Torbjörn Lindahl

Som jag berättat har hemmavarande sonen och jag besökt kyrkstugan flera gånger under senaste tiden. Min stuga ligger i norra delen av kyrkstaden så antingen väljer jag köra över Rutvik och komma från det hållet eller så kör vi över Notviken och kommer genom kyrkbyn innan vi tar in på Rutviksvägens början i kyrkstaden. Oftast åker vi ena vägen dit och andra vägen hem.

 

Nå, om vi tar vägen genom kyrkbyn så passerar vi uppe vid kyrkkullens krön den s k Separatiststugan. En förhållandevis stor stuga där ganska många kan samlas. På senare tid har den bl a använts som lokal för konfirmationsläsningen. Jag tror dock aldrig att jag själv hade konfirmander i den stugan under mina elva prästår i Nederluleå församling. Vad jag kan minnas hade jag undervisning i Sockenstugan, Petrigården och t o m i Stadsökyrkan under något (några?) år i mitten av 80-talet då konfirmandantalet var extremt stort. Vilken präst som tilldelades vilken lokal avgjordes ju huvudsakligen av respektive grupps storlek. Men favoritlokal för mig var nog Sockenstugan, sannolikt beroende på att det var den första konfirmationsläsningsplatsen redan sommaren 1979 då jag började två veckors heltid som konfirmandlärare dagen efter min prästvigning. Kanske var det spänningen att i det gamla tingshuset/häktet kunna se de till toaletter och kök ombyggda gamla cellerna och kunna hota surriga konfirmander med inlåsning bakom de plåtskodda dörrarna. Jag hann alltså vara med om sommarkonfirmationsläsning redan på den tid då Sockenstugan stod på sin tidigare plats vid Sunderbyvägen, så jag har upplevt hur den flyttades till nuvarande plats söder om kyrkan där Klockargården tidigare stod, den som brann (upp eller ner?) och försvann.

 

Nå, åter till ämnet för dagen: Separatiststugan. Lite olika berättelser har jag hört om separatister (och liknande gruppers?) ageranden i kyrkbyn; antingen att det handlade om grupper som samlades för egen predikan/läsning av Guds ord, men som infann sig i kyrkan till nattvardsgången eller att det handlar om grupper som även tog sakramentsförvaltningen i egen regi. Det är väl de senare som i strikt mening brukar benämnas separatister.

 

Men det jag vill åt denna gång är att Separatiststugan och därmed i praktiken även separatisterna numera är en del av kulturarvet. Det sitter t o m en skylt på Separatiststugans panel där en del av dess historia berättas. Och min erfarenhet är att det inte är utan viss stolthet som företrädare för den officiella kyrkans lokala representation, dvs Nederluleå församling, berättar dess historia. På något sätt blir den synliga separatismen också ett bevis på att det funnits allvarlig kristendom i bygden, en allvarlig kristendom som senare återigen smält in i kyrkolivet och kunnat ge sitt bidrag. Men sannolikt måste det varit så att under den tid då separatistbråket pågick som värst då var separatisterna knappast något annat än en sten i skon/nagel i ögat/pain in the as (välj själv) för de dåvarande kyrkliga makthavarna. Så ser man hur perspektiven med tiden kan ändras. 

 

Vad är det i vår tid som om 150-250 år ska få en helt ny bedömning? Kan det vara laestadianismen eller OAS-rörelsen eller rent av Missionsprovinsen med dess egna biskopar som en gång ska framstå som den rörelse som "räddade" svenskkyrklig andlig tradition till kommande generationer?

 

Jag bara undrar.

Och då avser jag inte bara hemmet, utan också kyrkstugan. Nu när äldste sonen är här alltså. Började för några dagar sedan då han tyckte vi skulle fara till kyrkstugan, på vägen passera lämplig pizzeria och inhandla något att äta. Sagt och gjort. Men först fick jag varna sonen att i kyrkstugan ser det ut som hej, kom och hjälp mig. Vi hjälptes dock åt att hämta vatten och dammtorka av bordet så det gick att med viss aptit intaga medhavd pizza. 

 

Skälet till att det ser ut som det gör är att jag för några år sedan började ett renoveringsprojekt vilket jag senare insåg sannolikt blir så omfattande (om det ska göras ordentligt) att det får bli ett pensionärsprojekt, så då har allt bara fått stå. Men sonen inspirerade mig att göra stugan användbar i väntan på stora renoveringen. Alltså har vi städat och flyttat möbler* i dagarna tre, några timmar per dag. Och vips, nu går det faktiskt att vara i stugan igen. Vi fortsätter väl och fullbordar städningen framöver.

 

Även här i huset och på gården har han inspirerat mig till insatser. Roligt att få nå't vettigt gjort.

 

- - - - -

 

* han inspirerade mig även att från kyrkstugan ta hem ett litet altare, som i brist på bättre plats fått stå där (ren förvaring) i väntan på bättre tider, sedan prästvigningskamrat och jag erbjöds ta hand om det (med tillhörande textilier och altarkärl) när Stefanosgården i Gagsmark avvecklades (vilket år det nu var?). Nu har det fått en mer värdig plats i mitt vardagsrum (se nedan). Om det någonsin åter kommer att bli brukat för sitt avsedda ändamål - här eller någon annanstans - är en annan sak. Men att kristna inom svenska kyrkans tradition som vill bevara historiskt kyrkligt mässliv , dvs med riktigt präst  (=manlig präst, vigd i apostolisk ordning) korrekta nattvardselement (veteoblater och alkoholhaltigt vin) och riktig traditionell liturgi,  dom kommer i framtiden - på många håll redan nu - på allt fler platser vara tvugna ta okonventionella egna initiativ, varav ett kan vara att fira mässa i hem. Jag vet redan en familj (dock ej i Luleås närhet) som inrett sitt vardagsrum till enskilt kapell där dom tid efter annan låter gästande präster få fira mässa. Jag tycker det är helt enligt principen: om kyrkan inte "levererar" trots att folk troget betalar sin kyrkoavgift år efter år, då har folk rätt att agera själva.

