Torbjörn Lindahl

Kulturblogg för personliga åsikter och skämtsamma allvarligheter.

Nu undrar någon

Hur är det möjligt att någon kan vara präst i Svenska kyrkan och samtidigt ha lojaliteten på annat håll?

Ja, Torbjörn, du säger rakt ut det många tänker. Vi behöver tala klartext nu med alla de komplikationer det innebär! Herren vare med dig!

Ett svar på den raka, enkla frågan Hur är det möjligt att någon kan vara präst i Svenska kyrkan och samtidigt ha lojaliteten på annat håll?

Låt oss tala klartext.

Vackra och sanna ord av Bo Giertz som på pricken säger det viktigaste om vårt arv.

Jag kan bara instämma, det är bara klartext som gäller!

Vill dela ett personligt vittnesbörd: I början av juni "råkade" jag komma till en katolsk prästvigning i Helsingfors. Det var den sjätte finländskfödde prästen efter reformationen som ordinerades. Romersk-katolska kyrkan har inte den storlek i Finland som den har i Sverige, antagligen för att det kristna landskapet i Finland alltid har sett annorlunda ut i och med det finsk-ortodoxa inslaget i kyrkolivet, så det var i det lilla sammanhanget en stor och betydelsefull högtid.

För mig blev prästvigningsmässan en stark upplevelse och den berör mig fortfarande, faktiskt. Att stiga in där i S:t Henriks katedral var att mötas av helighet. Om Guds härlighet går att förnimma ibland i alla fall, och om jag har lärt känna igen den, så var den där! Den stilla glädjen och ljuva tacksamheten som vilar tung över en plats eller församling, den lämnar ingen oberörd, tänker jag. Att kyrkan var proppfull av bedjande och lovsjungande människor, de flesta i vanliga kläder men en och annan i ordensdräkt, gjorde intryck, för de var inte där som åskådare utan som sanna Guds tillbedjare. Det som fullständigt knockade mig var den katolska prästvigningsliturgin med tecken och sina detaljer och biskopens tal. När jag lyssnade till biskopens predikan, så lyssnade jag som präst till en biskop. Så talar en biskop, minns jag att jag tänkte, samtidigt som jag plötsligt tänkte, och blev först lite omskakad av det:- Tänk om EN biskop i Svenska kyrkan i alla fall kunde leva upp till den standarden... Biskopen, han ingjöt mod i sina präster och inte bara på det sätt som människor kan göra, utan det var Herren som utgjöt sin nåd i prästen! Biskopen liksom betygade sin trohet gentemot prästen. Prästen skulle veta och vara fullständigt trygg i att han i alla lägen har biskopen i ryggen. En biskop "offrar" inte en präst för att vinna några billiga och löjliga poäng av media, utan lojaliteten mot Gud och prästen är viktigare för biskopen än att vara en "världens vän". Extremt tydligt blev detta när jag själv just då hade SVT:s Uppdrag granskning och deras program "Bögbotarna" i mina tankar. För mig blev det tydligt att biskoparna inte vågar stöda alla sina präster, och så kan det inte fortsätta hur länge som helst...

Hej Torbjörn,

hur ser du på Missionsprovinsen?

vänl hälsn
Anders

Fast jag tänker att den skatt vi ännu kan göra anspråk på är så stor att den räcker åtminstone för en generation till. Inte för att inget mer ska göras, tvärtom, just med den insikten.
Jag tror att en svaghet (nu obefintlig eller förbjuden?) är medvetandet om att utan kallade präster blir det ingenting.
När nu kyrkoråd/domkapitel o kyrkostyrelse inte tycker sig kunna kalla vissa så är det ändock legitimt att kyrkfolket gör det. Svårigheten är att finna formerna. Genast sätter våra gruppintressen in. Är det våra egna gruppintressen som vi inte orkar med?
Jag kan också fråga mig i det längre perspektivet på vilka villkor en Mpr-präst kan komma och fira mässa utanför det egna sammanhanget? Jag kan tänka att det framöver kommer att finnas grupper som vill kalla såväl officiellt godkända som icke officiellt godkända präster.
Det är väl snart bara i Norrland som det öht kan bli några gruppintressen?!?

