Att lämna svenska kyrkan

Det är en del som gör det. Och nu tänker jag inte på alla dem som lämnar pga allmänt religiöst ointresse eller av ekonomiska skäl eller för att dom är less på allt "bråk om kvinnliga präster" eller vad det nu kan finnas för skäl. Nej, jag tänker på alla troende människor som antingen inte känner att dom längre ryms inom svenska kyrkan eller tycker att dom måste lämna detta avfallna samfund för att inte besmittas eller för att dom inte vill stödja den ogudaktighet som dom tycker att svenska kyrkan numera står för.

Frågan aktualiserades - igen - för mig under helgen då jag dels åhörde (och med ett inlägg deltog i) laestadianernas samtal om sin framtid innanför eller utanför svenska kyrkan; och pga mötet med representanter för Missionsprovinsen vilken ju genom sitt steg att med hjälp av afrikansk luthersk kyrka (Kenya) skaffa sig egna biskopar och präster vid sidan om svenska kyrkans organisation i praktiken "lämnat" även om enskilda fortfarande kan vara medlemmar i kyrkan.

Under årens lopp har jag ofta stött på detta övervägande att lämna svenska kyrkan. Det som tidigare stått mig närmast var nog när ett antal vänner och studiekamrater på 80-talet valde att gå över till Livets Ord. Själv får jag erkänna att jag aldrig på allvar frestats av dylikt. Min förankring i svenska kyrkan är djup. Jag påstår också att min lojalitet mot svenska kyrkan är stark - även om vissa menar så inte vara fallet pga att jag envisas med att ha "fel" åsikt i den fråga som de sista årtiondena tycks ha blivit den avgörande lojalitets- och renlärighetsmätaren: kvinnor som präster.

Nå, ska man nu - och kan man längre - vara kvar som medlem i svenska kyrkan och är det riktigt att - som Missionsprovinsen - börja agera med ämbetsvigningar vid sidan om kyrkans struktur?

Det senare först. Jag erkänner: jag har stor förståelse för Missionsprovinsens agerande. De antagningsregler som svenska kyrkan haft i 10-20 år innebär att präster som har den gamla synen i ämbetsfrågan snart inte kommer att finnas kvar. Skönt, tycker en del. Tragiskt, tycker jag. Och det beror på att "kvinnoprästfrågan" inte är en isolerad sakfråga utan att de präster som har den synen också i övriga teologiska ställningstaganden ofta är mer "traditionella, "bibeltroende", "konservativa", "Katolska" eller vilken benämning man nu vill klistra på dem. Det innebär att denna smygande förändring av prästerskapet innebär en medföljande "förtunning" av förkunnelsen och teologin.* Sedan innebär detta givetvis även att det blir allt färre präster som känner sig samhöriga med de traditionella andliga (väckelse-) rörelserna i vår kyrka. Problem alltså - som jag skrev redan i föregående inlägg.

Genom sitt agerande med fria biskops- och prästvigningar vill alltså Missionsprovinsen finna en lösning på ett problem som svenska kyrkan själv skapat och kodifierat i paragrafer i kyrkoordningen. Det framtida behovet av de präster som Missionsprovinsen vill ställa till det svenskkyrkliga kyrkfolkets (och därmed på sikt till hela folkets) förfogande tvivlar jag inte på. Det som många tvivlar på är istället om det är riktigt att på detta sätt ta saken i egna händer. Om man inte istället ska förbli trogen där man är och be Gud om en förändring i framtiden. Många bland mina bästa vänner har här valt olika vägar. Vem gör rätt? Hittills har jag inte velat engagera mig i Missionsprovinsen. Är det av något vettigt skäl eller av feghet? I vart fall vill jag bekänna min andliga samhörighet med dem som verkar inom Missionsprovinsen, av vilka det är flera som jag haft god andlig gemenskap med i många år.

