Nu ska jag bekänna en annan sak
et tu Brute...
Jag har också funderat på hur länge jag orkar vara med i Sv K speciellt efter allt tokigt senaste tiden. Men det som nästan känns svårast för mig med RKK är att jag då inte skulle kunna ha nattvardsgemenskap med kristna bröder och systrar. Det skulle kännas mycket konstigt och är en stor stötesten för mig. Sedan har jag en slags övertygelse att jag ska bli där "blivit född". Det vore som att bryta med min familj. På senare tid har jag också ofta tänkt och suckat Herre, kom snart!
Nämen Oj! Hur ska jag nu ta i detta? Jo...
1. I din prästvigning lovade du (och jag) att visa "församlingen trogen och beredvillig tjänst" - fritt citerat ur minnet. OBServera att detta inte handlade om Kyrkomötet, Centralstyrelsen, Almedalen eller något annat "ovanpåstrukturellt", Det handlar om Basen, inte överbyggnaden - vi kan väl vår Marx. Och så länge det finns en bas där du har uppdraget att förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten är det bara att förbli basen trogen - överbyggnaden får väl likt Wasa tippa åt vilket håll den vill.
2. Profeten Jona kandiderar till titeln "Gamla testamentets surpuppa" och får uppdraget att profetera/förkunna i den djupt ogudaktiga staden Nineve. Jonar rätttrogenhet och upprördhet över det oandliga Nineve gör att han inte vill smutsa ner sina fina fingrar i den miljön utan orienterar sig åt ett annat håll han tycker bättre passar just honom och hans andlighet.
Sjöresan gör en förskräckt! Och hans önskan att slippa avfallet och ogudaktigheten lämnar Herren helt oberörd. Uppspydd och tjusig står han på stranden och hör Herren: "Du Jona - det där med Nineve...." Den löpningen till det uppdrag han var utsedd till platsar i tempo vilket medeldistanslopp som helst.
Så poängen Tobbe är faktiskt inte vad Du (eller jag) vill utan var Herren placerat dig (och mig).
Jag tror att förklaringen till att man kan känna en dragning till Rom är bl.a. följande.
1. När man satsat så mycket som många gjort på Svenska kyrkan blir besvikelsen lika stor som förhoppningarna och insatserna har varit. Det leder till en stor omprövning.
2. När någonting går fel har vi människor en tendens att söka efter stor förklaringar till det som gått fel. Ex. Det måste vara fel på hela reformationen om Svenska kyrkan havererar.
3. Vi lutheraner projicerar våra evangeliska förväntning på vad en kyrka är på den romerska kyrkan. I dess famn ser vi präster som förvaltar sakramenten och predikar. Vi ser församlingar och kyrkostrukturer som både imponerar och motsvarar våra föreställningar om vad kyrkan ska vara. MEN... den romersk-katolska kyrkan är inte detsamma som en evangelisk kyrka. Det är inte rättfärdiggörelse genom tron allena osv. Därför är det ingen lösning att konvertera om man söker en evangelisk kyrka. Det ska man göra just eftersom man efter sitt samvete tror att det är den enda heliga Katolska kyrkan.
4. Därtill är vi alla trötta på kaoset i Svk. Det är så tröttsamt att själv behöva vara domare i allt som händer. Varje gudstjänst ska värderas och bedömas snarare än accepteras och upplevas. Problemet är att den upplevelsen kommer man också behöva dras med i Rom. Det är bara en fråga om tid.
I all ödmjukhet vill jag ställa frågan öppet som många av oss ställer oss i kollegiet. Varför kommer du inte till Svenska kyrkans enda stift - Missionsprovinsen?
Tack för ditt svar! Jag hade inte skrivit som jag gör om jag inte vetat att du haft de kontakter med Anders och +Göran som du har haft.
Det övergripande problemet i Svenska kyrkans opposition är brisen på kollegialitet och gemensamt agerande. Ytterst sett vilar detta på att det inte finns något verkligt episkopat i Svenska kyrkan. Det andliga ledarskapet är nämligen ett byråkratiskt ledarskap. Den kollegialiteten och det ledarskapet finns i provinsen och det utsträcker sig till ett inte så litet antal präster som verkar eller har verkat inom Svk.
