Marias jordiska liv avslutades i natt kl 04.15.
Sara och jag var hos henne. Sara planerat och jag blev ditkallad när personalen såg tydliga tecken på att slutet närmade sig. Knappt en och en halv timme hann jag vara där. Vi hade bestämt oss för att vaka i skift och första passet blev mitt. Jag kunde då se och höra Marias andning, hur den blev långsammare för att till sist upphöra efter en kraftig utandning och två korta flämtningar.
Marias äldre yngre bror kom så fort bussarna börjat gå. Sedan ringde vi goda vänner som kom med bil och hjälpte oss frakta hem Marias kläder mm.
Innan vi lämnade sjukrummet sjöng vi tillsammans Bred dina vida vingar. När jag kom några timmar tidigare sjöng jag i Marias öra vers 1 och 7 av 189 Bliv kvar hos mig.
Bliv kvar hos mig se dagens slut är när
Bliv kvar o Herre snart är natten här
Då allting annat sviker och bedrar
du ende trogne tröstare Bliv kvar
Ditt kors skall skina för min blick när sist
jag somnar in o Herre Jesus Krist
Då viker natten morgon bräcker klar
I liv i död bliv Herre hos mig kvar
Hur minns vi då Maria? Jo, lite tvärtom. Gick sina egna vägar och ville inte alltid göra som alla andra. Hon var också husets stora sakletare. När man tappat eller förlagt något så frågade man bara: Maria var är min kam, plånbok, keps - eller vad det nu var som fattades. Snabbt iväg runt i huset och på kort stund var hon tillbaka med det saknade föremålet och ett segervisst leende på läpparna. Maria var också den i syskonskaran som hade sitt körkort snabbast efter 18-årsdagen. När hon gått ut gymnasiet jobbade hon ett år på Cervera.
Fin sångröst hade hon också. Hon var alt. Så året därefter gick hon gospellinjen på Solviks Folkhögskola norr om Skellefteå.. Där lärde hon känna människor som i vissa fall blivit vänner för livet. Det gäller fr a Gella och David från Skellefteå som i torsdags gjorde sig besväret komma upp till Luleå på ett tvåtimmarsbesök och vara med när vi firade skärtorsdagsmässa med Maria på lasarettet.
Det var också under det året som hon på allvar började känna att något var i olag i kroppen, vilket senare skulle leda till att hon blev halvsidesförlamad. Bil- och flygambulans i parti och minut till Sunderby sjukhus, Norrlands universitetssjukhus Umeå och Sahlgrenska i Göteborg.
Vid en av resorna t Sahlgrenska hade hon inför hemresan blivit hämtad med ambulans för färd till Säve flygplats. Men precis när hon kommit in i ambulansen fick killarna budet att flyget var försenat.
- Ni får väl bjuda flickan på sightseeing runt Göteborg, sades det från ledningscentralen.
Sagt och gjort. På Marias önskan for dom först förbi platsen för stora diskotekbranden. Sen till havsstrand där dom vände bilen så Maria kunde se ut över havet genom baköppningen.
Hösten efter Solviksåret, vid en återsamling blev Maria dålig och fördes först till Skellefteå lasarett sen till Umeå. Man såg då att det anevrysm hon hade på en av bakre pulsådrarna upp till hjärnan tryckte så mot hjärnstammen att det ströp många nervsignaler.
Fara å färde. Rörlighet försämrad. Likaså syresättning i blodet.
- Kan vi inte vända detta är hon död i morgon eftermiddag, var budet
Och det gick att vända! Med start på aftonen gjorde en neurokirurg en avancerad operation och på morgonen var hon klart bättre.
Sen flera år med uthållig träning och rehab. Bättre och bättre dag för dag: till slut utan rullstol och promenader utomhus med bara käpp. Men kring slutet av 2009 blev det sämre igen. Och sedan dess har hon varit rullstolsburen. Vid ett tillfälle stannade vi till i kulverten mellan sjukhuset och Patienthotellet i Umeå och mediterade inför en skylt med texten Undercentral! Jag minns att Maria där i kulverten uttryckte:
- Okey, jag jobbar mig tillbaka en gång till men en tredje gång ids jag inte.
Kanske upplever jag att hon under senare år inte lade lika mycket kraft på träning och rehab utan ville göra nåt roligt i livet också.
Så när hon väl accepterat faktum har hon gjort det bästa möjliga av sitt liv. De senaste 6-7 åren har hon tillbringat vårvintern i Spanien, allt från en till fyra månader. Även besökt London, Paris, Berlin och Rom. Personliga assistenter har hon fått ta med sig och på solkusten i Spanien kunnat anställa flickor som i vissa fall jobbat hos henne i flera år.
Till sin syster Sara sa hon i höstas att när jag äntligen funnit ett fungerande sätt att leva - då kommer bröstcancer!
Det var i juli som det upptäcktes att något var fel och 10 augusti fick hon domen. Aggressiv bröstcancer, vi kan inte bota den.
Under hösten kom sen lite olika besked: ibland kunde något eventuellt göras, ibland inte. Men en bit in på detta år hann verkligheten ikapp. Det finns inget mer att göra. Inget mer cellgift och ingen strålning. Något som Maria accepterade eftersom cellgifter troligen skulle gör mer skada till ingen nytta. Hon fortsatte leva någotsånär som vanligt men blev allt tröttare. När hon till sist själv började känna behov av assistans även nattetid gick det inte längre. En knapp vecka fixade hon själv via syster Sara genom att acceptera erbjudanden från sin kusin respektive faster (båda sjuksköterskor) att komma upp från Umeå och stötta nattetid. Men i onsdags fick hon plats på palliativa avdelningen i Sunderbyn och var sedan där till slutet.
I torsdags var vi samlade hos Maria och vi firade Skärtorsdagsmässa i ett dagrum. Då var Maria ovanligt pigg och satt uppe i rullstolen många timmar och åt smörgåsar med god aptit. Men på Långfredagen var krafterna som bortblåsta. Lördagen likaså. Resten vet ni.
Några bilder
Ca 6 år sedan
September -23 just före cellgiftsbehandlingen, vilken dock inte skedde med förhoppning bota utan avsågs vara mer symtomlindrande
När håret börjat försvinna
När håret börjat återkomma efter höstens cellgiftsbehandling
- I fortsättningen ska jag ha kort hår, sa hon.
Som vi vill minnas Maria
Men det mest glädjefulla minnet är att hon behöll sin kristna tro intill slutet.
Idag på Påskdagens eftermiddag var vi samlade i bårhuset i Sunderbyn till ett sista farväl i familjekretsen. Stunden leddes - enligt Marias önskan - av katolske kyrkoherden f. Damian, vilken Maria på lite underliga vägar fått personligt förtroende för, även om hon inte varit på väg bli katolik.
