om att leda denna mässa. 

 

Jag får erkänna att jag känner mig hemma i detta sammanhang. Ingen tvekan om att det inom Fridsförbundet finns många som är mina nära andliga vänner. Kommande fredag undervisar jag om begreppet omvändelse i Fredagstimmens vuxengrupp.

 

Andra vänner - från grannkommunen - som deltagit i mässan följde med mig hem och besåg det omgjorda vardagsrummet och drack te och upplyste mig om att jag inget fattar😀 Och eftersom jag helt höll med om det så skildes vi som vänner.

 

Sen har jag råkat fastna framför TV:n och sett en film om en mer radikal gren av den engelska suffragettrörelsen. Alltid gripande med skildringar av förtryckta människor som måste kämpa för sin rätt.

 

- - - - - 

 

* det oväntade mässuppdraget hindrade mig dock från att göra det som varit tidigare plan för aftonen: gå på hockey. Men det gjorde inget att jag missade matchen; Luleå förlorade.

har jag varit. Den årliga februarituren till Malmberget. Nåja, varenda år har det kanske inte blivit, men många gånger de senaste ca tio åren. Som vanligt fick jag predika i högmässan som tack för en helgs mat och logi hos kyrkoherden. Det gjorde jag gärna. Och fick därmed tjänstgöra tillsammans med en av pastoraters komministrar. Roligt det med. En annan av komministrarna fick jag samtala lite med vid kyrkkaffet. Vi har tidigare setts på OAS-möte söderut.

 

Under helgen blev det också promenad i det allt mer deprimerande samhället. Gata för gata så töms husen och rivs eller flyttas. Varför snackas det bara om stadsflytten i Kiruna? Omvälvningen i Malmberget är ju lika stor? Det har liksom hamnat lite i skymundan. Men lite roligt var det att bli bjuden på biltur och få se de nya bostadsområden som växer upp. Bl a det område i Koskullskulle där flera av de gamla husen från Malmberget fått ny plats.

 

Obligatoriskt vid besök i kommunen är även besök i västlaestadianska bönhuset i Gällivare för söndagens eftermiddagsgudstjänst. Det är faschinerande att besöka den plats som av många kristna anses vara den levande kristendomens centrum. Artiga, vänliga och trevliga människor. Flera har jag träffat många gånger. Inga problem att sjunga psalmerna utan orgel. Absolut inget att ifrågasätta i predikan. Inget som jag inte själv skulle kunnat säga. 

 

Kanske blir det tur norrut igen när det blivit MC-väder.

är det idag. Storkollegium och apt på förmiddagen. Det hela inleddes med en fin andakt i kyrkan ledd av domprosten. Mer sånt! 

 

På eftermiddagen var det prästkollegium. Flera olika intressanta trådar togs upp. Hoppas samtalen får en fortsättning.

 

På kvällen som vanligt askonsdagsmässa i Hertsökyrkan. Ledd av Bosse. Jag hjälpte till att distribuera både aska och nattvard. Mellan 25 och 30 deltagare. Inte så illa.

 

Idag hann jag också till butik och köpte ut tapeter som jag beställde i fredags. På fredag kommer målaren och sätter upp dem. Sannolikt krävs en del av måndag också innan allt är klart. Det ska nämligen göras småjobb i kök och hall också. Men sen kan ni komma och titta. Men låt mig städa först. Jag lovar t o m att dammsuga🙄

 

Hur man i sitt privata liv markerar fastetidens inträde kan man ju inte berätta. Så jag gör inte det.

 

Vi hörs!

var vi i gudstjänsten idag. 46 om jag minns rätt från min snabbtitt i statistikpärmen. Men då hade vi draghjälp av att det var volontärsamling plus att vi gästades av två västerbottningar som var på tillfälligt besök i norrbottniska residensstaden. Fem var vi som samlades till bön och förbön en stund före mässan. Det börjar snart vara ett år sedan initiativet med dessa bönestunder togs. De första månaderna var engagemanget rätt stort, men sedan har det falnat. Men när vi väl tar oss samman och sätter oss ner för bön så tror jag alltid att de som deltar uppskattar det. Att som tjänstgörande präst och predikant få bli föremål för andras förböner är också stärkande.

