Torbjörn Lindahl

har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har tidigare skrivit om hur jag i de kyrkor där jag haft gudstjänstansvar under någon period - Porsön, Örnäset och Hertsön - medvetet ökat nattvardsfrekvensen. Men jag har även försökt utveckla liturgin på annat sätt. I de 70-talsbyggda distriktskyrkor som haft fristående altare, har jag tyckt: ska det firas mässa versus populum så ska det vara konsekvent och ordentligt. Om prästen står bakom altaret under nattvardsliturgin så ska det vara gott om plats framför prästen på altaret. Det ska inte vara blommor, ljus och stora kors "ivägen", så att prästen nästan måste klämma ner kalken "med skohorn" på altaret eller var tvungen tillfälligt lyfta bort ett stort kors "de gånger det ska vara nattvard". Nej, altaret ska normalt vara utrustat så att det är enkelt och naturligt att fira mässa. Ofta har jag mött påståendet att "det ser så kalt ut när det inte står något kors på altaret". Då har mitt svar varit att när mässa inte firas ska altaret se tomt ut. Det ska liksom "ropa" efter kalken för att bli komplett.

 

I Porsökyrkan löste jag det så att altarkorset (av trä) hängdes på väggen. I Hertsökyrkan lät jag helt sonika lyfta bort det stora, tunga glaskorset från altaret och efter lite olika placeringar står det nu sedan många år på en lägre pall framför altaret.

 

När jag fick distriktsprästansvaret i Hertsön genomförde jag även, i några steg, beslutsamt några andra små reformer i prästens och kyrkvärdarnas liturgiska agerande. Kanske tyckte några att det var lite ovant då, men nu, efter 15-20 år tror jag vi vant oss.

 

Även har jag under senare år medvetet arbetet på att få gudstjänstdeltagarna mer aktiva i liturgins läsningar och sångpartier . I dagen gudstjänst märktes det tydligt. Roligt se någon frukt av sin strävan.

prövade vi i Örnäset. Ide'n var nog min. Redan första sommaren jag tjänstgjorde i Örnäser hade jag tagit del av nyheter i augusti att perioden efter de flesta föräldrars semester, men innan skolstarten, var en orolig tid för många ungdomar. Dom gick hemma sysslolösa, för gamla för fritids. 

 

En utmärkt tid ha konfirmationsläsning....   började jag tänka inför nästa års konfirmationsinbjudan. Men eftersom jag är en person med erkänt långt avstånd mellan ide och komma till skott så var det tur att jag i pedagogen Inger hade en arbetskamrat som hade betydligt kortare avstånd mellan tanke och handling. Alltså lyckades vi nästa vår få ut inbjudningar i så god tid att info för intresserade hann ske innan vårterminens slut, och anmälningar tas emot innan semestern och en grupp vara igång några dagar in i augusti.

 

Och nu hände den koppling jag tidigare antytt. Vid ett besök i veckomässa i Gammelstad under sommaren träffade jag just den man som jag lärt känna under Nederluleåtiden och mött en gång på Högskolan. Och det slog mig direkt, honom ska jag tillfråga om att vara hjälpledare i vår konfirmandgrupp. Det innebar att vi kunde åka till lägret på Seskarö i tre minibussar, ha dessa kvar under vistelsen med möjlighet till olika utflykter. I tre år hade vi denna konfirmationsmodell. Under respektive hösttermin höll vi sedan ett antal samlingar och konfirmerade under vårterminen, så att ungdomarna som då gick i åttan blev konfirmerade "rätt" år.

 

En lyckad konfirmationsvariant som jag minns med glädje.

 

 Senare kom jag även ha en liten sommargrupp i juni, på mer traditionellt sätt, efter ungdomarnas årskurs åtta. Den gången ihop med pedagog Kerstin. I den gruppen deltog en tjej som visserligen konfirmerats tidigare i en vintergrupp, men som ville vara med en gång till bara för att lära sig allt ordentligt. 

 

Då den gruppen var väldigt liten höll vi lägret på Nederluleå församlings sommargård i Börtnäsheden. Där råkade vi en dag ut för ett åskväder som bokstavligen fick det att slå lågor ur telefonledningarna. Att inte hela huset brann ner...

Första gången jag hade en odöpt konfirmand tror jag var under mitt första år med sommargruppsansvar för några norrbyar. Den odöpta var från Rutvik, tror jag. Dock döpte jag inte själv. Under några år hade vi under sommarläsningen traditionen att vi sammanförde alla som ville döpas i en gemensam grupp och alla döptes gemensamt av kyrkoherden. Högtidligare än en mängd små privata familjedop. 

 

Hur många gånger jag hade odöpt konfirmand under Nederluleåtiden minns jag inte. Var det alls något mer tillfälle? Sedan jag kommit till Örnäset hände det dock flera gånger. Så både i Örnäskyrkan och Hertsökyrkan har jag döpt konfirmander. En gång i Örnäset var det 3-4 i samma grupp som skulle döpas och dom valde låta det ske i konfirmationsgudstjänsten. 