 

 

Lördagen är numera stora dödsannonsdagen i dagstidningen som regelbundet dimper ner i brevlådan: NSD. Under en tid har jag roat mig (?) med att studera vilka symboler som förekommer i dödsannonserna. Och fr a notera hur andelen kors stadigt minskar. Idag var det alltså bara 1 kors - i 18 dödsannonser. Av de avlidna var 6 födda på 20-talet, 7 födda under 30- och 40-talen och 5 senare. Åtminstone åtskilliga i de äldre grupperna är väl uppväxta och präglade av den tid då kors i dödsannons var det naturliga. Men deras barn, de som oftast har ansvaret för annonsens utformning?

 

Nu vill jag med detta inte rikta någon kritik mot enskildas val,* bara ställa frågan vad detta uttrycker. 

 

För många människor har korset sannolikt blivit en symbol just för döden. Inte så underligt om det nästan bara är i dödsannonser som man hittills sett kors. Då kan man väl förstå om människor vill välja annan symbol som mer påminner om det man i framtiden hellre vill minnas, nämligen den avlidnes liv. Men korset är ju mer - och fr a något helt annat - än en dödssymbol. Det är en trosbekännelse.** Och då blir frågan: vad säger detta om kristendomens ställning i folkdjupet när denna, en av de sista och kanske en av de mest seglivade, rest av synlig kristen trosbekännelse är på väg bort?

 

- - - - - 

Har jag skrivit om detta förr? Ursäkta upprepningen i så fall. Men jag får ju lov leva upp till mitt rykte att ha "upprepandets nådegåva"

 

* kanske bäst att vara tydlig med detta så ingen domkapitelsanmäler mig för att ha kränkt människor som väljer annat än kors som dödsannonssymbol!

 

** att Jesu död är en försoningsdöd. Att döden är besegrad. Att man kan ha hopp inför evigheten

På en blogg som jag dagligen läser, men sedan flera år inte rekommenderar utan bara helt neutralt refererar, uppstod för en tid sedan under ett av inläggen (som jag just nu inte lyckas hitta igen) en debatt i kommentarfältet om huruvida kristna och muslimer ber till "samma Gud" eller inte. 

 

Personligen har jag inget problem med tanken att vi ber till "samma Gud". Det synes mig som om många som vill förneka det fruktar att den tanken skulle leda till att religionerna som helhet likställs eller rentav anses utbytbara. Så behöver det givetvis inte bli. Och så ska det inte bli. Centrum för oss kristna är alltid Jesus som Vägen, Sanningen och Livet; enda vägen till Gud. Men att den Gud som vi (med våra skilda utgångspunkter) trots allt vill tro på och vill leva i gemenskap med skulle vara samma, vad är problemet med det? Även om vi kristna tror att vår väg till Gud (=Jesus) är den rätta och enda möjliga.

 

På den orekommendabla bloggen gav en av de flitiga kommentatorerna en tänkvärd liknelse (hoppas jag minns någotsånär rätt):

Två syskon vars far dött. Det äldre syskonet som minns fadern från många år har en mer komplett bild av faderns liv och gärning; det (betydligt?) yngre syskonet som bara minns fadern från några få barndomsår har givetvis en mer fragmentarisk bild, rent av så ofullständig att den snarast blir felaktig i jämförelse med äldre syskonets bild. Men likväl: när de två syskonen sedan jämför sina olika, delvis motsägelsefulla minnen av sin far, talar dom ändå inte om samme far? Givetvis gör dom det!

 

Jag blandade mig i debatten och påstod att jag i bokhyllan har en gammal kyrkohandbok efter min farfar (från 1917 visar det sig)  enligt vilken (som jag minns det) olika dopritual för vuxendop skulle uttrycka att man förutsatte någon kännedom om den levande Guden hos muslimer jämfört med övriga hedningar, alltså olika dopritual beroende på dopkandidatens andliga bakgrund. 

 

Jo, de olika ritualen fanns, ser jag vid förnyad koll, men i övrigt har jag nog förbättrat det hela en aning i mitt minne.

 

Följande gäller i 1917 års handbok.

I densamma handboken finns fyra dopritual:

1. Barndop

2. Nöddop

Vuxnas dop:

3. Av kristna föräldrar födda vuxnas dop

4. Judars, Mohammedaners och hedningars dop

 

Och i det sista ritualet finns olika varianter beroende på om det är en israelit (jude) som döps, då talas bara om att personen "lärt känna" sanningen; och "erkänner" Jesus som Frälsare; eller om dopkandidaten är "mohammedan eller hedning", då nämns ovan sagda likadant men först sägs att personen "blivit från det mohammedanska (hedniska) mörkret och villfarelsen omvänd till Guds sanna dyrkan".

 

Skillnad på israeliter (judar) å ena sidan och "mohammedaner och hedningar" å den andra alltså. Men ingen tydlig ritualskillnad mellen "mohammedaner" och "hedningar" (vilket jag trodde). Men det som jag tydligen en gång noterat (och lite "förbättrat" i min tanke) är nog detta att mohammedaner (muslimer) och hedningar i några rubriker omtalas som olika grupper. Varför är muslimer något annat än (riktiga!?) hedningar?

 

Jag kan svårligen tolka det på annat sätt än att muslimerna anses äga någon större gudskunskap än "hedningar". Har jag fel?

 

Eller kanske snarare inte biskop i media?

 

I måndags morse slog jag nyfiket upp tidningen på köksbordet för att se om det skulle stå något om välkomstgudstjänsten i domkyrkan i söndags. Inget! Visserligen hade NSD haft ett större reportage om Åsa Nyström några dagar innan men i alla fall. Nu har man lärt sig att tidningar ofta tycker det är intressantare att skriva om förberedelserna och om det som sker bakom kulisserna, så därför ett reportage om när den musikaliska Åsa Nyström övar sång tillsammans med domkyrkoorganisten, men ändå. Jag menar, om tidningen har ett stort inside-reportage om en av Luleås hockeyspelare, om en utländsk spelares eventuella trivsel i staden, eller om en skadad spelares rehabilitering, eller om en ung lovande spelares genombrott, då har man väl ändå ett reportage om själva matchen? Eller?

 

Koll i Kuriren på jobbet dagen efter. Ingenting. Letande på nätet i båda stora norrbottensdrakarna gav inget heller. Ingenting.

