Söndagen före Domssöndagen
Bil med Mats till kyrkan. Vi for tidigt eftersom han skulle ansvara för kyrkfikat till sammans med dottern Anna som vi plockade upp på vägen.
I högmässan ledde Mats liturgin t o m offertoriepsalmen, jag ledde nattvardsliturgin och predikade.
Utifrån frågan i evangeliet när Guds rike kommer talade jag om de tre riken där Gud regerar.
1. Allmaksriket - i praktiken skapelsen.* "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Gud handlar här fr a genom att hålla skapelsen vid liv. Se till att allt fungerar. Och inte bara genom det vi ser i dagliga livet: att djur och människor får avkomma som kan leva vidare; att höst följer på vår och ger årlig skördetid osv. Utan också det vi inte ser, eller oreflekterat tar som så självklart att vi inte tänker på det, t ex gravitationen och de osannolikt små spänningar som håller elektronerna på plats runt atomkärnan. Utan detta skulle allt som finns antingen.sjunka ihop eller "flyga all världens väg".
Nu vet vi alla att allt i allmaktsriket (skapelsen) inte fungerar helt enligt skaparens intentioner. Pga det stora upproret mot Guds vilja (syndafallet) finns här i världen allt från sjukdom och död, förtryck, krig och tortyr till förödande skogsbränder, jordbävningar och andra naturkatastrofer. Men Gud kämpar ständigt mot det onda och ofta får han människor med sig i den kampen; läkare och sjuksköterskor, fredsmäklare och olika slag av räddningsarbetare.
2. Nåderiket dvs det rike där vi blir delaktiga av Guds nåd, i praktiken Kyrkan där Gud verkar genom sitt ord och sina heliga sakrament. Den yttre kyrkan är synlig men när det gäller det verk i en människas inre som krävs för att Guds rike skall utbredas genom att fler blir Kristustroende, gäller nog i praktiken att det inte kan ses med ögonen.
3. Härlighetsriket som blir synligt när Kristus kommer åter. Som en blixt från himmelens ena ände till den andra. Detta rike kommer oväntat och plötsligt. Och Jesus exemplifierar med människorna på Noas och Lots tid. Det är för detta rikes ankomst som människorna bör bereda sig.
Då kommer de en gång att få uppleva sanningen i Paulus' ord i Rom 8 att denna tidens lidanden ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.
(Kort sammanfattning av predikan)
Gott kyrkfika till vilket Mats hade bakat. 52 deltagare i högmässan, enligt kyrkvärlden.
Promenad Söndagsrundan med Mats när vi kommit hem. På kvällen gjorde Simon och jag ett besök hos Maria på lasarettet. Hon var glad. Särskilt nöjd verkade hon vara att den yngre av hennes yngre bröder var med, som utan vidare uppfattar vad hon säger och inte bara hennes gamle far som inget fattar. Inget akut-allvarigt med henne , dock. "Bara" en infektion men eftersom hon är under cellgiftsbehandling vill man ha henne under uppsikt
Kvällste hos Mats så fick vi surra lite som avslutning på dagen.
* nämns iofs sig inte tydligt i texten, men jag har alltid haft en förkärlek för predikan i tre delar
Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet
Och kyrkoåret närmar sig sitt slut. 67 deltagare i högmässan, inkl en gästande kör om ca 17 från Kågedalen. Grundlig och innehållsrik predikan - som alltid när Mats predikar. Lite inledande ord om hur sällan denna söndag får firas - kräver 1) att påsken är tidig, 2) att första sönd i advent är sen och 3) att söndagen inte kolliderar med allhelgonahelgen. Sist det hände var sju år sedan fick vi lära oss.
Sen lite om Herrens bön Fader vår (Vår Fader). Fader är inte en mänsklig benämning på Gud utan är ett namn som introduceras av Jesus.
Och sen om fjärde bönen i Fader vår (enligt Luthers numrering i katekesen) förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro (nya översättningen: förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss). Det är ju just den delen av hela bönen som är anledningen till att Fader vår är predikotext på den söndag som getts temat förlåtelse utan gräns.
Nästa söndag, Söndagen före domssöndagen är det min tur predika upplyste Mats om innan han inbjöd till kyrkkaffet.
Min tvillingbror från Umeå dök också upp vid högmässan då han kommit till Luleå för att hans hustru (ordf i Frimodig kyrka i Luleå stift) skulle till ett Fk-möte i Kalix. Då Mats var upptagen em fick brodern sedan följa mig på den promenad vi brukar kalla söndagsrundan. Middag sedan innan svägerskan kom från Kalix och hann få lite kaffe innan de styrde mot Umeå.
Söndagen efter Alla helgons dag - Alla själars dag
Nästan dubbelt så många var vi i högmässan idag. Ska vi tänka att många som igår var borta för att på annan ort tända ljus på anhöriggrav nu kommit hem eller är det bara så att helg på lördag är ovant för många?
Mats ledde mässan och predikade. Roligt höra en välförberedd högmässopredikan. Vid kyrkkaffet noterade jag dock - som så många gånger förr! - hur åtskilliga sätter sig på sina invanda platser eller låter blicken söka ett bord där bekanta sitter utan att notera att vid annat bord sitter en ensam person som kanske också skulle uppskatta kaffesällskap. Ytterligare undran: måste vuxna som är gifta men utan småbarnsansvar alltid sitta vid samma bord? Delar man på sig träffar man sammanlagt fler.
Mats hade frågat mig tidigare om jag ville hjälpa till med distributionen vilket jag lovat, men nu inför högmässan så kände jag mig så trött och vinglig att jag passade vidare till kyrkvärden Lars, vilken klarade det hela med den äran trots att han är ca tio år äldre än jag. Så är läget.