 

En sjukkommunion och ett besök hos mamma hann jag också med innan jag efter bussresa hamnade i favoritfåtöljen. Kanske är det gamle grottmänniskan inom en som trivs så gott med att sitta i skymning inomhus och titta ut (genom fönstren som ur en grottöppning) på naturen och de ovanligt stora snödrivorna. Jag erkänner att jag inte nog kan prisa Mockfjärds försäljare som övertygade mig ta altandörr med glas ända till golvet och att göra likadant när jag tog upp nya fönster i väggpartiet bredvid. Att en god vän och trogen bloggläsare uttryckt att det blir mycket fönsteryta att putsa, fäster jag inget avseende vid. Det är med fönsterputsning som med dammsugning; det finns en standardlösning på problemet med för mycket jobb: låt bli!🤣

 

Nu har det mörknat så mycket att det lönar sig tända utebelysningen och få det njutbart på annat sätt. Nu blir det middag.

 

Just idag är det dock exakt åtta månader till min 65-årsdag och exakt fyra månader -(minus) en (1) dag till 39-årsdagen av min prästvigning. Sådana insikter väcker tankar om framtiden. Men just (precis just då alltså) när jag står vid altaret och i predikstolen (ambon) finns ingen lust till pension.

 

 

att vi skulle bli få deltagare i högmässan. Det var nämligen rätt kallt på morgonen. I vart fall här i Porsö-Sundet. Men det är ju lite av ett kallhål. I Hertsön var det tydligen inte riktigt lika illa. Inte blev det så illa med gudstjänstbesöken heller. Innan kyrkklockorna ringt färdigt (eller kanske precis strax efteråt) var vi nog drygt 35 personer samlade. Ska jag säga att det var en "fin"* högmässa? Kan man ju inte skriva när man själv var både celebrant och predikant. Men så mycket kan jag väl få skriva att jag själv mycket uppskattar få stå vid altaret i den kyrka där jag i många år haft min huvudsakliga uppgift.** Det känns konstigt att min tid där närmar sig sitt slut.

 

Senare under eftermiddagen for jag till äldsta dottern med familj och grattade sagda dotter som just fyllt 39. Helt obegripligt att ens äldsta barn uppnått den ålder man tror att man själv befinner sig i. Ja, ja, vad kan man göra åt det? Intet, intet. Besök hos gammal vän innan hemfärd från grannkommunen.

 

Fint väder har det varit två dagar i sträck. Lite kallare idag, som sagt, men igår var det fint. Vänner som bor på andra sidan fjärden stod plötsligt utanför dörren tillsammans med fin väldresserad hund. Samtliga kom in. Med de tvåbenta blev det kaffegemenskap och uppbyggliga samtal. Eller ska vi säga nödvändiga samtal? Bl a på temat hur blir vår framtid i svenska kyrkan? Den fyrbente fick ligga i hallen. Ingen tvekan att det ibland lockat mig att skaffa hund. Men det blev motorcykel istället!

 

Tankarna upptas allt mer och mer av frågan om exakt när jag bör gå i pension. Om jag bör sluta tvärt eller ta en tids halvtidspension. För några dagar sedan fick jag en ide'; att gå i pension sönd 10 juni. Det är 39-årsdagen av min prästvigning och samtidigt den dag då vår nya biskop - stiftets första kvinnliga biskop! - välkomnas med gudstjänst i domkyrkan. Det vore väl ett slut värdigt en gammal "kvinnoprästmotståndare"? 😃

 

- - - - - 

 

* en fin passning till Jokke 🙄

 

** kära läsarna noterar hur snyggt jag undviker uttrycket "min kyrka"

har jag varit på under helgen. Nerresa i fredags och resa norrut idag. Mitt första besök på detta omtalade ställe. Var där tillsammans med fem prästkollegor från domkyrkoförsamlingen. Ytterligare en arbetskamrat med make var där. Gemensamma gudstjänster och tideböner + ett antal valfria seminarier. Enkelt kan man väl säga att jag valde så att jag fick så mycket ortodoxi som möjligt. Desamma valen hade kollegan Bosse gjort, utan att vi samrått på minsta sätt. Det gjorde det hela enkelt då vi också delade rum. Vårt seminarieval gjorde att vi fick lyssna till prof. John Behr flera gånger. Det är inget man ångrar.

