Torbjörn Lindahl

(Forts fr föreg bloggpost)

 

När man nu utformat en barn-dopsyn där barnens självklara salighet tas för given, antingen genom att barnen anses syndfria och oskyldiga (ofta världens oreflekterade syn) eller frälsta pga den allmänna försoningsnåden (ofta laestadiansk syn) så blir blir det givetvis problem när man konfronterar sådan barn-dopssyn med de historiska kyrkornas dopsyn.

 

Dessa kyrkors dopritual är ju i grunden vuxen-dopritual som anpassats till en situation där barn döps. Så även i svenska kyrkan. Det märks ju bl a annat på den dopdräkt* som används vid barndop. Den ska ju vara lång.** Skälet till det är att man ska uppleva det som en vuxens dopdräkt. Barndopet är alltså ett vuxendop som sker med barn. Och det märks inte bara på det yttre utan fr a på innehållet. Samma avståndstagande och befrielse från djävulens makt och inflytande som i ett vuxendop. Dessa moment har ju under senaste århundraden varit nedtonade inom svenska kyrkan men på ett lite mer begripligt sätt återkommit i befrielsebönen i 1986 års kyrkohandbok. Till förtret för många*** som inte vill tro att deras gulliga barn behöver befrias från mörkrets makt.

 

Åter till startpunkten. Det västlaestadianska vuxendopritualet är betydligt bättre (= mindre dåligt?) än barndopsritualet.

 

Men att dopsynen generellt är de laestadianska traditionernas erkänt svaga punkt  har varit välkänt ända sedan Laestadius'  tid. Men jag är god vän med många av dem ändå.

 

 

* ofta kallad dop-klänning 

 

** tidigare kunde den vara så lång att när pappan höll barnet på armen kunde dräkten nästan nå till golvet. Senare årtionden har de blivit kortare, men likväl betydligt längre än barnet 

 

*** under min 40-årigs prästtid här i Luleå är samtliga som protesterat mot befrielsebönen laestadianer. Dock inte alla laestadianer vars barn jag döpt. Men jag har som sagt aldrig träffat på en icke-laestadiansk familj som uttalat ogillat befrielsebönen