Väl hemma kort vila. Sen tog Simon och jag bilen till de kyrkogårdar där vi har anledning tända ljus. Först till Töre - nyttig övningskörning för Simon i det ruggiga vädret. Efter kyrkogården middag på Roadys, vilket blivit tradition. Sen mot Luleå och kyrkogården på Hertsön
Sedan någon timme hemma i värmen och en kopp te.
Alla helgons dag
- enligt den svenska almanackan, kanske bäst att tillägga.Alla helgons dag är ju, som alla vet (?), egentligen 1 november. Två gudstjänster blev det idag.
Först högmässa i Hertsökyrkan, ledd av Bosse. Måttligt med folk - men inte oväntat; allhelgonhelgen har alltid varit en svag gudstjänsthelg i staden. Bara fjorton deltagare inklusive kyrkvärdar, vaktmästare, musiker och präst. Alltså bara nio som var där utan att vara "tvungna". Men mässan var fin ändå. Kan en mässa någonsin vara annat än fin när den genomförs rätt och kompletteras med innehållsrik predikan?
Nästan direkt styrde Mats bilen mot bönhuset på Örnäset och vi hann precis till gudstjänsten kl 13. Betydligt fler människor men i en 70-årings ögon är ju de närvarande rena ungdomssamlingen. Två predikningar av normal kvalité, dvs absolut inget fel, men heller inget som på allvar utmanar vare sig tanke, vilja eller samvete.
Två av psalmerna från högmässan fick vi upprepa i bönhuset. Och det fantastiska var att alla fyra psalmerna i bönhuset var just de som jag vill ska sjungas på min begravning: Helig, helig, helig...; I himmelen, i himmelen...; Vem är den stora skaran där*...; I hoppet sig min frälsta själ förnöjer....**
Var det något profetiskt över detta kan man undra!
Efter matserveringen for vi och avstod därmed eftemiddagsmötet. Två gudstjänster på en dag får räcka.
* Gamla psalmboken 146.
** psalmen helt utskriven i bloggen 31 aug
Glädje
var det ikväll få deltaga i mässa i Örnäsets kyrka. Mässan ledd av Stefan och inbokad av Luleå Fridsförbund. Alltså en sådan mässa som jag själv lett eller medverkat i "hur många gånger som helst" under årtionden, de senaste åren ofta i sällskap med Mats.
Mindre glädjande var dock att det var betydligt färre än det brukar vara i bönhuset på söndagarna. Vad beror det på? Vad jag såg var heller ingen av Fridsförbundets fyra predikanter närvarande. Men dom kan ju vara på predikouppdrag.
Stefan predikade över de två korta liknelserna i Mt 13 om mannen som söker pärlor och han som oväntat finner en skatt i åkern. Vi är ju vana förklara att sökaren och finnaren är bilder för den sökande och troende människan.Men Stefan sa att man också kan utlägga det så att den som söker och finner är Gud och det han finner är den dyrt skapade människan, Guds avbild, men fallen i synd - gömd i åkern. Var gör han då för att köpa tillbaka den i synd fallna människan? Jo, han säljer allt vad han äger dvs utblottar sig själv och dör på korset.
Fin variant, sa jag till Stefan när han skjutsade hem mig.
- Luther, tror jag, svarade han.
Roligt att även den förkättrade Luther som alltid anses sitta på våra axlar och ge dåligt samvete kan komma med något glädjande, tänkte jag.
Inte bara predikan utan även nattvardsliturgin genomförde Stefan till full belåtenhet. Och då han dessutom klämde in Jesu namn och blod i syndaförlåtelsen så kan jag tryggt få en stroke och falla av pinnen utan att det blir katastrof för Fridsförbundet.
Tiden går märker man. Vid kaffet såg jag bara fem personer äldre än jag. I kyrkan kanske ytterligare någon. Snart känner man sig bortkommen bland alla ungdomar.
Nittonde söndagen efter Trefaldighet
Bil med Mats till kyrkan. Han hade lovat assistera så han ville vara lite tidigare än möjligen en minut i elva vilket blir fallet om vi tar buss. Bosse predikade och celebrerade. Och i dag var han inspirerad när han predikade - det är han iofs alltid när han talar över GT-texten. Först bortåt kl ett var högmässan klar. Men inte mig emot. 73 deltagare (54 kommunikanter).
Redan igår hade mina bröder och svägerskor från Umeå anlänt och vi hade familjemiddag tillsammans med delar av min familj (de som kunde vara med) och vår kusin.
Idag träffades vi igen i samband med högmässan. Och till kyrkkaffet hade vår duktiga tårtbakare Ingela gjort sitt så jag fick möjlighet fira även i församlingens gemenskap. Riktigt roligt. Det måste ju vara tårtkalas innan man känner sig slutgilltigt firad!
På kvällen var jag på lokal igen och åt middag. Tillsammans med vänner denna gång. Då alla varit i samma högmässa tidigare under dagen blev det lite samtal om bl a Bosses långa predikan. Någon tyckte väl den blev väl lång. En annan att den var fantastisk. Jag lutade möjligen åt det senare.
Tack alla för hälsningar, blommor och presenter.
363:e dagen. Tacksägelsedagen
I Umeå alltså. Predikade i Sackeuskyrkan som ursprungligen är en gemenskap inom ELM-BV men som sedan vidgat sina vyer och kontakter genom att ansluta sig till Missionsprovinsen. Träffade ett antal vänner, både boende i Umeå och Vännäs och även från Norrbotten. Bl a annat en ung man som nu är Sackeusförsamlingens ordförande (!) kommen från norra Tornedalen och som jag mött åtskilliga gånger i laestadianska sammanhang. Ett exempel kanske på den "ekumenik" mellan olika inomkyrkliga rörelser som i vår tid blir alltmer angelägen. De medvetna allvarligt Kristustroende i vårt land är inte så många att vår huvudsysselsättning kan vara att dra gränser mellan grupper.