 

Tågresan tilll Arlanda var också trevlig. Vi satt alla i samma avdelning men fyra av oss vid samma bord. Där blev bl a samtal om vilken bok (efter Bibeln!) Som gripit oss mest. Både Kristi kyrka av Bo Giertz och Ropandes röst av Bengt Pohjanen nämndes.

 

När vi nu skilts åt och man ser tillbaka så var det en positiv upplevelse. Mer sånt, där vi prästkollegor kan träffas under givande och gemytliga  former. Men risken med det är förstås att vi pratar oss samman än mer (!) om sånt vi anser bör ändras i församlingsorganisationen. Särskilt om chefen inte är med🤔

Jag var ju i gudstjänst som jag skrev i förmiddags. Men tidigare på eftermiddagen besökte jag mamma. Tillsammans med moster och morbror. Men när jag satt på bussen på väg till mammas boende insåg jag att jag glömt hörapparaterna. O, så dåligt jag hör utan dem. Tur att mor och morbror också hör dåligt så alla är vana att tala sakta och tydligt. Men för att kunna uppfatta något av gudstjänsten var jag tvungen att ta bussen hem springa in och hämta dem och ta vändande buss tillbaka. Vid kyrkan under klockringningen.

 

Ca 20 deltagare. Varav några konfirmander som ska läsa i Gammelstad till sommaren. Fin predikan av Bosse som vanligt. När alla farit hem satt vi två kvar en stund och samtalade om församlingens och kyrkans framtid.

 

På bussen hem såg jag sms från gammal god vän med fru vilka var i staden. Givetvis möttes vi i stan och dom följde mig hem. Intressanta samtal. Både utan och med te. Nu har lugnet lägrat sig.

 

I morgon är det måndag.

hade vi i kyrkan idag. Av vår diakon som nu blivit pensionär lite i förväg (hon är yngre än jag). Arbetsledare och domprost var med och avtackade och slutligen fick vi be för vår diakon som nu flyttar till sin hemort i Finland.  

 

Men innan avtackningen hade vi haft en högmässa med ovanligt mycket folk, över 90 personer. Många ville givetvis komma och säga farväl men det var också körsång, vilket vi inte har så ofta. Även det drar extra folk.

 

Vid kyrkkaffet fick jag en förmaning att välja enklare psalmer. Vi får väl se vilken nytta den förmaningen gör. En av gudstjänstfirarna, som satt ganska nära prästplatsen, så jag hörde honom väl, kunde dock den förment svåra 430 vars tredje och fjärde vers var slutpsalm. Han sjöng av hjärtans lust. Men han kommer ju från en gedigen kyrklig familj och har nog sjungit den förrut flera gånger.

 

Vid kyrkkaffet fick jag även chansen att prata en stund med författaren - jag får väl kalla henne så efter det att hon skrivit en bok på flera hundra sidor - Eine Johansson som skrivit boken Finnkärringen, finnpolisen.

 

Eine bor nära kyrkan och vi har mötts i olika sammanhang i och utom kyrkan. I onsdags var jag till henne och köpte ett exemplar av boken. Jag sa då att jag knappast hinner läsa den än på ett tag, men i fredags kväll var den färdigläst. När jag väl börjat titta i den var det svårt att sluta. Men det är väl så, när man något lite känner författaren/berättaren så blir den angelägnare.

 

Boken är i två delar. Finnkärringen (en knapp tredjedel av boken) beskriver hennes barndom i Finland, hur hon i två omgångar kom som krigsbarn till Råneå och hur hon sedan som 14-åring, två år efter krigsslutet, väljer att själv flytta till sina svenska föräldrar. Kanske tycker jag själv att denna första del av boken var den som mer grep tag i mig. Här handlar det ju om erfarenheter som jag personligen inte har någon egen aning om; barndomen i ett fattigt hem med tio barn, första resan redan i förskoleåldern till främmande land och helt nya människor.

