Torbjörn Lindahl

när jag kom hem.

 

Här i Luleå har det varit stiftets prästmöte tisd-onsd. Pensionerade präster inbjudna. Som kära läsarna förstår kunde jag inte vara med igår och då jag kom hem sent igår blev det sovmorgon och jag infann mig först till lunch.

 

Efter lunch var det en samling för pensionerade präster. 24 var vi inklusive Åsa Nyström (biskopen). Av dessa 24 var endast fyra kvinnor. Vi tillhör uppenbarligen en gången tid. Annat kommer det bli när dagens 50-åringar är på emerititräffar om 20 år. Samlingen med oss pensionärer innebar lite samtal om något som Åsa skrev på White-board. Kanske var jag för trött för att uppfatta själva ärendet i saken

Även märktes den ökande mängden kvinnor i aktiva prästerskapet: psalmsången. Inget numera av den stark som dånet av en vattuflod-känsla som man förr alltid hade när flera hundra män sjöng i Domkyrkan.

 

Den avslutande sändningsmässan leddes av Åsa Nyström med stort deltagande av anställda och aktiva från Nederluleå församling. Och här kommer väl min kritik; när man har ambitionen vara så inkluderande att en massa olika präster ges centrala liturgiska funktioner - t ex att två präster står vid ambon och ber delar av nattvardsbönen - då blir den liturgiska riktningen och hela liturgiska agerandet bara alltför otydligt. Det ger absolut inget mervärde till gudstjänsten. Den mesta aktiviteten i gudstjänsten - utöver celebrantens -  ska utövas av dem som sitter i bänkarna (eller står). Och då ska man inte experimentera med melodier till liturgiska partier som ingen kan. Dessutom krävs det väl lite rejälare predikan om gudstjänsten som helhet ska bära.

 

Största behållningen som vanligt: att få träffa och surra med kollegor och vänner. Men hur kommer det sig att man börjar betrakta 50-60-åringar som rena ungdomarna?