 

Två gånger har jag fått döpa på läger. En gång på Seskarö och en gång i Jäkkvik. Vi följde i princip samma mönster. Samling i kapellet för sång och dopgudstjänstens inledande moment. Procession till stranden vid lägergården (i Jäkkvik är det en bra bit att gå). Med konfirmanderna på stranden går präst och dopkandidat ner i vattnet och dopet sker. Samling för gruppen i kapellet resp samlingssalen i Lägergården. Efter ombyte till torra kläder får den nydöpta ikläda sig konfirmandkåpa (dopdräkt) och gudstjänsten avslutas. Dopkalas med tårta i matsalen för hela gruppen. 

 

Fina minnen!

har jag jobbat med i många år. Först i Nederluleå där jag fick efterträda Staffan Åkerlund i den lilla redaktionen. Staffan hade försökt driva tanken att församlingsbladet inte mest skulle vara ett internt reportageblad om kyrkliga aktiviteter där de kyrkoaktiva människorna berättade om sina aktiviteter och resor och publicerade bilder av varandra. Nej, ett församlingsblad som delas ut till alla hushåll borde ha ett mer utåtriktat ärende.

 

Den tanken försökte vi följa i redaktionen för Kyrknyckeln. Varje nummer fick ett tema som vi jobbade efter. Och vi kunde intervjua både landshövding Curt Boström på temat framtiden och Luleå hockeys tränare Freddy Lindfors om framgång.

 

En sån idé som att byta namn på Kyrkoherdens spalt till  KyrkAffe (Alf Hansson) blev dock inte av.

 

Ett väl fungerande samarbete hade vi också inom redaktionen där vars och ens gåvor kunde blomma ut. Själv var jag förmodligen mer idegivare än planerare. Så roligt tyckte jag det var att jag stannade kvar och bidrog till ytterligare något nummer efter det jag börjat som studentpräst.

 

Med min erfarenhet av församlingsblad i bagaget fick jag några år senare ansvaret för Församlingskontakten i Örnäset som fört en något tynande tillvaro. Jag kom då - erkänner det helt öppet - att till stor del "härma" Nederluleås församlingsblad; grundlayouten, tanken med temanummer, ja jag började t o m trycks det på samma tryckeri för att få samarbeta med den ansvariga person som jag tidigare jobbat så bra ihop med.*

 

 

* I dessa yttersta tider har Nederluleå och Luleå ,Domkyrko slagit ihop sina församlingsblad så nu får alla hushåll i stan Kyrknyckeln. Men nu sköts arbetet till stor del av professionella informatörer.

 Dvs konfirmander som delade sin lästid med golfspel hade jag en sommar under slutet av min Nederluleåtid. Det var en mamma till en av de golfspelande killarna som nämnde det hela för mig. Vi hade lite kontakt eftersom vi hade yngre barn i samma klass på Porsöskolan. Hon berättade att hon tidigare ringt till församlingen och föreslagit saken men inte upplevt något gehör för iden. 

 

Då förstod jag vad det var som hände på pastorsexpeditionen någon vecka tidigare. Vi satt några präster i vårt arbetsrum när telefonen ringde och en kollega svarade. Eftet en stunds lyssnande hörde vi honom säga:

 

Samtalet blev kort och saken dog. Tillfälligt. Till dess jag blev tillfrågad. Ska jag tolka det som att det är min erkända förändringsbenägenhet som kommer till uttryck?

 

Goffrälst blev jag inte men själva konfirmationstiden blev fin. Vi höll lektionerna i gamla Missionshuset i Rutvik och killarna hade sen ganska nära till golfbanan. Konfirmationshögtiden hölls i Porsökyrkan.

är något jag arbetat för under hela min prästtid, var jag än haft min huvuduppgift. När jag började som präst var väl den normala nattvardsfrekvensen på söndagar ca en gång i månaden (var fjärde vecka). I Nederluleå kyrka var dessutom det normala (som på många andra håll) att det inte var nattvard på Påskdagen utan Annandagen. Men då fanns den kompletterande traditionen med påsknattsmässa - en gudstjänst jag fick förtroendet leda fyra år i rad. På tex kyrkhelgerna vid Missionshelgen och Tacksägelsehelgen firades någon gång söndagens huvudgudstjänst ("högmässan") utan nattvard och en kompletterande mässa kl 14, efter kyrkkaffet. Uppenbarligen räknade man med att det fortfarande fanns stora skaror som gärna "gick i kyrkan" men inte lika naturligt kommunicerade. Därför kunde man lägga mässfirandet lite vid sidan om, vid Annandagar och söndageftermiddagar. Några år in på 80-talet var korrekt ordning införd i båda avseenden.