 

Den längre andra delen - Finnpolisen - handlar om Eines liv och arbete som polis i Norrbotten, större delen i Luleå. Som första kvinnliga polis norr om Indalsälven fick hon ofta kämpa för sin rätt (både vad gäller tjänstetillsättningar och andra frågor) och sina möjligheter. Flera gånger fick hon i överklaganden föra sin talan både inför Länsstyrelsen och regeringen - och fick rätt.

 

Till slut blev det kanske lite svårt att hänga med i alla turer, men att vi haft en sådan jämställdhetens pionjär i vår lilla stad det visste jag inte.

 

Ett starkt kyrkligt intresse har Eine också haft. I samtalet avslöjade hon att en och annan skulle kanske tycka att jag predikade länge idag "men inte jag", och berättade att i ungdomen kunde hon höra predikan som, bara den, kunde vara två timmar i en vanlig högmässsa. Om den långpratande kyrkoherden var Byström i Råneå eller Ekman i Töre uppfattade jag inte. En gång i tiden hade även Eine tanken att bli präst, berättar hon i boken, men polis blev det.

 

Nå, kyrkkaffet (med hemgjorda tårtor av vår husmor) tog slut och då var vi fem arbetskamrater som gick ut på lokal och bjöd vår nypensionerade diakon på en god middag.

 

 

 

 

 

har det varit som bekant. Både igår och idag har jag celebrerat och predikat. 27 var vi igår, en bit över 30 idag. Inte märkvärdigt många på något sätt, men inte helt illa jämfört med andra kyrkor i staden. Glädjande se några vänner som tidigare haft sin huvudsakliga gudstjänstgemenskap i Björx. Dom är hjärtligt välkomna till oss. Kyrkkaffe ordnat av en av gudstjänstfirarna - s k volontär, för att använda kyrkoorganisationsspråk. Roligt när gemenskapen kan förlängas en stund. Det högljudda pratet vid kaffeborden är lätt att tolka som att gemenskapen är god.

 

Kyrkvärdsträff var det sen. God samvaro och sammanhållning även i den gruppen.

 

Senare under eftermiddagen blev det för mig biltur en bit bort efter E4. Träffade återigen god vän som jag besökte även i torsdags (och som i sin tur besökte mig före jul.) Men denna gång var även hustrun hemma. Riktigt trevlig kväll som avslutades med bön och förbön. 

 

God helg!

 

 

idag. Aposteln och evangelisten Johannes dag. I vart fall har han namnsdag. Han är ju kärlekens apostel. Låter vänligt och snällt. Kontrast mot gårdagen, den helige Stefanos dag, martyrernas och blodsvittnenas dag. Visserligen var inte själva martyriet med i gårdsgens läsning ur apostlagärningarna. Fortsättningen kommer nästa år. 

- Det fortsätter jag med i predikan nästa år, utlovade den präst jag hörde predika igår. Bäst komma ihåg det till nästa år så vi planerar in honom på gudstjänst annandag jul.

 

Igår hade jag kunnat gå på gudstjänst med densamme prästen (Bosse) både i Örnäset (11) och Hertsön (18). Hade jag följt mitt hjärta hade jag valt det senare alternativet. Men nu valde jag följa mamma från hennes boende och då var det enklast och bäst bara rulla rullstolen 500 m på dagtid. En glädje få ta med mamma till kyrkan. Men hur många gånger till kommer hon att klara det? Jag noterade att hon intog större delen av predikan i sovande skick, men det är hon väl inte den första som gör.

 

På kvällen hade jag förmånen ha en god vän på middag. Givande andliga samtal efter efterrätten.

 

Idag har vi i ledarstaben för alphaarbetet träffats och funderat lite inför framtiden. Kanske blir det vissa förändringar på sikt. Den som lever får se.