Senare under eftermiddagen kalas hos min tvillingbror som fyller lika många år som jag. Så ser bröderna ut nu
Allra sist telefon med Luleå Fridsförbunds ordförande som sökt mig bara för att få säga att det nått honom att det uttryckts viss kritik mot mig under samtalskvällen tidigare i veckan och att styrelsens förtroende för mig trots det är orubbat. Tryggt veta när jag nästa gång kallas att predika.
356:e dagen. Den helige Mikaels dag
Fel på bloggportalen igår så jag skriver måndag f m.
Högmässa i Hertsökyrkan, 64 deltagare. Mats predikant och celebrant. Jag biträdde i distributionen. Går dock alltid med Kristi kropp numera när vi hjälps åt. Mycket lärorik och fin predikan. Grundläggande änglaundervisning innan han hamnade i evangelietexten. Samtal med folk i foajén så länge att de flesta hunnit gå innan jag satt vid kaffebordet.
I väg sen för att skjutsa äldsta dottern Sara till flyget så hann vi få en pratstund tillsammans hos Maria också.
Sen åter till Hertsön för besök i västlaestadianska bönhuset som ligger en bit österut i staden. Inbjuden av god vän vars familj ansvarade för fikat. Tyvärr betydligt färre deltagare än vanligt, bara drygt hälften av vad vi var i Hertsökyrkan tidigare.
Det sades att samtida samlingar i Gällivare lockat många. Och det är förståeligt, anser man att man har världskristendomens absoluta centrum* - Gällivare - i sin krets, så är det självklart att det drar.
I den upplästa predikan av Laestadius fick jag - äntligen! - höra det som - tillsammans med annat av lärofaderns penna - sannolikt är grunden till den i laestadianismen vanliga dopsynen (som finns uttryckt i västlaestadianernas dopritual) att barnen visserligen har arvssynd men då de inte ännu har verksynd kan de bli födda på nytt genom den allmänna försoningsnåden. Om barnens nya födelse enligt Laestadius anses ske i dopet eller redan tidigare som sägs i västlaestadianernas dopordning, framgick inte tydligt av denna bisats i prostens** predikan.
Den live-predikan som sedan följde var kort och mer som ett personligt vittnesbörd. Inte ens en textläsning tror jag. Men en ny predikantgeneration som ska skolas in måste ju börja någonstans. Och jag som nyss erkänt att jag började min predikogärning som tjänstebiträde med sjuminuterspredikningar ska ju inget säga.
Eftersom väst börjar sina gudstjänster kl 15 och öst sina kl 16 så tänkte jag att jag kan ta öst-laestadianska bönhuset (Luleå Fridsförbund), lite västerut jämfört med västbönhuset som alltså ligger mer österut, på hemvägen. Där brukar det ofta vara två predikningar så jag borde hinna den senare.
Men tydligen inte denna gång för när jag steg in pågick redan avslutningsbönen. Fick i alla fall dagens tredje kyrkkaffe - tur att jag även kunde få varmkorv i västbönhuset. Jag fick dock prata lite med Ingela och hon lovade tårta till kyrkkaffet i Hertsökyrkan söndagen efter min födelsedag. Då får jag fira lite i församlingsgemenskapen
* detta är inget raljerande. Det är västlaestadiansk lära som då och då uttrycks i offentliga predikningar. Hur mycket vanliga västlaestadianer på det s k golvet i verkligheten tror detta när de konfronteras med andra kristna är en annan sak
** vanligt att jag och vissa ungdomsvänner nämner Laestadius just som "prosten". Kan bero på berättelsen om när Laestadii kvarlevor flyttades från Kengis till Pajala så hade en kvinna, när hon såg den döda kroppen, högt utropat: "det är ju prosten".
349:e dagen. Sextonde söndagen efter Trefaldighet
Som sagt, absolut inte ovillig, men likväl "nödd och tvungen", var jag i Hertsökyrkan idag. Celebrerade och predikade. Mats dukade altaret, koncelebrerde med mig och hjälpte till i distributionen. Bosse som är ledig satt i församlingen. 47 deltagare men då var det åtskilliga av de trogna (minst ett dussin) som var i Örnäset där Stefan Aro välkomnades vid gudstjänst i Örnäsgården - eftersom det pågår golvslipning i Örnäskyrkan.
I predikan nämnde jag först något om söndagen; att den kallas höstens påskdag eftersom alla tre årgångarnas evangelier berättar om hur Jesus uppväcker en död: Lasarus, en änkas son i staden Nain, och här en synagogföreståndares tolvåriga dotter.
Predikans tema blev:
Lev uppståndelseliv.
1...i relation till Gud
Tag vara på det den uppståndne Frälsaren ger när han på Påskdagens kväll kommer till sina lärjungar och säger: Frid vare med er (frid åt er alla). Då skänker han rättfärdighet. Paulus i Rom 4: Kristus har dött för våra synder och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull. Sök ingen rättfärdighet någon annanstans än hos den uppståndne Frälsaren.
2....i relation till dig själv
Genom att dagligen dö från synden och uppstå med Kristus. Något vi fick öva oss på redan i mässans inledning då vi bekände våra synder och fick ta emot förlåtelsen
3....i relation till din medmänniska
Genom kärlek och barmhärtighet men kanske fr a genom att förlåta. Gå aldrig med ett ont otroshjärta som inte vill förlåta. Den förlåtelse du själv tagit emot skall du ge vidare...förlåt oss våra skulder så som och vi förlåta dem oss skyldiga äro! Sätt dig stilla och medvetet inför Gud, tänk på den som gjort illa mot dig och uttala med hörbara ord: I Jesu namn förlåter jag N.N (den som gjort dig emot).