 

När jag blev präst på Porsön hösten 1982 började en medveten strävan mot ökat mässfirande. (Exakt turordning för nedan nämnda reformer är jag lite osäker på.) Dels införde jag veckomässa (Det sedan länge etablerade högkyrkliga prästtricket att oftare få fira mässa utan att stöta sig med dem som inte ville ha söndaglig mässa för ofta), var fjärde, sen var tredje, sen varannan vecka. Dels ökade jag i några steg mässfrekvensen på söndagar (den var kanske tidigare t o m mindre än en/månad). När jag slutade i Porsön hade vi nog sedan en tid en relativt fast rytm med högmässa- familjegudstjänst-högmässa-högmässogudstjänst. Min linje i dessa frågor har alltid varit att gå - i alla fall i  mina ögon - något långsamt fram.

 

Förutom ökad nattvardsfrekvens kämpade jag också för att ha gudstjänst så många helgdagar som möjligt. I en församling som Nederluleå som haft en kyrka i 500 år och sedan på tre år fått tre till så var det ju inte alldeles självklart att de tre nya konkurrenterna omedelbart skulle leva ett komplett kyrkoårsliv.

 

Men jag väcktes till insikt när jag såg hur liten kontakt och samhörighet med den gamla församlingskyrkan som den inflyttade befolkningen hade och kände. Jag minns att jag frågade en årgång konfirmander på Porsön var dom var födda. Lite fritt ur minnet:

Nederluleå församling 2

Övriga Luleå kommun 6

Övriga Norrbotten utom Tornedalen 7

Tornedalen 9

Övriga Sverige 2

Finland 4

(Skulle jag frågat var föräldrarna var födda skulle det sannolikt svänga ännu mer till icke-Luleås, och absolut till icke- Nederluleås favör.)

 

Slutsats: Porsöbornas eventuella kyrkliga liv snurrar definitivt inte runt Nederluleå kyrka. Alltså borde vi öka den kyrkliga aktiviteten på Porsön. Det gjorde vi dels genom att även anordna sommarkonfirmation i Porsökyrkan och dels genom att börja fira gudstjänst även på fler helgdagar som tidigare brukat vara sammanlysta (=Det kyrkliga uttrycket för "inställda".) Inspiration i det senare fallet fick jag bl a av en student från Umeå* som berättade om sin vånda inför några av sin studietids senare jullov. Skulle hon fara "hem" som tidigare, eller försöka bjuda upp sina föräldrar?

- Men dom vill ju inte komma om dom inte kan gå på gudstjänst i kyrka i närheten.

 

 

* hon spelade orgel, vikarierade** då och då och blev senare kyrkomusiker

 

- - - - -

 

** En gång när hon vikarierade var det Bebådelsedag. Det hade jag missat och satt psalmer för femte söndagen i Fastan.

- Jag tyckte det var lite konstiga psalmer, så hon i sakristian strax före högmässan. Ingen i gudstjänsten protesterade när jag sa att "nu blir det femte söndagen fastan"; en söndag som - alltför? - ofta faller bort just pga bebådelsedagen

 

både kring jul och vid sommarlovet, blev det ganska många under åren. Särskilt undet Nederluleåtiden. I samband med att jag blev distriktspräst på Porsön hösten 1982 blev jag också skolavslutningsansvarig på vissa skolor i de norra byarna.

 

På en skola kom jag att hålla skolavslutning i 7 eller 8 år. Första gången blev jag väl bara tilldelad uppgiften när bokningar fördelades mellan prästerna i kollegiet, men ganska snabbt började man från skolan ringa mig personligen och be mig återkomma. Jag tog det som tecken på att jag inte gjort bort mig. Jag har ett svagt minne av min sjätte skolavslutning på samma skola. Då sa jag något riktat till varje årskurs elever 1-6, med anknytning till årskursens nummer. Jag har en känsla av att jag lyckades fånga barnens uppmärksamhet.

 

T o m när jag slutat i församlingen (och blivit studentpräst) blev jag uppringd och tillfrågad om jag ville fortsätta årligen besöka skolan. Smickrande förstås, men vi kom fram till (med lärarens ord) att allting har en ände och korven den har två.

 

Att jag fick hålla Porsöskolans avslutningar var ju mer självklart, distriktspräst som jag var.

 har det varit under åren. Allt från dödfödda barn, spädbarn, barn, ungdomar, vuxna, gamla, plötsligt döda, olycksoffer, döda efter långvarig sjukdom, drogmissbrukare, de som tagit sig själva av daga...

 

Många gånger har jag upplevt att "svåra" begravningar ofta blir (förstå nu rätt!) "lättare" ur rent prästerlig hantverkssynpunkt. Just för att människorna är så gripna av stundens allvar att om man som präst bara lyckas träffa riktigt rätt med en enda mening i griftetalet så kommer stämningen att multiplicera orden och göra dom än mer bärande för de lyssnande.

 

För att inte upplevas föra vidare något som borde ligga under yrkessekretess, ska jag berätta ett exempel från en begravning jag inte själv ledde inte heller deltog vid. Berättelsen hörde jag många år senare av en av dem som närvarade. En flicka i gymnasieålder hade förolyckats. Hennes tidigare konfirmandpräst förrättade begravningen och inledde:

 

 

I det ögonblicket - sade min sagesman många år senare - hade man kunnat skära stämningen med kniv. Ni förstår. Prästens ord är inte märkvärdiga,, men på något sätt träffar dom precis rätt just i stunden.