 

är över. Svaret på gårdagens fråga: jag öppnade julklapparna redan igår kväll. Roligaste julklappen utan tvekan en burk med pepparkakor som barnbarnen - enligt sin moder - bakat "själva". Så klart innebär det faktum att de små liven bidragit till bakandet att kakorna smakar minst dubbelt så bra. Redan nu ikväll, till kaffe på maten efter juldagsmiddagen, tog dom slut.

 

Högmässa i Hertsökyrkan idag kl 11. Tjänstgörande musiker hade tagit med sig trumpetare som medverkat vid julottan i Örnäset. Det var en positiv överraskning. Roligt med trumpet till Vår hälsad sköna morgonstund. Jag fann sedan anledning säga något om att den psalmen inte bara passar på julottor, för den "morgonstund" vi besjunger i psalmen är inte just den morgon då vi deltager i julottan utan den morgon då Kristus fötts till jorden. Och denna frälsningshistoriska händelse kan ju besjungas när som helst. Åtminstone en av gudstjänstfirarna erkände att hon inte ordentligt tänkt på detta. Så fick man i alla fall förmedla någon kunskap.

 

Lite frukt och godis fanns kvar efter julaftonsfirandet, så något fanns att snaska på även om det inte var kyrkkaffe.

 

Snabbtur förbi mamma och sen till ett annat äldreboende, där jag i många år haft ansvaret för gudstjänsterna. Där blev det julpsalmsstund.Jag fick ta det med gitarrens hjälp då musiker som lovat deltaga med pianospel blivit upptagen med annat. Borde jag inte snart få lönepåslag för min gitarrspelarkompetens?

 

Hemma och middag och sitta och titta på de tio levande ljusen i den lilla plastgranen (!) som nu står i rum på övervåningen då det blir spring av hantverkare i vardagsrummet.

 

 

Ibland tänker jag att jag borde skriva nåt mer seriöst än bara berätta vad som händer. Jag tror läsarna förväntar sig det. För när det en längre tid saknas inlägg om svenska kyrkan, kyrkomötet, biskopar och kyrkans politisering då sjunker besöksantalet.

 

Så ett försök till nytändning på bloggen så här i juletider:

1. Jag tycker illa om att politiska partier dominerar kyrkans beslutsapparat

2. En partipolitiskt dominerad beslutsförsamling i svenska kyrkan kan inte uppfattas som  "kyrkans röst"

3. Jag kommer förmodligen inte att gilla den nya handboken

4. Jag siktar därför på att fortsätta använda den jag har (Artos missale)

5. Jag gillar inte tendensen till stordrift inom svenska kyrkan. Ogillar alltså många av de församlings- och pastoratssammanslagningar som genomförts under senare år (och som planeras)

6. Jag tycker det är uppåt väggarna fel med de behörighetsregler för präst-och diakonvigning som antagits enbart med syftet bli av med kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*

7. Jag läser dagligen den blogg där nyss nämnda krångliga uttryck lanserats

8. Jag skulle utan vidare rekommendera densamma bloggen för daglig läsning om det inte vore för risken att bli anmäld till domkapitlet. Alltså gör jag det inte.

9.Jag står fortfarande för att det var fel av en förtroendevald och en arbetskamrat i arbetsledande ställning (båda inom den församlingsorganisation där jag jobbar) att var för sig anmäla mig till domkapitlet utan att först ha talat med mig (vilket hade varit både kristligt och arbetsrättsligt korrekt).

10. Jag tycker fortfarande att ordet fobi används slarvigt i många sammanhang (men jag avstår skämta om det).

 

Nu fick kära läsarna något att bita i.

 

F.ö. kan nämnas att jag i julklapp fick en bok som min gamle kamrat bloggat om. "Omgiven av idioter" hette den. Frågan blir då: kommer även gamla kamrater som känt varandra i 55 år att betrakta varandra som idioter efter bokens läsande, eller kommer dom snarare att upphöra att betrakta varandra som idioter?

söndagen i advent har det hunnit bli. Vi var något mellan trettio och fyrtio deltagare. När man använder stor konsekrationsoblat (bryts i 24 bitar) och kompletterar med lösa oblater så är det relativt lätt hålla reda på ungefärliga antalet kommunikanter. Extra medverkan med sång och violin i gudstjänsten. En person som bara besökt kyrkan ytterst få gånger uttryckte sin upplevelse av god gemenskap. Glädjande att höra.

