Torbjörn Lindahl

Sommaren 1979 var året då deltagarantalet i sommarläsningen sprängde alla dittillsvarande rimliga gränser, 120 konfirmander. Det gjorde att ledarteamet under våren planerat att hälften av ungdomarna skulle konfirmeras midsommarafton och gå till nattvarden midsommardagen, enligt gammal tradition och hälften på midsommardag respektive söndag. Men när dessa planer blev kända ute i bygden hade det närapå blivit myteri i hela församlingen.

 

- Konfirmationen är på midsommarafton! Man ändrar inte nåt som a l l t i d varit. Man ska kunna sitta och dricka kaffe och äta konfirmationstårta i kyrkstugan på m i d s o m m a r a f t o n. BASTA.*

 

Alltså fick man lov klämma in fyra konfirmationer midsommarafton och dubbla högmässor midsommardagen. Den ordningen levde sedan kvar hela den tid jag var kvar och länge därefter.

 

Läsåret 79-80 hade jag en vinterkonfirmandgrupp i Gammelstad med ungdomar från Gammelstad och Sunderbyn. En av dem var sedermera kände sångaren Peter Mattei. Han kunde sjunga redan som femtonåring.

 

 

* är detta uttryck för det som kh Alf Hansson - själv bördig från en av Nederluleås större byar - vid ett senare tillfälle beskrev som den typiska Nederluleåkonservatismen? Han påstod bland annat att om någon högre samhällelig instans t ex skulle vilja testa något nytt inom jordbruksnäringen i Norrbotten, så var det allmänt känt att det var meningslöst utvälja några försöksgårdar i Luleåbygden. Nederlueåbönderna skulle rakt av förkasta alla nyheter. Bättre testa nymodigheterna i Piteå, eller möjligen Kalix.

 

Att jag väljer kalla denna serie P (s) minus beror inte på vilja till smygreklam för socialdemokraterna utan avsikten skriva t o m sista faktiska arbetsdag 10 juni då jag sedan går på semester fram till officiell pension 1 juli.

 

 

 

Jag fick alltså mitt första missiv till Nederluleå. Biskopen hade gett Nederluleå och Skellefteå lands som alternativ. Inte i meningen att jag fritt kunde välja utan bara att ett av dem skulle det bli. Jag svarade att jag givetvis far dit biskopen sänder mig, men om det finns en möjlighet önska så föredrar jag min hemstad. Nyblivna föräldrar som vi var så var väl tanken på större närhet till våra föräldrar (Luleå respektive Gunnarsbyn) lockande. I efterhand har jag dock flera gånger funderat på om det inte varit utvecklande för mig personligen att komma en bit bort från vissa sociala och kyrkliga självklarheter. 

 

Dagen efter min prästvigning fick jag börja 14 dagars konfirmandläsning, helt oförberedd. Måttligt stor grupp, 12-15 tror jag,  så jag fick ha den ensam. De flesta från Gammelstad? Minns ej ordentligt. Ovan som jag var - jag hade aldrig jobbat med eller praktiserat i konfirmandverksamhet - så blev väl inte detta min mest lyckade konfirmandledartid. Jag glömde t o m se till att konfirmanderna lärde sig trosbekännelsen. Först när vi skulle öva gå in i kyrkan i procession insåg jag

- Hjälp, konfirmanderna ska ju högt och tydligt bekänna sin tro inför hela församlingen!

 

Nu var goda råd dyra. Fanns ingen annan utväg än uppmana konfirmanderna ta med psalmböckerna fram till altaret och upplysa om på vilken sida trosbekännelsen stod att finna.

 

Det misstaget har jag aldrig gjort om. Andra misstag väljer jag tiga om tills vidare.

har jag undervisat om i Fridsförbundets Fredagstimme, vuxengruppen, i afton. Önskemålet när jag kallades till kvällen var att undervisa om någon biblisk person.

 

Under åren har det slagit mig många gånger hur svag ställning "vi" (svenskkyrkliga/protestanter/lutheraner?) ofta ger Petrus i förhållande till hur mycket det faktiskt nämns om honom i Nya Testamentet. Min teori (knappast särskilt unik eller kontroversiell) är att vi i den s k protestantiska delen av kristenheten känt behov av att värja oss mot upplevda och verkliga romersk-katolska överdrifter när det gäller Petrus och tanken på ett i kyrkan förblivande och förpliktande Petrusämbete (=påven i Rom) i världskristenheten. Det har gjort att vi ägnat oss åt alldeles för mycket utslängande av barn tillsammans med badvatten när det gäller Petrus.* Alltså har vi på vår flank av kristenheten haft svårt att tillerkänna aposteln Petrus den odiskutabla roll som urkyrkans ledare som han faktiskt har enligt Nya Testamentet.**

 

* under min studietid läste  jag bl a en bibelkommentar där det hävdades att Petrus inte slutade sin (livs-)bana som biskop och martyr i Rom utan i Antiokia

 

** innan aftonens föredrag kollade jag i min Folkbibeln-app hur många gånger Petrus faktiskt nämns i Nya Testamentet. De flesta av kvällens åhörare blev förvånade när de hörde att det var så många som 158

Var jag med om ikväll. Åtminstone om man ser till de närvarandes kyrkliga bakgrund och nuvarande andliga hemort. Två svenskkyrkliga präster, en katolsk präst, en laestadianpredikant och några lekmän. Kan det bli annat än stimulerande samtal?