Sen kom det som kunde blivit del 4 (se gårdagens blogg) men som istället blir en avslutning och framåtsyftande sammanfattning:
Om/när du levt uppståndelseliv enl p 1-3 ovan så får du leva uppståndelseliv i himmelen. Vi bekänner varje söndag ..syndernas förlåtelse, de dödas (eg: köttets/kroppens) uppståndelse och ett evigt liv. Kom ihåg Paulus ord i Rom 8: vi vet att denna tidens lidande ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.
Vi hade sedan en bönestund i slutet av förbönen då en av gudstjänstfirarna bett om personlig förbön och att få bli smord med olja enligt Jak 5.
Enkelt kyrkkaffe efter mässan. Man överger som bekant inte sin församlingsgemenskap även om man vill åt annat håll.
Men efteråt for jag givetvis förbi Örnäsgården där allt visserligen var slut men jag fick i alla fall hälsa på Stefan.
Till bönhuset sen där jag fick höra kort del av första predikan men hela den andra. När det sen blev middagspaus for jag hem.
Jag var nämligen på kvällen bjuden till min dotter Maria på middag och 42-årskalas. Om läkarna får rätt så var det hennes sista födelsedag. Men därav märktes inget. Hon är lika glad som vanligt. (Måste bero på kära läsarnas trogna förböner så fortsätt med det.)
342:a dagen. Femtonde söndagen efter trefaldighet
(I praktiken tre dagars blogg på ett bräde).
När jag skriver detta (=börjar detta inlägg) sitter jag sedan en dryg timme hemma. Men vi tar det från början som jag lovat.
I fredags morse tidigt tog jag flyget till Göteborg. Blev upphämtad av Bengt Birgersson och fick tillbringa några timmar i hans och Marias hem. Tillräckligt många för att både hinna äta lunch och sova några timmar. Hade ju stigit upp före kl fyra.
På eftermiddagen for vi till Lärjungagården där prästmötet hölls. På vägen hämtade vi upp två personer, en präst och en prästkandidat, den senare från Israel - han förbereder sig för att kunna bli präst i en luthersk församlingsplantering i Tel Aviv, Israel.*
Mötet inleddes med tal av biskop Bengt, lite information, hälsningar mm. Sen samvaro.
------
Lördagen började med mässa ledd av biskopen. Predikan av Henrik Vestergård, kyrkoherde i Den gode Herdens församling i Kinna. Inget fel på predikan. I samband med mässan fick vi alla, möjlighet förnya våra prästlöften. Sånt har man väl varit med om någon gång även i svenskkyrkliga sammanhang men här är det mycket mer gediget, sant och äkta. Märkligt att man ofta behöver befinna sig utanför det officiella svenskkyrkliga livet för att erfara att man tar sitt prästliv på riktigt allvar.
Bibelföredrag sedan av Rolf Pettersson om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn. I gamla testamentet finns ju flera berättelser om hur män på friarstråt möter sin blivande brud vid en brunn. Och här möter Jesus (brudgummen) en kvinna som får bli en bild för hans brud, kyrkan/församlingen, som lyfts ur synden och får sin utvalda position genom tron. Djupsinnigt så man blev gripen på djupet.
Rolfs bibelföredrag var en ersättning för den oration jag skulle ha hållit men tvingades tacka nej till då oron för Marias sjukdom tog över. Det bytet var enligt min ringa mening absolut ingen förlust för åhörarna. I samtalet efteråt ställdes frågan var vi i vår tid har de brunnar där möten kan ske. I flera inlägg betonades nödvändigheten inse att den kristna grundkulturen i samhället nu är borta och vi måste lära oss evangelisera för människor som är helt utan kunskap.
Exempel gavs också på hur människor utan kristen bakgrund också kan vara utan fördomar dvs utan den "svenskkyrkliga" grundkunskapen att Missionsprovinsen är något man ska undvika och därför efter ett andligt uppvaknande kunnat söka sig till en Missionsprovinsförsamling när en sådan råkat finnas i närheten. Flera vuxendop vittnades det även om. Missionsiver alltså i Missionsprovinsen, inte bara en massa besvikna svenskkyrkliga föredettingar!
Vid lunchen såg jag till att få sitta tillsammans med Rune Imberg och fick ett mycket intressant samtal om bibelsyn.
Eftermiddagen prästmötets överläggningar (hela modellen för ett prästmötes innehåll är ärvd från svenska kyrkan). Bl a blev det samtal om relationer till andra kyrkor och nattvardsgemenskap mm, dvs sånt som lutheraner (enligt min helt personliga mening) har en förkärlek att grotta ner sig alldeles för onödigt mycket i.
I samband med avslutningskaffet fick jag en pratstund med Daniel Johansson, studierektor vid församlingsfakulteten (FFG). Han är engagerad i den utbildning som FFG på uppdrag av den Ingermanländska kyrkan bedriver för de (fr a finska, österbottniska) laestadianpredikanter som vigts till diakoner av den ingermanländska kyrkan. Jag har även hört honom hålla föredrag om lutherska bekännelsen på Kyrklig Samling. Han vore - återigen enligt min ringa mening - en person att kalla upp till norrbotten för att få undervisa laestadianpredikanter även hos oss.
Färd sedan till Göteborg där jag tog buss norrut mot Lysekil och blev upphämtad av min gamle vän och kollega Kai Larsen som tog mig med till sitt hem och bjöd på räkor, gott att dricka och god gemenskap.
------
Söndagen återvände vi till Göteborg och gick i högmässa i Imanuelsförsamlingen som tillhör Missionsprovinsen och huserar i en f d frikyrka. Lite förkortad högmässa med sikte på att vara familjemässa. Något enklare predikan också. Efteråt kyrklunch vid vilken jag fick prata med ungdomarna Signe och Hugo som jag lärde känna i Vännäs för ca 14 år sedan då de var barn.
