Torbjörn Lindahl

Nu har snön legat kvar i flera dagar. Och fortsätter att fyllas på. Så vackert att sitta i vardagsrummet och kunna se ut över de vita vidderna genom de nya fönstren.

 

Besök av yngre bror i helgen. Han kom från Umeå i fredags och vi besökte bl a mamma tillsammans. Sedan har han varit på lindyhop-kurs och kom åter till mig på söndag afton efter väl förrättat värv. Middag tillsammans och stimulerande samtal - som alltid. I morse tog han bussen hem.

 

Kyrkliga aktiviteter under helgen? Var iväg och välsignade ett hem i lördags. Firade högmässa i går. Drygt 30 personer närvarande. Ungefär som  det brukar vara då. Nu är det Bosses tur att leda högmässa två söndagar. Hembesök med sjukkommunion under eftermiddagen.

 

Nu börjar kyrkomötets andra session för året. Nu blir det debatter i plenum och beslut. Nu ska alltså en ny handbok antagas. Jag känner noll och ingen entusiasm. Annat var det inför antagandet av 1986 år handbok. Då var jag engagerad och gick in för saken med liv och lust. Vem har behov av ny handbok nu? Ett litet kompletterande tillägg till den nuvarande hade fyllt alla eventuella behov som kunnat tänkas. Men nya handböcker behövs väl regelbundet för Verbums skull. Särskilt om förlaget fortsätter med sin hutlösa prissättning. Om jag inte varit fast i annat denna vecka hade det varit lockande vara i Uppsala och sitta på åhörarläktaren under debatterna och följa med FK-gruppen på lunch och middagar.

är det något slags gemensam dag för präster och diakoner i stiftet. Jag är inte där. Efter sjukskrivning med viss förblivande trötthet känns det inte som läge att fara iväg och jobba på ledig dag.

 

Igår däremot arbetade jag. Högmässa först. Något färre än senaste veckorna, bara 22 inklusive personal och kyrkvärdar.* Något referat av predikan blir det som vanligt inte. Den som vill ta del får infinna sig. Trots mitt bloggande har jag alltid upplevt mig som mer talare än skrivare.

 

Eftermiddag: sjukkommunion. Jag firar numera rätt ofta sjukkommunion hos olika personer. Att få fira mässa med dem som av olika skäl har svårt ta sig till gudstjänstgemenskapen har jag alltid upplevt som en av prästämbetets finaste uppgifter.

 

I morgon samlas präster och diakoner (förmiddag) till val av ledamot i domkapitlet. Naturligtvis är jag även här helt stenålders eller i bästa fall "från 1800-talet" när jag framhärdar i att det  bör vara en präst som är vigningstjänstens representant i domkapitlet. Att vara ledamot av domkapitlet är i princip ett lärouppdrag. För att kunna fylla ett sådant får präster dels skaffa sig en teologisk utbildning dels avlägga ett vigningslöfte om trohet mot den Heliga Skrift och vår kyrkas bekännelseskrifter. Några sådana "krav" läggs aldrig på diakoner. Det är alltså en avgörande principiell skillnad mellan präster och diakoner helt oavsett att båda nu inräknas i begreppet vigningstjänsten. Men det är klart; den avgörande skillnaden mellan präster och diakoner är även i övrigt på väg att utplånas eftersom det är allt fler bland präster och blivande präster som beskriver kärnan i sitt uppdrag som "att jobba med människor" (ev med tillägget "i glädje och sorg") vilket knappast kan ses som annat än en diakonuppgift. Jag förnekar inte att prästers och diakoners uppgifter i mångt och mycket kan överlappa varandra, men det viktiga är vad som är "karaktärsuppgiften". Diakon: omsorg om människor, präst: förkunna Guds ord och förvalta sakramenten.

 

Eftermiddagen imorgon samlas även utsedda elektroner (tillägg senare: här ägnade automatstavningen sig åt ett spratt, men roligt blev det ju 😊) och det skall hållas nomineringsval till biskop. Bryr jag mig? Knappast jättemycket. Redan i 50-60 år vid det här laget har man ju levt med att många av dom biskopskandidater som präster och kyrkfolk verkligen velat ha inte kunnat bli utnämnda; först p g a den socialdemokratiska regeringens tydliga styrning av utnämningspolitiken, sedan p g a reglering i kyrkoordningen. Hur länge ska man spela med i elakt spel? Det är en fråga jag länge ställt mig.

 

Om politiseringen av kyrkan gått snabbt - t ex genom främmande makts totala ockupation av landet, med åtföljande utbyte av hela biskopskollegiet mot biskopar lojala med de nya makthavarna - då hade många reagerat. Men nu har det hela gått "lugnt" och sakta tillväga med tilltagande anpassning från all opposition enligt tron "det kan inte bli värre än så här" - men det blir hela tiden värre.

 

Att det skulle finnas bättre och sämre bland de kandidater som från olika håll förs fram förnekar jag inte. Men allt är relativt.

