Torbjörn Lindahl

I fredags förmiddag slog jag på värmen i kyrkstugan. På eftermiddagen var jag där och drack kaffe med dottern Maria. Lite bängligt att få rullstolen över de höga trösklarna, men det gick. Igår kväll bjöd jag på kaffe igen. Ett par vänner från mellersta Tornedalen hade befunnit sig i Luleå under lördagen för att deltaga i en samtalsdag i bönhuset. Innan dom skulle anträda hemfärden behövde dom givetvis styrka sig med en kopp kaffe och var kan dom bättre göra det än i en mysig kyrkstuga. Idag hade jag några andra vänner på eftermiddagskaffe, bla en kollega nere från Göteborg som befann sig i staden under helgen. Trevligt det med. I morgon träffar jag nog dottern igen och tar med henne dit en gång till. Då äter vi nog middag tillsammans.

Igår var det alltså en samtalsdag i östlaestadianska bönhuset här i Luleå. Även representanter från andra Fridsförbund var närvarande. Ämnet för dagen var frågan om den laestadianska väckelsens framtid. Dess framtida förhållande till svenska kyrkan och frågan om hur den ska förhålla sig till prästerskapet. Det är ju bara att konstatera att de senaste snart två årtiondenas prästvigningsstopp för (i ämbetsfrågan) "gammaltroende" prästkandidater strypt tillgången på präster som laestadianerna kan känna sig samhöriga med. Dessutom finns (till ytan) stora församlingar i norrbotten som bara har kvinnor som präster (Pajala, Kiruna) vilket inte heller underlättar eftersom kvinnligt prästämbete inte godkänns av väckelsens folk.

Problem alltså. Vad ska man göra? Vissa inom kyrkan - enligt min ringa mening förvånansvärt många som man trodde skulle vara förståndigare - tycker att man bara ska låta laestadianerna skylla sig själva om dom vill hålla fast vid sin hållning om prästämbetet. "Dom får väl lämna svenska kyrkan då" brukar vara den vanliga repliken. Det accepterar jag inte. Det är min bestämda mening att kyrkan - "den öppna folkkyrkan", kyrkan för alla - borde ta ett ansvar för att ge utrymme för alla dem som hört och hör till kyrkan. Men allt tyder på att kyrkan inte kommer att bry sig. Biskopen kommer inte att ta sitt ansvar att vara enhetens symbol. Så vad är att göra.

Ett alternativ är att låta sakramentförvaltningen övergå i lekmannapredikanternas händer. Det skulle jag inte gilla. Ett annat alternativ är att fortsätta som hittills att använde de präster som finns. Det är min bestämda mening att än så länge kan de svenska norrbottniska laestadianerna - med lite ansträngning och samarbetsvilja - få sina behov av prästerliga tjänster tillfredsställda genom de präster som ännu finns i tjänst. Men alla inser att tiden är på väg rinna ut om inte kyrkans rekryteringsregler ändras.

Den fråga som uppkommit är då om laestadianerna ska börja samarbeta med Missionsprovinsen för att den vägen få vigda präster om än dessa präster kommer att stå utanför svenska kyrkans tjänsteorganisation. Representanter för Missionsprovinsen fanns alltså på plats för att svara på frågor. Vilken väg väljer denna gren av den svenska laestadianismen? Den som lever får se.

Personligen känner jag stor irritation, vrede och uppgivenhet inför den negativa, ointresserade och styvmoderliga attityd med vilken det svenskkyrkliga etablissemanget bemöter laestadianerna. Samtidigt känner jag tilltagande sorg och uppgivenhet inför de tydliga tendenser till sekterism och i viss mån reformert teologisk anda som alltmer gör sig gällande i laestadianska sammanhang. Utan tvekan skulle ett inordnande i den (ämbets-)struktur som Missionsprovinsen tillhandahåller innebära ett visst skydd mot sekterism och svärmeri.

Själv har jag inte valt att vara engagerad i Missionsprovinsen unde de 7-8 år den funnits till även om jag känner förståelse för dess avsikter, men när den nu är ett faktum så vill jag hålla goda och vänskapliga relationer till dess representanter när jag möter dem och samarbeta på de sätt som är möjligt. Så har jag försökt även denna helg.

Idag på eftermiddagen återvände jag till bönhuset för helgens gudstjänst. Efter gudstjänstens slut fick jag chansen önska min favoritsång "Om jag ägde allt men inte Jesus..." På förmiddagen firade jag givetvis högmässa i Hersökyrkan.* Härligt som vanligt. Om jag uppskattade rätt från min position bakom altaret så var vi drygt fyrtio personer. Eftersom jag då och då möter påståendet att i Hertsökyrkan samlas bara "laestadianer och kvinnoprästmotståndare" från vida omkring så brukar jag försöka räkna ibland. Och nej, den absoluta majoriteten var från Hertsön, alltså sådana som går i sin "egen" distriktskyrka. Ännu fungerar alltså distriktskyrkan. Men visst, det kommer folk också från annat håll. Regelbundet från andra delar av Örnäsets församling och från Domkyrkoförsamlingen (men vi blir ju en ock samma församling fr o m januari 2011). Återkommande ser man även folk från Både Bodens och Piteå kommuner. Dom saknar inte kyrkor på sina orter. Varför dras dom då till Hertsön? Vad är det dom får där som inte serveras på annat håll? Det borde herrar och damer kyrkoetablissemang fundera på istället för att ägna all sin energi åt att ordna tankesmedjor om jämställdhet.

---

* innebär fyra besök i kyrkstugan på lika många dagar, två beök i bönhuset och ett** i kyrkan. Vad säger det om mina prioriteringar?

---

** nej, kommer jag ju på precis när inlägget ska avslutas. Jag for ju raka spåret från Hertsökyrkan till Nederluleå kyrka för ett dop (av ett barn från Hertsön!). Det innebär 2-2 i kyrk- respektive bönhusbesök under helgen. Det var ju tur. Nu kan jag kvittera ut lönen med gott samvete utan att alltför mycket behöva ha dåligt samvete över att jag ägnar mig för mycket åt konkurerande verksamhet.