 

Hur ska man tolka detta? Jag menar, en ny person på biskopsposten hälsas välkommen i fullsatt domkyrka, det borde väl åtminstone vara en händelse, eller...?

 

Men i media är det uppenbarligen inte (längre?) en händelse. Är det bara ett ytterligare tecken på hur långt ut i utkanten av byn kyrkan numera befinner sig.

 

Vad gör vi isåfall med den insikten?

+ 90 minuter inleddes den högmässa vid vilken jag prästvigdes i Luleå domkyrka av biskop Stig Hellsten.

 

Nu, exakt 39 år senare pågår just den högmässan vid vilken Åsa Nyström välkomnas som biskop i stiftet. Jag får väl erkänna att jag tidigare nuddat vid tanken att låta det bli den dag jag går i pension. Det känns ju onekligen lite som epokskifte, dels att min ungdomsvän Hans lade ner staven (bara det!) och dels att stiftet för första gången får en kvinna på den posten.

 

Vad kommer det då att innebära med en kvinna på biskopsposten för den som i grunden tror att präst- och biskopsämbetena enligt kyrklig tradition bör innehas av män? I praktiken inte så mycket. I vanliga fall möter man inte - inte ens  som präst - biskopen så ofta. Om jag räknar bort de gånger jag mött biskop Hans i kyrkomöte och stiftsfullmäktige (= som förtroendevald), på hockey (= som gammal kompis), vid enskilda möten som jag själv bokat in (= som extranitisk präst),  under promenader på stan (3 ggr= ren tur), vid privata fester (= som gammal kompis (2); hur många gånger återstår då när jag obligatoriskt mött honom pga mitt prästjobb/ämbete, dvs vid prästmöten, visitationer, domkapitelsval mm under hans 16 (?) år långa episkopat? Räcker ena handens fingrar för att räkna tillfällena eller behöver jag andra handen med?

 

Nä, man har normalt inte dagligen med biskopen att göra i sitt jobb. Jag har mött b Hans betydligt oftare i privata och frivilliga sammanhang än i obligatoriska arbetssammanhang. Och nu är ju min återstående arbetstid så begränsad att jag tror mig ana slutet. Så vem som fr o m nu framträder i biskopsrollen spelar kanske inte så stor roll

 

Åsa Nyström är enligt min ytterst ringa erfarenhet en trevlig och vänlig person på alla sätt. Enligt dem som mött henne mer även kompetent och duglig i sitt arbete. Så problemet finns inte på något av dessa områden. Här gäller det en principiell syn. Trots alla hennes personliga och yrkesmässiga goda gåvor kommer jag tyvärr inte kunna se henne som en "rätt" biskop. Men det betyder inte att jag på något onödigt sätt kommer att provocera eller obstruera. Om hon tar goda och kristliga initiativ i olika avseenden kommer jag givetvis, så långt möjligt, ställa upp på dem.

 

Men vill* jag personligen och andligen uppleva att jag står i relation till en biskop då får jag söka det på annat håll.

 

* om  jag vill alltså. Alternativet finns ju också att vara sig själv (nog) en stund

 

- - - - - -

Påminner om att mässan i Hertsökyrkan är kl 18 idag.

tillika god vän som inte bor i staden, men som hade vägarna förbi staden, passade på att titta förbi några timmar om aftonen. Vi inledde gemenskapen med att be Vesper och avslutade hans besök med att han hjälpte mig bära upp en säng till övervåningen. Där emellan kaffe och samtal. Slutsummeringen blir: synnerligen givande kväll. Men så är också detta en kollega som står mitt hjärta mycket nära.

 

En gång i tiden var kanske vännen Hans - senare biskop Hans - den, om vilken jag skulle sagt samma sak, men sen har ju Hans gjort en s k resa* vilken innebär att vi åtminstone kyrkopolitiskt (och även teologiskt?**) hamnat en bit i från varandra, även om jag vill betyga att den personliga vänskapen känns orubbad.

 

Vad pratade vi (alltså kollegan och jag, inte biskopen och jag) då om mellan bön och möblering?

- erfarenheter från våra respektive prästerliga praktiker. Synnerligen uppbyggligt få ta del av varandras vittnesbörd

- svenska kyrkans utveckling och framtid. Kollegan är en av dem som köpte ett ex av Dag Sandahls bok En annan Kyrka. Bara det!

- hur blir det för mig och för gudstjänstgemenskapen jag nu står i när jag går i pension?***

- hur ska vi uppfatta vår framtid i svenska kyrkan när stiftet nu får en kvinna som biskop?

- var och hur kan det som vi uppfattar som genuint sakramentalt svenskkyrkligt i trygghet leva vidare?

 

 

* vissa skulle säga att det snarare är jag som kört fast medan han rört sig i frihet. S k tolkningsfråga🤔

 

** jag sätter frågan om ev teologiskt fjärmande inom parentes eftersom varje gång jag muntligt eller skriftligt tagit del av b Hans' "reseberättelse" (som sägs handla om hans förändrade uppfattning om kvinnor som präster) så har jag upplevt - och jag är inte ensam i den upplevelsen - att det egentligen handlar om hans vänskap med och relation till fr a kollegan och tidigare studiekamraten Karin Burstrand; jag har aldrig upplevt mig möta några avgörande teologiska skäl för hans ändrade hållning i ämbetsfrågan. 

 

*** enligt min plan är detta inte alldeles direkt förestående men man behöver färre än hälften av ena handens fingrar för att räkna fram till det år jag senast måste gå i pension. Senast alltså.

 

- - - - 

 

PS. Idag eller igår var det en artikel i tidningen om det låga vattenståndet i fjärdarna som jag bloggade om i söndags, vilket beror på att det långvariga högtrycket pressat i väg vattnet ner efter bottenviken. Det har inte varit så lågt vattenstånd sedan mitten av 80-talet. Då hade jag rätt att jag inte sett något liknande i denna nejd; vi flyttade hit 1987.

blir det nu för min gamle kamrat. Efter gudstjänsten i Älvsby kyrka i morgon så blir det avtackning vid kyrkkaffet. Då har han varit präst i 40 år (så när som på en vecka?)

