var vi i gudstjänsten idag. 46 om jag minns rätt från min snabbtitt i statistikpärmen. Men då hade vi draghjälp av att det var volontärsamling plus att vi gästades av två västerbottningar som var på tillfälligt besök i norrbottniska residensstaden. Fem var vi som samlades till bön och förbön en stund före mässan. Det börjar snart vara ett år sedan initiativet med dessa bönestunder togs. De första månaderna var engagemanget rätt stort, men sedan har det falnat. Men när vi väl tar oss samman och sätter oss ner för bön så tror jag alltid att de som deltar uppskattar det. Att som tjänstgörande präst och predikant få bli föremål för andras förböner är också stärkande.
En sjukkommunion och ett besök hos mamma hann jag också med innan jag efter bussresa hamnade i favoritfåtöljen. Kanske är det gamle grottmänniskan inom en som trivs så gott med att sitta i skymning inomhus och titta ut (genom fönstren som ur en grottöppning) på naturen och de ovanligt stora snödrivorna. Jag erkänner att jag inte nog kan prisa Mockfjärds försäljare som övertygade mig ta altandörr med glas ända till golvet och att göra likadant när jag tog upp nya fönster i väggpartiet bredvid. Att en god vän och trogen bloggläsare uttryckt att det blir mycket fönsteryta att putsa, fäster jag inget avseende vid. Det är med fönsterputsning som med dammsugning; det finns en standardlösning på problemet med för mycket jobb: låt bli!🤣
Nu har det mörknat så mycket att det lönar sig tända utebelysningen och få det njutbart på annat sätt. Nu blir det middag.
Just idag är det dock exakt åtta månader till min 65-årsdag och exakt fyra månader -(minus) en (1) dag till 39-årsdagen av min prästvigning. Sådana insikter väcker tankar om framtiden. Men just (precis just då alltså) när jag står vid altaret och i predikstolen (ambon) finns ingen lust till pension.
