Mer OAS
Jag lyssnade via nätet och tänkte: det här är ju svenska kyrkan som jag ser den. Detta finns ju faktiskt ännu!
Poängen är väl inte om man känner någon dragning eller ej mot ett katolskt håll. Katolsk är man... eller inte... Katolsk är en samstämmighet med den tro som apostlarna fick att förvalta genom Helig Ande, som band de troende samman på vilken ort de än bodde. En tro det går att orda mycket kring, men som är självklar för den som tagit emot den. En tro som är ett liv i Jesus med alla troende som levat, lever och skall leva.
Biskop Göran uttrycker det väl då han säger att det är ett budskap, ett liv, som bärs av budbärare som av olika skäl får anses som trovärdig. Kyrkans ämbete och trovärdighet vilar på det. Svenska kyrkan har utan tvivel burit denna frälsande tro och bär den antagligen fortfarande, i någon mening.
Katolskt troende är alltså något man som omvänd är, inte känner dragning till, och som katolskt troende är man beroende av en katolsk kyrka. Det är här problemen uppstår.
Svenska Kyrkan verkar ofta, från centralt håll till gräsrotsnivå, vilja företräda något som en traditionellt- katolskt - troende inte känner igen. Här uppstår en tveksamhet för den själ som vill helgas i Kyrkans hägn. Kan jag lita på den mässa jag går till? Innebär den Nicenska trosbekännelsen något, eller är den bara munnens bekännelse?
Under Oasmötet upplevde du något katolskt eftersom det troligen var katolskt. Du upplevde ingen dragning till det katolska eftersom du var i det. Problemet ligger i vardagen du kommer hem till. Var får du där vila i det katolska? Söndagens mässa bör för den troende vara en Edens lustgård, en åttonde dagens teofani, hon i trygghet får hämta kraft ifrån. Är den inte det? Ja, det är då man känner "dragning åt katolskt håll". Kanske för att själen ännu inte funnit ro i Kristus eller kanske för att ämbetets sakrament inte riktigt finns där. Dessa båda frågor hänger nära samman.