 

Synd att man inte kan vara där. Jag leder själv gudstänst och predikar i min vanliga kyrka. Om någon som känner min gamle kamrat men som normalt går hos oss i Hertsön likväl skulle välja Älvsbyn i morgon så misstycker jag inte. Givetvis inte.

gäller visst nu. Har någon märkt någon skillnad? Två mässor och tre begravningar har jag lett i församlingen sedan Pingstdagen. Helt oreflekterat har jag gjort som jag brukar och ingen, vare sig musiker eller annan, tycks ha förväntat sig något annat. Kommande söndag blir det högmässa och enligt plan två sjukommunioner. Ser jag något skäl ändra rutinerna?

 

Det är en märkbar avsaknad av entusiasm inför handboksbytet jämfört med införandet av 86 års handbok. Inte bara hos mig. Har inte hört ett enda "äntligen" hos någon enda kollega. Men på den förra tiden hade vi ju i stiftet både Rune Klingert som under lång tid varit en av de drivande i handboksarbetet och som biskop den liturgiskt intresserade och kunnige Gunnar Weman. Deras motsvarigheter finns ju inte idag i stiftet.

 

Den naturliga fortsättningen på 86 års handbok har utan tvekan varit Artos missale. Den nu nya handboken har ju vad högmässan beträffar

1) behållit så mycket ur 86 års handbok att det under större delen av kyrkoåret är möjligt agera istort sett som förr

 

2) infört en massa  nytt (som lika gärna kunde tryckts i ett enkelt tillägg) vilket, vad texterna beträffar, i allt väsentligt är sämre än det som finns i 86:an och därför avviker från hittillsvarande liturgiska utvecklingslinjer och för i väg i helt annan rikting.

 

I den riktningen tänker jag inte gå.😡

har det handlat om idag.

 

Biskop Hans la ner staven på domkyrkans altare vid en gudstjänst kl 13 idag. I processionen gick, efter kors- och ljusbärare, stiftsanställda präster och diakoner, sedan kontraktsprostarna, därefter biskopen sedan domkyrkoförsamlingens diakoner och präster med domprosten sist. Av nägot skäl ville biskopen just denna dag få gå i mitten, med både präster och diakoner före och efter sig, inte sist som brukligt.

 

Gudstjänsten var fin. Högtidligt att vara med. Efter gudstjänsten hann jag få några ord med gamle vännen f Conny som nu är katolsk präst, sedan länge, men som hörde till vårt ungdomsgäng och en tid var svenskkyrklig präst.

 

Sedan var det servering i arenan där Luleås basketdamlag årligen brukar ta SM-guld! Kaffe och fika och tal i långa rader. Lite hierarkiordning på talen som det brukar vara i dylika sammanhang. Först biskop från Uleåborg och prostar och stiftsstyrelserepresentanter och kyrkoherdar i långa rader. Bland de senare även Mats Rondahl från Gällivare pastorat som även kunde räknas med i den grupp som kom mot slutet i talarlistan, nämligen dem som känt Hans ända sedan hans ungdom. Den som personligen känt biskopen längst var nog Roland Wälivaara som, i rollen som nybliven ungdomssekreterare lärde känna Hans som 15-åring. Både Lisa Tegby och undertecknad har minnen av Hans från Ungdomslägren i början av 70-talet.*

 

Men den som sett Hans tidigast - dock utan djupare personlig bekantskap då - var domkyrkorådets ordf Margareta Lindbäck,  som bott på granngatan till Hans barndomshem och sett honom redan som 3-4-åring.

 

I mitt tal nämde jag något om det vi delade under några ungdomsår på 70-talet och antydde den betydelse det haft för oss både. Att vi senare tagit lite olika vägar i livet kan konstateras, men jag grävde inte ner mig i det. Dock påminde jag Hans om det han en gång berättat, att när han för tre år sedan av en journalist konfronterades med mitt omtalade fobi-blogginlägg så hade han börjat gapskratta. Den tillämpningen gjorde jag av detta att vi fortfarande delar ett av det andliga livets viktigaste beståndsdelar: humor!

 

Åter på exp efter fikat för att hämta alban, fick jag några minuters samtal med domprosten. Hon nämnde att biskopen electa Åsa berättat om gudstjänsten i Hertsön i måndags.** Hon hade tydligen tyckt att jag predikat acceptabelt. Då känner jag mig trygg. Då blir jag förhoppningsvis inte avkragad av kommande stiftschef heller.

 

 

* talaren före mig - Lisa Tegby - nämnde dock något om den (som det upplevts) avgörande punkt där Hans under åren  ändrat sig: synen på kvinnor i prästämbetet. Hon tog denna förändring som tecken på ett Guds verk. Jag anknöt inte för jag ville inte förvandla tacktalen till kyrkopolitisk debatt även om det för ett ögonblick lockade mig att med viss retorisk finess väva in något lämpligt. Istället nöjde jag mig med att tänka att alla barnen i familjen kan inte vara ute på "resa" (som Hans kallat sin omsvängning); något av barnen måste också stanna på gården och ta över den och vårda det arv som alltid funnits där.*** Jag skäms inte för den rollen.

 

** så förvandlade jag i ett nafs rubriken till lögn;  min dag har inte bara handlat om gamle biskopen. Ska jag tolka detta som positiv andlig egenskap: i Paulus anda sträcker jag mig mot det som ligger framför?

 

*** någon måste fortsätta vara kristen kan jag ju skriva som hälsning till god vän som jag vet läser denna ringa blogg

Alphagruppen med fortsättningsgrupp är slut för terminen. Men förra veckan sa vi att dom som vill kan fortsätta komma onsdagkvällarna så har vi någon form av bibelsamtal under lite enklare former. Drygt tio deltagare infann sig.  Vi satte dom i två grupper att utan ledare samtala om en evangelietext utifrån en samtals/fråge-mall som jag gjort (inspirerad av något material jag fick tips om av min broder, då SESG-sekreterare, på 80-talet). Vi ledare gjorde annat. Själv satt jag och läste i nya handboken och funderade över hur den ska recenseras här på bloggen. 

