Torbjörn Lindahl

Jag funderar vidare utifrån den uttryckligen formulerade västlaestadianska dopsynen att barnen med säkerhet är Guds barn redan innan dopet.*

 

Genom denna syn kan man säga att västlaestadianerna närmar sig den syn som många i världen har, nämligen att barnens salighet tas för självklar. Men då ska man notera en oerhört viktig skillnad; de flesta människor som utan vidare räknar med barnens medfödda salighetstillstånd gör det på den grunden att barnen skulle vara syndfria, alltså oskyldiga.

 

I den västlaestadianska synen däremot sägs bestämt (se mitt föreg. inlägg) att barnen är delaktiga av arvsynden och därför inte kan bli saliga på annat sätt än genom Kristi försoning. Och detta måste vännerna i väst få lite tydlig credit för.

 

Det som blir problematiskt ur luthersk synvinkel är att denna försoningsnåd kopplas till barnen - alla barn i hela världen! - utan någon som helst nödvändig kontakt med, eller relation till, kyrka, församling, ordet eller nådemedlen.

 

Och detta förvånar mig en aning eftersom laestadiansk normalteoligi säger att man inte kan bli kristen och salig utan kontakt med den levande kristna församlingen (oavsett hur den definieras) helst genom att ta emot syndaförlåtelse av en kristen eller åtminstone sätta tro till det offentligen predikade ordet där förlåtelsen förmedlas.

 

Men här förutsätts alltså alla barn automatiskt vara delaktiga av denna nåd bara så där utan vidare.

 

???

 

Skälet till denna - enligt min ringa mening - inkonsekvens i dopsynen är, tror jag, att man inom de (flesta) laestadianska grupper av sin folkkyrka här i norden (i alla fall från svenska kyrkan) ärvt, men enl redogörelsen ovan också förändrat, en specifik barndops-teologi i stället för en enhetlig dop-teologi.

 

Inom svenska kyrkan har det varit vanligt att man i samband med barndop, för att motivera dop av spädbarn, talat om den före-kommande

nåden. Ungefär som att det i barndopets sammanhang skulle finnas något annat slags nåd än den som gäller för vuxna syndare.

 

Och kanske är det denna speciella förekommande nåd (som är svår att tydligt belägga i bibeln) som med hjälp av ett slags väckelsekristet trollspö plötsligt förvandlats till den västlaestadianska allmänna försoningsnåden (ett uttryck man inte heller finner i bibeln).

 

 

 

*-en syn som nog är ytterst vanlig även i andra laestadianska grupper