 

I predikan avhandlade jag bl a den "eviga" frågan om Johannes döparen frågade Jesus för sin egen skull (han hade i fängelset kommit i tvivelsmål) eller för sina lärjungars skull (för att dom skulle stärkas i tron genom Jesu svar). I yngre dar trodde jag nog mer det förra och tyckte det senare var mer krystat. I dagens predikan anslöt jag mig snarare till det senare. 

 

Men vi måste få någon vettig ordning på möbleringen i kyrkan. Dom bekvämaste stolarna står längst bak. Vad tror ni resultatet blir av det? Antingen får vi ställa dom längst fram eller ta ut dom i konfirmandsalen. 

 

Efter gudstjänsten pålyste jag nästa helgs gudstjänster. Tvingades medge den totala anpassningen till folkreligiositeten som innebär att vi avstår fira fjärde söndagen i advent genom att inte ha högmässa och bara firar julafton genom julbönen kl 14.  Vid kyrkaffet kom en (1) person och uttryckte att vi borde firat högmässa, hellre skippa julbönen. Heja, heja. Men att skippa julbönen kl  14 i Hertsökyrkan går inte. För det har alltid varit julbön kl 14. Bara en (1) gång var det kl 13. Det var när nuvarande domprosten under ca två år var distriktspräst på Hertsön på 90-talet. Om hennes försök till ändring av tiden berodde på önskan att komma hem i tid till Kalle Anka* (som det vänliga skvallret säger) - boende utanför stan som hon var - det har jag aldrig fått bekräftat. Jag får kanske nämna detta på onsdag vid vårt julkollegium där jag av densamma nuv domprosten ombetts kåsera lite kring minnen från mina 25 år i församlingen.

 

Efter kyrkkaffet for jag på hembesök och firade mässa hos familj som jag regelbundet besöker i det ärendet. 

 

 - - - - 

 

* det var ju före SVT-Play

har inte varit idag. Utan Första söndagen i advent.

 

Högmässa i den kyrka där jag oftast går. Enligt ursprunglig planering ledig. Sen hade jag lovat ta högmässan då Bosse var bortrest. Sen blev jag sjukskriven - men med rätt att jobba om jag orkade. Vad blev resultatet då av denna slalomåkning? Inte lätt att veta. Men jag var där. God vän och kollega "som alltid är där" gav en hjälpande hand.

 

Fullständig högmässa - givetvis. Inget annat är aktuellt numera. Den tid är förbi när man hade nattvardslös gudstjänst av hänsyn till alla ovana gudstjänstfirare som dök upp. Dom kommer inte längre. 

 

Ungefär lika många gudstjänstfirare som normalt. Mitt emellan 30 och 40 tror jag. Några ytterst få personer som jag aldrig sett i kyrkan förr vad jag vet, även om jag sett dem i andra sammanhang. Bl a den kollega som ledde begravningsgudstjänsten för min svärmor.

 

Den gamla traditionen med julstjärnor till kaffet upprätthölls. Men betydligt färre går åt numera jämfört med för 20-25 år sedan.

 

Roligt sjunga de gamla kära psalmerna. En annan kär psalm som jag i min barndom lärde mig betrakta som Sions Toner-sång sjöng jag senare under eftermiddagen tillsammans med mamma när jag hälsade på henne på boendet, nämligen Det susar genom livets strid. Den sjöng vi alltid i mitt barndomshem när vi om adventslördagkvällen tände första adventsljuset. Den seden har jag behållit. När jag påminde mamma om hur och när vi alltid sjöng den sången kom hon dock inte ihåg det. Att sjunga den klarade hon däremot med bravur.

 

Efter besöket hos mamma hade jag först planerat gå i bönhuset* och få lite mat och sedan övervara dagens sista predikningar. Men när jag kom i närheten av busshållplatsen så lockade bussen mer än bönhusbänkar (även om det finns mjuka dynor).