 

Efter en dryg timme återsamlade vi alla och hade ett sammanfattande snack. I ett dylikt upplägg blir det ju inte så mycket kunskap som förmedlas, vilket också är viktigt; utan här ligger fokus på att var ock en själv ska uttrycka sin tro. Dels genom att med egna ord kunna återberätta bibelberättelsen, dels genom att uttrycka vilken bild av Jesus (= "hur upplever du Jesus") som framträder i texten.

 

Vi närvarande ledare upplevde, utifrån det vi hörde vid återsamlingen, att det fungerat.

 

Om eftermiddagen var lika välsignad som kvällen är svårt att säga. I vart fall var det roligt. Då hade vi prästkollegium och alla fick sitt eget ex av Kyrkohandboken. Gudstjänstansvariga präster fick ett ex till, för "sin" kyrka. Domprosten fotade oss med sin telefon när vi satt och läste ur handboken. Nu påstår hon stt bilderna ska komma på församlingens Fb-sida. Men hon tyckte att jag inte såg nog glad ut. Se efter själva. Jag kan inte se. Jag är ju inte på Facebook.*

 

Under förmiddagen var dels storkollegium med undervisning om begreppet åldersdiskriminering. Ska jag snart känna mig träffad? Jag torde väl nu vara en av de till levnadsåldern äldsta bland personalen.  Vi fick bl a lära oss att åldersdiskriminering är en annan typ av diskriminering än t ex diskriminering pga etnicitet osv eftersom ålder hela tiden ändras. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många statliga utredningar det tagit att komma till denna djupa insikt.

 

Dels var det apt (arbetsplatsträff). Där talar vi om arbetsmiljörelaterade frågor. För min del uttryckte jag att  den enskilt mest betydelsefulla förändring som skulle kunna genomföras för mig för att förbättra min arbetsmiljö vore stt befria mig från månatliga verksamhetsrspporteringen i Flex och det återkommande lösenordsbytet i alla datasystem man har tillgång till. 

 

Tur att kvällen blev välsignad. 

 

---

* detta uttryck påminner mig om min högstadietid (slutet av 60-talet). Att någon är med någon, betydde att dom är ihop, dvs sällskapar. Nu var där en flicka, inflyttad söderifrån och ovan vid detta norrländska språkbruk. Eftersom hon nu misstänktes för sällskap med viss ung man så fick hon av någon kamrat frågan

- Är du med N.N?

Ovan som hon var vid uttrycket så svarade hon

- Jag fattar inte vad du menar med är.

Till viss munterhet för de 15-åriga Luleungdomarna.

 

Kanske var hon reformert? Ni vet de kristna som, enligt Luther, inte begriper att när Jesus säger "detta är min kropp" så betyder "är" exakt detsamma som "är" alltid betyder, nämligen är.

fick jag inom loppet av två dygn träffa en biskop. På hemväg från Korpilombolo måste b Göran passera Luleå för det är ju här flygplatsen ligger. Då biskopen klarat av ett personligt möte han avtalet så fick jag ha honom som gäst här i mitt hus några timmar innan det var dags skjutsa honom till flyget. 

 

En prästkollega och en god vän var också med. I gästboken uttryckte dom tack för "god gemenskap och givande samtal". Detsamma säger jag. Det var väl gästerna lika mycket som värden som bidrog till det. Innan vi skildes bad vi vesper tillsammans. Också det en glädje.

 

Att jag uppskattar b Göran mycket är ingen hemlighet. Kunnig och förtroendeingivande. Jag skulle icke på något sätt haft något emot att ha honom som biskop i svenska kyrkan. Eller....? Det är kanske det han är? Bara utanför den av politiker styrda beslutsapparaten i svenska kyrkan.  Men svenskkyrklig det är han ju minst lika mycket som de officiella biskoparna.

 

Tur att vår stiftsbiskop Hans uttryckt att vi ska ha de bästa ekumeniska relationer till Missionsprovinsen.*

 

Då behöver jag inte riskera en erinran från domkapitlet för att ha bjudit en Missionsprovinsbiskop på både kaffe och te. Samma dag!

 

Nästa gång jag träffar en biskop blir kanske den 26 maj då biskop Hans lägger ner staven. Biskop Göran lägger ner sin biskopsstav nästa år.  

 

När ska jag - bildligt! - lägga ner min herdestav i den gudstjänstgemenskap som blivit mig anförtrodd? Om krafterna står mig bi dröjer det ännu en liten tid.

---

* enligt domprosten sagt av biskop Hans i samband med att han uttalat sig positivt om att upplåta domkyrkan för Missionsprovinspräst som var önskad vid en kyrklig handling (=dop, vigsel eller begravning)

har jag haft idag. Och inte bara jag. Flera med mig.

 

Missionsprovinsens biträdande biskop Göran Beijer har passerat staden på sin väg från Stockholm till provinsens nordligaste koinonia (församling) i Korpilombolo. Då blev ett tillräckligt stort antal timmar över mellan flyg och buss för att det skulle vara lönt att inbjuda ett antal intresserade till en stunds samvaro och samtal. 

 

b Göran inledde med att berätta om bakgrunden till Missionsprovinsens bildande, om dess syfte och dess nuvarande uppgift. Om dess möjligheter och svårigheter.

 

Hans anförande kan sammanfattas: Missionsprovinsen varken är eller vill något "nytt". Den upplever sig snarare som bärare av det som är äkta och genuint svenskkyrkligt. Vad skall jag säga till detta annat än ett högljutt AMEN?

 

I morgon firar biskopen högmässa i gudstjänstgemenskapen i Korpilombolo. Hade jag varit ledig hade jag gärna åkt dit. Men nu är det min tur igen att celebrera och predika i morgon. Och ni som följer med på bloggen vet ju med vilken känsla jag alltid gör det? Stor glädje.

 

När biskopen börjar hemresan på måndag så får vi sannolikt chans att ses igen.

I det som skedde för en vecka sedan? Alltså när domprosten höll en begravning. Använde hon sig av formuleringen Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda? Alltså orden ur 1942 års handbok, dvs den handboķ som ännu i 16 dagar är gamla handboken? Det var vad jag uppfattade.

 

Eller  använde hon sig av formuleringen i 1986 års handbok, nu gällande, dvs den som först på pingstdagen detta år kommer att förvandlas till gamla handboken? Det var vad hon själv (först) påstod.