Men så till frågan om man som enskild kristen ska lämna svenska kyrkan. Som jag skrev ovan så tror jag att de som gör det har som skäl dels att man inte vill bli besmittad och besludad av svenska kyrkans avfall och ogudaktighet och dels att man inte med sina pengar vill ge sitt stöd åt dylikt. Jag tycker att man ska stå kvar i svenska kyrkan. Jag menar: lämnar man svenska kyrkan så måste man gå med i något annat sammanhang som har kyrkans alla kännetecken** och därmed är en riktig kyrka. De som numera väljer att lämna kyrkan riskerar att antingen inte hamna någonstans alls*** eller att hamna i någon mindre väckelsetradition som ur ett kyrkligt perspektiv blir mycket torftigt.

Min åsikt om att gå ur svenska kyrkan är att man inte bör göra det.

1. att lämna kyrkan för att man inte vill vara beblandad med dess fömenta ogudaktighet är, menar jag, ett lagiskt sinne. Det innebär att man anammar (eller återvänder till) en väckt människas lagiska sinne vilket innebär att man ser det onda främst hos andra och i andra sammanhang. Kampen mot ondskan innebär då inte att man bekämpar synden i sitt eget liv utan att man undviker de människor och de sammanhang som man menar är "av världen": vanlig världslig gemenskap med grannar och vänner, personalfester, "världsliga nöjen", i extrema fall även egna familjemedlemmar och t o m make/maka som inte bekänner tron. Jag menar att den mogna, pånyttfödda tron huvudsakligen inriktar sig på att undvika och döda den synd som bor i ens egna lemmar (för att citera aposteln).

2. att lämna kyrkan innebär att man förlorar sin möjlighet att påverka genom kyrkovalen. Just nu kanske vi tycker att det inte gör så stor skillnad. Men det finns alternativ till den politiska makten i kyrkan. Det alternativet bör stödjas.**** Den politiska dominansen över kyrkan kommer inte att förbli.

3. att lämna kyrkan innebär att de ekonomiska konsekvenserna drabbar den lokala församlingen trots att det oftast är händelser på kyrkans riksnivå (kyrkomötesbeslut) som provocerar till utträde. Utträdesprotesten blir alltså oftast en spark åt helt fel håll. 

* somliga tycker att detta påstående är orättvist och felaktigt. Jag föreslår: utvälj på måfå 100 präster som är "kvinnoprästmotståndare" och ställ mot dem 100 som är för kvinnliga präster (blandat kvinnor (!) och män) och analysera teologiskt några predikningar av dem var. Skillnaden kommer att lysa starkare än den uppgående solen!

** Kyrkans kännetecken enligt Luther: 1. Guds ord och predikan; 2. dopet; 3. nattvarden; 4. avlösningen; 5. ämbetet; 6. bönen, lovsången, gudstjänsten; 7. lidandet (martyriet)

*** en del lämnar sitt medlemsskap i svenska kyrkan men fortsätter att deltaga i gudstjänstlivet inom kyrkan någonstans där det ännu fungerar bra. Det innebär att man skiljer mellan det "andliga" medlemsskapet (i praktiken detsamma som gudstjänstdeltagandet) och det formella. Jag tor att denna variant kommer att bli vanligare i takt med att "svenska kyrkan" alltmer uppfattas som en politiserad byråkratisk apparat.

**** Frimodig kyrka

Kommentarer
Postat av: Daniel Gustavsson

I februari var jag i Stockholm och gick min vana trogen en runda på några antikvariat. Hittade Gunnel Vallquists "Till dess dagen gryr" och slog till. Läste den med tacksamhet och förundran. Det är en ganska liten bok, både till format och sidomfång, så efter ett par dagar var det dags att ställa in den i den alfabetiskt ordnade bokhyllan. Eftersom det med åren har blivit ganska trångt på varje hyllplan var jag tvungen att något litet dra ut den bok som stod mellan Olof Valen-Sedstad och David Watson för att kunna pressa in Vallquist däremellan. Döm om min häpnad när det visade sig att det var just "Till dess dagen gryr" av G Vallquist som jag drog ut. Jag hade den redan, förmodligen inköpt på 70-talet i ett annat Stockholmsantikvariat!



Tänk om det är så när vi avundsjukt ser på andra kyrkor och grupptillhörigheter och vill bli delaktiga i deras rikedomar, att det vi sökte hade vi redan, fast vi inte visste det!!