 

Det är också i de sammanhang som känns svårare som man starkare upplever hur de trygga orden i ritualet bär. Även om begravningsgudstjänster är offentliga så avstår jag berätta något mer detaljerat. En, mer generell sanning om mitt begravande kan jag dock dela; jag har i griftetalen aldrig uttryckt någon som helst värdering om den avlidne av typen "snäll", omtänksam" el dyl. Stor erfarenhet får man som präst av att det långt in i kärnfamiljer kan finnas högst olika uppfattningar även om avlidna personer.

 

Två gånger har jag fått jordfästa präster: prof em Ingemar Öberg och ganska nyligen Malte Wikström.

 

Flera prästers begravningar har jag dock varit på under min prästtid. Första gången ca ett år efter min prästvigning då min första chef Folke Sjöberg fördes till den sista jordiska vilan.* Då var vi sex präster som bar kistan. Vid den begravningen talade biskop Stig Hellsten över det bibelord som finns på Folkes gravvård: Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet.

 

Då återstår frågan: läste jag det bibelordet vid min sista begravning (som fast anställd) igår?

 

Svaret är - givetvis- Ja!

 

 

* Jag har alltid varit noggrann med att kalla kroppens vila i graven för den sista jordiska vilan eftersom det står en sabbatsvila åter för Guds folk

har jag haft många under 40 år. Jag minns fortfarande den första. Vad den avlidne hette, från vilken by han var, ungefär var graven ligger och vilket bibelord jag talade över. Sånt minns jag inte för alla senare begravningar. Som blivit många.

 

Under den tid jag jobbade i Nederluleå var det fortfarande vanligast att det var utbärning med avsked på kyrkogården. Därför hade man länge minnesbilder av ungefär var olika personer hade sina gravplatser.

 

En ordning som gällde i Nederluleå på den tiden var att avsked inne i kyrkan ej accepterades. De som ville avstå avsked på kyrkogården fick antingen ha hela begravningsakten i lilla kapellet på kyrkogården, eller bära kistan ur kyrkan och ta avsked i bårhuset utanför. 

 

Ända sedan min första begravning har jag som sista bibelord före mittpsalmen läst Jesu ord Jag är uppståndelsen och livet...Det var min praktarlärare som sa till oss kandidater att det bibelordet ska vara med i varje begravningsgudstjänst.

 

Den uppmaningen har jag följt i varje begravning under 40 år. Idag hade jag min sista begravning innan pension. Frågan var, skulle jag följa min sed to the end eller i dessa yttersta av dagar ändra mig och därmed ge prov på min välkända förändringsbenägenhet. Den som redan räknats mig till godo i sista lönesamtalet.

 

Svar ges i morgon.

Vilket uttydes Luleå Högskolors KristnA Studenter, var studentgruppen som samlades på tisdagar i Porsökyrkan. Ganska snabbt började jag få bra kontakt med den. En orsak var utan tvekan att min tvillingbror i Umeå var studentsekreterare, anställd av SESG/Credo. Hans regelbundna besök i gruppen gjorde ju att även jag blev presenterad för densamma. Så god kontakt fick jag med åtminstone någon "generation" studenter att flera av dem som brukat fara in till någon av stadens frikyrkor/EFS om söndagarna fann det lika gott stanna och gå i kyrkan i hemstadsdelen. Varför gå över ån efter vatten? Typ

 

Några av studenterna fick jag viga och någras barn döpa. Minns bl a ett bröllop där festen hölls i kyrkan och ett gäng studentkompisar höll i underhållningen. Ett av de roligaste bröllop jag varit på.

 

Några av studenterna kom också en tid att tjänstgöra som kyrkvärdar. En av dem fick jag också så gott förtroende för att jag lät honom predika i högmässan. En annan ur denna studentgeneration träffar jag numera regelbundet på stiftsfullmäktige. Så just förlidna helg.

Några år in på 80-talet började vi präster i Nederluleå att arbeta mer med frågan hur vi skulle hantera dopen. Jag ska inte sticka under stol med att jag var en av dem som drev på i frågan. Vi hade väl samma brottning som många präster i landet hade, upplevelsen att man skulle vilja se mer kontakt mellan dopfamiljerna och församlingslivet i övrigt. Det som ca ett årtionde tidigare även varit orsaken till den stora explosionen av barntimmeverksamheten.

 

Vi läste en del i ämnet och lät oss även något inspireras av Malmbergets församling där man under ledning av den högkyrklige prästen Rune Klingert prövat vissa nya vägar. Jag minns bl a att det blev min uppgift ringa och intervjua km Lennart Lindqvist därstädes.