 

Nu må ingen tro att mitt påpekande skulle ha sin grund i någon vilja att rikta offentlig kritik mot min chef. Icke. Domprosten är ur min personliga synvinkel en utmärkt chef som alltid gett mig utrymme att fritt förverkliga det jag uppfattar som mina visioner och som aldrig försökt pressa mig att göra något jag inte vill.

 

Nej, hela mitt syfte med diskussionen är det ytterst egoistiska att bereda mig själv utrymme för viss handboksotrohet fr o m pingstdagen då jag själv kommer att i några få enstaka situationer hålla fast vid nuvarande handboks ordalydelse *, dvs den handbok som fr o m pingstdagen blir gamla handboken. Eftersom Bosse  har högmässan på pingstdagen och således får första tjing på handboksotrohet så blir min egen första chans kvällsmässan på Annandag Pingst,** måndag 14/5.

 

Hur var det då? I de samtal - under ytterst vänskapliga former, ska kanske påpekas - som domprosten och jag haft under veckan, både e-postvägen och muntligt, så har hon försiktigt öppnat för möjligheten att jag kanske har rätt.  

 

Men den stora insikten för mig var att jag själv sagt fel i årtionden! Inte har jag följt gamla handbokens Jord skall du åter varda, ej heller nuvarande handboks Jord ska du åter bli utan Jord blir du åter! Var har jag fått det ifrån? Har det funnits i något handboksförslag under årens lopp? Eller är det bara ett tecken på hur oerhört modern jag i handboksfrågor innerst inne är, då jag - t o m mig själv ovetande! - driver den språkliga förnyelsen ännu längre än handboken tvingar mig? Eller är det bara beviset att hur man än vänder sig har man en viss kroppsdel bak 😄

 

 

* vilka situationer kommer jag redogöra för i annat inlägg

 

* dvs dagen som fortfarande är kyrklig helgdag trots att det inte längre är arbetsfri dag i den världsliga almanackan; ungefär som vi redan i många årtionden vant oss att det är med Skärtorsdagen.

 

I vart fall kan jag på rak arm inte komma på något sämre än det nyss fattade; att bokförlaget Artos inte får ge ut ett nytt missale liknande det nuvarande från 2008, dvs ett som bygger på gällande handboks texter men även innehåller vissa kompletterande texter.

 

Vad ska man kalla detta själviska censurbeteende? En kollega har under dagen (alltså onsdagen) använt termer av typen totalitärt, stalinfasoner mm. Skälet till att förbjuda en ny utgåva av Artos missale kan bara vara en: att vilja utrota all traditionell allmänkyrklig kristendom i svenska kyrkan.

 

Det förtjänar påminnas om att när nuvarande Artos missale kom ut 2008 så omtalades det i en recenssion av då tidigare ärkebiskop Gunnar Weman som berömde det och menade att det kunde bli av positiv betydelse för den liturgiska utvecklingen inom kyrkan.

 

Prisat av ärkebiskop för tio år sedan - förbjudet idag? Tala om kyrklig omsvängning. Men är det en sann omvändelse eller ett avfall? 

 

Svenska kyrkan fortsätter troget på inslagen väg: ju blekare och tunnare organisationen blir rent innehållsligt, med desto mer totalitära åtgärder ska den försvaras.

 

Suck, suck vad ska  man  göra? Protestera på bloggar och andra sociala medier? Skriva till kyrkostyrelsen och omtala sin mening? (Och/eller direkt till dess ordf ärkebiskopen Antje Jackelen eller vice ordf Vanja Lundby Vedin?) Helt sonika fortsätta som förr och använda 86 års handbok och/eller Artos nuvarande mìssale?

 

Eller varför inte en mer högtidlig ceremoni i god protestantisk och luthersk anda - ni vet Martin Luther som brände påvens bannbulla - och begära ut ett protokollsutdrag från kyrkostyrelsen över beslutet förbjuda Artos utgåva av nytt missale, skriva ut det på papper och offentligt bränna det utanför kyrkan en lämplig söndag. På sydliga orter där marken måhanda mer är täckt av torra löv än meterhöga snödrivor när ceremonin utförs rekommenderas att akten genomförs  över och i, för ändamålet införskaffad, lämplig plåthink.

 

Så skulle situationen på många ställen inom svenska kyrkan kunna beskrivas.

 

Tanken kom - återigen! - för mig efter det att jag i afton varit ut och käkat god mat tillsammans med två arbetskamrater som lurade med mig på afterwork. Nu ska inte arbetskamraterna de kära beskyllas för något av det jag nedan författar. Nej, innehållet i inlägget är helt mitt; det är bara det att även kortaste samtal som inkluderar aldrig så lite om kyrkans s k läge får tankarna att sedan rusa iväg.

 

Men nu är klockan redan över midnatt på fredag kväll och nu orkar jag inte skriva mer, så jag fortsätter imorgon eller annan dag. Så återkom till denna bloggpost, kära läsare.

 

(Nu fortsätter jag; lörd 7/4)

 

Alltså, stordrift verkar vara ordet för dagen. Som hos oss, som på flera andra ställen i stiftet. Målet enligt strukturutredningen var ju att bara få en lokal  nivå till vilken det kunde vara val i kyrkovalen. Och den nivån skulle vara den nivå som beslutar om kyrkoavgiftens storlek. Alltså blev lösningen att ta bort samfälligheterna och göra storpastorat. Ibland blev de gamla pastoraten kvar som egna församlingar, tex Umeå och Skellefteå, ibland blev det enförsamlingspastorat som hos oss i Luleå Domkyrkoförsamling. 

 

Vad blir nu följden av denna stordrift? 

1. Med den skapade organisationen blir det ett klart demokratiskt underskott i flerförsamlingspastoraten eftersom församlingsråden  i de enskilda församlingarna utses uppifrån av (pastorats-)kyrkorådet.