 

- - - - -

 

* sammanlagt fem kyrkvärdar närvarande trots att bara två tjänstgjorde. Jag har uttalat det förr och gör det gärna igen: det är roligt ha kyrkvärddsr som är trogna gudstjänstfirare utöver sin tjänst. 

har jag mött idag 

 

Först den ortodoxa vid liturgin i Domkyrkan. Att uppleva den ortodoxa liturgin är alltid himmelskt. Många icke-ortodoxa var där och vad jag såg lyckades de flesta följa prästens uppmaning att stå hela liturgin. Bara under predikan fick man sitta. Inte undra på att vi lutheraner sitter så mycket; vi lyssnar ju så mycket. Sittande är lyssnadets kroppshållning, stående är bedjandets.

 

Sedan mötte jag katolicismen. Genom möte med god vän som jag känt sedan studietiden. Vi fick lunch tillsammans och goda samtal innan han återvände hemåt efter några dagar i Norrbotten. 

 

Sen blev det - ja, vad då? Lutherdomen? Eller svenskkyrkligheten? Eller den evangeliska katolicismen? I vart fall firade jag mässa i Hertsökyrkan. Förhållandevis många för att vara kvällsmässa, 25 personer. Särskilt roligt att just två av dem kom, båda rullstolsburna och blinda. Ibland har det varit fyra rullstolsburna personer samtidigt i kyrkan. Kanske är Guds tanke att även en del personliga assistenter ska få höra Guds ord.

 

Man vet aldrig vad Gud tänker. 

 

Eftersom jag ibland fått kritik för att jag nämnt hur många präster som varit i kyrkan så ska jag inte göra det idag. Däremot nämna att det var två diakoner (nej, tre, lägger jag till efter rättelse av Jocke. Se kommentar nedan).

Bara så ni vet: jag vet inte ännu resultatet av kyrkovalet. Vallokalerna har stängt för en  knapp timme sedan.

 

I kyrkan idag märktes valet. C:a 40 var vi på högmässan. Vallokalen (=samlingssalen) öppnade kl 12. Då kom en lång kö människor. 

- Tur att det kommer folk och bestämmer över oss så vi slipper göra det själva, uttryckte flera i gudstjänstförsamlingen.

 

Men flera av gudstjänstfirarna röstade också efter gudstjänsten.

 

Vad ska vi gissa om resultatet? Vet inte. Kanske är Sverigedemokraterna de som ökar mest. Jag tror dom har potential för det. Övriga partier och partianstrukna grupper får det nog svårare. Dom har ju funnits med länge så dom har kanske nått sin topp. Möjligen att även sossarna ökar. Dom har ju sådana resurser att mobilisera folk.

 

De opolitiska grupperna ökar knappast så mycket. Deras hopp står nog till folk som är kyrkligt engagerade men som kanaliserar sitt engagemang via ett parti. Om dom nu börjar ta ställning mot partpolitiseringen då blir det ju någon av de fria grupperna.

 

Hur många timmar måste man vänta innan något resultat börjar synas på nätet?

 

En skojig sak i den kyrka jag besökte idag var placeringen av valsedlarna. De olika gruppernas valsedlar brukar alltid läggas i bokstavsordning. Då har traditionellt Arbeterepartiet socialdemokraterna kommit först. Men den som ansvarat för valsedlarna i Hertsökyrkan ansåg att eftersom det står Arbetetepartiet SOCIALDEMOKRATERNA på valsedeln så är det ju "s"-ordet som blir det synliga. Alltså s i bokstavsordningen. Alltså strax före Sverigedemokraterna. Kan passa bra tycker jag. Samma statskyrkoanda, bara lite olika kosmetika.*

 

Nu väntar vi med spänning.

 

- - - - - - - 

 

*Kära läsarna minns väl den undersökning som Kyrkans tidning gjorde inför förra kyrkovalet 2013. Alla grupper i kyrkomötet fick fem frågor. S och SD svarade likadant på fyra av fem frågor. Som jämförelse kan nämnas att Frimodig kyrka och SD svarade likadant på endast en av fem frågor.

Den rubriken tror jag mig ha sett på annan blogg. Nu knycker jag den.

 

1. Det har varit dåligt väder idag. Stark vind och mycket regn. Hoppas det kan fylla den goda funktionen någonstans i landet att fylla på grundvattennivåerna. Annars är det ju helt meningslöst. Alltså blev det bil till kyrkan så jag slapp gå ändå till högskolan för att ta bussen. Alltså misslyckades jag från första dag i mitt försök att på prov leva helt utan bil. Ett tag har jag nämligen tänkt försöka det nu när jag köpt motorcykel igen. 

 

2. Högmässan idag leddes av Bosse. Han hade förutspått att det blir kort predikan när evangeliet bara var en vers. Men han tog hjälp av GT-texten om hur profeten Jeremia räddades ur brunnen. För mig helt nya infallsvinklar. Riktigt uppbyggligt.

 

3. Efter kyrkkaffet var det kyrkvärdsträff. I samband med det presenterade en av kyrkvärdarna sin idé till mer permanent fastsättning av våra ikoner. Jag hjälper honom gärna förverkliga det. Om han vill/behöver ha hjälp.

 

4. Hembesök sen och sen besök hos mamma. Får man räkna det som tjänsteärende när man besöker sin egen mor. Hon är ju a) gammal b) f d trogen gudstjänstbesökare c) församlingsbo d)

kyrkoavgiftsbetalare.