 

Slutmodellen blev att alla nyblivna föräldrar - fördelen med att kyrkan skötte folkbokföringen! - fick ett brev om dopet där de som önskade dop för sitt barn uppmanades ringa "sin" distriktspräst. Prästernas telefonnummer (det var ju långt före mobilerna och alla präster hade en tjänstetelefon i hemmet vid sidan av sin privata telefon) angivna tillsammans med uppgift om vilken stadsdel/vilka byar respektive präst ansvarade för.

 

Tanken var att prästen skulle komma in tidigare i familjens planering och få en samtalskontakt redan innan dopet slutligt var bestämt. Kanske var tanken att man i vissa fall skulle kunna hinna (behöva?) mer än ett dopsamtal innan ett välgrundat dopbeslut hos föräldrarna mognat fram. Ledde detta till något av bestående värde? Vet ej. Ett försök i alla fall.

 

Samtidigt innebar detta att flera präster kunde ha enskilda dop med "sin" dopfamilj samma lördag. Mer helgjobb för alla således. Men det brydde man sig inte så mycket om på den tid prästerna hade 6-dagarsvecka. I vart fall innebär det nog att vi lyckades styra fler dop till distriktskyrkorna istället för att de flesta dop skedde i den mest kända kyrkan, Nederluleå.

 

Men en påtaglig fördel hade detta arbetssätt; man fick kontakt med fler boende i sitt distrikt. Flera år senare, när vi som familj också flyttat till Porsön, så kom min äldre son (född 1983) en gång glädjestrålande hem från skolan och utbrast:

- Pappa, du har ju döpt nästan alla i min klass!

 

Om än det kanske inte blev så mycket djupare effekter av det tänkta "pastorala" handlandet så uppskattade jag utan tvekan kontaktytan. Men att prästen har "kontakt" med folk är kanske till att börja med "pastoralt" nog.

 

2. Många felkonstruktioner och slarv i byggnaden

 

Ett av dem som tidigast märktes (under vintrarna) men vars orsak man inte direkt förstod, var att det var oerhört kallt i sakristian. För att förhindra alltför stelfrusna fingrar på kyrkvärdarna fick man montera en infravärmare ovanför bordet i sakristian vid vilket kollekterna räknades.

 

När man till slut valde värmefotografera hela fasaden såg man att det helt saknades isolering i stora delar av ytterväggen. Det kändes ju som ett skämt från sovjettiden: vårt arbetslag har uppgiften spika på ytterpanelen. Om grabbarna i gänget före som sköter isoleringen just tagit lunch så är väl inte det vårt problem. Vi gör vårt jobb. Typ.

 

Ett annat problem var ständigt vattenläckage. Man fick bl a spänna upp ett "paraply" av plast över orgeln. Men det kunde vara effektfullt. Minns en nyårsbön då fem hinkar fått placeras ut i kyrkorummet  för att samla ihop takdroppet. Det återkommande dropp.....dropp...

..dropp  passade bra som bakgrund till talet om tidens gång. Efter flera försök finna en lösning uppdagades att felet inte var läckage utifrån utan att takvärmen (!) skapade kondens mellan inner- och yttertak. Snabbt byte till vanliga elradiatorer.

 

Även smältvatten rann in från taket på de lägre delarna av byggnaden. Minns en gång när Kuriren var på besök för ett reportage om byggslarv på Porsön - även skolan var drabbad - och jag stod och pratade med journalist och fotograf vid sakristidörren så började det plötsligt droppa vatten rakt i nacken på mig. Mumma för en fotograf.* Den gången det rann en flod av vatten rakt genom elskåpet kändes det inte lika roligt.

 

Återkommande problem med fukt i vissa ytterväggar och i betongplattan visade sig - efter åratal av undersökningar och åtgärdsförsök - bero på att fläktar som skulle bidra till ventileringen mellan ytter- och innertak i de lägre byggnadsdelarna, i själva verket drog in snö som packades ovanpå isoleringen i ytterväggarna...snö som senare smälte... Total ombyggnad av taken och renovering av väggar och golv.

 

3. För mörkt

 

Upplevdes det vara i många rum inomhus. Mörka väggar, avskärmad nedåtriktad belysning** och låga fönster i kombination. I själva kyrksalen bytte vi lampor och i övriga rum målades det om. Mer användbart blev det väl, men knappast vackrare, tvingas jag erkänna. Den som inte vet hur det såg ut före ommålningen kan ju nu besöka kyrkan och se hur själva kyrkorummet är det mörkaste rummet i byggnaden (om än inte olidligt mörkt). Före ommålningen av övriga lokaler var kyrkorummet det i särklass ljusaste rummet i byggnaden! I efterhand har jag dock funderat över om man kunnat uppnå mer av önskad effekt genom nya lampor även i övriga lokaler och eventuell mer varsam ommålning.

 

 

* även om jag tyckte att tidningsartikelns rubrik Porsön stinker kändes lite onödig

 

** skulle ge upplevelse av lågt "innertak" sades det. Mysigt på krogen kanske, men knappast praktiskt i konfirmandsal, körövningsrum och kontor

blev jag alltså fr o m hösten 1982. Från den tiden kom jag även att ha min del av ansvar för Julblommor, sommarkonfirmander  skolavslutningar mm, tiill större del i församlingens norra byar.