 

2. Beslut centraliseras och flyttas högre upp i organisationen. Både bland förtroendevalda och personal. I båda linjerna blir antalet beslutsfattare färre.*

 

3. Med denna centralisering följer automatiskt en likriktning. Det är oundvikligt.

 

Hos oss har vi visserligen en organisation där t ex de gudstjänstansvariga prästerna ges ett förhållandevis stort mandat. Och det är glädjande. Men det hänger ju i princip på en skör tråd. Ett enda enkelt kyrkoherdebeslut kan omkullkasta allt i ett nafs. Tänk om det istället varit en "gammaldags" organisation; då hade t ex undertecknad kunnat vara självständig kyrkoherde i eget pastorat.

 

Och så till andra delen.

Församlingarna blir arbetsplatser. 

 

Det är visserligen inget som kommit med den organisatoriska stordriften och centraliseringen. Det är istället en utveckling som redan pågått i många årtionden och som snarast kunde benämnas professionaliseringen.

 

Mer och mer tenderar de anställdas kollegier att uppfattas som församlingens röst. När personalen bestämt sig för något då är det "församlingen" som gör det. Men om några (eller alla!) I en gudstjänstgemenskap bestämmer sig för något, då kan vi på sin höjd se det som att några "frivilliga" eller "volontärer" vill något.

 

Jag inser visserligen att projektet att få till stånd den mentala förändring som innebär att ett beslut till viss aktivitet bland gudstjänstfirarna (i förekommande fall även helt utan personalmedverkan!) innebär att det är församlingen som handlar - det är förvisso ett projekt som får uppgiften att vända en atlantångare att framstå som "lätt som en plätt", men det är ändå på sikt nödvändigt. 

 

Jag menar - nu när vi just stängt en kyrka - det kommer kanske** en dag då vi är utan kyrkobyggnader, utan anställda med betalning, men det likväl finns en liten grupp som vill fira mässa - och som erbjuder sina hem som gudstjänstlokaler - var är församlingen då?

 

 - - -

 

*vad de förtroendevalda beträffar så påstås detta vara en av (de önskade!) anledningarna till strukturreformen; om man minskar antalet förtroendeposter så blir det inte lika besvärande uppenbart att de politiska partierna - som alltjämt ligger som en "blöt rysk pälsmössa" över kyrkans förtroendemannaorganisation - får allt svårare att hitta villiga kandidater till de kyrkliga uppdragen.

 

** inte bara "kanske"; på lite sikt blir det sannolikt en utveckling åt det hållet och på ännu längre sikt blir det med säkerhet på den vägen

Ikväll tar vi det lite lugnare och har inte en komplett alpha-kväll. Tradition sen många år är att vi ser någon film och samtalar lite om den. Ingen middag, men något lite att dricka och stoppa i munnen.

 

Dymmelonsdag kallas det ju också. Även lär denna onsdag en gång ha firats som Kristi fängslandes dag. Om det är sant kan jag inte garantera. Har hört det i ett föredrag om stilla veckan av person som jag betraktar som mer kompetent i detta än jag.* I så fall skulle nattvardens instiftelse ha ägt rum tisdag kväll, Jesus gått ut till bön i Getsemane nattan mot onsdag, fängslats senare samma natt, förhörts av stora rådet, Pilatus, Herodes och Pilatus igen under onsdag och torsdag för att korsfästas fredag f.m. Ett vettigare tidsschema, tyckes det mig, än det vi normalt föreställer oss att allt kring Jesu fängslande, förhör och dom skulle skett under en enda natt. Hur sannolikt är det att stora rådet skulle lyckas få upp både Pilatus och Herodes ur sina sängar mitt i natten och är det möjligt att en stor folkskara skulle vara uppe och skrika "korsfäst, korsfäst" innan solen knappt hunnit gå upp. På allt sätt verkar det rimligare att allt tog längre tid.

 

Varför firar vi då skärtorsdag på torsdag om det egentligen var tisdag? Ja, det lär ha varit någon påve som ville förenkla påskfirandet och krympa ihop påskhelgen. Kvar finns då att onsdag traditionellt är fastedag eftersom det var dagen då Jesus fängslades precis som fredagen, korsfästelsedagen, är fastedag.

 

- - - - - 

 

* Anna-Greta Noren 

 

 

har jag varit på. Fredag-lördag. T o m var jag kallad som talare. Jag verkar snart bara ha ett enda ämne som jag får resa land och rike runt* och tala om: bikten. Den här gången fick jag dock en intressant synpunkt från en av åhörarna. Troligen tar jag det med mig när jag nästa gång föreläser över ämnet, vilket enligt plan blir på Luleå Fridsförbunds fredagstimme, fredag 27 april kl 18.30.

 

Jag har alltså varit på Missionsprovinsens prästmöte i Uddevalla. En muntlig inbjudan att någon gång deltaga har jag haft i flera år, men först nu blev det alltså den konkretion som gjorde att det blev av.

 

En helt igenom positiv upplevelse. Fina gudstjänster, mässa med förnyelse av prästlöftena och sjungna tideböner. Därtill intressanta föredrag och sådana diskussioner som jag deltagit i flera gånger inom svenska kyrkan: nomineringar inför stundande biskopsval. Som icke-medlem i detsamma prästkollegiet satt jag dock tyst som muren under nomineringsdiskussionerna. Roligt var också att möta tre f d dekankollegor från synodtiden för tjugo år sedan.

 

Samtidigt gav det en fläkt från Luleå stifts prästmöten** under min första prästtid; att på ett prästmöte få träffa tiotals kollegor med vilka man kunde uppleva en förhållandevis djup andlig gemenskap på flera av det kyrkliga och prästerliga livets alla plan. Ska jag nu ansöka om medlemsskap i det nyss besökta kollegiet? Det är frågan. Varför har jag inte för länge sedan gjort det, är nästa fråga.

 

Besök sedan hos vännen och kollegan Kai en timmes bussresa bort. Mat och dryck och bastubad och husesyn i det hus jag tidigare icke sett. Klart utflyktsmål vid en eventuell längre MC-tur. På söndagen tog vi oss in till S:t Pauli i Göteborg där Kai lovat distribuera. Även jag blev ombedd vara med och därmed kan ju den svenskkyrkliga ordningen anses vara återställd. Roligt också att celebranten och predikanten för dagen var Per-Olof Olsson, vilken jag delat mycket med i OAS-rörelsens sammanhang under åren.