 

Att gå både på kyrklig gudstjänst på förmiddagen och bönhusgudstjänst på eftermiddagen har förr lockat mig ganska mycket. Men under sista åren allt mindre. Beror det på att högmässa numera alltid är "riktig" högmässa dvs med nattvard. Mer och mer börjar jag undra om inte katoliken Anders Piltz (f d svenskkyrklig som konverterat) har rätt när han säger att många lutheraners behov av så oerhört mycket predikande beror på för lite nattvard? Att man liksom i utspädd form måste få i sig mängder för att det ska motsvara den kompakta andliga näring man får i altarets sakrament, i det välsignade brödet och vinet som ÄR Kristi kropp och blod, kroppsligt, fysiskt.

 

- - - - - 

 

* rättstavningsprogrammet föreslog "hönshuset" (inte mitt fel!☺

var det väl i huvudsak som följdes i de två gudstjänster jag deltog i idag.

 

Först i Hertsökyrkan kl 11. Vänner med privattaxi hämtade mig för deltagande i mässa som leddes av Bosse. 86 års ordning inklusive några korta inslag från Artos missale. Senare, kl 15 högmässa  i Björkskatakyrkan, ledd av domprosten med medverkan av biskopen som efter mässan "avlyste" lokalen som kyrkorum. Nu stängs den och lämnas till  försäljning. Skolan, som den rent byggnadstekniskt hör ihop med  är inte intresserad. Vad händer om ingen vill köpa den? Tar vi den åter i bruk hellre än att låta den stå och förfalla? River? Ja, vem vet.

 

Men åter till högmässoordningarna. Även i Björx oklanderligt enligt 86 års ordning, givetvis. Den fråga jag vill ställa är: om man vid någon av dessa två högmässor blandat in några nyformulerade böner från den just antagna nya handboken, hade då dagens gudstjänstfirare på ett märkbart sätt upplevt att gudstjänsterna varit mer levande och kommit närmare och upplevts vara relevantare och befinna sig mer i "vår tid" - en tid, vilken, som bekant, går förbi så fort att vi ofta inte ens hinner säga ordet handboksbeslut innan den är gången?

 

Lite vemodigt förstås vara med att stänga en kyrka.* Särskilt sorgligt för alla dem som funnit en god gemenskap i Björkskatakyrkans gudstjänster och olika grupper. Min upplevelse, som under senare år mest iakttagit Björkskatakyrkans verksamhet från sidan, är att man där på ett fint sätt lyckats knyta ett fungerande band mellan gudstjänst och flera vardagsverksamheter. Hoppas den andan nu kan ge liv på andra platser i församlingen. Det som krävs är väl fr a att det finns ansvariga (=personal?) som både i tjänst och i själ och hjärta är förankrade på båda ställena.

 

Även hoppas och önskar vi att alla som nu förlorar sin söndagsgudstjänstgemenskap ska finna den någon annanstans.

Nu har snön legat kvar i flera dagar. Och fortsätter att fyllas på. Så vackert att sitta i vardagsrummet och kunna se ut över de vita vidderna genom de nya fönstren.

 

Besök av yngre bror i helgen. Han kom från Umeå i fredags och vi besökte bl a mamma tillsammans. Sedan har han varit på lindyhop-kurs och kom åter till mig på söndag afton efter väl förrättat värv. Middag tillsammans och stimulerande samtal - som alltid. I morse tog han bussen hem.

 

Kyrkliga aktiviteter under helgen? Var iväg och välsignade ett hem i lördags. Firade högmässa i går. Drygt 30 personer närvarande. Ungefär som  det brukar vara då. Nu är det Bosses tur att leda högmässa två söndagar. Hembesök med sjukkommunion under eftermiddagen.