 

Men det som också kom att uppta mycket av min tid gällde själva kyrkobyggnaden. Porsökyrkan alltså. En på många sätt fin och vacker byggnad. Har alltid gillat den.

 

Men den hade tre problem 

 

 

Detta lär ha berott på att den blivit mycket dyrare än de distriktskyrkor i staden som byggts några år tidigare. Om jag minns rätt så lär Porsökyrkan ha blivit nästan dubbelt så dyr som respektive Stadsökyrkan och Bergnäskyrkan (och Hertsökyrkan förmodar jag, men den ligger ju i annat pastorat).

 

Skälet till denna fördyring beror givetvis dels på dess större storlek, men dels på att många inredningsdetaljer (vissa stolar, innerdörrar, dopfunt, predikstol mm) lär ha varit specialdesignade och inte bara tagna ur en leverantörs ordinarie katalog.

 

Nå, det sades mig att när man under projektering/byggtiden började inse vart det barkade iväg såg man till att försöka dra i handbromsen. Problemet var bara att det man i sista minuten kunde pruta på blev så löjliga saker. Tex så avstod man från lämpligt tvättställ med blandare och avlopp i det för ändamålet insatta skåp (typ dubbelgarderob) som fanns i sakristian  i vilket redan fanns färdigt avloppsrör och indragna, plomberade vattenledningar. Vad hade man tjänat på denna "ofärdighet" 1976? Nå'n tusenlapp eller två?

 

Jag avstår berätta hur både opraktiskt det var och hur orimligt det kändes att ha handfatet på toaletten som enda möjlighet som källa för dopvatten och rengöring av nattvardskärl. 

 

Nå, när jag nu började bombardera kyrkorådet med begäran om kompletteringar av olika slag, så fick vi i stort sett allt vi begärde. Berodde det på min vackra poesi där jag berättade om att jag i bön beslutat älska denna kyrka men att kärleken ändå inte var så blind att den inte uppfattade någon brist hos den älskade; eller berodde det på att den rika Nederluleå församling gick med stora överskott varje år? Pengar som på den tiden alltid lades i investeringsfonden, och här fanns ju något att investera i.

 

 

 

* i den norrländska betydelsen, dvs inte klart, inte fullbordat

 kan också inspirationen infinna sig.

 

Ibland när jag läser i Bibeln eller annars förbereder en predikan kan det hända att jag väldigt tydligt upplever att något liksom "tankas" in i kroppen. Det känns rent fysiskt. Då förstår jag att detta kommer jag att predika om någon gång. Ibland vet jag inte när det tillfället ska komma, ibland är jag medveten om att det handlar om just den predikan jag precis då funderar över. Det behöver inte vara helt konkret. Kan vara det. Men inte alltid. Kan ibland vara som att "nånting" som handlar om ett visst bibelställe fylls på och jag anar att här finns något att säga som handlar om ungefär det och det, men jag vet inte riktigt vad.

 

En tydlig upplevelse av tankning för senare behov upplevde jag en gång på ett OAS-möte i södra Sverige. Det berättades att man inte fått tag i någon lämplig talare till inledningsmötet. Alltså fick man - nästan i sista minuten kändes det som - ordna det så att rörelsens inspiratörer "dialogpredikade" trots att dom redan hade ett taltillfälle var inplanerat under mötet. Lite surt - erkänner det öppet! - tänkte jag då, där jag satt mitt i möteshallen:

- Säg inte att det inte fanns någon talare. Ni frågade aldrig mig!

 

Och nästan omedelbart började jag känna i kroppen en tydlig "tankning" och anade här och där vad man skulle kunna säga utifrån det givna temat. Upplevelsen var att  jag nästan på stört kunnat gå upp på podiet och tala en timme.

 

Men tillfället kom senare. Något år efteråt hade min prästvigningskamrat Lars-Gunnar kallat mig medverka vid en förnyelsehelg i Stadsökyrkan  - och då insåg jag: nu ska den predikan hållas.

 

Liknande skeenden har jag upplevt många gånger. Det arbete som för mig innebär transpiration handlar lika ofta om att be om den frimodighet i predikosituationen som gör det möjligt hämta upp det itankade.

har ibland skänkts mig när jag minst väntat det. Eller ska jag säga: när jag minst förtjänat det?

 

Jag mins en gång när jag kom till ett missionshus i Nederluleå. Där fanns en gudstjänstdeltagare som alltid ställde upp och spelade orgel. Snabbt lärde man sig att det var onödigt ringa om psalmerna. Han var nöjd om han fick psalmlappen en stund före gudstjänsten. Och han var alltid där.

 

Men en gång var han inte det. Helt oväntat. Panik! Vad gör jag nu?

