Var ska man gå i kyrkan?

När man är ledig alltså. När man jobbar har man ju inget val liksom. Hittills har jag bara behövt stå i valsituationen en gång i månaden men fr o m nyår blir det annorlunda. Då får vi ett nytt schema med ledighet varannan helg. Nå, det finns ju inget förbud mot att man förvandlar sig till volontär varannan söndag och hjälper någon kollega som "jobbar". Om det finns någon kollega som vill ha en vid sin sida vill säga.
 
När vi i prästkollegiet för en tid sedan diskuterade vårt nya schema, sade jag efteråt till min chef att det här är ju utmärkt. Nu får jag fler möjligheter att predika i Missionsprovinsen.
- Så bra! Så du kan förbereda övergången, sa domprosten.*
 
Tiderna förändras. Jag minns min prästtids begynnelse, då hade vi sex lediga söndagar per år utöver semester och dessutom förhållandevis ofta en eftermiddagsgudstjänst i någon by utöver förmiddagens huvudgudstjänst. Ja, ja, prästkallet har blivit prästjobbet. Jag minns t o m att jag kunde känna lite dåligt samvete om jag lämnade församlingen och for in till stan för att handla på dag som inte var ledig dag. Nu borde jag ju hellre få dåligt samvete för att jag far hem för att sova om aftonen på en arbetsdag (jag bor ju numera i grannförsamlimgen, eller jobbar i grannförsamlingen, beroende på ur vilken synvinkel man ser saken). Men den totala bristen på arbetstid hade också fördelar: man behövde tex aldrig vabba. Ringde man exp o meddelade att man måste vara hemma från något för att ens barn var sjukt så blev svaret bara "jaha". Det förutsattes att då jobbade man väl någon annan gång istället.
 
Ja, ja, ja, men nu är jag ledig. Så då gäller det att gå någonstans. Sedan en tid tillbaka inser jag att jag knappast upplever det som ett alternativ att gå om det inte firas mässa. Förr kunde det vara det. Den skillnaden i önskemål är nog den största andliga förändring som skett med mig under åren. När man är ledig kan man också passa på att resa längre bort för gudstjänstbesök. Vart skulle det vara? Malmberget? Nej, det är för långt. Blir nog hemma istället.
- - - - -
* denna korta dialog återger jag undantagsvis och helt i strid med min normala princip att inte återge det som sker internt på jobbet, bara för att visa vilken lättsam attityd som kan råda mellan en kvinnlig präst och en "kvinnoprästmotståndare" och helt utan behov att anmäla varandra till domkapitlet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0