??

Nå, jag är ledig idag så det spelar ingen roll.

 

5. Sen for jag hem och märkte att det fuktat på insidan runt fönsterkarmarna i vardagsrummet. Och eftersom jag rivit en del kring fönstren så kunde jag nu förstå problemet i hela dess vidd. Lämpliga motåtgärder sätts in i samband med fönsterbyte.

 

Aldrig får man vara helt glad. Men man kanske blir glad när saken åtgärdats. Eller när man tagit en MC-tur eller när det gått bra för Frimodig kyrka i kyrkovalet - pga din röst!

blev det givetvis. Inte en söndag utan kyrkogång. 

 

Men var, det är frågan. Det blev min kyrka, Hertsökyrkan.  Jag har visserligen flera gånger fått skäll här på bloggen när jag använt det ordet. Vissa har nämligen uppfattat det som anspråk på ägande. Inget kan vara felaktigare. Det är hellre som när makar talar om min man eller min hustru, det betyder ju inte anspråk på att äga den andre, utan just samhörighet och kärlek.

 

Men idag var det dessutom annorlunda på ett annat sätt. Idag var jag ledig så idag gick jag i kyrkan på samma villkor som alla andra (bortsett från att jag hade nyckeln med mig och påpassligt kunde låsa upp åt en person som hade ärende in i ett låst rum).Alltså säger jag idag min kyrka ur ett gudstjänstfirarperspektiv. Och det måste vara tillåtet. Varje gudstjänstfirare som vill bli en levande sten i det andliga husbygget bör ha en gudstjänstgemenskap som sin "hemförsamling".

 

Ett tecken på att flera som regelbundet går i Hertsökyrkan börjar växa samman i en gemenskap är att en kvinna som är helt rörelsehindrad, rullstolsburen och blind vågar låta sig skjutsas av färdtjänsten från sitt boende till kyrkan i förlitande på att någon av gudstjänstfirarna rullar in henne i kyrkorummet och tar henne fram till nattvardsutdelandet.

 

En sådan förtröstan med motsvarande ansvar uppstår bara där samhörigheten är så stor att man upplever att det är min kyrka. 

 

Nu återstår frågan blir det en mc-tur i det fina vädret?

 

Om två veckor är det valdag för kyrkovalet. Då röstar du på Frimodig kyrka.

I helgen har det varit något slags reformationsjubileumsfirande här i stan med div aktiviteter i domkyrkan och Kulturens hus. Jag var inte där.

 

Det har också varit höstmöte i Fridsförbundets bönhus i Örnäset. Jag var inte där heller. Trots att min gode vän Stefan Aro var här och predikade. Jag hade väl inte lust bara. Fredag och lördag hade jag haft möjlighet men inte idag.

 

Det var också högmässa i Hertsökyrkan idag. Många av dom som brukar vara där var inte där. Kanske var dom på någon av de aktiviteter som nämnts ovan. Men när man är på någon sammankomst, av vad slag det vara må, så har jag lärt mig att man inte ska beklaga sig över alla som inte var där utan glädja sig över dom som var det. Då gör jag det: BL, AJ, M&L.G, CE, GE, Y&K.K, G&I.H, AJ, ?? förutom dom som måste vara där: vaktmästare IN, kantor AI och kyrkvärdar GM & OJ (men kyrkvärdarna kommer ju ändå nästan jämt. Även när dom inte tjänstgör). Jag hade en känsla att jag glömt någon. Då kom jag på det: prästkollegan BN. Hade ju varit synd om jag inte fått berätta att en präst var närvarande. Har jag glömt någon nu? Det skulle ju vara förargligt. Det är tillräckligt förargligt att jag inte minns namnet på en av de äldre damerna.

 

Nu är det dags börja fila på några debattartiklar inför kyrkovalet. Den som är kyrkoanställd och representerar Frimodig kyrka får skriva dom på arbetstid? Eller?? Jag menar det måste väl vara i enlighet med kyrkans sak att kämpa för att befria kyrkan från politikens ockupation? Eller??

 

Rösta på Frimodig kyrka. I Luleå stift ställer vi upp lokalt i Boden och Umeå men överallt i stiftet kan man rösta på oss i valet till stift och kyrkomöte. Skulle våra valsedlar saknas någonstans, så ta en blank valsedel och skriv Frimodig kyrka på den.

 

PS. Det hände inget i fredags men i morgon...!?

blev det idag.

 

Först i kyrkan på Lövskatan - för andra söndagen i rad, men jag har ju varit ledig! - sen på kvällen mässa i ett hem. Dock var jag själv ej celebrant. Goda vänner hade besök av präst som fick fira hem-mässa med en församling på sju personer. Allt för att ge trogna gudstjänstfirare möjlighet fira en mässa som vad gäller alla faktorerna ämbete, liturgi och nattvardselement uppfyller de krav som en traditionalistisk kristen kan ställa.

 

Förra söndagen mötte jag i kyrkan en person som jag iofs sig känt i över 25 år vid det här laget, men som jag förra veckan fick ett intressant samtal med. Det visade sig att vi var avlägset släkt. Båda är vi ättlingar efter Per Israelsson Käck f. 1729, som gäller för att vara den förste inbyggaren i Glommersträsk i Arvidsjaurs kommun. Roligt plötsligt ha släktträff vid kyrkkaffet. Jag tillhör generation nio om Käck räknas som nr ett. Min nyfunna släkting skulle också kolla sin släktlista så vi kan se hur nära släkt vi är.