 

Nej, inte. Särskilt som alla talade med varandra i en anda av öppenhet och lyhördhet. Fler sådana samtal skulle behövas. Jag tänker att de bekännande kristnas antal i vårt land nu börjar vara så litet att vi på ett helt nytt sätt måste igenkänna varandra och fördjupa gemenskapen med varandra över alla tänkbara konfessions-, grupp-, och kulturgränser.

 

Rolig kväll. Tack att jag blev inbjuden.

har jag talat om ikväll i vuxengruppen på Fridsförbundets Fredagstimme. Ämnet för kvällen hade fått lite olika formuleringar, men summan av kardemumman var att försöka säga något om det jag satt som rubrik för detta inlägg.

 

Alltså, finns prästämbetet i Bibeln? Mitt inledande svar blev Det beror på vilken bibelöversättning man använder. Det är ju så att i moderna svenska bibelöversättningar (då syftar jag på 1917, Bibel 2000 och Folkbibeln) där översätts de bibliska uttrycken presbuteros och episkopos med äldste respektive (församlings-) föreståndare (eller något liknande). Men i Karl XII:s Bibel används de traditionella uttrycken präst och biskop. Genomgång sedan av några av dessa ställen (Apg 20:17 och 28; Fil 1:1; 1 Tim 3:1; Tit 1:5; Jak 5:14). Slutsatsen alltså: om präster och biskopar "finns i Bibeln" beror på bibelöversättningen. Levererade även det påstående jag hört någon gång (förmodligen av någon högkyrkligt sinnad prästämbetesförsvarare) att de gamla uttryckens försvinnande ur Bibeln 1917, delvis kan förklaras av frikyrklighetens framväxt, där man ville ha färre "kyrkliga" termer och istället ord som kunde passa bättre i de frikyrkliga sammanhangen.

 

Sedan ägnade jag en stund åt att förklara skillnaden mellan lärjungar och apostlar. Lärjungar hade Jesus många men bland dem valde han 12 som han kallade apostlar (Mark 3:13-14). En lärjunge är en Jesu efterföljare, en som vill lära sig av Jesus. En apostel är givetvis lärjunge men samtidigt en som fått fullmakt handla å sin Herres vägnar, i hans ställe. Och det är ur apostolatet som präst- och biskopsmäbetet växte fram. Dock ser man t ex i Apg 20 att samma personer kan ges båda titlarna. En tydlig skillnad kom senare.*

 

Liten genomgång av hur apostlarna (särskilt Petrus) är dom som får agera med definitiv auktoritet i avgörande lägen (när evangeliet når Samarien, Apg 8:14-17; när de första hedningarna döps, Apg 10; vid apostlamötet i Jerusalem, Apg 15).

 

Nämnde också att den sista måltiden även kan ha en annan betydelse än det vi vanligen tänker. Det var ju bara de 12 som var med Jesus den kvällen, därför kan "gör detta till min åminnelse" också ha en syftning på att apostlarna själv ska fira nattvard,  inte bara ta emot nattvarden. Alltså kan denna stund uppfattas som pĺrästämbetets instiftelse likaväl som nattvardens.

 

Genomgång också av hur man redan i Apostlagärningarna kan se de första tecknen på ämbetsvigningar genom bön och handpåläggning (Apg 6:6). Även något om Paulus; hur hans möte med Jesus vid Damaskus' stadsport och den kristne brodern Ananias' handpåläggning inte bara är uttryck för hans omvändelse utan även hans kallelse till hedningarna apostel. Den Helige Ande säger ju faktiskt inte till Ananias att "Det är en person som sitter tyngd av sina synder och behöver bli förlåten" (som vi lutheraner, i alla fall laestadianska lutheraner!) ofta tänker, utan "gå, för han är mitt utvalda redskap..." (Folkbibeln 2015). Kan man tänka sig att Ananias handpåläggning även är Paulus' vigning till apostel?

 

Till sist också lite om de första tecknen på att ett från de lokala församlingarna självständigt ämbete växer fram med sin egen auktoritet. Se (igen) Tit 1:5 där Paulus ger Titus uppdraget insätta äldste (=präster!) i alla städer enligt Paulus instruktioner (inte genom att uppmana församlingarna hålla årsmöte och i demokratisk ordning välja predikanter (!) sa jag lite skämtsamt. Men den allvarliga poängen: auktoriteten till Titus' handlande kommer alltså inte från (de lokala) församlingarna utan från aposteln (Paulus) dvs en tidigare ämbetsbärare (="biskop"?).

