Torbjörn Lindahl

 Så börjar en psalm som traditionellt sjungits på Kristi himmelsfärd dag. Men inte det året då jag (första gången?) fick leda högmässa i Nederluleå kyrka på himmelsfärdsdagen. En äldre man i församlingen dristade sig då att efteråt framföra en stilla men vänlig kritik för den saken. Psalmen hade en självklar plats denna helgdag tycktes han mena.

 

Vi hade lärt känna varandra något år tidigare när jag första gången besökte honom och hans fru i julblommeärende.

 

Jasså, man är så gammal nu så man får prästbesök? sa han direkt jag kommit in i hallen. Det blev många fler besök.

 

Skälet till att jag tvekat inför "Till härlighetens land igen" var nog även här en viss framgångsteologisk påverkan (läs: Ulf Ekman) under studietiden. Vi ska inte betrakta himmelsfärden som något sorgligt; att Jesus far ifrån oss och lämnar oss ensamma stackare kvar i jämmerdalen, typ. Nej, Kristi himmelsfärd är en fördel för oss! Förutom att Sonens återvändande innebär ett Faderns godkännande av frälsningsgärningen, så lämnar Jesus sin frivilliga bundenhet till sin jordiska kropp och kan vara överallt samtidigt. Snarare ett privilegium för oss än "sorg och möda". Kanske har jag på senare år något lite (!) omprövat min inställning, men favoritpsalm har det aldrig blivit. Märkligt så fast man blir när man hamnat i vissa hjulspår.

Fler erfarenheter från blombesök. Jag minns det första hem jag besökte med julblomma. En bit bortom Alvik. Där höll kvinnan just på med bak av anisbröd. Givetvis fick jag smaka till kaffet. En gång blev jag sittande i ett kök där jag och frun i huset under mestadels tystnad satt mitt emot varandra, rörande i våra kaffekoppar, tittande ömsom på varandra och ömsom ut genom köksfönstret och omväxlande utbristande

 

Tur att man är norrlänning så man känner sig hemma.

 

När jag blivit ansvarig på Porsön, fick jag även sommarkonfirmandansvar och julblommeansvar i norra församlingsdelen. Där kom jag för första gången till en kvinna i detta ärende. Givetvis ville hon bjuda på kaffe när hon äntligen blivit gammal nog för prästbesök. Tyvärr kände jag mig tvungen tacka nej med motiveringen att jag redan druckit på fem ställen (kaffe med påtår!) Besvikelsen i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Men hon fann sig snabbt och halvt frågande, halvt komenderande sade hon

 

-  Då dricker du här nästa år.

 

Ett svagt frågetecken hade rätats till utropstecken innan orden nådde mina öron. Jag lovade.

 

Och hon mindes. För när jag ett år senare knackade på så var hennes första ord - innan hon ens hälsat och innan dörren ens var helt öppen

 

- Då dricker du kaffe!

finns att lyfta fram. Jag minns bl a ett besök hos ett äldre par under ett av min första år. Kvinnan var väl någotsånär frisk med hänsyn till sin ålder, men mannen var i betydligt sämre skick, rullstolsburen och med båda benen amputerade.

 

Efter att ha lämnat blomman läste jag den korta betraktelse som kyrkoherden skickat med för att vi även skulle ha ett kort Guds ord med oss. Hälsningen innehöll en önskan om tro som väl i bönens form var medvetet lite "luddigt" formulerad för att kunna inkludera både tvekande och tydligt troende.

 

Men då vart det fart i huset! Båda var pingstvänner insåg jag snabbt. Kvinnan inledde med en bön där hon fick tydlig chans bekänna sin tro. Sedan tog mannen vid och bad en lång bön som etsat sig fast i mitt minne i snart 40 år. Trots sitt stora yttre elände kunde han prisa och tacka Gud för frälsningen, för Guds omsorg, för det himmelska hoppet... Jag tror aldrig jag vare sig förr eller senare blivit så gripen av en så frimodig bön, en bön "mot alla odds". 

 

Så mycket tydligare har denna frimodiga bön lyst fram som den synts i kontrast mot mycken (jämförelsevis onödig?) klagan jag också tagit del av under årens lopp.

 

Varje gång jag ställt mig frågan om det gör någon skillnad att vara kristen så har denne trosvisse broders bön kommit i min tanke.

En tradition som jag fick gå in i under Nederluleå-åren var Julblommorna. Besök med  överlämnande av julblomma hos sjuka och äldre i församlingen. Första åren förlade vi (vad jag minns) utdelningsdagarna något närmare julhelgen. Det hände nog att min sista utdelningsdag var 21 december. Under senare år tenderade det att ske allt tidigare. Hände t o m att man började så tidigt som några dagar före Lucia.*

 

Hur många dagar man behövde på sig för att dela ut den mängd blommor man fått på sin lott varierade givetvis. Jag har för mig att kh Folke Sjöberg (vars insatser i detta sammanhang jag bara fick se ett år innan han dog) klarade sina 60 blommor på två dagar. Jag behövde minst dubbla tiden. Lite på skoj brukade jag tänka att en ung orutinerad adjunkt givetvis måste sitta minst tre gånger så länge på en köksstol för att förmedla samma välsignelse som en något äldre kyrkoherde gjorde under tio minuters vistelse i hemmet.