 

Finns här en gitarr? Jo, i lilla salen skulle en finnas. Jag tänkte att man kan väl byta några psalmer mot mer gitarrvänliga sånger. Problemet var bara att husets gitarr saknade flera strängar. Vad göra nu? Återstod inte annat än att bara välja enkla välkända psalmer. Det gick väl bra men lite bortgjord kände jag mig då jag upplevde mig ha försummat att se till att allt som krävdes för gudstjänsten fanns på plats. 

 

Och denna lilla känsla av försummelse och bortgjordhet var tydligen tillräcklig för att Gud skulle få komma till tals. När jag steg upp i predikstolen rann en inspiration till som  jag fram till dess upplevt ytterst få gånger.

 

Ett annat tillfälle under mina första prästår var en gång när Bengt Pohjanen kallat mig en helg till Överkalix. På lördag kväll skulle han och jag predika i församlingshemmet vid en enkel gudstjänst i mer laestadiansk anda. Han först. En timme över saligprisningarna. En (enligt min upplevelse) så klar och komplett predikan att vad skulle nu jag (tio år yngre ganska nybliven präst) kunna bidra med av någon som helst betydelse? Så när det efter nästa psalm var min tur att sätta mig bakom bordet* så var det min absoluta föresats att bara läsa texten och säga att vi hört ett så klart Guds ord att inget behöver tilläggas och sen gå direkt till avslutningsbönen.

 

Men.... just när jag avslutat textläsningen såg jag som hur en dimma/slöja framför mig drogs undan och jag såg in i...vaddå? Och så började orden rinna genom huvudet och ut genom munnen (nästan som om nån sköt med en andlig kulspruta rakt genom huvudet) och jag predikade i trettio minuter och sa Amen och gick och satte mig. 

 

Än i denna dag framstår detta i mitt minne som ett av de mest inspirerade predikotillfällen jag upplevt. Men som sagt "Det var för länge sen, så länge sen".

 

Men redan dan efter var ordningen återställd. När jag predikat i högmässan (de gamlas dag) utnämnde Bengt mig till innehavare av upprepandets nådegåva.

 

En gåva jag tror mig odlat med viss omsorg under åren.

 

 

* att sitta bakom bordet är sättet att intaga predikoämbetesrollen enligt traditionell laestadiansk ordning

Jag har en känsla av att den som - i likhet med min gamle kamrats tankar - litar mer på transpiration i predikoförberedelsen, sannolikt kan ha en jämnare nivå i sitt predikande än den som litar mer till inspiration. Där kan det sannolikt skifta mer mellan toppar och dalar. Inspirerad predikan växlar med tomgång. Det har jag själv erfarit.

 

En gång höll jag en predikan i en av Nederluleås byar. Då var ordet öppet (laestadianskt  uttryck). Inspirerad predikan alltså. Det tyckte tydligen vissa åhörare också. För nästa gång hade dom dragit dit en betydligt större förväntansfull åhörarskara. Men den gången var Gud barmhärtig. Kan inte annat än se det så. Han lät mig redan i utgångsläget vara både rejält snuvig och lite hes. Inget bra utgångsläge för eldig predikan. Snarare ganska misslyckat. Men det tackade jag hellre Gud för. Om man börjar tro att man är nånting är det lika bra få falla platt till marken på en gång.

 

I en diskussion om predikoförberedelsen och inspirationen, sa en gång dåvarande kh i Hietaniemi, Östen Tano, en tänkvärd sak:

 

- Den Helige Ande inspirerar mig aldrig i predikosituationen att nämna ett bibelord som jag inte själv någon gång läst i Bibeln.

---

Min gamle kamrat brukar med bestämdhet hävda att predikoförberedelse mycket mer är en fråga om transpiration (dvs hårt arbete, svett och möda) än inspiration.

 

Givetvis käftar jag inte emot en så vis man, men dristar mig att - som man brukar säga när man vill undvika total oenighet - ge några kompletterande synpunkter.

 

Under prakten* hade vi en lärare som i undervisningen om predikoförberedelse lärde ut följande tvåstegshantverk:

 

1. Början av veckan: studier, grundtexten, läsning av kommentarer mm

 

2. Senare i veckan, närhelst inspirationen rinner till: utarbetande av predikan.

 

Den principen har jag under min prästtid försökt följa även om hela jobbet med predikan för varje år tenderat komma allt senare i vecken. Ett annat problem infinner sig också: till slut har man läst alla kommentarer man äger, så första delen av förberedelsen tenderar få något upprepande över sig.Att bara plocka ett gammalt manuskript har jag heller aldrig gjort. 

 

Att försöka hålla "samma" predikan två ggr samma dag har jag väl möjligen gjort något av de år jag hade två eller tre julottor, men knappast annars. När jag under Nederluleåtiden hade både högmässa förmiddagen och bygudstjänst i missionshus eftermiddagen predikade jag oftast över GT- eller episteltext vid den senare. Helt utskriven predikan har jag nog bara haft en eller möjligtvis två gånger i livet. Större eller mindre mängd stolpar är annars vad som gällt i högmässorna. Fler och mer i yngre dar, allt mindre ju fler år som gått.**

 

I bygudstjänster predikade jag oftast helt utan manus. Kanske för att EFS-missionshusen hade lite samma känsla som de laestadianska sammanhang där det aldrig varit fråga om annat än att predika helt fritt.