 

Ja, lite mer sa jag väl, men nu börjar orken tryta att skriva mer.

 Sen blev det samtal (och kaffe och mer samtal). Till sist får jag väl erkänna att dessa undervisningstillfällen vid Fredagstimmen är riktigt stimulerande. Intresserade och kunniga åhörare. Nästan gång för mig blir 22 febr. Då är temat sakramenten.

* Jag nämnde även något om att det finns olika syn på vilket som är primärt i förhållande till det andra. Är biskopar det ursprungliga och dom senare gjorde präster till sina medhjälpare (sannolikt vanligare syn i historiska kyrkor) eller var präster först på plan och dom senare hade behov organisera ledare bland sig vilka kallades biskopar? (en syn som finns i vissa s k protestantiska kretsar)

av speciellt slag hade vi under förmiddagen idag. Domprosten hade samlat berörd del av personalen för att redovisa resultatet av en enkät vi fått svara på. Den handlade om div organisatoriska frågor. Utifrån enkäten hade hon sedan dragit vissa slutsatser för framtiden vilket lett till några organisatoriska nyheter.

 

Ömsom vin och ömsom vatten kanske. Somt gillade jag, annat inte. Men det är som det är. Så länge jag får vara ifred och göra som jag vill är det ok. Så verkar det bli. Ny arbetsledare får jag. Jag hälsade honom välkommen i rollen med orden "jag gör som jag alltid har gjort, utan att fråga om lov och det får du finna dig i." Varvid han skrattade förnöjt. Vi lär nog komma överens.

 

Annars är väl den naturliga reaktionen vid all omorganisation: "Jag går i pension." * Men efter lång trevlig lunch med kollega där vi dels talat om teleskop och amatörastronomi dels lagt fast strategin hur vi ska få allt att fungera som vi vill, så var humöret på topp.

 

Besök hos mamma. Hon blir sakta mer glömsk. Test om hon kunde räkna upp namnen på alla sina fem barn. Det kunde hon inte. Men hon kunde i alla fall skratta åt att hon var så glömsk.

 

Sen till Hertsökyrkan. Div plus förberedelse för Alpha där jag leder en av fortsättningsgrupperna. I den här vi talat om Kyrkans kännetecken.**

 

Alpha sen så klart. Buss hem och lite titt i teleskopet. Ganska klart men -27 så det blev månen genom fönsterruta även denna gång. Vad roligt det är beskåda månen just på gränsen mellan skugga och solbelyst. Det är där man ser berg, dalar och kratrar.

 

* i min ålder har den ersatt den suck som fällts de tidigare 39 åren då organisationsförändringar aviserats: jag säger upp mig

 

** enligt Luther: ordet, dopet, nattvarden, ämbetet, avlösningen, bönen, lidandet. Tema för kvällen: lidandet

har jag varit på idag. Igår kväll kom en präst norrifrån och sov över. I morse for vi mot Piteå och tog en veniat från staden med oss. Vid Lutherska kapellet i Piteå anslöt fem personer söderifrån, fyra från Västerbotten tillsammans med biskop electus Bengt Ådahl.

 

Det var alltså prästmöte för Missionsprovinsen i norr. Sammanlagt fyra präster vigda i provinsen, tre vigda i svenska kyrkan men som anslutit sig till Missionsprovinsens prästkollegium plus en lekman med venia.

 

Vad gör man då på ett sådant möte? Fikar och ber och samtalar och äter pizza och avslutar dagen med gudstjänst i det fina kapellet. Samtalet handlade givetvis om sådant som präster nästan alltid talar om när dom möts, dvs kyrkosyn och framtidssyn. 

 

Vad kan komma ut av detta? Kan det leda till något positivt för kristenheten i landet? Den som lever får se.

 

Positivt var i alla fall att jag mot slutet av eftermiddagen fick se planeten Mars, just nu ganska lättlokaliserad nära månen. Synd att teleskopet var hemma.

att jag borde skriva något som mer stimulerar den kyrkligt sinnade delen av läsekretsen. Eller kanske den f d läsekretsen eller den del av läsekretsen som numera tittar in på bloggen betydligt mer sällan än förr. Läsekretsen har nämligen tydligt minskat jämfört med för något år sedan. Kan bara tolkas som att jag blivit mindre angelägen. Jag menar nåt mer intressant borde jag kunna prestera än att bara berätta om vilken gudstjänst jag besöker eller själv leder under helgen. Men vad skulle det handla om? Om jag skulle skriva något mer intresseväckande alltså.