 

Idag under eftermiddagen besökte jag mamma och tog med henne ut på en promenad. Ja, jag promenerade, hon satt i rullstol. Jag rullade henne ändå till kyrkogården där vi besökte pappas grav. På torsdag är det fem år sedan han dog. Vi sjöng också en av pappas favoritpsalmer I hoppet sig min frälsta själ förnöjer. Hela utflykten uppskattade hon mycket. Och jag med. Och jag fick dessutom lite välbehövlig motion. Jag visade även mamma min prästvigningsbiskops, Stig Hellsten, grav.

 

Så kan det bli lite varierad sysselsättning på en söndag. Sånt man får tid med då man lärt sig inte arbeta på söndagar.

 

Nu firar jag mässa i Örnäset (kl 11) och Hertsön kl 18, kommande söndag och Hertsön kl 11 söndagen efter. 

 

Nu mörknar det ute. Märks att sensommaren kommit. Där jag sitter i min fåtölj har jag den lysande halvmånen vackert i blickfånget.

 

Även för svenska kyrkan mörknar det. Jag menar då dess fångenskap under politiseringen som framstår allt orimligare. Som tur är finns här en lysande stjärna på himlen: Frimodig kyrka. För alla vettiga kyrkomedlemmar är det ett måste att rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet den 17 september.

gjorde jag idag. Firade högmässa med grön skrud. På självaste Kristi förklarings dag. Ändå nämnde jag i predikan att detta är en av festerna under den festfattiga halvan av kyrkoåret. Tur att jag inte tillade "därför är den liturgiska färgen vit". Måste dock erkänna attt vaktmästaren gjort rätt: det var vitt kalkkläde framtaget. Ändå väcktes ingen korrigerande tanke i mitt inre. Tog bara den skrud som hängde längst fram i skrudskåpet. Måste mentalt ha befunnit mig någon helt annanstans.

 

Detta är nu andra veckan i rad jag firat högmässa i Örnäset och använt mina "riktiga" veteoblater från Hertsön. Ingen har efterfrågat glutenftitt. så varför ska vi i alla kyrkor (utom Hertsön) tvinga alla att inte få traditionella oblater?

 

På aftonen ledde jag Sommarkväll i Andreaskyrkan som är en del i vårt samarbete med baptistförsamlingen. När jag under förberedlsen gick runt och tittade på lokalerna fann jag på en vägg ett vackert standar som tydligen en gång tillhört Malmbergets baptistförsamlings söndagsskola, men felstavat babtist. Ser man på. Trevlig samvaro i den kyrkobyggnad som lika gärna kunde varit svenska kyrkans distriktskyrka i området. Men det blir kanske att vi samarbetar alltmer i densamma nu när Björkskatakyrkan ska läggas ner.

 

Nu gäller det att se hur spelarna i respektive Frankrike och England samarbetar på en fotbollsplan någonstans i Nederländerna.

blev det igår.* Men det beror på att det är semestertider. Då får man ha två gudstjänster. Vilket jag absolut inte har något emot. Kl 11 i Örnäsets kyrka och kl 18 i Hertsön. Ungefär lika många deltagare (ca 20) på båda ställena. 

 

I Örnäset var en av gudstjänstdeltagarna en av domkapitlets ledamöter. Undrar om han var ute för att utöva den fortsatta tillsyn över mig som utlovades i domkapitlets friande beslut i december 2015? Jag har svårt tänka mig att han fann något att anmärka på. I Hertsön fick jag träffa en person som jag inte sett på länge. Det var riktigt roligt. Dessutom tre som jag kanske inte kommer att se på länge. Dom flyttar söderut och vi fick därför ha en liten avtackning med förbön efter gudstjänsten. Sen gick vi ut och åt tillsammans. Trevligt det med.

 

Det man frågar sig när man dubblerar gudstjänst och predikan är vilken gudstjänst (och predikan) blir bättre? Den första eftersom man då ger järnet och den andra bara blir en avslagen repris? Eller den andra eftersom den första bara är uppvärmning och det blir den andra som gäller på riktigt?

 

Det är frågan. Den enda (förutom prästen och förhoppningsvis den Helige Ande) som var med båda gångerna var kantorn. Alltså är hon den som möjligen kan sitta inne med svaret.

 

Kommande söndag blir det för mig bara Örnäset kl 11. Då avser vi hålla till i stora kyrkorummet, inte i det lilla Mariakoret.

 

- - - - - - 

 

* och ingen av dem var katolska kyrkan

blev det idag igen. Denna gång på Fridhem i Vännäs. Jag stannade alltså kvar i Umeå till idag (söndag) efter OAS-mötets slut på lördagen. Vi var tre oasare som lockats av goda vänner i Vännäs att komma dit till söndagens högmässa. Andra gången jag var där. Första gången var i påskas. Samma upplevelse som förra gången: absolut ett ställe som jag skulle kunna ha som min regelbundna gudstjänstgemenskap. Återigen får man upplevelsen att det man igenkänner som genuint svenskkyrkligt numera i allt större utsträckning förverkligas utanför svenska kyrkans officiellt organiserade sammanhang. Samma upplevelse av liturgin som i påskas: eftersom man redan "moderniserat" liturgin (i grunden 1942 års ordning) på några punkter så finns inget egentligt skäl att inte också sjunga de liturgiska partierna helt enligt gällande handboks (1986) text- och musikalternativ.

