Torbjörn Lindahl

Tre kyrkliga handlingar var gårdagens skörd. Kollega i tjänst hade bara en "förrättning". Han tyckte att jag lika gärna kunde tagit hans dop också när jag ändå var på g så kunde han varit helt ledig. Det är en synpunkt jag mycket väl kan förstå. Men eftersom jag lever helt i "sverige i tiden" enligt h. k. h. konungens valspråk och därmed är helt präglad av tanken på total jämställdhet i alla avseenden tillika helt accepterar tanken på "alla människors lika värde"  så tycker jag givetvis att vi skulle haft två var. Som det nu är måste åtminstone en av oss bli allvarligt kränkt; antingen jag för att jag fick mer att göra eller kollegan pga det faktum att han uppenbarligen inte var lika efterfrågad.*

 

Lite predikoförberedelse fick väl också plats under lördagen. Det fortsatte jag med under söndagens morgonpromenad. Har man bara något så när börjat få grepp om predikoupplägget kan en promenad vara ett utmärkt sätt att få tankarna på plats. Högmässa i Örnäsets kyrka. Eftermiddagen innehöll samtal och hembesök. Nu är arbetsdagen slut och frågan är hur dagen ska avslutas. Ja, det allra sista blir VM-final på TV. Men före dess? Slöande på soffan? Färdigläsande av Dag Sandahls senaste bok, vilken efter ett första ryck som tog mig genom 2/3 av boken blivit liggande? Besök i bönhusets kvällsgudstjänst? MC-tur? De två senare alternativen kan ju kombineras. Cykeltur till närmsta badstrand? Ska jag rentav hinna få i mig middag också?

---

* att det kan finnas helt andra skäl till familjers val av förrättningstid än namnet på tjänstgörande präst är ett irriterande faktum som helt måste bortses från om den presenterade tanken ska bli logisk. Men bortseende från det uppenbara är ju numera helt nödvändigt om man ska kunna orientera sig i det kyrkliga landskapet. T ex bortseende från frågan om kontrahenternas kön när man definierar ett äktenskap eller bortseende från Jesu apostlaval när man säger vad en riktig präst är.