 

En sak skulle kunna vara att berätta att jag för en dag sedan hade besök av både en Missionsprovinspräst och en katolsk präst. Dock ej samtidigt. Den förre hade jag mött både vid högmässa i Hertsön som han deltog i och vid nyårsaftonens mässa i Örnäset där han hjälpte mig distribuera. Då gjorde vi upp  om att ses igen och få tid samtala mer.

 

Den senare mötte jag vid Statoilmacken mitt emot katolska kyrkan. Jag står och tankar när det kommer en i vinterkylan väl påpälsad man som går mycket nära förbi mig på väg mot butiken. Han hade inte känt igen mig och inte jag honom trots att vi känt varandra sedan 1976, då vi möttes i Uppsala. Då han just passerat slog det mig vem han var och när han kom ut gav jag mig tillkänna. Han medgav att han tänkt "det där måste vara en präst" när han sett en man i hatt tanka sin bil. Givetvis bjöd jag på stört hem honom på fika/mat men han avböjde snyggt genom att tacka både ja (till själva saken) och nej (till den föreslagna tiden) och föreslog dagen efter istället. Så blev det. Alltså kaffe med Missionsprovinsen om förmiddagen och middag med katolska kyrkan om aftonen. Mer ekumeniskt kan det inte bli.

 

Det här var ju heller inte särskilt intressant. Jag hade tänkt komma till något av innehållet i vara samtal. Men nu orkar jag inte mer. Godnatt.

eller Gammelstads kyka, som den oftast kallas, har jag varit i idag. På gudstjänst. Den ska jag inte referera. Däremot säga något om kyrkorummet där jag firade min första mässa för snart 40 år sedan och därefter många gånger och där två av mina barn är döpta och allla fyra konfirmerade. En kyrka som på många sätt är mig kär alltså.

 

För en tid sedan gjorde man om främre delen av stora kyrkorummet; tog bort sektionerna med bänkar som stod på tvären och gjorde plats för flygel på ena sidan och körplats på den andra. Vad ska man säga om detta? Ur musik- och konsertsynpunkt kanske en fördel. Men ur estetisk synvinkel - och därmed också ur liturgisk? - utan tvekan en försämring. I kombination med att man för ännu fler år sedan tagit bort de två pelarna på kanten av "staketet" (vad nu ett sådant heter?) framför koret, har det utan tvekan blivit en tydlig förändring av kyrkorummets karaktär. Till det sämre måste jag tyvärr säga. Även om en viss förändring av kyrkorummet var önskvärd för användbarhetens skull (jag har själv burit på många sådana tankar ända sedan min tid som präst där) så tror jag definitivt att man kunnat göra det mer pietetsfullt. Och sen får man väl till sist acceptera att om man har ett medeltida kyrkorum så har man. Hur stor önskan man än kan ha omvandla byggnaden till konsertlokal, så - är det en kyrka så är det.

Nåja, kanske inte riktigt så. I vart fall inte avsiktligt. Lägg rubriken på kontot locka läsare till bloggen.

 

I verkligheten var det ungefär så här. Luleå domkyrkoförsamling stängde för ca ett år sedan en av sina distriktskyrkor, Björkskatakyrkan. Under året därefter har arbete pågått för att dels sälja lokalen (det har nu skett) och avyttra alla inventarier, från böcker och porslin till taklampor och möbler. Bland det sista fanns själva kyrkomöbleringen. Dopfunten flyttas till annan kyrka, men altare, knäfallen och predikstol var till salu.

 

På församlingens intranät dyker till sist upp en annons där det erbjuds att sagda kyrkomöblering skänks till den som hämtar den. Eftersom det bland personalen fanns kännedom om att mindre församlingsgrupp på annan ort var i behov av dylik utrustning kunde fömedling ske och i går hämtades desamma möblerna och transporterades till Korpilombolo gudstjänstgemenskap som är en av Missionsprovinsens koinonior (församlingar).

 

All välsignelse önskas medfölja predikstol och knäfall (altaret lämnades). Jag har ju predikat i den predikstolen många gånger och även fallit på knä för kommunion vid flera tillfällen. Hoppas få göra det igen.

har jag varit på under ett helt dygn. Fredag mitt på dan till lördag mitt på dan. Det är väl nu tredje mandatperioden som jag är ordinarie eller ersättare. Åtskilliga gånger har jag ställt mig frågan om nödvändigheten av detta som stiftets förre biskop, vännen Hans, redan för drygt 13 tretton år sedan kallade terapi för kyrkopolitiker.*

 

Men den här gången råkade jag få ovanligt fin kontakt med några av de övriga ledamöterna - och det gör att jag far från stiftsfullmäktige med oväntat stor glädje!** - dels vid måltiderna dels med min granne i sammanträdesrummet. Den senare, som var ensam i sin nomineringsgrupp, inbjöd vi att vid det schemalagda gruppmötet vara med oss två FK:are. Eftersom vi små grupper inte fått någon tilldelad lokal för gruppmöte utan fick ta "valfri lokal" så valde vi Espresso house. 