2010-05-12 @ 01:20:29
Postat av: den gamle kamraten

Klockrent! Hela resonemanget!



Har egentligen inte tididare tänkt så mycket på just den aspekt du nämner i punkt 1 men den är ju bara SÅ sann. Med ett modifierat Jesusord skulle det kunna handla om att man observerar bjälken i den andres öga men glömmer flisan i sitt eget. Och det räcker med en flisa för att man inte skall se...

2010-05-12 @ 08:55:41
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Bo Nordin

Instämmer i att punkt nr 1 är sann, men om och endast om någon/någon grupp lämnar svenska kyrkan för att öppna eget. Då görs det för att nybilda någon form av "ren församling".

Lämnar någon svenska kyrkan för att ingå i ett befintligt, kanske större sammanhang, är min upplevelse - i mötet med dessa personer - att de i det nya sammanhanget snarare upplever sig få bättre verktyg att bekämpa synden i det egna livet.

Konverteringen till det nya sammanhanget sker i medvetenhet om både dess brister och förtjänster, eventuella renhet som orenhet.

Konverteringen sker mer för att den pånyttfödda tron i det gamla sammanhanget upplevs andas genom ett sugrör, medan den i det nya sammanhnget kan andas i djupa drag. Tron kanske då tom bättre kan döda den synd som bor i de egna lemmarna.

Punkt 2 och 3 är korrekta, men egentligen avhängiga och underställda punkt 1.

2010-05-12 @ 12:37:03
Postat av: Tobbe

Vad glädjande att jag kan ge t o m min gamle kamrat nya insikter efter alla dessa år!



Helt rätt Bosse! I mitt resonemang i p 1 hade jag egentligen inte i åtanke dem som konverterar "på riktigt". Jag bär också med mig att man inte bör konvertera pga nuvarande brister i sin egen kyrka - brister kommer och går i alla kyrkor - utan pga att man principiellt (oberoende av tillfälliga konjunkturer) tror att den kyrka man konverterar till äger mer av den allmänneliga kyrkans totala rikedomar.

2010-05-12 @ 13:04:00
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: Eric

Man kan undra om punkt 1, när det gäller kyrkans kännetecken, är idag ett kännetecken på vad en kyrka är.

Bibeln läses i gudstjänsten, det är sant. Men om man anser att Bibeln, innehåller Guds ord, men inte är Guds. Det är en stor skillnad på dessa två synsätt när det gäller Bibeln.

Och när det gäller predikan så bygger inte den i många kyrkor på Guds ord, utan det är ett almänreligiöst budskap som förkunnas. Bibelns huvudbudskap synd och nåd, lag och evangelium förkunnas inte.

Vad har prästerna lovat i sin vigning? Det borde mer komma fram, så att de får en tankeställare så att de förkunnar det som de har lovat. Sen har jag en känsla av att en del präster har mycket dålig bibelkunskap. Om det är så, då kan man förstå att predikningarna är urvattnade. En annan fråga kan man ställa sig: Är alla präster omvända?

2010-05-12 @ 13:36:00
Postat av: Hann O Nym

**** Skulle nog vilja påstå att det finns fler alternativ, bla kr och fisk

2010-05-12 @ 16:42:27
Postat av: Ebba.G

Jamen... jag trodde det största budet var det som handlar om att älska varandra. Och jag har på sista tiden sett så många som kallar sig kristna och gärna vill se sig själva som bättre kristna än andra, skriva blogar som är så fyllda av förakt och hat och .. ja jag vet inte... men inte kallar jag det kärlek i alla fall.

Hur tänker du dig, att en vanlig människa som jag ska förstå allt det där stridandet? När det man ( i alla fall jag) söker efter en plats där människor verkligen försöker leva efter det där kärleksbudet mitt i en förfärligt våldsam och kall värld.

2010-05-12 @ 21:47:42
URL: http://tantebba.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Ebba!

Visst förstår jag att det ibland kan upplevas svårt att hitta rätt i bland alla kristna med sina olika "åsikter" och oenigheter. Just därför är det så allvarligt när kyrkor (tex svenska kyrkan) gör som man gjort många gånger: införa nya saker som inte alla är eniga om så att man skapar grunden för oenighet och bråk.