 

Jag fick mitt första julblommeansvar i de byar som vi i konfirmandsammanhang brukade kalla Skogsbyarna. Det innebär bl a trakten kring Köverträsk, där en stor pingstförsamling fanns. Det innebar flera besök även hos pingstvänner.

 

En man berättade att han i sin ungdom kommit till tro under ett väckelseskeende i Nederlueå och att han först något årtionde senare anslutit sig till pingströrelsen. Med glädje berättade han om ungdomshelgernas stora nattvardsgångar i Nederluleå kyrka. Jag kunde på många sätt känna stor andlig samhörighet med flera av de äldre pingstvänner jag lärde känna i Klöverträsk med omnejd

 

Under första åren gällde principen att det var de sjuka som fick en blomma, de som bodde i hemmet alltså. Med hjälp av distriktssköterskorna upprättades listor på dem som kunde få besök. Även om det givetvis är rimligt ha särskild omsorg om de sjuka så upplevdes den ordningen med tiden något orättvis. Dels var det ju ofrånkomligt att det i olika distrikt gjordes olika bedömningar, dels skulle ju vissa - de som var vid förhållandevis god hälsa ända till slutet - aldrig få besök i detta ärende.

 

Alltså ändrade vi princip några år in på 80-talet. Med viss tvekan får man nog säga. Nu skulle istället alla över 80 få julblomma. Lättare när man kunde säga att vi på sikt var rättvisa mot alla, men tråkigt att inte längre kunna visa omsorg om de särskilt behövande. Särskilt dem som var så sjuka att de skulle hinna dö före sitt 80:e levnadsår.

 

 

* för att få mer förberedelsetid för julgudstjänsterna

 

Från och med hösten 1982 blev jag placerad som distriktspräst på Porsön, som var församlingens "yngsta" distrikt, både vad gäller den nya stadsdelens och kyrkans ålder. 

 

Dessa bådas relativa ungdom hade kanske tidigare inneburit viss social oro i området men fr a att ännu ingen långsiktigt stabil gudstjänstgemenskap hunnit byggas upp. Jag minns min första familjegudstjänst i Porsökyrkan - som jag fick leda långt innan jag blev placerad i distriktet. Närvarande var Farbror Levi, en äldre man från grannbyn Björsbyn* som var kyrkvärd i Gammelstad och en yngre familj med två barn. That's all.

 

Att jag blev präst på Porsön var varken min förtjänst eller min vilja. Ursprunglig plan var att jag skulle ta över i Stadsökyrkan efter Erik Berdahl  som sökt och fått tjänst i Överluleå (Boden). Men i elfte timmen kom annan kollega - som året innan kommit till församlingen och efterträtt Göte Hedlund som präst på Porsön, men fått överta Erik Bergdahls tjänstebostad på Stadsön - och framförde det bestämda önskemålet få förflyttning till Stadsön för att få arbeta i samma distrikt som där han bodde. Ja, inte bara önskade, utan snarare krävde och rent av sade att om han inte fick sin önskan igenom skulle han begära barnledigt (vilket han givetvis hade rätt till enligt lag). Inför den hotande verkligheten att med kort varsel bli en präst kort, valde kyrkoherden att ge med sig och vågade räkna med fullt prästkollegium igen. Men då visade det sig att kollegan spelat högt. Jag minns hans replik till kyrkoherden:

- Jag hade räknat med att du skulle säga nej.

 

Nu blev det för honom att snabbkolla med frun om familjeplanerna kunde ändras. Jo, det gick. Han blev distriktspräst på Stadsön - ett år, sedan lämnade dom församlingen.

 

Jag däremot blev kvar i Porsödistriktet i många år. När det väl var ett faktum att detta skulle bli min nya arbetsplats fann jag ingen anledning obstruera eller vara sur. Jag minns att jag satte mig i kyrksalen i Porsökyrkan, bad en stund för både kyrkan, dess gudstjänster och verksamheter, för människorna, skolan  och övriga verksamheter och arbetsplatser i området, och sen högt uttalade

 

- I Jesu namn ska jag älska denna kyrka och denna stadsdel.**

 

Än idag framstår mina år i Porsökyrkan som några av de mer välsignade under min prästtid. Och jag har egentligen aldrig saknat Stadsön.

 

Att gräva ner mig i besvikelse har aldrig varit en av mina favoritgrenar. 

 

 

* nya stadsdelen Porsön var en del av den gamla byn Björsbyn. Några alle'er, gamla vägar, en bagarstuga mm, vittnar än idag om de tidigare gårdarna

 

** att i Jesu namn besluta sig för att älska måste varit ett arv från min gemensamma studietid med Ulf Ekman

kan jag väl berätta mer minnen därifrån.

 

Läsåret 81-82 fick jag vara vikarierande distriktspräst i Bergnäskyrkan då Staffan Åkerlund skulle vara tjänstledig. Han hade då varit präst i drygt tio år, prästvigd i december 1970.*

 

Jag minns ett samtal jag hade med Staffan några år in i min prästtjänst. Han hade väl då varit präst i ca tolv år, jag minns att han var ca 36-37. Han sa (fritt ur minnet):

 

 

Då har jag ännu tio år på mig, tänkte jag.