 

Direkt efter fullmäktige färd till pensionerade vänner för gemenskap med andra vänner kring buffe' och bilder från pilgrimsvandring till Santiago de Compostella.

 

En av de närvarande och jag tyckte att vi sågs för sällan numera. Beror det på att vi har för få OAS-möten nu för tiden, frågade vi oss. Borde vi ha ett i Luleå någon nära förestående sommar?

 

 

* detta yttrades när han efter snabb resa hem från det årets fullmäktige sjönk ner i hörnsoffan hos min exhustru vid hennes 50-årskalas och svarade på en av de närvarande gästernas fråga: "hur var det på stiftsfullmäktige?"

 

** men för att inte frestas förfalla till överentusiasm har jag lovat mig själv att - inspirerad av den hörselrehabiliteringskurs jag för drygt två veckor sedan deltog i - skriva till stiftskansliet och föreslå vissa åtgärder som för framtiden verksamt skulle förhöja sammanträdesglädjen hos personer med hörselnedsättning.

Men nu i tyngre och större format läste jag om i tidningen i morse. Och inte bara ett altare ska flyttas utan en hel kyrka. Malmbergets kyrka. För andra gången. 1974 invigdes den på sin nuvarande plats efter ca 30 år på sin ursprungliga plats. Orsaken till flytten denna gång densamma som sist, gruvdriften och utvidgandet av det s k rasriskområdet.

 

Förra gången flyttades kyrkan inom det befintliga Malmberget, men nu när Malmberget är på väg att helt försvinna ska kyrkan flyttas till Koskullskulle dit redan många av de gamla typiska Malmbergshusen flyttats.

 

Malmbergets kyrka är på många sätt en fin kyrka tycker jag. Väl värd att bevara. I vart fall av kyrkoantikvariska och kulturhistoriska skäl. Hur mycket den i framtiden kommer att behövas av gudstjänstskäl, nu när den kommer närmare Gällivare där tillräckligt stor kyrka redan finns, det är en annan fråga. 

 

Tänk om man i samband med flytten - då kyrkan ändå ska rivas ner och byggas upp igen - kunde vara modig nog - och av antikvariska myndigheter få tillåtelse till - att bygga om kyrkan invändigt, typ

- minska kyrkorummets längd

- utnyttja bakre delen, tillsammans med utrymmet på och under läktaren till ändamålsenliga församlingslokaler i två våningar (då behövs inte separat församlingshem, och expeditionslokaler finns tillräckligt i Gällivare)

- ta bort läktarorgeln, inköp ev en ngt större kororgel och bered plats för den

 

Typ, alltså.

 

Men att tillåta ombyggnad av kyrkor till modern ändamålsenlighet är knappast riksantikvarieämbetets och länsstyrelsernas starkaste gren. Berörda ansvariga i pastorat, kommun och övriga myndigheter borde göra en studieresa till den kyrka i London vi besökte under vår personalresa från Örnäset hösten 1997. Vad den nu hette.  Holy Innocents Church? I England ligger dom ju långt före oss när det gäller ombyggnad av kyrkor.

Tänkte först skriva sorg och glädje men det lät så dramatiskt. Men det som idag gjort mig betänksam är flerfaldig erfarenhet att den kyrkliga seden och kontakten med folket tydligt minskar. Jag deltog idag i de två andakter vi sedan många år alltid har under Alla helgons dags eftermiddag ute i begravningskapellet på begravningsplatsen. Vid den första andakten var det fullsatt i Ljusets kapell, vid den senare endast några tiotal personer. För inte alltför många år sedan var det helt proppfullt vid båda andakterna. Senare ledde jag även minnesgudstjänsten i Örnäsets kyrka för de under året avlidna. Några (fler) tiotal deltagare även här. Enligt vaktmästarna har det väl varit drygt 100 under senare år. På 90-talet minns jag att kyrkan var i det närmaste fullsatt (den rymmer 540 personer). Hur  ska vi tolka alla dessa siffror? Trenden tydlig. Det är tydligt att den sista gudstjänstgenerationen nu dör undan i snabb takt. Och för varje gammal (åtminstone något så när regelbunden) gudstjänstfirare som dör så tappar vi inte bara en gudstjänstbesökare utan ibland flera. Även barn och barnbarn som ibland följt mamma/farmor/mormor* till kyrkan men som inte har intresse gå själva.

 

Även i Hertsökyrkan var vi få i högmässan idag. Men Alla helgons dag har alltid varit svag gudstjänstdag. Så detta tror jag inte är någon trend. Vi måste t o m stå ut med inomkristen konkurens eftersom Fridsförbundet har församlingsdagar och några av våra trogna säkert valde bönhus istället för kyrka.