 

Nu börjar kyrkomötets andra session för året. Nu blir det debatter i plenum och beslut. Nu ska alltså en ny handbok antagas. Jag känner noll och ingen entusiasm. Annat var det inför antagandet av 1986 år handbok. Då var jag engagerad och gick in för saken med liv och lust. Vem har behov av ny handbok nu? Ett litet kompletterande tillägg till den nuvarande hade fyllt alla eventuella behov som kunnat tänkas. Men nya handböcker behövs väl regelbundet för Verbums skull. Särskilt om förlaget fortsätter med sin hutlösa prissättning. Om jag inte varit fast i annat denna vecka hade det varit lockande vara i Uppsala och sitta på åhörarläktaren under debatterna och följa med FK-gruppen på lunch och middagar.

är det något slags gemensam dag för präster och diakoner i stiftet. Jag är inte där. Efter sjukskrivning med viss förblivande trötthet känns det inte som läge att fara iväg och jobba på ledig dag.

 

Igår däremot arbetade jag. Högmässa först. Något färre än senaste veckorna, bara 22 inklusive personal och kyrkvärdar.* Något referat av predikan blir det som vanligt inte. Den som vill ta del får infinna sig. Trots mitt bloggande har jag alltid upplevt mig som mer talare än skrivare.

 

Eftermiddag: sjukkommunion. Jag firar numera rätt ofta sjukkommunion hos olika personer. Att få fira mässa med dem som av olika skäl har svårt ta sig till gudstjänstgemenskapen har jag alltid upplevt som en av prästämbetets finaste uppgifter.

 

I morgon samlas präster och diakoner (förmiddag) till val av ledamot i domkapitlet. Naturligtvis är jag även här helt stenålders eller i bästa fall "från 1800-talet" när jag framhärdar i att det  bör vara en präst som är vigningstjänstens representant i domkapitlet. Att vara ledamot av domkapitlet är i princip ett lärouppdrag. För att kunna fylla ett sådant får präster dels skaffa sig en teologisk utbildning dels avlägga ett vigningslöfte om trohet mot den Heliga Skrift och vår kyrkas bekännelseskrifter. Några sådana "krav" läggs aldrig på diakoner. Det är alltså en avgörande principiell skillnad mellan präster och diakoner helt oavsett att båda nu inräknas i begreppet vigningstjänsten. Men det är klart; den avgörande skillnaden mellan präster och diakoner är även i övrigt på väg att utplånas eftersom det är allt fler bland präster och blivande präster som beskriver kärnan i sitt uppdrag som "att jobba med människor" (ev med tillägget "i glädje och sorg") vilket knappast kan ses som annat än en diakonuppgift. Jag förnekar inte att prästers och diakoners uppgifter i mångt och mycket kan överlappa varandra, men det viktiga är vad som är "karaktärsuppgiften". Diakon: omsorg om människor, präst: förkunna Guds ord och förvalta sakramenten.

 

Eftermiddagen imorgon samlas även utsedda elektroner (tillägg senare: här ägnade automatstavningen sig åt ett spratt, men roligt blev det ju 😊) och det skall hållas nomineringsval till biskop. Bryr jag mig? Knappast jättemycket. Redan i 50-60 år vid det här laget har man ju levt med att många av dom biskopskandidater som präster och kyrkfolk verkligen velat ha inte kunnat bli utnämnda; först p g a den socialdemokratiska regeringens tydliga styrning av utnämningspolitiken, sedan p g a reglering i kyrkoordningen. Hur länge ska man spela med i elakt spel? Det är en fråga jag länge ställt mig.

 

Om politiseringen av kyrkan gått snabbt - t ex genom främmande makts totala ockupation av landet, med åtföljande utbyte av hela biskopskollegiet mot biskopar lojala med de nya makthavarna - då hade många reagerat. Men nu har det hela gått "lugnt" och sakta tillväga med tilltagande anpassning från all opposition enligt tron "det kan inte bli värre än så här" - men det blir hela tiden värre.

 

Att det skulle finnas bättre och sämre bland de kandidater som från olika håll förs fram förnekar jag inte. Men allt är relativt.

 

- - - - -

 

* sammanlagt fem kyrkvärdar närvarande trots att bara två tjänstgjorde. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: det är roligt ha kyrkvärddsr som är trogna gudstjänstfirare utöver sin tjänst.