Fick även chans införskaffa både psalmbok och evangeliebok. Psalmboken är den som kallas Psalmer 1991, utgiven av Lutherstiftelsen och kyrkliga förbundet. Enligt förordet avsedd vara ett komplement till 1983 års psalmbok (nu gällande) och tar upp vissa teman som är på väg förloras när vissa gamla psalmer strukits i nya psalmboken. Ambitionen förstår jag, men en snabbkoll - det är därför det blivit så sent innan detta inlägg publiceras - visar att det är ytterst få av psalmerna i denna utgåva som jag saknar. Ändå tror jag mig - av födsel och ohejdad vana - vara förankrad i gamla psalmboken (1937) på sätt som ganska få i yngre (än mig) prästgenerationer är. Därför har det heller aldrig blivit någon rusning efter Psalmer 1991 och resterande lager delas nu ut gratis till den som vill. Och då jag redan i fredags hemma hos Birgerssons såg att min absoluta favoritpsalm i 37 års psalmbok Vem är den stora skaran där fanns med så beslöt jag på stört ta fem exemplar.
Den evangeliebok jag köpte är Lutherstiftelsens revidering av 1983 års evangeliebok. Bibeltexter enligt Folkbibeln 2015 + div annat. Som helhet en ytterst positiv upplevelse, även om jag skulle sakna 2003 års evangelieboks tre kompletta årgångar på askonsdag och skärtorsdag (men man kan ju inte få allt!).
Den evangelieboken tycker jag att man skulle använda i bönhuset istället för 1942 års evangeliebok.
* han var med även förra året
335:e dagen. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet
Jo, jag for till min vanliga kyrka. Det kan inte helt uteslutas att jag kunnat få höra något mer djupsinnigt i domkyrkan. Men när jag uttryckte det för Bosse efter mässan så sa han
- Men här fick du ju sakramentet! Predikan är inte det viktigaste.
Nästan beredd hålla med. En fullständig, fullödig väl genomförd liturgi (Bosse var liturg trots att Mikael predikade), med deltagande i mässan, är väl så uppbyggligt som predikan - även om det naturligtvis idealt bör vara god predikan också.
Men så var det också det här med att inte överge sin församlingsgemenskap. Alltså Hertsön hur som helst. 62 deltagare enligt kyrkvärden. Vid kaffet satte jag mig vid bordet där gruppen kvinnor från Armenien satt. Roligt bryta kulturbarriärerna en aning. Det uppmanar jag även andra vara frimodiga att försöka göra.
Roligt ändå få hälsa på Mikael som jag varit arbetskamrat med under tretton år. Han ska strax börja som präst för det militära där han efterträder Staffan Klingert.
Om knappt två timmar är jag i selen igen - ett uttryck som trogne kommentatorn Torsten, här på bloggen tyckte var roligt sist jag använde det - då jag predikar på Fridsförbundet.
328:e dagen. Trettonde (!) söndagen efter Trefaldighet
Utropstecknet inom parentes kommer av att idag vid högmässsn, när Bosse pålyste textläsningarna för trettonde söndagen efter Trefaldighet, så tänkte jag att detta är ju fel, har han fullständigt rört ihop det? Det är ju fjortonde söndagen. Så jag dristade mig ropa "nej, det är fjortonde". Men ögonblickligen insåg jag att det var fel, så jag rättade mig. Ingen skada skedd, mer än att det var lite pinsamt för mig.
Skälet till min felräkning var mässan igår eftermiddag. Vi lät den präglas av helgens tema för trettonde söndagen och då bli ju den naturliga tanken att nästa högmässa är fjortonde söndagen.
!!??
Efter mässan gick jag direkt och bad Bosse om ursäkt. Han skrattade bara. Tänkte väl att har man gammal gaggig präst i församlingen så har man...55 deltagare enligt kyrkvärden.
Vid kyrkkaffet fick Simon chans prata lite med vår gudstjänstfirare från Kina och testa de få ord han kan sedan en kort kurs på högstadiet.
Efter högmässan tog vi en biltur ut mot norra delen av Hertsön (inte bostadsområdet utan hela ön) bl a till Hagaviken och andra fritidshusområden. Att där var så många stugor! Jag frågade Simon om vi ska sälja kyrkstugan och skaffe en stuga här istället.
- Absolut inte, här har vi ju inte vår egen korkek, kom svaret direkt.
Vi hamnade även vid norra änden av Hertsöträsket. Dessa områden besökte vi ofta när jag var barn men då kom vi från andra hållet på cykel eller skidor. Roligt se trakten igen och de nya vägar som byggts.
Rejäl promenad hemma förde mig bl a förbi Lena där jag fick en kopp kaffe och en pratstund.
321:a dagen. Tolfte söndagen efter Trefaldighet
Högmässa givetvis i Hertsökyrkan. Fr o m denna söndag kl 11. Bosse tillbaka från semestern och ledde mässan. Men som predikant hade han anlitat unge prästkandidaten Pontus som varit synlig i vår gudstjänstgemenskap - inte söndagligen, men rätt ofta - under ett bra tag.
Synbarligen fostrad i högkyrklig liturgisk tradition, vilket även märktes på hans agerande förra söndagen då han hjälpte Mats med distributionen. Att han är prästkandidat har jag hört tidigare, men idag fick jag veta att han är prästkandidat i den anglikanska kyrkan och studerar i England. Svenska kyrkan med alla sina modernistiska påfund är inte ett alternativ. Det har han själv skippat. Tragisk förlust för svenska kyrkan som genom sina vägval allt tydligare väljer bort dem som skulle kunna bli goda präster.
Att han skulle bli en god präst märktes i hans predikan. Inte ens en tiondels mening att anmärka på rent läromässigt.