Du får bara fundera själv vem du känner förtroende för. Ställ dig frågan: vem vill jag ha som själasörjare och vägledare vid min dödsbädd? Vem tror jag då kan ge mig den rätta trösten?

2010-05-12 @ 22:04:55
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: "Syster"/Annette Öberg

Luther hävdar, att den som avsöndrar sig från kyrkan i hennes förfall handlar mot kärleken. Kyrkan har förut varit som bäst när den haft att kämpa bland de värsta fienderna.

I Gal.6:1ff sägs: ".om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan". Fallna bröder ska i kärlek upprättas!

Människor - vårt folk - lämnar en del kyrkan, p.g.a.det etiska förfallet bland prästerna.

Arbetet med Ordet från Gud är kyrkans högsta syssla. I kyrkans nödläge är det viktigt att bli vid Guds ord, att inte isolera sig utan öppet förkunna Ordet, förmana och överbevisa.

Den som älskar, står emot lögnen och söker upprätta kyrkan. Då har man inte del i förfallet.

Guds ord ska dra upp gränsen mellan sanningen och lögnen i själva kyrkan!

- Svårigheter finns - men vi ska inte klaga. Herren tycker inte om klagan! Vi ska tacka för att vi har Ordet, får evangelisera det, så mycket gott vi har att vara lyckliga över. Fortsätta i Jesu fotspår,

Kristi följeslagare medför också lidanden, men detta för Hans skull. Tappa inte modet - se framåt!

2010-05-12 @ 22:05:19
Postat av: Lars-Gunnar Forsberg

När en kristen människa lämnar sitt medlemsskap i Svenska kyrkan brukar det normalt betyda att han eller hon lämnar det gamla sammanhanget bakom sig och går in i ett helt nytt. Personen får en ny kyrka, en ny gemenskap och nya andliga ledare.



Idag tror jag vi ser lite av ett paradigmskifte. Det är inte längre helt givet att alla kristna som avsäger sig sitt medlemskap nödvändigtvis tar helt avstånd ifrån sin gamla församling eller ifrån de präster man haft förtroende för.

Det handlar nog inte primärt om att slippa besmittas eller besudlas av kyrkan utan snarare handlar det om en markering.



Jag är inte så säker på att ämbetsfrågan har legat till grund för särskilt många avhopp de senaste åren. Visst har frågan förvisso inneburit både svårigheter och frustrationer, men har för de flesta inte haft en sådan tyngd att den har motiverat avhopp.

Inte ens Missionsprovinsen hade från början någon tanke på att lämna Svenska kyrkan. Man ville helt enkelt skapa ett nytt stift inom ramen för Svenska kyrkan. Det nya stiftet skulle göra det möjligt för teologer med den gamla ämbetssynen att prästvigas.



Vad som däremot har lett till många avhopp är definitivt beslutet om välsignelse och senare även vigsel av samkönade par. När Svenska kyrkan nu har omdefinierat äktenskapet, som är den enda institution vi fick med oss ifrån paradiset, då har det blivit dags att reagera. Det är oerhört viktigt med kraftfulla markeringar!

En del har valt att engagera sig kyrkopolitiskt i "Frimodig kyrka" och bär visionen att på sikt kunna upphäva kyrkomötets olyckliga beslut. Andra väljer att stödja sina församlingspräster med sitt medlemsskap och sina förböner. Så finns ytterligare en kategori som markerar genom att lämna sitt medlemsskap. Vem har då mandat, i en sådan situation, att peka finger eller vara kategorisk?

Vare sig vi finns kvar eller inte så bär vi på en gemensam smärta men också ett gemensamt hopp och bön för Svenska kyrkan och framförallt för svensk kristenhet.

2010-05-13 @ 00:09:15
Postat av: PEr-Eric Simma

Jag håller med om analysen i stort, men blev också mycket förvånad över åsikten att man blir besmittad av att vara med i Svenska Kyrkan.

Jag var ju själv där, och hörde de argumenten framföras, men har ändå svårt att förstå den åsikten.



