Torbjörn Lindahl

En god vän och broder i tron som begravdes igår i Haparanda. Gudstjänsten hölls i Fridsförbundets bönhus och officiant var pensionerade prästkollegan Karl-Erik Tjäder. Gravsättning direkt på kyrkogården och sist minnesstund i folkets hus. Jag var där tillsammans med Mats Rondahl, vilken, precis som jag, lärde känna Karl Göran några år in på sjuttiotalet. Snart 50 år sedan, inser man.

 

Förutom Karl Görans dotter med familj var även några av hans syskon, med delar av sina familjer, och andra  släktingar och trossyskon med, varav jag känt flera i åtskilliga år. Alltid kära återseenden.

 

Karl Göran var en man med många strängar på sin lyra. Lärare på gymnasiet, tekniskt och praktiskt kunnig, som de som sett hans verk både i bönhuset och hemmet under åren kan intyga.

 

Själv lärde jag känna honom i samband med den ungdomsväckelse som gick här i stiftet under 70- talet och början av 80-talet. När jag blivit präst kallades jag av Karl Göran två gånger att predika på Haparanda Fridsförbund. Och jag kallade även honom att predika i Porsökyrkan någon gång under de år jag var distriktspräst där.

 

Under de år som gått har Karl Göran och jag valt lite olika vägar - han lämnade svenska kyrkan men jag har troget stått kvar. Den djupa andliga gemenskap som grundlades redan på 70-talet har dock aldrig rubbats. Kring 2004 blev vi båda kallade att deltaga i den nordligaste av de (7?) samtslsgrupper i landet som efter diskussion i kyrkomötet organiserades mellan företrädare för olika uppfattningar angående kvinnor som präster.

 

När jag ett antal år senare, med mycket kort varsel (några timmar!) blev tillfrågad om att predika/skriftetala på stormötesnattvardsgång fick jag Karl Göran som tolk vilket gladde mig mycket. Och några år senare när jag på stormötet i Övertorneå i predikan berört en barndomskristens väg till personlig (vuxen-) tro,  och fått lite kritik att jag "tar tron från de barndomskristna" så kände jag mig trygg när Karl Göran senare i samtal med mig ställde sig bakom det jag sagt.

 

Jag kände då och under några år att det skulle varit givande att en sista gång få samtala med Karl Göran. Men då jag under senare år i stort sett aldrig haft annat ärende till gränsstaden så blev det inte av. Och senare fick jag beskedet att det nog är försent kunna ha några djupare diskussioner.

 

Jag kan bara beklaga att jag inte tog chansen medan den fanns. Men vi hade, vad jag vet, inget otalt med varandra så det finns ingen smärta - utöver saknad - i att skiljas.