När det gäller relationen mellan den inomkyrkliga oppositionen och provinsen är problemet att man gärna talar om varandra men mycket sällan med varandra. Bilden av varandra blir därför aldrig riktigt rättvis. Låt oss ändra på det. Du har ju min e-postadress så skicka gärna ett mail till mig så kan vi fortsätta konversationen där.
Tror du att vi skulle känna oss hemma i RKK med vår bakgrund? Nä, vi skulle allt vara främlingar där (också?)
Men jag förstår dig. Konverteringstankar kommer och går, men för min del skulle jag sakna Svenska kyrkan för mycket så jag stannar kvar, förmodligen livet ut.
Jag saknar så mycket annat som jag varit tvungen att lämna. Jag är less på att sakna.
En vän sade en gång: "Svenska kyrkan idag är sämre än sin bekännelse och den romersk-katolska är bättre än sin." Men tänk om kyrkorna på sikt blir mer lika sin bekännelse?! Och dessutom skiljer dem sig oerhört mycket åt på olika platser. Mitt intryck är att den romerska provinsen i vårt land har det oerhört mycket bättre än på andra håll i fr.a. Europa och Nordamerika.
Kan fråga mig om inte den Augsburgska bekännelsen är den hitintills bästa. Den är ju åtminstone äldre än dagens romerska:)
Men sen är det förstås detta med Augustinus. Men honom kommer du ändå inte ifrån i Rom även om de satsat de mesta på Aristoteles.
Kan tänka att många dras till "Rom" helt enkelt därför att de väl sammanfattar 1900-talets uppdaterade kristendomsvariant. Frågan är väl ändå hur "katolsk" den egentligen är? Fråga motsvarande Mpr-kollegorna där. (Pius... vänner)
Torbjörn! Att låta sina tankar gå till Rom är naturligt. 1500-talets reformation avsåg inte att bilda något nytt utan att just 'reformera', 'återforma' den katolska (västliga) kyrkan. Det var först när Rom vägrade att ta till sig kritiken, som det blev fristående kyrkoprovinser (ofta p.gr.a. politiska omständigheter).
Nu har stora delar av det reformatoriska projektet kommit på avvägar. En spontan reaktion är då att säga att det till slut blev misslyckat, och att det därför är lika bra att 'återvända hem'. Några av oss, i bl.a. Missionsprovinsen och 'continuing Anglocan Churches', gör ett (sista?) försök att rädda det reformatoriska arvet. Om så skall ske måste också det katolska/allmänkyrkliga arvet bevaras – Svenska kyrkans nuv. läge beror ju uppenbart på att man har underlåtit att göra det.
Vad skall man själv göra? Det är klart att en präst inte har samma frihet som en lekman. Han har blivit vigd och sänd att vara en herde. Han kan inte bortse från att om han går sin väg, så lämnas fåren utan herde. Fast det kan ju komma tider, då herdevården p.gr.a. den omgivande terrängen blir meningslös, och enda sättet att överleva är att fly eländet (och ta så många som möjligt med sig till också deras räddning).
Kära Torbjörn, det är intressant att läsa dina tankar. Länge tänkte jag stå kvar i Svenska kyrkan och kämpa för en kyrka där Gud är helig och en kyrka som vågar tala om synd, för att hjälpa mig förstå hur desperat jag behöver Jesus i mitt liv. Men en dag, genom Guds försyn, så insåg jag att den Kyrka som jag längtade efter redan fanns, och i februari blev jag till min stora lycka upptagen i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap. Det är en så oerhört, oerhört vacker Kyrka, för Jesus är så starkt närvarande där på ett mer fullkomligt sätt än jag någonsin har upplevt tidigare. Samtidigt är det en så liten Kyrka i Sverige, en Kyrka som behöver fler präster, fler engagerade lekmän. En Kyrka som spirar som ett litet skott, och som behöver oss. Som behöver dig?
Allt gott!
Hanna
Torbjörn, jag blev verkligen ledsen när jag läste vad du skriver. Ännu en som gått vilse. Måtte Herren öppna dina ögon i tid.