 

Det läsåret hade jag lite drygt 30 vinterkonfirmander i Bergnäskyrkan (+ lika många sommarkonfirmander i Gammelstad). Fördelningen pojkar-flickor var ganska jämn på den tiden så det var väl ca 15 av respektive kön i vintergruppen. Av dessa ca 15 tjejer hette sju (!) Susanne.

 

Man undrar om det var någon TV-kändis vid namn Susanne 1968. Precis som Vilma i Skärgårdsdoktorn märkbart påverkade dopstatistiken många år senare.

 

 

* den prästvigningen var jag på eftersom jag lärt känna Staffan sommaren innan då han som tjänstebiträde lett Luleå sommarkyrka där jag (och min gamle kamrat och flera andra ungdomar var međ).

 

Den prästvigningen var f ö den första där jag såg Bengt Pohjanen, som fr o m några år senare skulle komma att betyda mycket för mig och för profilen på min framtida prästtjänst

Varför kommer jag att tänka på det? Jo, därför att jag drar mig till minnes en av mina första veckomässor i Gammelstad. Var det rent av den första, min prima missa som jag förrättade onsdag 13 juni 1979? Osäkert. För vad jag minns var väl Mikael Palo semestervikarie för Gunnar Edberg under den sommarläsningsperioden? Eller var det senare samma sommar eller rentav någon senare sommar han vikarierade? 

 

Hur som helst. Det tillfälle jag nu tänker på var det Gunnar som spelade. Upplärd som jag var om nödvändigheten visa respekt även för kyrkomusikernas yrkesutövning ringde jag Gunnar redan på tisdagen för att lämna psalmerna till onsdagens veckomässa. I telefonen hör jag då ett "host, host, harkel, harkel", följt av

 

- Ja, alltså hm, hm... en veckomässa....vi säger så här: om psalmlappen ligger på orgelpallen när jag infinner mig i kyrkan tre minuter i sju (läs kl 19) så är det utmärkt.

 

Och där fick jag min första handgripliga lektion i konsten att jobba ihop med kunnig och rutinerad organist. Rutinerade organister har jag sedan jobbat med många gånger. Ett tillfälle som också fastnat i minnet gäller en begravning i Örnäsets kyrka många år senare. Precis före klockringningen inser jag att jag glömt framföra musikönskemålet Air av Bach till tjänstgörande musiker. Jag  smyger bort till orgeln och viskar till Monica Wasberg. Eftersom hon har den flera minuter långa klockringningen på sig är det inget problem få fram noter och spela enligt önskan.

 

Men under åren har jag även jobbat med mindre rutinerade musiker som även för enkel veckomässa önskat få psalmerna minst två dagar i förväg.

 

 Själv har jag väl haft uppfattningen att en fast anställd utbildad musiker alltid "på uppstuds" ska kunna spela vilken som helst av psalmbokens psalmer (även om preludiet bara blir ett ytterst enkelt intro) - precis som jag ansett att en präst alltid helt oförberedd ska kunna hålla en enkel andakt - en av gångna söndags texter, lämplig psalm, ev några väl valda ord och kort fri bön, Fader vår och välsignelsen. Numera när man dessutom kan ta hjälp av Tidegärds-appen i telefonen har ju en präst inget att skylla ev upplevd oförmåga på.

av min prästtid fick jag dels ha visst ansvar i Sörbyarna - därav bl a det redan nämnda konfirmandansvaret - dels vara extrapräst i Stadsödistriktet - där Erik Bergdahl var ordinarie distriktspräst - och fick därmed ha visst ansvar i de två "satelliterna" (kh Folke Sjöbergs uttryck) i distriktet. I dess södra del Öhemmet som var en hyrd lokal i en skola och i distriktets norra del en villa i utkanten av S:a Sunderbyn. I den förra lokalen hade jag konfirmander och medverkade i juniorgrupp och i enkel samling för några "daglediga" (= det kyrkliga uttrycket för pensionär?); i den senare lokalen minns jag att det bedrevs barntimmar med åtföljande familjegudstjänster några gånger per år. 80-talet var ju fortfarande den tid då det gick att skapa - en

chimär av, skulle jag väl säga idag - församlingsliv genom att inbjuda barntimmefamiljerna till familjegudstjänst.

 

Jag minns en av familjegudstjänsterna jag höll i villan på Bomvägen i Sunderbyn. På sedvanligt sätt, som jag alltid gillade i yngre dar, satt jag på huk eller rent av på golvet och pratade med barnen. Ämnet kom att beröra stöld vilket man ju inte skulle ägna sig åt, alltså inte ta sådant man inte ägde. Då räckte en liten flicka upp handen och utbrast högt och tydligt:

 

- En gång hittade min pappa en tia på vägen. Och han tog den!

 

Ett annat tillfälle höll jag familjegudstjänst i Stadsökyrkan första advent och lyckades lotsa barnen fram till insikten att människornas glädje över Jesus - hörbart i de högljudda hosiannaropen - berodde på att han hjälpte folk. Hur hjälpte han, frågade jag barnen.