 

God predikan också - givetvis! Roligt att predikanten (prästen Gunnar Andersson) citerade samma avnitt ur bekännelseskrifterna - om "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" - som jag citerat i min predikan på lördagen. Vi läste ju samma evangelietext, men för GT-text och epistel följde Gunnar förra evangelieboken som generellt är lite mindre "pk"-tillrättalagd än nuvarande.

 

Eftermiddagen blev det besök hos yngre bror där vi firade äldste sonen som just tagit sin examen vid - ja, hur var det nu, var det Oxford eller Cambridge? Det förra va? Roligt även träffa densammes flickvän från Ryssland. Så duktig hon redan var på svenska trots att hon bara övat via internet!

 

Idag har jag även suttit med äldre bror och lärt mig massor om dator- och telefonanvändning och allt som därtill hörer.

- Snart blir jag en modern människa, sa jag till sist.

- Det tror jag när jag ser det, sa svägerskan.

 

Vänta bara! Snart kanske jag har både mobilt Bank-id och Swish.

 

Men oroa er inte för moderniteternas intåg i mitt liv. Kv*nn*pr*st-f*r*spr*k*r* blir jag aldrig. Ej heller Facebookare.

Idag var läget sådant att jag inte fann någonstans att gå i kyrkan där det stämde med mina önskemål. Alltså fick man gå någon annanstans. Och då blir det understundom katolska kyrkan. Jag kommunicerade ju på stormötet lördag kväll så det kunde accepteras att sitta i bänken under kommunionen. Men att bara få lyssna till en riktig liturgi och få be med i gudstjänstens böner, vilken rikedom! Jo, mässfirare är nog numera mer min titel än gudstjänstfirare.

 

Men lite försent kom jag efter att första ha varit till Mjölkudden och lånat ut bilen till dottern. Missade rätta bussen och fick ta en annan. 

 

Efter mässan blev det promenad till stan för gemensam lunch med god vän, sen promenad tillbaka för besök hos mamma. Då vädret var fint tog jag med henne på rullstolsrally runt en del av Skurholmen. Vi tittade även in hos en av hennes gamla vänner (tillika prästkollega och f d chef till mig) och fick en pratstund. Bl a pratade vi om en annan prästkollega, tillika min (och andras) ungdomspräst i Örnäset i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Senare på em fick jag ett mail av yngre bror att han fått meddelande om att densamme prästen tidigare idag avlidit.*

 

Del av kvällen ägnades åt finalen Confederations Cup. Det gick som det brukar: Tyskland vann! Tur att dom började med den vanan först efter världskriget.

 

I  övrigt tänker jag så: är det någon som fortfarande  inte anser att svenska kyrkan är ockuperad? Jag menar efter intervjun med Stefan Löven och Sverigedemokraternas storsatsning inför kyrkovalet. Jag kommer i fortsättningen inte att ta något beslut av kyrkomötet på minsta allvar. Det har jag visserligen deklarerat många gånger redan. Nu gör jag det igen!

 

- - - - -

 

* jag nämner inget namn innan saken offenrliggjorts men det finns väl vissa bland läsarna som anar vem som åsyftas

Men efter bara en halv dsgs bortovaro denna gång.

 

Jag besökte stormötet i Haparanda tillsammans med goda vänner från Luleå som i sin tur hade med sig god vän från Kalix.

 

Ett tag har jag burit på tanken besöka stormötet. Men inte ensam. Så igår ringde jag i tur och ordning två vänner i det ärendet. Den ene tackade nej den andra nådde jag ej. Men rätt som jag idag i slutet av förmiddagen satt och läste så ringde andra vänner och undrade om jag skulle med. Dom befann sig visserligen i stugan men bara jag gav mig ut på E4 en bit så kunde vi mötas och jag få skjuts en del av vägen.

 

Sagt och gjort. Allt gick enligt plan. Väl framme hann jag höra två predikningar före middagspausen. Särskilt uppskattade jag den andra där predikanten talade över Mark 2 där Jesus förlåter och botar den lame. Det uppmuntrande var att höra ord som helt bekräftade min egen undervisning om bikt och förlåtelse förra helgen.

 

Under middagspausen blev jag anmodad hjälpa till i mässan (jo, jag hade för säkerhets skull tagit alba med). Till min glädje fick jag distribuera i par med Missionsprovinspräst* som varit min parhäst i dylika sammanhang flera gånger.

 

Dock gillar jag inte att man även i dessa laestadianska sammanhang understundom kan byta konsekvent till glutenfria oblater. Att man har en extra skål för den som önskar må möjligen accepteras men att tvinga alla nattvardsgäster avstå från det som historiskt är en riktig oblat, dvs av vete - det gillar jag inte. Ska man behöva bli katolik också av detta skäl? Tur att det var riktigt (=alkoholhaltigt) vin så det i alla fall var någon ordning.