Ni som är präster, det finns fortfarande en hjord kvar i Sv K. Det kanske kan vara ett perspektiv ???

Ja, visst undrar man hur en präst i en (förment) luthersk kyrka kan känna dragning mot Rom. För det är ingalunda så att "allt som reformatorerna kritiserade i senmedeltidens förfallna kyrka nu åtgärdats." Läget med RKK är tvärtom ännu värre nu än för 500-år sedan. Lars Borgström sammanfattar nuläget bra här: http://aletheia.se/2013/09/26/lutherska-forsamlingsradet-alltsa-maste-protesterna-fortsatta-mot-den-romersk-katolska-kyrkan/

"Alla de frågor som föranledde reformationen kvarstår intill denna dag. Den romersk-katolska kyrkan förkastar alltjämt sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena), reformationens formalprincip resp. materialprincip, till förmån för sina kyrkliga traditioner och gärningsläror. Den romersk-katolska kyrkan praktiserar också fortfarande de obibliska bruk som Luther m.fl. vände sig emot: helgonkult, mässoffer, avlat m.m. De lär fortfarande skärseldens faktum och det antikristliga påveämbetet har t.o.m. förstärkts. Till de senmedeltida villolärorna har under senare tid tillkommit bibelkritik, darwinism och synkretism. Den romersk-katolska kyrkan är alltså värre år 2013 än den var år 1517."

Det är därför man blir djupt fundersam över vad som är viktigast för dagens konservativa inom SveK, tradition, känslor och vigningssuccession eller fasthållandet vid läran och trohet mot vad Gud har sagt. Att lämna SveK är en sak, det torde alla med vaket samvete, som har refekterat ens lite över kyrkofrågan, redan ha gjort. Så uppenbart ogudaktig är den att det fordras ett gott mått lättja och andligt högmod för att stå kvar där. Men varför gå till något som, om möjligt, är ännu värre? Är det som lärs i RKK:s katekes verkligen vad du av hjärtat tror? Eller saknar det helt betydelse vad en kyrka lär?

När jag läser citatet om vad Rom står för i Hans Ahlskogs inlägg, får jag samma känsla som när jag läser den svenska kyrkoledningens beskrivning av vad 'kvinnorpästmotståndare' står för. Det målas upp en bild av en fiende som det är lätt att bemöta, som det blir en plikt att ta avstånd från, men en bild som befinner sig på betydande avstånd från verkligheten.

Då kan man också fråga sig om vare sig förenklad kritik av Rom eller avståndstagande från den inomkyrkliga oppositionen, kommer att få någon större betydelse för kristenhetens framtid i Europa. Man vinner inte segrar genom att besegra inbillade fiender. Snarare spelar med dem i händerna: plötsligt upptäcker människor att det inte är så som det sägs i kritiken, och tappar då förtroendet för dem som har konstruerat en fiende som de har lätt att kritisera.