 

-  Städa! utbrast yngsta prästbarnet Bergdahl. Skötsam och hjälpsam flicka tydligen.

 

Att jag hade en del av min glädje i barngudstjänster är ingen tvekan. Viss förmåga också troligen. Redan första senhösten kom en bokning av adventsgudstjänst i Nederluleå kyrka från förskola på Björkskatan. Den föll på min lott. Densamma förskolan återkom sedan i adventstid ytterligare tre år. Varje gång var det ett uttalat önskemål att jag skulle vara ansvarig präst.

 

Men allt har en baksida. När jag några år senare var etablerad distriktspräst på Porsön utbrast en gång en av våra flickor, när vi gjorde oss i ordning för att fara till kyrkan:

 

Jag säger bara: stackars prästbarn!

 

Med hjälp av en artikel i SPT som  jag senare läste, vilken  starkt ifrågasatte familjegudstjänsternas långsiktigt förblivande församlingsbyggande förmåga har jag kommit att ompröva en del av min tidigare gudstjänstentusiasm till förmån för den kompletta högmässan och tycker numera att familjegudstjänster helst ska firas på andra tider än som ordinarie huvudgudstjänster.

 

Det har väl också varit en naturlig utveckling - särskilt i kombination med ökad benstyvhet som försvårar sittande i skräddarställning på kyrkgolvet - att jag fått allt mindre engagemang i barngudstjänster. Även om jag villigt erkänner att det funnits tider under senare delen av min prästtid då jag sörjt över att församlingspedagogerna lagt sig som "en blöt rysk pälsmössa"* över förskolors och lågstadieklassers adventsbesök i kyrkan.

 

 

* dåvarande kh Alf Hanssons variant av "våt filt" när han någon gång undet 80-talet omtalade EFS' i Norra Nederluleå relation till syföreningarna i norra församlingsdelen

---

---

har jag haft under åren. Sommarkonfirmander i Nederluleå - om inte exakt varje sommar, så i vart fall de flesta somrar under 12 år. Första sommaren fick jag ha min grupp i Sockenstugan som då stod högst upp i backen mot Sunderbyn. En kvinna boende i grannkyrkstuga fick erfara hur hennes lakan som hon försiktigt lagt på vädring över det höga, oslagna gräset, av konfirmanderna användes att vila på under lektionsrast.  Även några år senare när Sockenstugan flyttats till sin nya plats söder om kyrkan fick jag ha den som konfirmandlokal.* Under slutet av min tid i Gammelstad hade jag även sommarkonfirmander nere i Stadsökyrkan. Skälet till det var väl att vi började göra så stora grupper - med större ledarstab l vare grupp - att många av de ganska små tillgängliga lokalerna i kyrkbyn inte räckte till.

 

Åren 80-82 - då fick jag ha Petrigårdens stora sal som konfirmandsal under sommarläsningen - framstår utan tvekan som höjdpunkten i min konfirmandledartid. Knappast beroende på lokalen utan dels beroende på att det var något av väckele-anda över sommarläsningen de tre åren (kanske särskilt 1981) och beroende på att jag de tre åren fick ha en medarbetare som jag jobbade väldigt sammansvetsat med. Per Jönsson, nu präst på västkusten. Vi tyckte att vi jobbade i stor enighet, både pedagogiskt och andligt. Konfirmanderna tyckte dock inte alltid det.

 

- Man vet ju aldrig vad man ska tro för om en av er undervisar, så avbryter alltid den andre och säger att det är tvärtom! var deras återkommande klagan

 

Själv tyckte vi väl att vi bara hade ett avslappnat förhållande till varandra(s undervisning).

 

Dessa tre år var mina sommarkonfirmander från  Sörbyarna (Måttsund, Antnäs, Alvik, Ersnäs + div kringliggande mindre byar som Ale, Mörön m fl.

 

När vi i ledarsrtaben skulle förenkla vårt sätt att tala om byarna utan att behöva räkna upp dem alla införde vi vissa "gruppbeteckninger*. Sörbyarna redan nämnda. Därtill älvbyarna (Bälinge-Avan), Skogsbyarna (Bjursträsk, Klöverträsk,  Hollsvattnet, Västmark, Selet m fl) på södra sidan älven och  norrbyarna (Rutvik, Persön, Börjelslandet,  Ängesbyn, Smedsbyn) och slutligen havsbyarna (Bensbyn, Örarna, Brändön).

 

När denna lista läckte ut på ett föräldramöte genom en ledares obetänksamma högläsning, väckte det både munterhet och förvåning. Ingen förstod vad som avsågs. Undertecknad fick då rycka ut och förklara att detta var enbart avsett för s k internt bruk.

 

Detsamma gällde väl även den lista som efter en tid blev obligatorisk på Petrigårdens anslagstavla där alla ledare uppmanades skriva vilken text dom läst på morgon- eller aftonbön.  Det visade sig nämligen vara begränsad ledarnärvaro vid dessa "obligatoriska" andakter i kyrkan; efter påpekande från konfirmander uppdagades en sommar att texten om Sackeus lästs sju ggr!