 

En av mina tjänstebiträdeshandledare, kh Per-Olof Lundberg i Bälinge utanför Uppsala, där jag jobbade sommaren 1977, gav mig ett råd inför predikoförberedelsen som jag nog sedan dess alltid försökt följa. Rådet var: när man funderar på vad man ska säga så ska man - för att inte hamna totalt i det blå - föreställa sig en konkret person som man verkligen mött, vars livssituation eller frågor man minns; och tänka sig att man försöker säga något som man hoppas skulle kunna vara till hjälp för den personen. Det skulle ge en mer personlig ton till predikan. Om det lyckats får andra bedöma.

 

 

* för den ev oinvigde: den sista delen av prästutbildningen där man övar sig i det praktiska hantverket efter flera års teologiska studier

 

** Om det senare beror på (god) rutin eller slarv kan diskuteras

Så kallas det av tradition när man första gången högmässopredikar i församlingens (pastoratets) huvudkyrka.*

 

Vilken söndag det var, minns jag inte riktigt. Jag tror inte det var under konfirmationsläsningstiden. Då var det troligen dagen efter midsommardagen. På den tiden (42 års evangeliebok)** var ju den söndagen en vanlig trefaldighetssöndag. Nå, om det nu var den söndagen eller veckan förre eller efter må vara, i vart fall var det den söndag (2:a e Tref?) som har temat Kallelsen till Guds rike.

 

Men det höll på att gå illa. På lördag kväll blev jag magsjuk och kräktes. Fick ringa vice pastor Bergdahl och berätta läget.

- Hör av dig i morgon. Är du fortfarande sjuk så tar jag gudstjänsten.

 

Men jag tillfrisknade. Möjlig tillfällig matförgiftning? Vi misstänkte en bit rökt sik som kanske blivit liggande i kylen något för länge.

 

Gudstjänsten och predikan gick bra. Det fanns det tydligen även minst en annan som tyckte. Enligt vad som sades mig långt senare hade en av de trogna gudstjänstfirarna utbrustit i ett "äntligen!"  

 

På den här tiden for ju vi präster runt och predikade omväxlande i alla kyrkor. Jag tyckte att den "lätthet" med vilken man predikade i en kyrka,, följde dess ålder, Nederluleå, Bergnäset, Stadsön och sist Porsön. Har att göra med hur inbedd kyrkan är, tänkte man.

 

 

* att det kallas inträdespredikan respektive avskedspredikan måste vara arv från det tid då mässan (nattvarden) var mer sällsynt - eller åtminstone ansågs mindre viktig jämfört med predikan

 

** får tacka min gamle kamrat för rättelse här. Jag skrev först "37 års evangeliebok". Men det var ju fel. Evangelieboken kom inte samtidigt som psalmboken 1937 utan samma år som handboken 1942

Kontakterna med äldre inom församlingen genom julblommeutdelandet, ledde till många möten med människor som varit regelbundna gudstjänst- och mässdeltagare men som nu pga ålder och hälsa saknade möjligheter ta sig till kyrkan. Det gjorde att jag ofta fick fira sjukkommunioner hemma hos äldre i församlingen. Något jag mycket gärna gjorde. I en by blev det tradition att jag kom tillbaka någon gång i mellandagarna och några äldre infann sig hos varandra så vi kunde vara en liten husförsamling som flyttade runt från gång till gång.

 

Detta var något jag verkligen själv uppskattade och jag har sen under åren vid åtskilliga tillfällen firat sjuk/enskild kommunion i hem, på vårdinrättningar och på häktet.

 

Många gånger har jag fått erfara vilken betydelse Herrens heliga sakrament kan ha för en människa, också - eller kanske särskilt - i dödens närhet. 

fick jag då och då höra om i kontakter med äldre kristna i byarna.

 

En kvinna berättade att hon en gång upplevt ett starkt ljussken i sin lilla pensionärslägenhet och sedan såg hon Jesus tydligt stå i hallen. Den dialog som utspelade sig minns jag ej. Kanske var den kort så det bara var den upplevda närvaron som var det minnesvärda.

 

En annan äldre kvinna  berättade hur hon många år tidigare, då hon inte var påtagligt gammal, fått någon form av stroke som förlamat en del av muskulaturen i ansiktet så ena sidan av ansiktet hängde ner. Givetvis var hon mycket ledsen över detta. Men en natt när hon är vaken ser hon Jesus stå i sovrummet och hör honom tydligt säga att han helar henne. Dock vågar hon inte gå och titta sig i spegeln av rädsla att allt ska vara inbillning. Men vid frukostbordet utspelar sig följande dialog mellan henne och maken:

 

När jag många år efter den händelsen lärde känna paret i fråga såg jag aldrig några spår av skadan i hennes ansikte.