Jag har full förståelse för att inte gillar allt som händer i Kyrkan, men det betyder väl inte att man med medlemskap därmed stödjer allt som pågår där, eller att man själv blir besmittad av det.



Enligt samma argument bör man ju då också lämna de Laestadianska sammanhangen, för i ärlighetens namn står inte allting rätt till där heller.

Det gäller speciellt läran om förlåtelsen, som ju använts till att dölja den nyligen avslöjande pedofilskandalen i Finland.



Själv anser jag att en Kristens liv ska bestå av en tro på gud, och en sann vilja att hjälpa andra människor på alla sätt.



Jag har svårt att se att Laestadianerna hjälper andra människor, genom att lämna Svenska Kyrkan.

Man får det bekvämt själv, men är det de som är meningen med det Kristna livet?



/Per-Eric Simma

2010-05-13 @ 00:16:20
URL: http://pesimma.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Här tänder det till. Länge sedan jag fick så många kommentarer till ett och samma inlägg.



L-G, du beskriver ju samma sak som jag med lite andra ord: det finns många som lämnar det formella medlemsskapet(som en viktig markering)utan att lämna den faktiska andliga gemenskap i kyrkan man ännu kan tillhöra. Helt klart är detta uttryck för ett paradigmskifte.

En del av oss kan uppleva att vi står ganska eller väldigt nära varandra rent andligt även om vi väljer olika handlingsvägar i det formella. Jag vill givetvis fortsätta att försöka ha så goda relationer jag kan även till dem som väljer annat praktiskt alternativ, tex Missionsprovinsen eller för den delen även vänner bland laestadianerna. Men när det gäller den rent konkrerta gemenskapen så skulle jag göra vissa markeringar. Jag skulle i nuläget kunna tänka mig att kommunicera i nattvard ledd av Missionsprovinspräst men inte i nattvard ledd av laestadiansk lekmannapredikant.

2010-05-13 @ 00:34:59
Postat av: den gamle kamraten

Utifrån samtalet på denna blogg har jag idag 13/5 å min egen blogg skrivit ett anknytande inlägg. Först var det tänkt som en kommentar HÄR men blev för långt för att på ett vettigt sätt vara en kommentar. Därför blev det ett inlägg DÄR.

Rubriken är "nineve? huvva!"

2010-05-13 @ 12:55:18
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Lars-Gunnar Forsberg

Det är ledsamt att så många inom den östlaestadianska rörelsen är beredda att offra sitt lutherska arv till förmån för ett reformert och kongregationalistiskt. Det verkar som att en urkyrklig nostalgiromantik plötsligt sköljer över den rörelse som tidigare haft sin rot och sin grund inom den lutherska kyrkogemenskapen. Det är som om hela kyrkohistorien är bortblåst, som om vi hade fötts in i ett urkyrkligt sammanhang. Detta är en märklig och konstig nostalgitripp och man frågar sig hur det är möjligt att en sån tanke har fått fäste och faktiskt nu även kan leda bort den laestadianska rörelsen ifrån den lutherska grunden?

Självklart är urkyrkan i många stycken en förebild för oss, samtidigt som den visar hur falska läror och falska bröder lätt smyger sig in och förstör. Vi har dock inte blivit födda in i urkyrkan utan i en kyrkogemenskap som vi tror har utvecklats och utformats av människor som varit ledda av den Helige Ande.



Det var få i den tidiga laestadianismen som ifrågasatte den lutherska kristendomsutformningen. Den innefattar inte bara Martin Luthers undervisning om trons rättfärdighet, utan även en tydlighet när det gäller kyrkans väsen, alltså det som handlar om biskopar, präster, liturgi, förkunnelse och sakramentsförvaltning.



För Johan Raattamaa var det ofantligt viktigt att uppsöka kyrkans gudstjänster varje söndag. Han reagerade kraftfullt emot och avvärjde ett försök där några bröder ville införa ett lekmannalett natttvardsfirande.



Det råder nog ingen tvekan om att Laestadius och de första predikanterna var övertygade om att det faktiskt var den Helige Ande som verkade när den lutherska reformationen genomfördes och även då den fick sin episkopala, liturgiska och sakramentala utformning.