 

 

* Sockenstugan var f d tings- och arrestlokal. Alltid spännande för ungdomarna se de f d cellerna - senare ombyggda till förråd, kök och toaletter - med sina järnskodda dörrar och gallerförsedda fönster

Sommaren 1979 var året då deltagarantalet i sommarläsningen sprängde alla dittillsvarande rimliga gränser, 120 konfirmander. Det gjorde att ledarteamet under våren planerat att hälften av ungdomarna skulle konfirmeras midsommarafton och gå till nattvarden midsommardagen, enligt gammal tradition och hälften på midsommardag respektive söndag. Men när dessa planer blev kända ute i bygden hade det närapå blivit myteri i hela församlingen.

 

- Konfirmationen är på midsommarafton! Man ändrar inte nåt som a l l t i d varit. Man ska kunna sitta och dricka kaffe och äta konfirmationstårta i kyrkstugan på m i d s o m m a r a f t o n. BASTA.*

 

Alltså fick man lov klämma in fyra konfirmationer midsommarafton och dubbla högmässor midsommardagen. Den ordningen levde sedan kvar hela den tid jag var kvar och länge därefter.

 

Läsåret 79-80 hade jag en vinterkonfirmandgrupp i Gammelstad med ungdomar från Gammelstad och Sunderbyn. En av dem var sedermera kände sångaren Peter Mattei. Han kunde sjunga redan som femtonåring.

 

 

* är detta uttryck för det som kh Alf Hansson - själv bördig från en av Nederluleås större byar - vid ett senare tillfälle beskrev som den typiska Nederluleåkonservatismen? Han påstod bland annat att om någon högre samhällelig instans t ex skulle vilja testa något nytt inom jordbruksnäringen i Norrbotten, så var det allmänt känt att det var meningslöst utvälja några försöksgårdar i Luleåbygden. Nederlueåbönderna skulle rakt av förkasta alla nyheter. Bättre testa nymodigheterna i Piteå, eller möjligen Kalix.

 

Att jag väljer kalla denna serie P (s) minus beror inte på vilja till smygreklam för socialdemokraterna utan avsikten skriva t o m sista faktiska arbetsdag 10 juni då jag sedan går på semester fram till officiell pension 1 juli.

 

 

 

Jag fick alltså mitt första missiv till Nederluleå. Biskopen hade gett Nederluleå och Skellefteå lands som alternativ. Inte i meningen att jag fritt kunde välja utan bara att ett av dem skulle det bli. Jag svarade att jag givetvis far dit biskopen sänder mig, men om det finns en möjlighet önska så föredrar jag min hemstad. Nyblivna föräldrar som vi var så var väl tanken på större närhet till våra föräldrar (Luleå respektive Gunnarsbyn) lockande. I efterhand har jag dock flera gånger funderat på om det inte varit utvecklande för mig personligen att komma en bit bort från vissa sociala och kyrkliga självklarheter. 

 

Dagen efter min prästvigning fick jag börja 14 dagars konfirmandläsning, helt oförberedd. Måttligt stor grupp, 12-15 tror jag,  så jag fick ha den ensam. De flesta från Gammelstad? Minns ej ordentligt. Ovan som jag var - jag hade aldrig jobbat med eller praktiserat i konfirmandverksamhet - så blev väl inte detta min mest lyckade konfirmandledartid. Jag glömde t o m se till att konfirmanderna lärde sig trosbekännelsen. Först när vi skulle öva gå in i kyrkan i procession insåg jag

- Hjälp, konfirmanderna ska ju högt och tydligt bekänna sin tro inför hela församlingen!

 

Nu var goda råd dyra. Fanns ingen annan utväg än uppmana konfirmanderna ta med psalmböckerna fram till altaret och upplysa om på vilken sida trosbekännelsen stod att finna.

 

Det misstaget har jag aldrig gjort om. Andra misstag väljer jag tiga om tills vidare.

har jag undervisat om i Fridsförbundets Fredagstimme, vuxengruppen, i afton. Önskemålet när jag kallades till kvällen var att undervisa om någon biblisk person.

 

Under åren har det slagit mig många gånger hur svag ställning "vi" (svenskkyrkliga/protestanter/lutheraner?) ofta ger Petrus i förhållande till hur mycket det faktiskt nämns om honom i Nya Testamentet. Min teori (knappast särskilt unik eller kontroversiell) är att vi i den s k protestantiska delen av kristenheten känt behov av att värja oss mot upplevda och verkliga romersk-katolska överdrifter när det gäller Petrus och tanken på ett i kyrkan förblivande och förpliktande Petrusämbete (=påven i Rom) i världskristenheten. Det har gjort att vi ägnat oss åt alldeles för mycket utslängande av barn tillsammans med badvatten när det gäller Petrus.* Alltså har vi på vår flank av kristenheten haft svårt att tillerkänna aposteln Petrus den odiskutabla roll som urkyrkans ledare som han faktiskt har enligt Nya Testamentet.**

 

* under min studietid läste  jag bl a en bibelkommentar där det hävdades att Petrus inte slutade sin (livs-)bana som biskop och martyr i Rom utan i Antiokia

 

** innan aftonens föredrag kollade jag i min Folkbibeln-app hur många gånger Petrus faktiskt nämns i Nya Testamentet. De flesta av kvällens åhörare blev förvånade när de hörde att det var så många som 158

Var jag med om ikväll. Åtminstone om man ser till de närvarandes kyrkliga bakgrund och nuvarande andliga hemort. Två svenskkyrkliga präster, en katolsk präst, en laestadianpredikant och några lekmän. Kan det bli annat än stimulerande samtal?

