P (s) minus 42
Nu börjar alltså min serie med minnen från min prästtid. Att kalla den "P minus..." är givetvis en ren och skär imitation av min gamle kamrats rubricering av sina skriverier för ett år sedan på sin blogg. Denna imitation skäms jag ändå inte ett ögonblick för eftersom min gamle kamrat snarast uppmuntrat mig härtill. Någon imitation av innehållet blir det dock inte.
Att jag väljer kalla denna serie P (s) minus beror inte på vilja till smygreklam för socialdemokraterna utan avsikten skriva t o m sista faktiska arbetsdag 10 juni då jag sedan går på semester fram till officiell pension 1 juli.
När tanken på P minus-skriverier i denna variant började ta form i huvudet var iden att bara ge ytterst korta minnesbilder av roligt eller annars minnesvärt slag, men ju mer jag funderat tenderar det bli allt utförligare redogörelser. Måste vara det fäderneärvda lärarblodet i ådrorna; ska man undervisa om nåt ska det va' ordentligt.
Den som läser får se vad resultatet blir.
Jag fick alltså mitt första missiv till Nederluleå. Biskopen hade gett Nederluleå och Skellefteå lands som alternativ. Inte i meningen att jag fritt kunde välja utan bara att ett av dem skulle det bli. Jag svarade att jag givetvis far dit biskopen sänder mig, men om det finns en möjlighet önska så föredrar jag min hemstad. Nyblivna föräldrar som vi var så var väl tanken på större närhet till våra föräldrar (Luleå respektive Gunnarsbyn) lockande. I efterhand har jag dock flera gånger funderat på om det inte varit utvecklande för mig personligen att komma en bit bort från vissa sociala och kyrkliga självklarheter.
Dagen efter min prästvigning fick jag börja 14 dagars konfirmandläsning, helt oförberedd. Måttligt stor grupp, 12-15 tror jag, så jag fick ha den ensam. De flesta från Gammelstad? Minns ej ordentligt. Ovan som jag var - jag hade aldrig jobbat med eller praktiserat i konfirmandverksamhet - så blev väl inte detta min mest lyckade konfirmandledartid. Jag glömde t o m se till att konfirmanderna lärde sig trosbekännelsen. Först när vi skulle öva gå in i kyrkan i procession insåg jag
- Hjälp, konfirmanderna ska ju högt och tydligt bekänna sin tro inför hela församlingen!
Nu var goda råd dyra. Fanns ingen annan utväg än uppmana konfirmanderna ta med psalmböckerna fram till altaret och upplysa om på vilken sida trosbekännelsen stod att finna.
Det misstaget har jag aldrig gjort om. Andra misstag väljer jag tiga om tills vidare.
Kommentarer
Trackback