54 gudstjänstfirare, enligt kyrkvärden.
Efter högmässan blev jag hembjuden till ett par jag känt ända sedan jag började som präst 1979. Har varit där många gånger förr och dom hemma hos oss i radhuset på Porsön. God gemenskap som alltid, andliga samtal och gemensam bön.
Till middag blev det rökt röding.
Fin dag.
314:e dagen. Elte söndagen efter Trefaldighet. Det man inte har i huvudet...
...får man ha i benen.
Det fick jag bevis på idag. Ställde in bilen i garaget. Men just när jag gått insåg jag att mobilen saknades. Åter till bilen där mobilen låg på passagerarsätet. Ut igen för att inse att bilen stod osnyggt snett på sin plats. In i bilen igen och flytta den något lite, varvid jag återigen glömde mobilen på passagerarsätet. Men det märkte jag inte förrän jag kommit in i lägenheten. Då blev det promenad tillbaka till garaget. Men kommen halvvägs insåg jag att jag glömt bilnyckeln, vilken jag direkt jag kom hem hängt på sin rätta krok innanför dörren. Alltså blev det att vända mot lägenheten igen och sen gå till garaget.
Det man inte har i huvudet...
Allt detta hände på morgonen då jag återkommit från Maria där jag sovit varje natt sedan det allvarliga beskedet förra torsdagen. Dock fick jag i afton ett sms att hon ville pröva sova ensam i lägenheten. Förståeligt då jag inget annat gjort än sovit i ett annat rum.
På kvällen mässa i Hertsökyrkan, ledd av Mats som till hjälp hade ung prästkandidat. Efteråt bjöd jag hem Mats och Eva och Lars-Gunnar Ottestig på fika med samtal och bön. När vi efter kvällspsalmen 510 skulle avsluta med aftonbön så var det Eva som ledde i bön. Men hon är ju uppfostrad EFS:are! Detta är något som mina vänner i laestadianien borde lära sig: i mindre och familjära sammanhang kan både en icke-predikant - och kvinna! - lika gärna "leda i bön".
293:e dagen. Åttonde söndagen efter Trefaldighet
Och man har nu vant sig vid sommar(o)ordningen att ha högmässa på aftonen. Alltså utnyttjar man dagtid till något annat. Jag valde fara och hälsa på min dotter tillsammans med hennes mor.
Till högmässan sedan. 41 deltagare enligt kyrkvärden. Några deltagare som jag inte kände sedan tidigare, bl a ett par från Västerbotten. Mässan ledd av Mats. Efteråt följde han mig hem på kyrkkaffe. Samtal om det s k läget. Den som läst mina senaste bloggar förstår kanske en del av vad vi talade om.
Sist fick jag telefon från en kristen vän som önskade att jag skulle förrätta en begravning i hans familj vilket jag lovade.
286:e dagen. Kristi förklarings dag
var över precis när jag började med detta inlägg. Förlåt alla trogna läsare att jag är sen. Eftersom det redan är över midnatt kan jag i statistiken över antalet besökare se den sedvanliga söndagsökningen.
Nu har jag börjat vänja mig vid kvällsgudstjänst på söndagarna. Rent kyrkligt och teologiskt är det fel givetvis. Helgen pågår fr kl 18 till kl 18 dagen efter. Ska man ha mässa kl 18 är det alltså i princip bättre med lördag 18. Klockringning söndag kl 18 innebär ju att man ringer ut helgen.
Om man ska vara precis alltså.
Nå, när det nu ändå är mässa kl 18 kan man ju utnyttja tiden under förmiddagen till annat. Idag nyttjade jag den till mitt sjukgymnastikprogram som jag borde göra oftare än som sker. Får man då ägna sig åt det arbete som träning innebär. Jo, det får man. I vart fall om man följer judiska sabbatsregler. För där är det skapandet som ska undvikas på vilodagen. Av Göran Larsson har jag lärt mig att judiska barn i svenska skolor med sexdagsrsvecka gärna fick ha gymnastik på lördag (den judiska sabbaten) men inte teckning, vilket är skapande.
Nå, nu är vi varken judiskt troende eller skolbarn med sexdagarsvecka.
Till slut for jag då till kyrkan. Nu har Bosse semester (men var där som deltagare) så nu kommer Mats ha högmässorna fem veckor med start idag. Men pass på, en gång ska Mats på resa till utlandet så då blev jag ombedd predika, den 13 augusti. Vilket jag på stört lovade.
Om jag kommer kunna hålla lika innehållsrik predikan som Mats höll idag vet jag dock inte. Ett drygt trettiotal gudstjänstfirare.
279:e dagen. Sjätte söndagen efter Trefaldighet
men inget om dagens gudstjänst blir det i bloggen. Jag var nämligen varken i kyrka eller bönhus. Men det var inte mitt fel. Jag hade bara hunnit drygt 100 meter med bilen när äldsta dottern ringde. Jag svarade och sa bara "är i bilen kan inte prata" men innan jag hann avsluta så vädjade dottern "du måste stanna".
Sagt och gjort. In på liten sidoväg som just uppenbarade sig. Hon berättade att hennes syster (2 1/2 år yngre) låg i Sunderbyn (sjukhuset) och behövde assistans. Hon hade fått ett rätt allvarligt läkarbesked och var ledsen men då det inte var något som direkt skulle åtgärdas utan snarast utredas mera så var hon klar för hemfärd. Problemet var bara att pga sjukdom fanns ingen personlig assistent tillgänglig att möta henne hemma. Kunde Fadern ställa upp?
Till att börja med kunde han fara till akuten och försöka trösta den lilla flickan.* Snabb sväng åt andra hållet så var jag på akuten. Och därmed missades kvällshögmässan. Men om nu vår Frälsare anser att ett dragdjur som ramlat i brunnen är skäl nog för "sabbatsbrott" så borde väl en dotter på akuten få rubba söndagsplikten.