 

Nej, inte. Särskilt som alla talade med varandra i en anda av öppenhet och lyhördhet. Fler sådana samtal skulle behövas. Jag tänker att de bekännande kristnas antal i vårt land nu börjar vara så litet att vi på ett helt nytt sätt måste igenkänna varandra och fördjupa gemenskapen med varandra över alla tänkbara konfessions-, grupp-, och kulturgränser.

 

Rolig kväll. Tack att jag blev inbjuden.

har jag talat om ikväll i vuxengruppen på Fridsförbundets Fredagstimme. Ämnet för kvällen hade fått lite olika formuleringar, men summan av kardemumman var att försöka säga något om det jag satt som rubrik för detta inlägg.

 

Alltså, finns prästämbetet i Bibeln? Mitt inledande svar blev Det beror på vilken bibelöversättning man använder. Det är ju så att i moderna svenska bibelöversättningar (då syftar jag på 1917, Bibel 2000 och Folkbibeln) där översätts de bibliska uttrycken presbuteros och episkopos med äldste respektive (församlings-) föreståndare (eller något liknande). Men i Karl XII:s Bibel används de traditionella uttrycken präst och biskop. Genomgång sedan av några av dessa ställen (Apg 20:17 och 28; Fil 1:1; 1 Tim 3:1; Tit 1:5; Jak 5:14). Slutsatsen alltså: om präster och biskopar "finns i Bibeln" beror på bibelöversättningen. Levererade även det påstående jag hört någon gång (förmodligen av någon högkyrkligt sinnad prästämbetesförsvarare) att de gamla uttryckens försvinnande ur Bibeln 1917, delvis kan förklaras av frikyrklighetens framväxt, där man ville ha färre "kyrkliga" termer och istället ord som kunde passa bättre i de frikyrkliga sammanhangen.

 

Sedan ägnade jag en stund åt att förklara skillnaden mellan lärjungar och apostlar. Lärjungar hade Jesus många men bland dem valde han 12 som han kallade apostlar (Mark 3:13-14). En lärjunge är en Jesu efterföljare, en som vill lära sig av Jesus. En apostel är givetvis lärjunge men samtidigt en som fått fullmakt handla å sin Herres vägnar, i hans ställe. Och det är ur apostolatet som präst- och biskopsmäbetet växte fram. Dock ser man t ex i Apg 20 att samma personer kan ges båda titlarna. En tydlig skillnad kom senare.*

 

Liten genomgång av hur apostlarna (särskilt Petrus) är dom som får agera med definitiv auktoritet i avgörande lägen (när evangeliet når Samarien, Apg 8:14-17; när de första hedningarna döps, Apg 10; vid apostlamötet i Jerusalem, Apg 15).

 

Nämnde också att den sista måltiden även kan ha en annan betydelse än det vi vanligen tänker. Det var ju bara de 12 som var med Jesus den kvällen, därför kan "gör detta till min åminnelse" också ha en syftning på att apostlarna själv ska fira nattvard,  inte bara ta emot nattvarden. Alltså kan denna stund uppfattas som pĺrästämbetets instiftelse likaväl som nattvardens.

 

Genomgång också av hur man redan i Apostlagärningarna kan se de första tecknen på ämbetsvigningar genom bön och handpåläggning (Apg 6:6). Även något om Paulus; hur hans möte med Jesus vid Damaskus' stadsport och den kristne brodern Ananias' handpåläggning inte bara är uttryck för hans omvändelse utan även hans kallelse till hedningarna apostel. Den Helige Ande säger ju faktiskt inte till Ananias att "Det är en person som sitter tyngd av sina synder och behöver bli förlåten" (som vi lutheraner, i alla fall laestadianska lutheraner!) ofta tänker, utan "gå, för han är mitt utvalda redskap..." (Folkbibeln 2015). Kan man tänka sig att Ananias handpåläggning även är Paulus' vigning till apostel?

 

Till sist också lite om de första tecknen på att ett från de lokala församlingarna självständigt ämbete växer fram med sin egen auktoritet. Se (igen) Tit 1:5 där Paulus ger Titus uppdraget insätta äldste (=präster!) i alla städer enligt Paulus instruktioner (inte genom att uppmana församlingarna hålla årsmöte och i demokratisk ordning välja predikanter (!) sa jag lite skämtsamt. Men den allvarliga poängen: auktoriteten till Titus' handlande kommer alltså inte från (de lokala) församlingarna utan från aposteln (Paulus) dvs en tidigare ämbetsbärare (="biskop"?).

 

Ja, lite mer sa jag väl, men nu börjar orken tryta att skriva mer.