 

Glädjeämnet var av helt annat världsligt slag. Luleå leder elitserietabellen efter seger över Skellefteå (!) - på bortaplan! Tur det finns något glädja sig över. Jag kan väl också ställföreträdande glädja mig över att Rögle* tagit några kliv uppåt i tabellen.

 

- - - - - 

 

* ingen ide' försöka vara könsneutral. Alla  vet ju ändå vilka som är flitigaste gudstjänstdeltagarna

 

** att jag försöker känna sympati även med detta för mig okända lag beror på

1) det är favoritlag för Frimodig kyrkas tidigare riksordf.

2) Chris o Cam Abbott spelade där innan dom kom till Luleå 

har jag åhört.

 

Idag var det en en församlings-/bibeldag i Örnäsets kyrka som domprosten tagit initiativ till. Förste talare var Bengt Pohjanen som fått ämnet Kyrkan, änka eller brud? och talade om att den kyrka som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka. Intressant var också tanken att orden om Visheten i Ordspråksbokens kap 8 (också?) kan handla om kyrkan, inte bara om Sonen. Jag tvingas erkänna att den tanken har jag inte mött. Men säger inte emot.

 

Dagens andre talare var Per Åkerlund som givits ämnet Ett tveeggat svärd. Intressant om Guds ord.

 

Sist på dagen, när kyrkklockorna redan ringt in helgen, berättade Bengt om senaste delen av sin självbiografi Gränsgångare 68. Den har jag redan läst. Det kanske låg lite utanför en bibeldags tema. Men mycket av det som behandlas i boken är ju andliga sķeenden under hans prästtid, så ok då. Och Bengt är ju en fantastisk berättare som alltid är rolig lyssna på. Han utlovade även en fjärde del av sina memoarer. Ser fram emot den också.

 

I morgon är det ledig söndag. Bosse leder högmässan i den kyrka där jag oftast går. Men helt predikolös blir jag inte. På eftermiddagen predikar jag i Fridsförbundets bönhus. Två gånger per termin brukar jag bli uppsatt på predikolistan förutom de tillfällen jag leder mässor i sammanhanget.

samtalade jag en stund med en av våra regelbundna gudstjänstfirare. Han hade också sett senaste numret av Vårt Luleå. När han läst om nya stadsdelen Kronan hade han tänkt precis detsamma som jag: här planeras allt in, men inte en kyrka. Han uttryckte väl i fortsättningen detsamma som jag gjorde i tidigare inlägg i ämnet, att det inte är självklart att det längre överallt ska byggas distriktskyrkor av sjuttiotalsmodell, men när det inte gör det så borde något annat kyrkligt planeras. En hyrd lokal i stadsdelcentrum, eller en lägenhet eller (tillägger jag) åtminstone att en präst och en diakon avdelas att ha ansvar för området - med tillåtelse att ägna märkbar del av sin arbetstid åt att "bara" (?) finnas i området och bedja. Men inget av detta har hörts varken på storkollegier eller områdeskollegier eller prästkollegier. 

 

Alltså finns frågan inte? 

 

Bäst att tänka själv då.

 

Kanske.

 

 

ägnar jag mig väl åt ibland. T ex kan jag fundera över  det kyrkliga livets olika aspekter. Och hur dess nuvarande dylika skiljer sig från min ungdoms- och studietids motsvarande.

 

En sak fick jag anledning fundera över när kommunens lilla reklamtidskrift Vårt Luleå damp ner i brevlådan. Eller för att vara exakt, det var ju inte just i stunden den damp ner som funderandet började utan senare när jag fiskat upp den ur brevlådan och börjat titta i den. På mittuppslaget handlade det om kommunens nya stora bostadsområde. Så skapar vi livskvalite på Kronan löd rubriken. Och sedan uppräkning och tecknade färgbilder av allt som ska iordningställas, skola, äldreboende, sporthall, kommundelscentrum på 3000 m2 och mycket mer.

 

Nå't som fattas? Tydligen inte enligt nutidens samhällsplanerare. Men hade detta varit under 70-talet då hade en distriktskyrka definitivt planerats in. Och hade så inte skett i första läget så hade kyrkoråd definitivt protesterat. Varför inte nu?

 

Nu skyller jag inte på samhällsplanerarna. Hellre på kyrkans företrädare. Varför säger ingen någonting? Varför har ingen några visioner för verksamhet och evangelisation i ett nytt bostadsområde?

 

Vad har hänt med den kyrka som för 50 år sedan var angelägen att ha en närvaro i alla stadsdelar, men som nu tydligen inte har visioner för någonting.