 

Att glutenfritt (och på sina håll alkoholfritt) numera sprider sig som en löpeld tror jag beror på att man i allt fler familjer vänjer sig vid att det i förskolor, skolor och sjukhus är en fullständigt självklar "rättighet" för var och en att vid behov få specialanpassad kost. Så tar man med sig den attityden till kyrkans gudstjänster och tror att det helt naturligt skulle vara samma sak där.

 

Men, notera: inför Gud har vi människor inga rättigheter. Jo, en, rätten (makten) att bli Guds barn. (Joh 1:12). Men sen är det slut. Nå, denna sak kan vi diskutera en annan gång. Kanske borde det bli ett eget inlägg?

 

En stunds paus i goda vänners stuga innan hemresa. Men då hann det ju bli i morgon också.

 

- - - - - -

 

* så det är fritt fram om någon vill domkapitelsanmäla mig för Missionsprovins-samröre. 

har jag varit till. En liten ort i södra småland, en knapp mil väster om Alvesta, i sin tur några mil väster om Växjö.* Närmare bestämt på Hjortsbergagården ägd av Ekumemiakyrkan. Där har Kyrkliga förbundet för Evangelisk-Luthersk tro hyrt in sig och ordnat midsommarläger. 

 

Som ett mellanting mellan ett laestadianmöte och ett  OAS-möte skulle man kanske kunna säga. Lite mer organiserat än i laestadianien: lägertema Själavård och Gudsfruktan, med förbestämt tema för alla föredrag; lugnare och stillsammare än ett OAS-möte: inget flaggviftande och ingen (högljudd) lovsång. Min uppgift var att hålla föredrag om Den enskilda själavården och bikten**  och predika i högmässa.

 

Roligt var det också att träffa tidigare dekankollegan och kyrkomötesledamoten Fredrik Sidenvall. Kärt återseende.Han talade om Den allmänna själavården  och predikan. Både i föredragen och i ett efterföljande samtal där åhörarna fick möjlighet ställa frågor, upplevde jag tydligt hur vi slog på samma spik när vi försökte hamra in att kyrkokristendom är nådemedelskristendom. Hur länge till kommer någon seriös nådemedelskristendom att finnas kvar i vår kyrka (det är redan allvarligt tunnsått) och var ska vi då finna den? - var en fråga som vi ställde varandra mellan fyra ögon efter det öppna samtalets slut.

 

På söndagen var det högmässogudstjänst på lägergården. Därefter ett intressant föredrag om kristen tro och psykisk ohälsa.

 

Lärorikt och uppbyggligt var allt det som jag fick höra under denna helg. En positiv upplevelse.

 

- - - - 

 

* att jag förklarar så noga beror på min tro att normala svenskar inte har så god aning om platser som ligger så långt bort

 

** alltså i grunden samma föredrag som jag inte var värdig hålla i storpastorat i södra delen av stiftet (Luleå stift)

Tur att vi firade mässa igår kväll. Då blev det i alla fall en mässa under söndagsdygnet - när jag nu under dagen ville fylla mina förpliktelser mot grannarna och hjälpa till i arbetet i kvarteret. Otroligt vilket jobb få bort allt ogräs i sandlådorna kring gungställningarna. Om man slarvat många tidigare år och låtit det börja gro igen, vill säga.

 

Under dagen kom även yngre bror med hustru förbi på en snabbvisit. Dom har varit uppe på ett 50-årskalas igår. Dom fick nu med egna ögon se arbetet som pågår i vardagsrummet och med glädje dela mina visioner och fantasier om hur det ska bli en gång.

 

Nå, men hur som helst är det söndag idag och då vill man till sist på något slags gudstjänst. Kl 16 i bönhuset fick bli alternativet.

 

Nu återstår bara middag och dagens avsnitt ur KKK (20 sidor). Man får se om någon snubbeltråd är ulagd denna gång. Men berätta om läsningen och kommentera ids jag bara var hundrade eller två hundrade sida, så ge er till tåls.

börjar semestern. Inbrottstjuvar göre sig dock icke besvär eftersom jag kommer att vara hemma största delen av tiden. Jag ska utföra en hel del arbeten på huset. Äntligen. Skönt att få komma igång.

 

Skönt också bara med det faktum att det blir semester. Jag tror aldrig att jag tidigare längtat så mycket efter semestern som nu. Varför, kan jag inte med säkerhet säga. Håller jag på bli gammal? Är jag allmänt less på att arbeta?

 

Idag var det ialla fall roligt. Men så firade jag ju mässa. Det är i särklass roligaste arbetsuppgiften: mässa och predikan. Efter högmässan i dag talade jag lite om det sätt på vilket vi numera gestaltar liturgin. Jag tänker fr a på detta att de flesta står upp stora delar av gudstjänsten, fr a under lästa delen av nattvardsbönen. Varför gör man det? Jo, därför att det är just bön. Vi talar till vår Herre och kung.  Klart vi står. Tänk om vår jordiske kung Carl Xl Gustaf skulle komma in i kyrkorummet och man ville säga något till honom, hur många skulle komma på tanken att tala till kungen sittande? Ingen naturligtvis. Man skulle omedelbart resa sig och tala till kungen stående. Och nu är alltså liturgins böner inte bara något som prästen "säger" och vi lyssnar. Utan det är hela församlingens gemensamma bön som prästen leder. Bön till honom som är Kungars kung över himmel och jord. 