Efter konventikelplakatets avskaffande såg laestadianerna den geniala möjligheten att ansluta lekmannaledda bönemöten till Svenska kyrkans gudstjänstliv. Lekmannaverksamheten ställdes under den lutherska kyrkans auktoritet samtidigt som kyrkan gav rörelsen stor frihet när det gällde att utforma och genomföra sina egna möten.



För en del kanske det inte verkar som ett särskilt stort steg att lämna ett episkopalt sammanhang till förmån för ett kongregationalistiskt. Men, det blir allvarligare när vi anlägger och tillämpar ett kyrkohistoriskt perspektiv. Då blir det ju så att den östlaestadianska rörelsen kan vara beredd att byta ut sitt lutherska arv emot ett calvinistiskt och/eller zwinglianskt. Det är ju faktiskt detta som man i praktiken gör när predikanterna tar saken i egna händer.



Torbjörn!

Du skriver att du i nuläget kunde tänka dig att kommunicera i nattvard ledd av Missionsprovinspräst men inte i nattvard ledd av laestadiansk lekmannapredikant. Vad jag förstår så ger du uttryck för att du kan tänka dig att ta emot nattvarden av en person som är prästvigd i ett annat lutherskt sammanhang, men däremot inte av en predikant som i praktiken har lämnat sitt lutherska arv och istället blivit reformert.



Jag kan i så fall bara hålla med!

2010-05-13 @ 22:20:33
Postat av: Sven Andersson

Torbjörn för vettiga och lugna resonemang.-

Måtte vi göra sammalunda! Det är svårt, när politis-

ka partier bestämmer över Svenska Kyrkan. Då gäller

inte bibeln som riktmärke, utan partiers åsikter och

"allmänna oppinionen". Dock bör vi stå fast i vår kyrka vid vår tro och övertygelse! Låt oss alltid

stå fast vid vår bekännelse - utan den dör vår kyrka

och utarmas vår tro. Kristus lever och kallar oss!!!

kyrkomusiker.

2010-05-19 @ 02:32:25
Postat av: Gunvor Vennberg

Jag håller med Bosse(!)om att det i vissa sammanhang är svårare att andas än i andra, och då kan det vara nödvändigt att lämna, inte för att få det bekvämt, utan för att överleva överhuvudtaget. Alla behöver tillfällen där man med andra kristna får hämta kraft och vila i Gud. Jag tror många som kommenterar på den här bloggen inte förstår hur bra de har det (förhållandevis). Där den lokala församlingen eller åtminstone en grupp inom den kan utgöra en levande församlingsgemenskap och orsaken är rikskyrkliga beslut går man kanske ur för att man inte vill stå för att man är med och som en protest,kanske också precis som du säger, för att man lättare ser fel hos andra. Men det finns också situationer där man tvingas söka kraft och vila i andra sammanhang för att orka vara kvar och kämpa i sin lokala församling. Om det sammanhanget är utomkyrkligt är det ju inte så konstigt om man så småningom byter samfund. Men visst får vi hoppas att fler upptäcker Frimodig Kyrka som ett sådant sammanhang där man "stannar aktivt". För mig har det definitivt också varit en "astma-medicin", tillsammans med internetkontakter. Så fortsätt blogga Tobbe! Det räddar kanske liv... (Som astmatiker vet jag att det finns två sätt att få mer luft: Gå ut eller ta medicin!)

2010-05-21 @ 21:31:42
URL: http://gunvorvennberg@swipnet.se
Postat av: maria

Ibland glimtar du till! Det här inlägget var riktigt bra och jag kan inte annat än hålla med. Jag brukar skämtsamt säga om laestadianer och andra som kritiserar svenska kyrkan att "De får väl ha sin kyrka för de rättfärdiga så får vi ha vår för syndarna!"

2011-05-23 @ 14:02:18
Postat av: bertil.kero

Förr i tiden lämnade man Sv.Kyrkan för att inte trodde, nu lämnar man Sv.Kyrkan fär trons skull.

Blivande ärkebiskopen tror på Islam o Muhammed. Är det i en sådan kyrka vi ska vara?

2013-11-01 @ 16:21:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0