 

Jo, jag är medveten om att det inte går kopiera gårdagens verksamheter. Att många av tidigare existerande förutsättningar inte längre finns, t ex barntimmearbetet som var en stor kontaktyta och även i övrigt en större grupp människor i samhället som kände sig mer aktivt befryndade med kyrkan. Men likväl, det är väl när alla dylika förutsättningar saknas som det är dags att tänka evangelisation och Nya sätt att vara kyrka. Jag påstår absolut inte att det måste finnas just en distriktskyrka av 70-talsmodell. Tvärtom är jag kanske hellre kritisk när jag hör om kyrkoförsamlingar som i nutid binder upp sig i stora byggnadsprojekt som vi i framtiden möjligen kan få komma att uppfatta mest som ekonomisk börda. Men varför tänker vi inte ens någonting? 

har präglat mitt liv de senaste dagarna.

 

Under min vistelse söderut märkte jag en morgon att mitt hjärta fått för sig slå i otakt, s k förmaksflimmer. Tisdag f m for jag alltså till akuten och berättade om saken. Ganska snabbt tyckte läkaren att dom skulle försöka lugna mitt oroliga hjärta, men först ca kl 16 hade dom tid göra det. Med en ny (för mig) metod denna gång. Dropp med något slags medicin i tio minuter och sen kunde man se på TV-skärm hur hjärtrytmen sakta lugnade sig. Sen två timmars obligatorisk vila och sen med bussen hem. Ingen fara på taket således.

 

Igår var jag i farten. Prästkollegium stor del av dagen för diskussion om handboken. Vad gäller fr a dop och begravning finns ett antal böner som är bättre formulerade i nya handboken. Men enligt HB 86 fick ju dessa böner formuleras fritt så hela arbetet med ny handbok kan knappast motiveras med detta.

 

Vad själva högmässoritualet beträffar säger jag som tidigare: i princip allt som man velat använda i 86:an finns kvar och det som tillkommit i nya handboken är i stort sett genomgående sämre och således inte av intresse. Alltså fortsätter man som förrut. Alltså gör vi inte ens nya agendor i Hertsökyrkan.

 

Samtidigt konstaterar man att vi i vårt kollegium är förhållandevis samsynta. Ingen förespråkar några uppenbara tokigheter. Särskilt noterar jag att samtliga präster står bakom dopritualets befrielsebön (att man över dopbarnet ber "...befria N.N. från mörkrets makt..." Alltså blir följden att även mina kvinnliga prästkollegor är klart mer lutherskt renläriga än åtskilliga bland mina laestadianska vänner. 

 

Extra tack till domprosten som vid eftermiddagskaffet bjöd på tårta för att uppmärksamma min 65-årsdag.

 

På kvällen hade vi introduktion om Alpha. Nästa vecka startar det på allvar.

Jag har haft semster senare delen av förra  veckan. Fr o m min födelsedag. Dagen efter for jag bort. Med flyg. Det får man ju inte numera när man ska vara klimatvänlig. Men både i planet till Stockholm och i planet därifrån till Göteborg var de flesta stolar lediga, så vad hade det gjort för skillnad om jag inte suttit där? Men miljötänkets tanke är väl att om alla struntar i flyget så lägger bolagen ner alla linjer eftersom dom inte vill köra olönsamma linjer. Och då blir det miljövänligt. Men vem orkar tänka så långt i så många steg? Alltså flög jag till Göteborg.

 

Och deltog dels vid Missionsprovinsens prästkollegium, dels vid dess konvent (="årsmöte"). Vid det senare förrättades val av ny missionsbiskop. Bengt Ådahl valdes.*

 

När det var klart träffade jag två olika prästkollegor i bygden. Den första enligt önskemål att få diskutera lite om laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet vilken jag själv berördes påtagligt av medan kollegan mest hört talas om saken. Det senare kollegamötet hade som syfte få följa densamme brodern till småland för deltagande i Dag Sandahls 70-årskalas. Trevlig tillställning och roligt se jubilaren mottaga i present en elcykel villken många runt om i landet bidragit till.

 

Sista anhalten på resan var Hjelmserydsstiftelsen där Kyrklig Samlings samarbetsråd höll möte. Ämnet för dagen var samtal utifrån Dag Sandahls bok En annan kyrka. 

 

Bilfärd i ca två timmar sedan med ytterligare annan god vän och kollega under vilken bilresa vi samtalade mycket om skillnaden mellan lutherskt och romerskt.

 

Flyg hem från Landvetter måndag kväll.

 

* 42 röster. Gunnar Andersson 16, Rolf Pettersson 15

var det ikväll (fredag) i Örnäsets kyrka. I samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. Som vanligt lite kollision med höstkonfirmation i kyrkan. Alltså blev mässan fredag kväll istället för det av rörelsen oftast önskade lördag kväll, eller söndag högmässotid som kyrkoförsamlingen sägs vilja styra det till.

 

När jag är med om dessa mässor med bönhusförsamlingen i Örnäsets kyrka då har det ofta varit jag själv som ansvarar. Så inte ikväll. Bosse både celebrerade och predikade. Själv deltog jag i distributionen tillsammans med Lars-Gunnar. Skönt bara få sitta och lyssna.