 

Mamma var med i kyrkan idag, lotsad dit av min moster. Och till hennes stora glädje var en annan av hennes riktigt gamla vänner där. Också hon en bit över 90.

 

Igår var jag på bröllop i Tornedalen. Ett sån't där bröllop då man känner ena parten väl och den andra inte alls. Så Joh 3:29 stämmer bra in på min situation. Brudgummens mor berättade att hon understundom läser denna ringa blogg. En annan kvinna, som fick använda min vän och kollega Stefan Aro som tolk, gav mig en profetisk hälsning.

 

Under eftermiddagen idag hann jag även en sväng förbi min moster och morbror för att hjälpa dom fixa spolmekanismen i toaletten. Men jag hann hem och byta bort svarta kostymen först. Jag funderade visserligen om toalettarbete får utföras på söndagen. Men jag tänkte att om Jesus godkände att man på sabbaten drog upp ett djur som fallit i brunnen, så må det vara tillåtet fixa en toalett. Jag menar, de behov för vars skull toaletten finns upphör ju inte bara för att det blir vilodag.

 

Under kvällen har jag haft besök av två par gamla vänner. "God ost och dryck" enligt hälsningen i gästboken. Av vilket slag den goda drycken var skall jag pga omsorg om vissa läsares sinnesfrid inte nämna. Men jag kan väl i alla fall skvallra om att den kom från Italien. Dock inte från trakten kring Rom :)

 

 

 

har jag

 

1. Färdigläst en uppsats om diakonatet som jag fått av en god vän. Intressant. För att inte säga mycket intresssnt. Men eftersom författaren inte fått den godkänd än så får kommentarerna vänta.

 

2. Funderat en hel del över skillnaden mellan lutherskt/protestantiskt och katolskt. Skälet? De två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg, där jag blandat mig i kommentarsdebatten. Den som läser ser att vi båda uttryckt att vi borde tala direkt med varandra i telefon. Nu har vi gjort det. Synnerligen upplyftande.

 

Det är bara att erkänna: jag tror inte på sola scriptura (skriften allena). Jag tror inte att lutheraner i allmänhet gör det heller. Det är bara ett uttryck som man tar fram som tillhygge när man ska visa varför man inte är katolik.

 

Jag menar: när lutheranerna valde att behålla barndopet är det någon som tror att dom då rensade bordet totalt från alla traditioner och vanor och satte sig ner med uppslagen bibel vid ett fullständigt rent skrivbord och sade "nu ska vi utan några som helst bindningar till tidigare ordningar sätta oss och fullständigt förutsättningslöst, objektivt och utan några som helst hänsyn till tidigare praxis och kyrkofäders ord se vad bara bibeln säger." Tror någon det? Naturligtvis gjorde dom inte det. Så klart ärvde och övertog dom en gällande ordning (tradition) - trots att det inte finns ett enda exempel på ett spädbarnsdop i bibeln. Och det gjorde dom rätt i.

 

Eller i vår tid. När vi bekänner tron med nicenska trosbekännelsens ord (som vi gjorde idag); hur många lutheraner sätter sig först med trosbekännelsetexten bredvid sin bibel och kontrollerar att allt i bekännelsen stämmer med "skriften allena" innan man vågar instämma? 

 

Ingen. I praktiken instämmer man bara i det som Kyrkan alltid trott.

 

3. Varit i kyrkan. Bosse celebrerade. Det såg jag. Av predikan hörde jag dock inte ett smack. Jag hade glömt hörapparaten (den enda jag har hemma, den andra är på reparation.) På vägen till kyrkan funderade jag om jag skulle kliva av sju hållplatser tidigare och (inspirerad av debatterna enligt p 2 ovan) gå i katolska kyrkan. Jag gjorde det inte.

 

4 Funderat över den beställning av nya fönster till huset jag gjort i veckan. Jag kommer ta upp fler fönster i vardagsrummet och få ännu mer utsikt över vattnet. Men det dröjer nog till augusti innan saken är fixad.

har det varit i helgen.

 

Först for jag snabbt på söndag morgon till Arlanda och hann med drygt tio minuters marginal till högmässa i St Stefanus koinonia (en av gudstjänstgemenskaperna inom Missionsprovinsen.) Skälet till min snabba visit var att deltaga när min sedan många år gode vän, (missionsprovins-) biskopen Göran Beijer firade 50-årsdagen av sin prästvigning. Jag hoppas några yngre kollegor vill vara med och fira när jag når samma jubileum, men först har jag 40-årsdagen, 2019.