Efter några timmar var humöret bättre. Hon hade själv via sms-kontakt nått en av sina assistenter som lovade vara på plats när hon anlände med Hk-buss, fått hjälp kamma sig och sätta håret i en fläta och ätit ordentligt av en portion mat. Dags för hemfärd.
Jag hade givetvis lovat stanna hos henne under natten om hon ville det, men redan på sjukhuset och ännu mer när hon kom hem karpade** hon sig och lät mig fara hem.
Situationen är likväl allvarlig så flitiga bedjare bland kära läsarna får gärna knäppa sina händer.
Om inte detta hänt och om inte söndagsblogg påkallat min uppmärksamhet så skulle jag kanske bloggat om värmeböljorna. Rejält över 40 och på sina ställen närmare 50° varmt i Medelhavsområdet.
Jag tänker, ska vi bara tala om människans påverkan på klimatet via koldioxiden? Ska vi inte också tänka på Bibeln och påminna oss Jesu ord att det ska komma en nöd (vedermöda) så stor att något liknande aldrig setts förrut; och på andra Petrusbrevets ord om att himlakropparna ska smälta av hetta. Och i dessa himlakroppars (= stjärnors) inre är det redan i utgångsläget rätt varmt kan man säga.)
Är det dags för det klassiska ropet: gör bättring! (omvänd er).
* det säger väl något om min ålder att jag omtalar en 42-åring så
** betyder väl ungefär repa mod men jag har aldrig hört uttrycket annat än i hustruns familj. Någon av kära läsarna som känner igen uttrycket?
272:a dagen. Apostladagen. Femte söndagen efter Trefaldighet.
32 var vi i kvällshögmässan. Knappt hälften satt kvar och fikade kortare eller längre stund.
Inspirerad predikan av Bosse. Som ofta mest över GT-texten, ur Jeremia. Och när han talat länge nog och man tänkte att det närmade sig slutet ...men jag måste bara få säga något kort om episteln också. Och det gjorde han. Men man hade en bestämd känsla av att han fick hålla i sig så han inte skulle segla iväg 30 minuter till. Nå, den som varit på laestadianskt stormöte är ju van vid timslånga predikningar...Och allt han sa var nyttigt och uppbyggligt.
Fick också med mig en tjock bunt fina blanka papper som arbetskamrat funnit på kontoret till ingen nytta. Och då hon vet att jag alltid gillat skriva mina predikomanus (stolpar) på blanka papper så hade hon lagt den tjocka bunten i kontoret, fint ombundna med vackert band och erbjudit mig ta dem.
Att jag vant mig skriva predikomanus på blankt papper beror på att jag vid tiden för inträdet i det heliga prästämbetet hade massor av dylika som var korrektur för tidskriften Carex (minns ni den?) vars redaktionssekreterare jag då varit i drygt att år. De ark på vilka korrekturen kom hade en sådan behaglig kvalitet att jag snabbt vande mig att använda baksidorna som anteckningsblock när korrigerandet var avklarat. Kulspetspennan glider så lätt på glatt papper, vilket gör att inspirationen - ett ord som min gamle kamrat särskilt noterar - tydligt förökas.
Några år in på 80-talet lade vi ner tidskriften och tillflödet av goda pappersark upphörde - även om de jag hade nog räckte 80-talet ut. Men sen var goda råd dyra. Men snabbt fann jag en utväg. De affischer från Svenska kyrkans nationella nivå som levererades i parti och minut till pastoratet för uppsättning i alla kyrkor hade också acceptabel kvalite: glatta och lite tjockare än vanligt stencilpapper. Baksidorna kunde användas om man delade affischerna i lagom stora delar.
Fungerade i några år. Sen försvann de också. Numera är det lokala informatörer som trycker upp alla affischer - på vanliga kopieringspapper! Inget för predikomanus.
Tur att jag fått vissa buntar med glatt papper som inte längre ska användas. Nu har jag troligen med råge för mina behov livet ut.
OBS! att det bara är huvudgudstjänstpredikningar som kräver denna speciella papperskvalité. Eftermiddagspredikningar i bönhus (laestadianska) eller missionshus (EFS-Nederluleåtiden) håller jag alltid utan manus.
Även föredragsanteckningar - t ex för föredrag i alphagrupp eller OAS-möten - skrivs på annan typ av papper, förträdesvis baksidan av gamla valsedlar.
Varför olika typer av tal kräver olika papperstyper har jag inget bra svar på. Vana? Eller rent av en fobi? Full försåelse om någon av kära läsarna anser det vara dags för en domkapitelsanmälan igen.
Om drygt två månader ska jag hålla oration vid prästmöte för Missionsprovinsen. Då lutar det åt att stolpar* skrivs på baksidor av gamla valsedlar. Frimodig kyrkas GIVETVIS!
* att skriva ut predikan/föredrag i sin helhet - i förväg! - har aldrig varit aktuellt för mig.
Och eftersom vi firar Apostladagen idag kan jag ställa frågan: skrev någon av apostlarna någonsin en predikan i sin helhet i förväg?
265:e dagen. Stormötets sista dag. Fjärde söndagen efter Trefaldighet
Och idag gav jag upp. Inte för att det var något särskilt fel med innehållet - som jag uppfattade det. Nej, det var hörslingan som inte fungerade. (De unga män om ansvarade för det ljud-tekniska gjorde flerfaldiga försök hitta felet, men lyckades inte. Troligen glapp någonstans). Av högmässogudstjänstens liturgi hörde jag korta snuttar, av predikan ytterst lite. Men när Mats började be kyrkobönen var ljudet plötsligt perfekt. Bättre än både fredag och lördag. Men precis till Fader vår blev det sämre igen.