 Sen blev det samtal (och kaffe och mer samtal). Till sist får jag väl erkänna att dessa undervisningstillfällen vid Fredagstimmen är riktigt stimulerande. Intresserade och kunniga åhörare. Nästan gång för mig blir 22 febr. Då är temat sakramenten.

* Jag nämnde även något om att det finns olika syn på vilket som är primärt i förhållande till det andra. Är biskopar det ursprungliga och dom senare gjorde präster till sina medhjälpare (sannolikt vanligare syn i historiska kyrkor) eller var präster först på plan och dom senare hade behov organisera ledare bland sig vilka kallades biskopar? (en syn som finns i vissa s k protestantiska kretsar)

av speciellt slag hade vi under förmiddagen idag. Domprosten hade samlat berörd del av personalen för att redovisa resultatet av en enkät vi fått svara på. Den handlade om div organisatoriska frågor. Utifrån enkäten hade hon sedan dragit vissa slutsatser för framtiden vilket lett till några organisatoriska nyheter.

 

Ömsom vin och ömsom vatten kanske. Somt gillade jag, annat inte. Men det är som det är. Så länge jag får vara ifred och göra som jag vill är det ok. Så verkar det bli. Ny arbetsledare får jag. Jag hälsade honom välkommen i rollen med orden "jag gör som jag alltid har gjort, utan att fråga om lov och det får du finna dig i." Varvid han skrattade förnöjt. Vi lär nog komma överens.

 

Annars är väl den naturliga reaktionen vid all omorganisation: "Jag går i pension." * Men efter lång trevlig lunch med kollega där vi dels talat om teleskop och amatörastronomi dels lagt fast strategin hur vi ska få allt att fungera som vi vill, så var humöret på topp.

 

Besök hos mamma. Hon blir sakta mer glömsk. Test om hon kunde räkna upp namnen på alla sina fem barn. Det kunde hon inte. Men hon kunde i alla fall skratta åt att hon var så glömsk.

 

Sen till Hertsökyrkan. Div plus förberedelse för Alpha där jag leder en av fortsättningsgrupperna. I den här vi talat om Kyrkans kännetecken.**

 

Alpha sen så klart. Buss hem och lite titt i teleskopet. Ganska klart men -27 så det blev månen genom fönsterruta även denna gång. Vad roligt det är beskåda månen just på gränsen mellan skugga och solbelyst. Det är där man ser berg, dalar och kratrar.

 

* i min ålder har den ersatt den suck som fällts de tidigare 39 åren då organisationsförändringar aviserats: jag säger upp mig

 

** enligt Luther: ordet, dopet, nattvarden, ämbetet, avlösningen, bönen, lidandet. Tema för kvällen: lidandet

har jag varit på idag. Igår kväll kom en präst norrifrån och sov över. I morse for vi mot Piteå och tog en veniat från staden med oss. Vid Lutherska kapellet i Piteå anslöt fem personer söderifrån, fyra från Västerbotten tillsammans med biskop electus Bengt Ådahl.

 

Det var alltså prästmöte för Missionsprovinsen i norr. Sammanlagt fyra präster vigda i provinsen, tre vigda i svenska kyrkan men som anslutit sig till Missionsprovinsens prästkollegium plus en lekman med venia.

 

Vad gör man då på ett sådant möte? Fikar och ber och samtalar och äter pizza och avslutar dagen med gudstjänst i det fina kapellet. Samtalet handlade givetvis om sådant som präster nästan alltid talar om när dom möts, dvs kyrkosyn och framtidssyn. 

 

Vad kan komma ut av detta? Kan det leda till något positivt för kristenheten i landet? Den som lever får se.

 

Positivt var i alla fall att jag mot slutet av eftermiddagen fick se planeten Mars, just nu ganska lättlokaliserad nära månen. Synd att teleskopet var hemma.

att jag borde skriva något som mer stimulerar den kyrkligt sinnade delen av läsekretsen. Eller kanske den f d läsekretsen eller den del av läsekretsen som numera tittar in på bloggen betydligt mer sällan än förr. Läsekretsen har nämligen tydligt minskat jämfört med för något år sedan. Kan bara tolkas som att jag blivit mindre angelägen. Jag menar nåt mer intressant borde jag kunna prestera än att bara berätta om vilken gudstjänst jag besöker eller själv leder under helgen. Men vad skulle det handla om? Om jag skulle skriva något mer intresseväckande alltså.

 

En sak skulle kunna vara att berätta att jag för en dag sedan hade besök av både en Missionsprovinspräst och en katolsk präst. Dock ej samtidigt. Den förre hade jag mött både vid högmässa i Hertsön som han deltog i och vid nyårsaftonens mässa i Örnäset där han hjälpte mig distribuera. Då gjorde vi upp  om att ses igen och få tid samtala mer.

 

Den senare mötte jag vid Statoilmacken mitt emot katolska kyrkan. Jag står och tankar när det kommer en i vinterkylan väl påpälsad man som går mycket nära förbi mig på väg mot butiken. Han hade inte känt igen mig och inte jag honom trots att vi känt varandra sedan 1976, då vi möttes i Uppsala. Då han just passerat slog det mig vem han var och när han kom ut gav jag mig tillkänna. Han medgav att han tänkt "det där måste vara en präst" när han sett en man i hatt tanka sin bil. Givetvis bjöd jag på stört hem honom på fika/mat men han avböjde snyggt genom att tacka både ja (till själva saken) och nej (till den föreslagna tiden) och föreslog dagen efter istället. Så blev det. Alltså kaffe med Missionsprovinsen om förmiddagen och middag med katolska kyrkan om aftonen. Mer ekumeniskt kan det inte bli.