 

Efter lunch på litenThai-restaurang blev jag avsläppt vid Bussterminalen för färd till Landvetter. Återigen fick jag sällskap av norrländsk Mpr-präst som också skulle med flyget. Trevlig, givande och upplyftande helg.

 

Hemma i favoritfåtöljen. Solig förmiddag. Utsikten genom de stora fönstren i vardagsrummet blir alltmer njutbar för var dag.

 

- - - - - 

 

* utom i större västerbottenspastorat, ett faktum som  kära läsarna är väl medvetna om

 

** jag blev präst under senare delen av den period då stiftet hade prästmöte varje år, men s k ordinarie prästmöte bara vart sjätte år

Den nya alltså. Den som kommer. Handlade det om idag. En stor grupp präster och musiker var samlade i Petrigården i Gammelstad. 

 

Två stiftsanställda lotsade oss genom dagen. Lite provsjungning av några nya alternativ och som avslutning ett exempel på en gudstjänstagenda där högmässan var nästan ordagrant som den kunnat vara enligt nuvarande handbok. Den riktiga avslutningen - mässa i kyrkan - skippade jag. Tog bussen tillsammans med kollega. Får erkänna att jag alltid haft svårt med mässor som kläms in som del i en utbildning. Är det på allvar en gudstjänst eller ett föredrag? Dessutom skulle jag jobba kväll så arbetsdagen skulle bli lång nog ändå.

 

Men därav blev intet. Efter en stunds vila hemma tog jag buss mot kvällens alphaarbete. Men väl framme i kyrkan kände jag det som om jag började må illa. Så jag valde fara hem igen för att inte riskera smitta ner hela gänget med vinterkräksjuka. 

 

Men väl hemma har hälsan (hittills) förbättrats. 

 

Åter till handboksdagen. Lärde jag mig något (som jag inte visste redan)? Jag är ju inte totalt bortkommen i liturgifrågor. Jag känner bara att när jag

1) är så nära pension

2) redan varit med om en handboksförnyelse och den gången varit en av de riktigt entusiastiska pådrivarna  för det nya

 

....så ids jag inte engagera mig på djupet denna gång.

 

- Jag kommer inte att på egen bekostnad köpa nytt eget missale denna gång, som jag sa till en av de närvarande stiftsanställda.

I praktiken kommer jag fortsätta använda den nuvarande. Så nu vet ni det.

 

Jag har nämligen på det s k nätet läst igenom hela den antagna nya handboken, den del som gäller högmässan. Enkelt uttryckt kan man säga att det man kommer att vilja använda ur nya handboken är i allt väsentligt det som - med några små undantag - övertagits ordagrant ur nuvarande handbok. Det nya i högmässoordningen ser jag i stort sett ingen som helst mening med. Varför var denna nya handbok alls nödvändig? Hur mycket personella och ekonomiska resurser har detta helt onödiga arbete tagit? Och hur mycket onödig miljöpåverkan har det inneburit? Bara det!

 

Om jag nu ska nämna den mest tydliga punkt där jag nästan direkt kommer att bryta mot nya handbokens text så är det gloria (ära). Den nuvarande texten (som prästen sjunger) lyder

 

Ära åt Gud i höjden

och frid på jorden

bland människor som han älskar

 

Nu antagen text, som ska gälla fr o m pingstdagen, lyder

 

Ära åt Gud i höjden

och frid på jorden

bland människor som Gud älskar.

 

Var det någon som märkte skillnaden? Man har alltså bytt ut ett han mot Gud i sista raden. Skälet till dylik språklig uppfinningsrikedom brukar beskrivas som ett behov av ett mer inkluderande språk,, vilket ska göra att kvinnor (som redan utgör den helt dominerande delen av de flesta gudstjänstgemenskaper) känner sig mer hemma. Alltså måste man utmönstra så många "han" och andra patriarkala och hierarkiska ord och uttryck som möjligt ur texten.

 

Sådana liturgiska förändringar tycker jag är

 

1. Onödiga

2. Löjliga

- att inte rätt använda pronomen utan behöva upprepa subjekt eller objekt ger språket dåligt flyt och skapar barnkammarkänsla. Pinsamt.

3. På sikt helt förödande (om det "inklusiva" fortsätter och dras till sin spets) för det kommer först att slå sönder liturgin och i andra steget hela kristendomen.

 

Alltså kommer jag fortsätta sjunga han, och det inte av gammal vana eller pga att församlingen inte (ännu?) köpt in en ny mässbok åt mig, eller annat acceptabelt skäl utan pga ren, medveten, helt frivillig obstruktion. Jag accepterar nämligen inte att ett stort gäng politiker invaderar vår kyrka, tar över vårt kyrkomöte och driver kyrkan i riktning bort från kristendomen. Nej, jag accepterar inte detta. 

 

Vad gäller det enskilda fallet gloria i mässan så är det visserligen en struntsak, men det är precis som det var med Adam och Eva en gång (fast tvärtom givetvis) att ska man vara olydig så behöver det inte vara en jättegrej, det kan lika gärna vara en struntsak.

 

Så alla som nu vill se/höra mig bryta mot "svenska kyrkans ordning" *, och eventuellt vilja dokumentera detsamma, bör alltså infinna sig till gudstjänst första gången jag leder högmässa fr o m pingstdagen detta år och vara beredda använda mobilens inspelningsfunktion. Enligt nu gällande planering har Bosse gudstjänsten på pingstdagen (i den kyrka där jag oftast leder gudstjänst) så min första högmässa under nya handbokens tid torde bli Heliga Trefaldighets dag. Men pass upp! Det är viss dagen då nuvarande biskopen lägger ner staven. Ska vi kanske sammanlysa till domkyrkan då? Då kan det bli kvällsmässa med handboksvägran. Jag ogillar visserligen i princip ändring av gudstjänsttid, men jag kommer inte ifrån att det lockar deltaga på en dag som är en märkesdag för biskopen. Vi har dock varit goda vänner sedan tonårstiden. Kolla predikoturerna.

 

- - - - -

 

* vilket jag aldrig tidigare gjort i något avseende, trots att det i flera domkapitelsanmälningar mot mig för snart tre år sedan påstods att jag kontinuerligt bryter mot kyrkans ordning.