Vid kaffet fick jag chans hälsa på predikanten (Göran Esberg) och beklaga att det tekniska strulet gjorde att jag uppfattat endast lite av predikan.
- Men jag märkte ju att du var engagerad. Och det kan vara uppbyggligt nog.
Under pausen kom brodern Peter Hagman och sa att jag behövde flytta min bil annars skulle jag få 800 i böter. Jag hade nämligen ställt den vid vägkanten där den enligt Securitas kunde vara i vägen om räddningstjänsten skulle behöva fram. För att jag skull slippa stappla iväg med min krycka så lånade han bilnycklarna och fixade det. Får väl då i sammanhanget passa på att tacka alla som när de sett mig med min krycka kommit och erbjudit sig hämta kaffe och mat. I flera fall personer som är äldre än jag. Ett tecken på mitt inträde i gubbåldern?
Men svårigheten höra högmässogudstjänsten gjorde som sagt att jag gav upp och avstod eftermiddagens predikningar.
(Person med hörselnedsättning hör nästan bättre via Youtube hemma vid Tv:n)*
Väl hemma blev det kycklingfiléer till middag, tillagade av Simon så man tror sig vara på kinarestaurang.
Men innan ķvällen var slut hann jag till kvällshögmässan i Hertsökyrkan. Där fick jag bl a möta den kvinna jag döpte för några veckor sedan när Bosse var sjuk. Fick då chans fullborda dophandlingen med ett moment jag glömde vid doptillfället, korsteckna med olja och bön om helig Ande.
Bosse berättade också att han tänkte föra in statistiken för lördagens stormötesmässa i Hertsökyrkans liggare
- Både celebrant och mässkläder och flera nattvardskärl kom ju härifrån.
Dock var deltagarantalet inte så stort i kvällshögmässan i Hertsön, bara 21. Men fullständig liturgi med aktiv församling som sjunger med i liturgin ger definitivt upplevelsen av riktig gudstjänst.
Fin och gripande predikan av Bosse om storheten i att kunna förlåta.
Ny besökare vid kyrkkaffet. Från Polen, men bor i Rutvik.
* det slår mig nu att då borde man ju kunna leta reda på Youtube-direktsändningen på telefonen och överföra till hörapparaterna via Bluetooth? Att jag inte testade det. Man är väl för oteknisk och för ointresserad av dylika moderniteter.
258:e dagen. Johannes döparens dag
Lustigt blir det. I det lilla almanackskort jag har står det Johannes döparens dag både igår (historiskt rätta dagen) och idag (enligt svenska kyrkans nuvarande kyrkoår). Man kan ju bli snurrig för mindre.*
Snurrig blev man dock inte i kyrkan. Fint genomförd högmässa, ledd av Bosse. 31 deltagare.
Efter det enkla fikat var vi några som blev sittande och pratande om det "eviga" samtalsämnet hur alla i gudstjänstförsamlingen ska känna gemenskap med och ansvar för varandra. Att det under åren funnits ett antal personer som i praktiken gett upp med det och lämnat gudstjänstgemenskapen gör mig naturligtvis ledsen men sporrar mig jobba än mer med saken - så långt krafterna räcker.
Eftersom jag vet att åtminstone ett antal personer ur gudstjänstförsamlingen läser denna ringa blogg kan jag väl redan här dela några tankar.
Mitt förslag är att vi delar in alla gudstjäntfirare i sex grupper efter bostadsort.
1. Hertsön, Lerbäcken
2. Nästan hela övriga gamla Örnäsets församling - dvs Bredviken, Knöppelåsen, Örnäset, Skurholmen, Burströmska, Kronan, Lövskatan, Svartöstaden, Malmudden
3. Hela gamla Domkyrkoförsamlingen - dvs centrum, Östermalm, Bergviken, Kallkällan, Mjölkudden, Notviken + Bergnäset
4. Lulsundet, Björkskatan, Porsön
5. Gammelstad, Stadsön, Sunderbyn, byar I Nederluleå församling
6. Sävast, Boden, Råneå
Jag tror inte det finns gudstäntfirare från exakt varenda uppräknad stadsdels-del, men i vart fall från alla sex grupperna.
Tanken är sedan att människorna i resp grupp ska lära känna varandra till namn - genom att åtminstone en gång kunna sitta tillsammans vid kyrkkaffet - frivilligt kunna dela telefonnummer, epost och adress (dock inget tvång).
Tanken (2) är därefter att alla ska kunna känna visst ansvar för varandra så att om någon regelbunden gudstjänstfirare i gruppen börjar saknas så ska det bli naturligt att några i gruppen frågar varsndra:
- Länge sedan vi såg NN i gudstjänsten. Vet du hur han/hon har det? Sjuk? Bortrest? Ska någon av oss ringa och kolla?
Anledningen till detta är nu inte att hålla folk fångna i gemenskapen, utan försöka se till att ingen faller mellan stolarna.
Det finns åtskilliga ensamstående i vår gudstjänstgemenskap. Ingen sådan ska riskera bli sjuk eller annars oförmögen komma till kyrkan utan att bli saknad och efterfrågad.
Men jag upprepar: allt är frivilligt. Den som under inga förhållanden vill riskera få ett telefonsamtal ger inte sitt nummer till någon annan.
Kom ihåg: Församlingen är inte prästen, personalen eller byggnaden. Församlingen = de som är fösamlade, dvs de som deltager i mässan
* Även Kyndelsmässodagen. Marie bebådelsedag och Allhelgonadagen har namn både på rätt datum (2 februari, 25 mars och 1 november) + helgen efter då vi i vårt kyrkoår firar dagen. Mikaelidagen är dock inte markerad på rätta dagen, 29 september, mer än genom Mikaels namnsdag (fast det är väl markering nog!?) Firas i kyrkoåret söndagen efter.