 

Det här var ju heller inte särskilt intressant. Jag hade tänkt komma till något av innehållet i vara samtal. Men nu orkar jag inte mer. Godnatt.

eller Gammelstads kyka, som den oftast kallas, har jag varit i idag. På gudstjänst. Den ska jag inte referera. Däremot säga något om kyrkorummet där jag firade min första mässa för snart 40 år sedan och därefter många gånger och där två av mina barn är döpta och allla fyra konfirmerade. En kyrka som på många sätt är mig kär alltså.

 

För en tid sedan gjorde man om främre delen av stora kyrkorummet; tog bort sektionerna med bänkar som stod på tvären och gjorde plats för flygel på ena sidan och körplats på den andra. Vad ska man säga om detta? Ur musik- och konsertsynpunkt kanske en fördel. Men ur estetisk synvinkel - och därmed också ur liturgisk? - utan tvekan en försämring. I kombination med att man för ännu fler år sedan tagit bort de två pelarna på kanten av "staketet" (vad nu ett sådant heter?) framför koret, har det utan tvekan blivit en tydlig förändring av kyrkorummets karaktär. Till det sämre måste jag tyvärr säga. Även om en viss förändring av kyrkorummet var önskvärd för användbarhetens skull (jag har själv burit på många sådana tankar ända sedan min tid som präst där) så tror jag definitivt att man kunnat göra det mer pietetsfullt. Och sen får man väl till sist acceptera att om man har ett medeltida kyrkorum så har man. Hur stor önskan man än kan ha omvandla byggnaden till konsertlokal, så - är det en kyrka så är det.

Nåja, kanske inte riktigt så. I vart fall inte avsiktligt. Lägg rubriken på kontot locka läsare till bloggen.

 

I verkligheten var det ungefär så här. Luleå domkyrkoförsamling stängde för ca ett år sedan en av sina distriktskyrkor, Björkskatakyrkan. Under året därefter har arbete pågått för att dels sälja lokalen (det har nu skett) och avyttra alla inventarier, från böcker och porslin till taklampor och möbler. Bland det sista fanns själva kyrkomöbleringen. Dopfunten flyttas till annan kyrka, men altare, knäfallen och predikstol var till salu.

 

På församlingens intranät dyker till sist upp en annons där det erbjuds att sagda kyrkomöblering skänks till den som hämtar den. Eftersom det bland personalen fanns kännedom om att mindre församlingsgrupp på annan ort var i behov av dylik utrustning kunde fömedling ske och i går hämtades desamma möblerna och transporterades till Korpilombolo gudstjänstgemenskap som är en av Missionsprovinsens koinonior (församlingar).

 

All välsignelse önskas medfölja predikstol och knäfall (altaret lämnades). Jag har ju predikat i den predikstolen många gånger och även fallit på knä för kommunion vid flera tillfällen. Hoppas få göra det igen.

har jag varit på under ett helt dygn. Fredag mitt på dan till lördag mitt på dan. Det är väl nu tredje mandatperioden som jag är ordinarie eller ersättare. Åtskilliga gånger har jag ställt mig frågan om nödvändigheten av detta som stiftets förre biskop, vännen Hans, redan för drygt 13 tretton år sedan kallade terapi för kyrkopolitiker.*

 

Men den här gången råkade jag få ovanligt fin kontakt med några av de övriga ledamöterna - och det gör att jag far från stiftsfullmäktige med oväntat stor glädje!** - dels vid måltiderna dels med min granne i sammanträdesrummet. Den senare, som var ensam i sin nomineringsgrupp, inbjöd vi att vid det schemalagda gruppmötet vara med oss två FK:are. Eftersom vi små grupper inte fått någon tilldelad lokal för gruppmöte utan fick ta "valfri lokal" så valde vi Espresso house. 

 

Direkt efter fullmäktige färd till pensionerade vänner för gemenskap med andra vänner kring buffe' och bilder från pilgrimsvandring till Santiago de Compostella.

 

En av de närvarande och jag tyckte att vi sågs för sällan numera. Beror det på att vi har för få OAS-möten nu för tiden, frågade vi oss. Borde vi ha ett i Luleå någon nära förestående sommar?

 

 

* detta yttrades när han efter snabb resa hem från det årets fullmäktige sjönk ner i hörnsoffan hos min exhustru vid hennes 50-årskalas och svarade på en av de närvarande gästernas fråga: "hur var det på stiftsfullmäktige?"

 

** men för att inte frestas förfalla till överentusiasm har jag lovat mig själv att - inspirerad av den hörselrehabiliteringskurs jag för drygt två veckor sedan deltog i - skriva till stiftskansliet och föreslå vissa åtgärder som för framtiden verksamt skulle förhöja sammanträdesglädjen hos personer med hörselnedsättning.