 

Bosse predikade över 1 Mos 4. Kain och Abel. Men ett betydligt längre avsnitt än det som var GT-text i söndags. Men predikanten medgav att det var läsningen i kyrkan i söndags som inspirerade att använda samma text vid detta tillfälle. Fin och gripande och lärorik predikan. Roligt få lyssna på.

 

Drygt 200 kommunikanter - om vi räknade rätt på antalet framtagna oblater. I laestadianska sammanhang är det inte vanligt med barnkommunion. Oftast väntar man på gammalt sätt till konfirmationen. Några koptiska invandrarfamiljer däremot låter barnen kommunicera. T o m ett spädbarn i sin moders famn fick några droppar av vinet. Är barnen kristna så är dom. Nästan lustigt är det ju hur en massa kyrkliga och konfessionella skrankor bara rasar när vi plötsligt får kristna från andra traditioner som utan bekymmer förutsätter att dom mitt ibland oss kan leva som dom alltid gjort.

 

Välsignelse.

 

Kaffe sen i bönhuset. Där hamnade jag bredvid en västlaestadian så jag blir ju tvungen fundera över vad som är mest ekumenik; koptiska kristna från Egypten i ett laestadianskt bönhus eller laestadianer i "fel" bönhus. 😉 På fullt allvar funderar jag "som så många gånger förr" * hur det kommer sig att denna - för att vara kyrkliga sammanhang - förhållandevis stora skara, som trots allt till det yttre hör med inom kyrkans sakramentala ramar, likväl själv väljer att vara, alt. av kyrkan i praktiken betraktas som, en utomstående grupp medan de i jämförelse förhållandevis små grupper som samlas till kyrkans högmässor dom räknas självklart som kyrkan. Är det nåt jag inte fattat? 🤔 Och detta är ju så mycket underligare som laestadianismen idag (särskilt i dess tornedalska form vilket det här är fråga om) nästan helt saknar alla de karaktärsdrag som en gång sades utmärka laestadianismen. Så varför är detta inte kyrkan? Det är ju till det yttre hur kyrkligt som helst.

 

Hur som helst trevligt. Också det kyrkligt?

 

* som Viktor Rydbergs Tomten

har jag befunnit mig i under dagar fyra. Eftersom jag tidigare beslöt att inte fara med MC t o r Varberg för deltagande i OAS-möte så har jag, som jag tidigare nämnt, inte på långa vägar gjort av med sommarens MC-längtan. Alltså blev det en tur.

 

For hemifrån i tisdags och första stoppet blev hos kära vänner i Byske där jag blivit anmodad stanna till för att få en bok som givaren ansåg ytterst värdefull, nämligen en nyutgåva av Gottfrid Billings utläggning av 1878 års katekesutveckling. Intressant bok. Det lilla jag hunnit läsa i den. Inser hur väl förankrad jag är i den andliga lärotradition som förvaltats inom svenska kyrkan. Ofta är igenkännandet stort. Bara på en punkt (hittills!?) anser jag att den gode Gottfrid har fel. Det är när han två (!) gånger i avsnitten om nattvarden påstår att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara i själva ätandet. Detta är ju en läropunkt som understundom uppträder under sken av lutherdom.* Här måste vi hävda - och dra de liturgiska konsekvenserna av - den tron att precis som föreningen mellan Guds Sons gudomliga natur och Jesu mänskliga natur inte upphört, så upphör ej heller föreningen mellan bröd/vin och Kristi kropp/blod, utan det bröd och vin som konsekrerats korrekt och som blir över efter kommunionen förblir - i all evighet! - Kristi kropp och blod.

 

Nå, när jag läste detta hade jag redan lämnat gamla vänner och uppbyggliga samtal och kommit till södra Västerbotten. Här har jag nu kört motorcykel i dagarna två från mitt basläger i Vännäs. Onsdag mer mot Västerbottens sydspets och torsdag mer i inlandet. Via Bjurholm förbi Lycksele, där min pappa är född och där farfar var komminister på 20-30-talen, t o m kört genom byn Knaften där farfar är född; sedan åkt igenom Norsjö där farfar var kh 1934-1960. Givetvis blev det kyrkogårdsbesök och då jag såg att farfars och farmors gravsten började bli övervuxen av lava så ägnade jag en stund åt att skrapa bort densamma så texten blev mer synlig.

 

Men vacker natur får man då och då se. Här några bilder tagna en bit väster om Norsjövallen.

 

 

* tillika med den villfarelsen att brödet och vinet är Kristi kropp och blod bara för den troende. Men det förnekar Gottfrid Billing (helt korrekt). Även den otroende som mottager bröd och vin i ett rätt utfört nattavardsfirande tar emot Kristi kropp och blod. Dock ej till samma välsignelse som den troende.