 

Fin gudstjänst och roligt få vara med och koncelebrera.* I predikan, som givervis var god och uppbygglig, gav b Göran också ett kort vittnesbörd om en av orsakerna till hans val av prästämbetet och sin kyrkliga inriktning. (Eftersom han sade det i en offentlig predikan så är det väl tillåtet upprepa.) Han hade till ett av sommarloven under läroverkstiden blivit lovad ett sommarjobb. Tyvärr kunde han inte påbörja det pga en rejäl förkylning. Fick därför lite oplanerad ledighet senare under sommaren. Hur utnyttja den? Han nappade på ett erbjudande från en vän att följa på besök hos Fader Gunnar (Rosendahl) i Osby. Detta möte med f Gunnar och hans kyrkliga vision blev avgörande. Där ser man vad en förkylning kan betyda. Eller kanske: hur Gud kan använda t o m en förkylning för sina planer.

- - - - -

 

* till alla som någon gång uttryckt eller tänkt att det är för "högkyrkligt" gudstjänstliv i Hertsökyrkan säger jag bara: ni har intet upplevt

Men var likväl i kyrkan. Samma kyrka som vanligt. Bosse celebrerade och predikade. Ett trettiotal deltagare var vi väl. Varav tre i rullstol. En av dem var mamma och jag åkte med i Hk-bussen från hennes boende.

- Det är många som vi skjutsar till den kyrkan, sa chauffören.

Så väldigt många olika är det väl inte, tänkte jag men i vart fall en kommer väldigt ofta. Densamma personen och mamma har varit bekanta länge, så det var roligt att de fick mötas igen.Roligt att se hur mamma levde upp när hon fick träffa människor hon kände igen och få deltaga i något hon känner sig hemma i - gudstjänsten.

 

Till min stora glädje erfar jag att gudstjänstgemenskapen i Hertsön fungerar allt bättre. Folk är aktiva i liturgin och synes ta något mer ansvar för varandra under kaffegemenskapen. Det senare lika viktigt.

 

Några av gudstjänstdeltagarna beslöt tillsammans gå ut och äta lite senare. Jag hängde på efter jag följt mamma tillbaka. Vid den gemensamma lunchen blev det samtal bl a om skärseldens eventuella existens och dess i så fall möjliga innebörd.  Jag tvingas erkänna att jag trots mitt lutherska prästämbete inte kände anledning fördöma de tankegångar som framfördes. Bara påpeka att inte heller enligt katolsk tro (som jag förstått den) är skärselden något slags extra frälsningsväg för dem som här i jordelivet varit utan Kristus.

 

I gårdagens inlägg berättade jag att jag varit med avfall till återvinningscentralen. Det var det som blev över då två snickare i fredags fm var här och monterade ny ytterdörr och altandörr. Den förra med fönster, vilket jag inte haft. Blev mycket ljusare och finare i hallen. Den senare med glas hela vägen ner. Det var jag först tveksam till men säljaren övertygade mig. Det gjorde han rätt i. Tjusigt när man har utsikt mot naturen. Tänk när jag kan sitta i fåtöljen och se mina sommarblommor vid altankanten.

 

 

En så'n helg då man "jobbat", dvs lett gudstjänst. Lite konstgt känns det på nå't sätt att man säger att man "jobbat" bara för att man för en stund befinner sig på andra sidan altare och ambo än man gör när man annars går i kyrkan. Särskilt när man söndag efter söndag får dela samvaron i samma gudstjänstgemenskap. Om man sjunger prästpartierna eller församlingspartierna i liturgin känns inte som nå'n stor sak. 

- Jag är ju ändå där, som en kollega brukar säga.

Men om man oftast inte vore där när man inte "jobbar" då vore det annorlunda.

 

Jag började fundera: hur många sön- och helgdagar har jag "jobbat" sedan jag blev präst? Snabbt överslag, antal tjänsteår x helgdagar - (semesterveckor + lediga helger) = ca 1200. ??? Min fader, matteläraren, sa alltid att då man räknade något skulle man prallellt med den riktiga uträkningen göra ett överslag så man kunde bedöma om det svar man fick fram var rimligt. Men om den "riktiga" uträkningen bara är ett överslag, hur kontrollerar man då dess rimlighet?

 

Idag var vi många i kyrkan. 49 hade kyrkvärdarna noterat och det var riktig räkning, inget överslag. För en liten distriktskyrka i utkanten av det sekulariserade Luleå är det inte så illa. Den ganska nybildade Meänkööri medverkade och sjöng på meänkieli. Drygt halvdussinet sångare. T o m en så språklig amatör som jag kunde uppfatta att texten till  Maa on niin kaunis (Härlig är jorden) var annorlunda än på finska. Några personer som inte synts i gudstjänsten på ett tag dök upp. Roligt.

 

En av de stora sorgerna i gudstjänsten är ju att vid pålysningarna se skillnaden i antal mellan döpta och döda. Förra veckan var ett undantag, då gick vi nästan +-0, men idag var "ordningen" återställd: 14 döda, 2 döpta. Minus 12 alltså i medlemsstatistiken. 

 

Uppmuntande var dock att träffa god vän som lovade mig få spana in hans MC vid tillfälle. Den är just av den modell som jag kan tänka mig köpa om jag inte köper en likadan som jag hade förut. 

 

Kvar i kyrkan blev jag med olika uppgifter så länge att jag lika gärna kunde övervara kvällens musikgudstjänst/konsert. Fina sånger framfördes. Tyvärr uppfattar jag inte så mycket text, men väldigt vilsamt och rogivande var det. Fler kunde gärna ha kommit.