Så, Göran, vilken är verkligheten? Att rom numera omfattar den lutherska kyrkans material- och formalprinciper? Att man har slutat förrätta mässoffret för levande och döda? Att man har övergett sin helgon- och mariakult? Är detta verkligheten? Om inte, så återstår den fortfarande obesvarade frågan, vilken betydelse har verkligheten? Vilken betydelse har det att rom förr som nu förbannar den som tror Guds oförtjänta nåd? Ingen? Conc.Trid.Sess. VI:”Om någon säger att människorna blir rättfärdiga enbart genom att dem
tillräknas Kristi rättfärdighet, eller enbart genom syndernas förlåtelse, utan att ta i beaktande
nåden och kärleken, som genom den helige Ande ingjuts i deras hjärtan och får plats i dem, eller
också, att nåden, genom vilken vi rättfärdiggörs, enbart består i Guds välvilliga sinnelag mot oss,
så vare han förbannad. Om någon säger att den rättfärdiggörande tron inte är något annat än en
förtröstan på Guds barmhärtighet, som för Kristi skull inte tillräknar synderna, eller att vi
rättfärdiggörs endast genom denna förtröstan...så vare han förbannad". Så talar rom än idag i sin katekes, men har det någon betydelse? Man har ju successionen, klockorna, numerär och den där rätta känslan. Lutheraner går inte över till rom eller ens leker med tanken. Därför förvånar det också att folk det nominellt bekännelsetrogna Mpr intresserar sig för möjliga konvertiter och t.o.m. visar förståelse för intresset för rom. Var är urskiljningen Mpr?

Hans, förhållandet är betydligt mer komplicerat än den enkla motsättning du gör. T.ex. behöver vi på ömse sidor klargöra hur vi ser på skillnaden mellan och sambandet mellan rättfärdiggörelse och helgelse. Eller vad Rom menar med mässoffer i förhållande till Apologins konstaterande: Så kan även vi kalla mässan ett offer [om man är klar över vad som menas med 'offer']. Eller vad det betyder att Maria i sin lovsång säger att "från denna stund skall alla släkten prisa mig salig".

Med mitt inlägg avsåg jag inte att försvara Roms ståndpunkter, utan att påminna om att ingen är bekänt av man bedömer varandra med förenklade motsättningar.

Jag kan inta stava, ser jag. "… betjänt av …" skall det naturligtvis vara.

Skall ännu kort återkomma till det som Göran skriver. Jag håller med om att det är viktigt att ge rättvisa också åt katolikerna. Säkert har väldigt mycket orätt tillskrivits den romerska katoliken av protestanter genom historien. Samtidigt är det rätt tacksamt att jämföra den romersk-katolska läran mot den lutherska eftersom båda dessa kyrkor i historien har varit väldigt tydliga med vad de lär. Läget är helt annat med moderna, arminianska kyrkor som ofta saknar en utförligare läroframställning. Det som man därför åtminstone borde kunna fordra av välmenande lutheraner på vandring mot Rom är att de först grundligt skulle sätta sig in i Konkordieboken å ena sidan och RKKK å andra. Då finns det också, tror jag, en överhängade "risk" att den som tidigare sneglat mot Rom upptäcker att det där är inte så rosenskimrande som man har tänkt. Låt oss till exempel ta Görans fråga om hur man skall förstå Marias ord: "från denna stund skall alla släkten prisa mig salig". När man läser i den romerska kyrkans katekes om allt det som tillskrivs Maria så blir man så förbluffad över vad man får allt detta ifrån: syndfriheten (både vad gäller arvsynden och verksynder), upptagandet till himlen, tillbedjan, hennes förening med Kristus i återlösningen. När man jämför denna argumentation med t.ex. FC eller apologin så framstår det så futtigt, det är så mycket "tolkning". Det är inte lätt att förena romersk och luthersk tro. När det gäller mässoffersläran så polemiserar Melanchthon i apologin just mot den syndoffertanke som inte bara fördes fram av hans tids katoliker utan som också finns i RKKK anno 1992. Gällande huvudfrågan, den om rättfärdiggörelsen, är den lutherska positionen väldigt klar, inte minst i FC III och Apol. IV och på samma sätt är Roms position klar i RKKK. Kyrkan i Rom har fortfarande inte tagit tillbaka sin förbannelse över dem som bekänner sig till en rättfärdighet genom tro utan gärningar. Och Konkordieboken förkastar i klara ordalag Roms ståndpunkt. Det finns ett svalg mellan dessa båda kyrkor. Den som vill gå över må gå, men gör man det utan att först ha tagit reda på vad respektive kyrka lär, så "fördrar man det bara alltför väl".